En måndagkväll

Sitter här och dricker nyponsoppa med mandelbiskvier på februari månads sista kväll. Har inte ätit det sen jag var barn tror jag. Då var det varm med glass och jag avskydde sörjan som blev av blandad soppa och glass. Men biskvierna är lika goda som jag minns dom!

Ikväll blandas nyponsoppan med en räkning istället för glass. Jag kommer ihåg att betala räkningen för min sjukhusvistelse och berättar det stolt för M.

Det känns lite surt att behöva betala, men försöker se det positiva i det. Att det är en lyx att kunna få vård för ynka 80 kr/dygn i Sverige. Så jag betalar nog ändå min faktura med glädje ikväll. Med samma glädje som jag återupptäcker ett barndomsminne.


God kväll!

Dr psyk

Kl 11 idag hade jag tid hos en doktor. Går ej att utvärdera medicinen än så jag vet inte riktigt vad tiden var till för. Kanske som kompensation för att jag förra vändan inte fick träffa en läkare mer än en gång. Eller kanske för att de ska kunna komma närmre att veta var min problematik ligger.

Jag pratade på massor och doktorn med. Jag fick inte säga "vet inte". Vilket sades flera gånger. Som på automatik. Sen kom vi fram till vad jag redan vet egentligen. Att jag är som ett barn. Med det menas att jag har en vid syn på människor och världen. Tar in allt och försöker processa. Han tyckte jag hade en stor utstrålning och uttalade ofta att jag var intressant. Vilket jag tror på eftersom han sa att vi skulle haft ännu mer tid. Ändå när vi slutade hade han dragit ut på tiden, över sin lunch, med 25 minuter.

Vi pratade mycket och ibland fick han stoppa mig för jag pratade så mycket att jag glömde lyssna. Men även fast jag kände mig relativt med så kan jag inte riktigt minnas egentligen vad samtalet utmynnade i. Men det kommer nog.

Har legat i soffan resten av dagen. Därför jag har fruktansvärt ont i magen och mår illa. Har fått i mig en halv risifrutti idag. Men trots det så är det en bra dag. För idag har jag sol i sinnet. Vilket doktorn tydligen såg för enligt honom lyste det ur mina ögon. Trots att jag nyss hoppat ur sängen, dragit på mig endast en huvtröja och byxor. Inte kammat håret eller sminkat mig. Jag tar det till mig, ska inte analysera sönder det till nåt. Inte idag iallafall.

Notering

Ibland bloggar jag från min mobil och då kan autotext komma dit och jag får ingen överblick över texten där. Sen kan det även bli fel i formuleringar och övergångar i texten annars också eftersom jag aldrig korrekturläser. Ibland sker det dock efterhand om nåt skymtar förbi.. Mobilbloggarna orkar jag dock inte ändra.

Thin line between charged and uncharged

Här sitter jag och sömnedicinen som jag ibland däckar av på, trots att den inte är jättestark, har inte fungerat alls. Häromkvällen somnade jag på den trots en mikropaus på eftermiddan.

Men det är nåt med mig. Jag pallar inte stress och press. Blir det för mycket får jag ökade sömnproblem. Däremot kan jag ändå gå omkring och vara trött konstant. Alternativt att jag däckar hela tiden under dagen. Jag har för ojämnt energiutsläpp. Min psykolog säger att jag inte kan hushålla med min energi. Är det för lite sover jag också ibland. Fast oftast är det för jag blir utbränd. Just pga att jag inte kan balansera min energi. 190 eller 0 helt enkelt.

Misstänkte att kvällen skulle bli sådan. Städade trots att jag idag inte var speedad. Inte att jag städade för jag var speedad utan för jag var less och tvingade mig själv till det. Men då måste jag strunta i att äta, dricka och gå på toaletten för att inte tappa fokus. Vanligtvis hade min energi sakta planats ut, men eftersom jag vill bli av med magsjukan tvingade jag mig. Även om det fuskades något mer mot slutet.  Och om jag fortsätter trots att jag inte pallar då rullar jag över gränsen och blir än mer sömnlös. Man kan ju ycka att sånt ska bero på hur mycket, länge man sover mm. Men inte för mig.

Därför är det så svårt att beräkna hur dagen ska bli i förväg. Jag ska lära mig planera, men det är svårt. Men det är svårt att sätta sig och varva ner då det ska planeras in. Men jag kanske lär mig. Känner mig mycket kritisk till det, eftersom det känns så oerhört svårt. Men kanske även jag lär mig tolka mitt beteende bättre. Fast hur ska jag veta om jag ska ta en, två eller noll sömntabletter?

Även om planerandet är svårt också pga att det inte bara är ja gi den här familjen. Man får så dåligt samvete då det hela tiden är jag som ska gå först. Samtidigt som man måste och bli less då man inte kan sättas först. Svårt att förklara. Allt är motsatser, svart eller vitt för mig. Gråskalor har jag sällan haft. Och hur kul låter det att lära
 sig?

Antingen spenderas morgondagen såhär eller spinner det vidare.
Jag gissar på det förstnämnda, men visst är det väl roligt med en överraskning varje morgon..!

Big brother

Jag tillhör skaran som inte har nåt liv och ser Big Brother. Även fast jag dömde ut det innan som nåt som var passé.

Sitter och kollar just nu och vill bara nämna en deltagare som togs ut av Big brother själv. Rickard hette deltagaren och efter en vecka inlåst kan man helt uppenbart se att människan är manisk/psykotisk. Helt uppskruvad, med förstorat ego och ovetkliga idéer kring konspiration. Sådant som kan utlösas av stress och pressande händelser. Är säkert en helt sjuk miljö att leva i. Stackars flickvän som verkade skrämd av sin pojkvän plötsliga beteendeförändring.

Obehagligt känns det också att de visar så pass mycket av denna människa ikväll som uppenbarligen insjuknat. Även om de gått med på att filmas känns det, åtminstone inte för mig, ok att hänga ut så pass mycket av en människa som enligt mig inte kan stå tillsvars riktigt för sitt beteende.

Utslut

Ligger i soffan. Har städat och spritat hela huset. Det har tagit hela dagen. Och tvättmaskinen rullar och rullar. Nu ska magsjukan bort!!!! Och nu har jag gjort allt i min makt. Handspriten flödar också. Och jag går runt som en tyrann och tvingar alla sprita händerna.

Emellan det har jag fått springa upp på "pest-toan" med kräksjuk H och tömma spyhinkar. Slängde henne även i duschen i jakten på att minska på viruset. Men då barnen är upp i ansiktet på varann och sjuke H pillar sig i munnen hela tiden, så lär vi ju snart ha virus överallt ändå. Hur ska man få bort den?

Barriärvård

Nu jävlar sätts infektions-kunskaperna in ordentligt. Nu är vi less. Och nu är det större än allt annat. Jag har sanerat varenda skrymsle på toaletten. Slängt fuschdraperiet, tagit ut allt som hängt på dörren. Knäskurat golvet eftersom jag inte har nån spolon hemma. Jag har kokat det som kokas kan. Jag har torkat sen spritat alla ytor inklusie dörrar och dörrkarmat ochdelar av väggen. M tycker nog jag överdrivet, mendet tycker inte jag. Den här magsjukan har bitit sig kvar vecka efter vecka. Nu jävlar ska den bort. Den är nu till för de till synes friska. De som är sjuka får använda andra toan. Barrirvård i den mån det går med fem i familjen. Städningen fortsätter... Men först lite paus framför skidåkningen!

Det var väl själva...

Lillan vaknade 5 imorse. Efter gnäll i vår säng en timme steg jag upp med henne. Sov bra inatt utan sömnmedicin. Yeey!!em sen kunde jag lika gärna kliva upp för jag hade magsmärtor som tusan. Misstänkte magsjuka, jag har inte kräkts men behöver ju inte gå in på mer detaljer. Sen kommer största H ner. Och börjar klaga också på magen. Tyvärr blir stackarn något misstrodd då hon har en viss tendens till hypokondri. Ärvd av sin mor. Hör hon om ledgångsreumatism har hon ont i lederna osv.

Men nu har hon kräkts så ja, vi kan officiellt kungöra att magsjukan florerat EN månad i detta hus. Tack för den passningen, Universe...

Födelsedagskalas

Ikväll har min fina och bästa barndomsvän kalas för hon har fyllt 25 barre. Min kusin är där och firar. Men jag valde att stanna hemma. Det är fruktansvärt dyrt att flyga sådär i sista sekund. Och tar för lång tid att färdas på annat sätt. Men för nån vecka sen så spontanbeställde jag biljetter till Rihanna och det sker i Malmö så fina vännen ska också med. Och jag ska för första gången hälsa på henne några dagar. Det kommer bli super! Men vem vet, jag kanske hinner dit innan också. Annars hinner jag rå om henne i sommar, för hon ska jobba i Jämtland. Hon skulle ställa upp till tusen för mig. Hon frågar alltid på riktigt hur det är och säger ärligt "jag förstår inte hur det känns, men jag vill ändå att du ska berätta". Jag tror de har en toppenkväll ikväll. Eller jag vet det!!

Här blir det Big Bang Theory, har nördat igenom allt utom det sista avsnittet nu. Svullandet blev det inte så mycket av, då jag varit rtt mätt hela kvällen. Men är rätt säker på att jag tar igen det en annan kväll! Sen tror jag nog jag faktiskt kommer somna gott, även fast jag glömde sömnmedicinen. Jag känner det i kroppen. Det är en mysig känsla.

Imorgon är en ny dag!!

Vi dränker våra sorger

Jag hade tänkt gå ut i goda vänners lag, men så blev inte fallet. Så ikväll dränker jag mina sorger. Men inte i alkohol. Utan i fett och socker. Jag gick lös på Coop och det mesta kom med. Utom riktig mat.

Annars har suckarna varit många idag.. och djupa. Och tårarna kom. Och ångesten har krypit i mig. Fast jag vände det till nåt bra. Att vara ledsen är en känsla. Och ångesten betyder väl också att jag känner. Att känna nåt måste väl vara bättre än att känna tomhet? Men det är jobbigt.. riktigt jobbigt!

Men nu är det lördag, nu festar vi loss i godis och läsk. Skål!!

Acceptans och motivation

Funderingar kring livets tråkigheter fortsätter. Trots att jag skrev igår att det var helg och ledigt från det. Idag accepterar inte jag livet på nåt sätt.

När man kanske äntligen har fått tag på rätt personer som ska ge en vägledning och utprovning av mediciner så finns inte motivationen kvar. Jag har år genom år försökt ta till mig av "ryck-upp-dig"-filosofin. Och det har inte fungerat. Det har trots stora uppoffringar och starka försök inte synts eftersom jag inte nått upp till livets krav. Kanske på utsidan, men inte från insidan. Och nu har jag inte så stor motivation. Jag försöker hitta den, men den springer ofta och gömmer sig. Jag sa till min psykolog att jag förstår inte varför jag ska bli bättre, för det känns inte som det är för min egen skull. Det känns som om det är pga av att jag ska orka fortsätta vara en marionett-docka som ska leva upp till samhällets krav och fortsätta döda mig själv för att orka det. Det är fel!!!

Jag har varit avstängd som människa ganska länge. En del runtomkring mig kan inte se min depressivitet. Och jag själv blev väldigt förnärmad när jag blev inlagd då jag kallades depressiv. Medan några patienter sa att jag levde i förnekelse. Det kändes konstigt. Jag har alltid tänkt att jag är väldigt medveten om mina problem. Och teoretiskt sett är jag nog det. Men inte känslomässigt alltid kanske. En depressiv människa för mig, är någon som faller ned i en djup depression och i princip ligger i sängen dygnet runt och mår piss. Men eftersom jag har en melankoli, en oklassisk depressivitet så är den också väldigt maskerad. Vilket gör den svårare för mig att erkänna. Och därför svårare att acceptera. Varför skulle jag acceptera livet?

Nån sa till mig att eftersom jag ibland ligger uppe på toppen, då jag fixar allt och mår så bra, så är det normala stämningsläget inte roligt. Även fast jag försöker göra roliga saker så är det inte speciellt roligt. Därför det beror på en jävla obalans i min jävla skithjärna. Och varför ska jag acceptera att jag svänger utan att jag själv kan påverka det. Helt plötsligt blir det roligt. Och helt plötsligt blir det plattfall.

Jag vet ju att jag mest lever i melankolin. Men är jag beredd att släppa topparna? Även fast jag vet att jag skadar andra. Ibland skadar jag också mig själv. Men det känner jag ju inte förrän efteråt. Och det är tabu att säga, men det känns ju så bra för mig under tiden. Som att jag förtjänar det, då livet annars är bara svart. Och energilöst. Och ibland lyckas jag ju faktiskt med väldigt mycket. Ibland är det bra. Ska jag byta ut det mot ett halvtråkigt liv. Är det verkligen värt det? Jag funderar. Och just nu vet jag inte om jag vill. Och jag känner mig stressad över att jag själv ska försöka hitta en motivation till det då jag är van att bara åka med. Just nu känns allt bara som ett krav. Och jag vill inte vara med. Och jag är arg. På livet.

Soffläge

Ont i ryggen och så en begynnande urinvägsinfektion som tillsammans ger en värk som gör mig illamående. Jag konstaterar att dagen kunnat börja bättre!

Fredagsmys

Oj, vad trött jag var i eftermiddag. Jag blir alltid trött i huvudet efter att varit hos psykologen. Sen har det ändå varit en ganska lugn dag. Men jag ville mer än jag orkade. Vara sugen på tacos och besök, men orkade inte åka och handla och tanken på fler röster i huset kändes jobbigt. Så M åkte och tog med sig lillan. De stora barnen var uppe och lekte under hela tiden han var borta.

Så när kl slog 18 så var svågern med dotter här och åt med oss, eftersom jag åter kände att jag orkade prata med någon och engagera hjärncellerna lite. Men visst är det tråkigt då man ändå har viljan, men inte orken. Och nu är jag ändå "bara" hemma. Men nu är det helg. Och nu ska analyserna kring livet och dess tråkighet inte finnas. Det får återtas på måndag igen då jag har fått ett återbesök hos Dr Psyk.

Tre kusiner och ett rosa Nintendo-DS är väldigt intressant.

Efter middagen låg lillan i sängen med mig och åt välling. Sen låg vi kvar och gosade ett tag. Varje gång jag lyfte huvudet drog hon det tillbaka mot sitt med armarna hårt kring min hals. Jag passade på att bli kramad och känna kärleken från en ettåring till sin mamma!

Sen avnjöts frukt och marsmallows i chokladfondue så jag blev kräkmätt. En favort i repris som jag fick på Östermalm förra fredagen. Helgen har börjat bra ändå trots allt. Nu blir det skräckfilm med handling i Borgvattnet!

Gammal tant

Jag agerar tant idag. Jag har fruktansvärt ont i ryggen och har dessutom köpt en dosett. Den var åtminstone ljusblå.Och jag kom fram till att värre än att glömma sin medicin, är om jag glömmer att jag tagit den och tar den igen...

Idag var M med till min psykolog. Kan vara bra med en tredje part. Hon berättade lite allmänt och sen frågade hon både mig och M lite saker. Och pratade om belastningen på vår familj som min ohälsa medför. Och hur ensam man som sjuk kan känna sig. Men även som anhörig. Och att det är svårt att dela ensamheten då den beror på olika faktorer som kan vara svårt att mötas i. Och M kunde berätta lite om hur han känner det. Och tack till vår svägerska som agerade barnvakt!

Annars fick jag hämta lillan på dagis igår för hon hade diarré. Jag blev så less. Och de andra två fick ju inte heller vara kvar för vi kan ju smitta. Jag pratade med många av fröknarna och informerade att smittan redan finns på alla ytor där barn kladdat. Och en fröken trodde det smittade via andningsluften. Jag berättade att man isåfall måste stå i närheten av nån som kräks och att det är en kontaktsmitta. Och att jag inte tror lillan är magsjuk längre utan att magen bara blivit känslig sen hon var sjuk. Hon har inte haft magsjuka i tre veckor...

Så igår köpte jag lactobaciller, 200:- för en flaska på 10 ml. Sen har jag spritat varenda handtag, lysknapp, tangentbord och yta som dagligen pillar på i huset. Men jag fick iallafall höra av H att de nu börjat tvätta händerna INNAN måltiderna på dagis. Det går framåt!

Igår på dagen flödade inspirationen, så jag gjorde en islykta som fryst klart lagom till kvällen och den blev väldigt mysig. Med granris, kottar, pinnar och blåbär.

Griniga barn

Och trötta föräldrar är ingen bra kombination. Lillan som skriker om nätterna men blir arg då man går in för att trösta. Lika arg som hon blir då man går ut. Att ändå inte ge vika, för man tycker barnen ska sova i sin egen säng. För det är viktigt för mig att de är trygga, trygga i sig själva. Och jag, som inatt bara inte vill va med. Och som känner igen beteendet i mig själv. Att vilja allt, men ingenting på samma gång. Om frustrationen när nån tar i mig. Och ilskan när nån struntar i mig. Trots att är jag nåt som kallas vuxen. Inatt är jag ensam. Trots att någon ligger bredvid.

Usch

Ikväll är ingen bra kväll. Jag har frusit hela dagen och ikväll känns kroppen helt konstig. Även om dagen varit bra så har hjärna funkat skit som vanligt. Jag glömde ta min medicin imorse och när jag kom på det halv tio så gjorde jag iordning frukost och tog medicinen. Trodde jag. jag var så less för jag för första dagen sen byte av medicin glömt. N jag kom in i köket kl 10:10 för att hämta mer mjölk så låg pillren på bänken. Jag hade alltså ändå inte tagit dom fastän jag trodde.

Sov 4,5 timme inatt. Men grejen är att jag brukar må bättre som jag sover lite. Bara det är nån natt. Annars blir det inte bra. Men matlusten varierar mer då så idag åt jag några dalta pinnar till lunch. Inte bra. Så ikväll efter en mikropaus i soffan under täcket, känns kroppen riktigt jävla knas. Jag tar nya tag imorrn istället.

Det finns dom som har det värre...

Jag kan aldrig tänka en tanke i sin renhet tror jag. Jag kan aldrig bara ta en kommentar som den är, än om det menas med välvilja. Med det sagt så betyder inte det att jag inte mottar den med glädje över välviljan i sig. Men jag tänker mycket. Jag tänker konstant. Med det menar jag att jag analyserar mycket och funderar mycket komplext kring det mesta. Ingen innebörd i det. Mer än att det får mig att inte kunna sova ofta. Och det beror inte på att jag gräver i negativa saker. Bara att jag inte har en off-knapp i min hjärna, kan jag känna.

Som ovan nämnda replik. Det är en mening som kan sägas just i välmening för man vill upplysa personen som den riktas till att se det positiva i sig själv och sin omgivning. Det är även en mening som kan sägas med negativ klang. "Hmpf, det finns nog allt dem som har det värre. Tro inte att du har någon rätt att klaga. Du som har så mycket. nej, minsanns, det finns barn i Afrika som svälter."

Det kan även sägas av en själv, kanske för man ser det som att ja livet är jobbigt ibland, men det finns dem som har det värre och med det har man en insikt om att man vet att det är en del av livet men det ordnar sig. Man kanske också säger det, för man tror det förväntas av just de människor som kanske kan anse att jag inte har rätt att klaga. Det är som att trycka ner sig själv. Därför en subjektiv känsla av misströst kan aldrig förminskas oavsett hur många i världen som svälter. Därför åt andra hållet, kan människor som utåt sett har det mycket svårt uppleva en stor livsglädje och förtröstan trots sin misär. Som sagt, allt är en subjektiv känsla trots att den objektiva meningen säger nåt annat.

Hittad på google.se

Dessutom tycker jag det sist kan ses som något som är något fult. Ska man vara glad att det finns dom som har det värre? Ska jag bli lyckligare av att frossa i andras människors olycka. Puh, tur det finns dom som har det värre, tur någon lider värre än mig. Jag önskar ingen annan människa olycka.

Men som sagt, det är bara funderingar. Kring allt komplext i en en mening. Med viljan att påminna mig själv om att det i en enda mening, kan innebo en oerhörd kraft. Både i negativ och positiv mening.

Feel free to agree or disagree!

Idag är en bra dag...

... och det genomsyrar hela min tillvaro. Det märker jag själv. Då tar jag det mesta med en klackspark, målar barnens naglar fast vi är sena och tar barnens tjafs som en "piece of cake". Dessutom tjafsas det mindre såna dagar. Barnen väljer kläder och jag känner lycka över att de får se ut hur de vill. Trots att äldsta dotterns kombo i vissas ögon kanske inte ses som en ögonfröjd. Men till mig säger hon"Visst är jag fin idag?" Och jag svarar "Ja, gumman, idag är du så väldigt fin!" Till klänning och tröja matchas ett par skrikrosa mjukisbyxor. En färgklick bland det tråkiga tycker vi!

Även fast vi är sena går vi i njutningstakt till dagis. Ute är det grått men det bekommer mig inte. På dagis pratar jag glatt med personalen. Tjuvkikar på lillan som sitter på samling som en stor tjej. Och det värmer i hjärtat och jag ler. Jag har inte borstat tänderna, inte håret och det är inte för att jag inte orkar. Det är för jag tar det med ro. Och för att jag dessa dagar är jag snygg, trots morgonfrilla, morgonandedräkt och smutsig tröja.

Natten fortsätter...

Och jag med den. Då kan tår pimpas och sen fotograferas. Jag småskrattar vid tanken på hur löjliga mina fötter ser ut. Som barnfötter. Men å andra sidan är barnfötter bland det mysigaste jag vet. Nu tänker jag slå igång "Big Bang Theory" och hoppas att sömnen kommer. Även om kvällen varit bra, måste den ändå få ett slut. Helst innan den övergår till dag. Och vad är då bättre än den enda dvd-boxen med serier som jag tyckt varit värt att lägga pengar på. Jag älskar Sheldon. Det är han som höjer serien mest. Undra varför...;)

Ensamhetens kväll

Det är skillnad på att vara själv och vara ensam. Jag tycker personligen om att vara själv. Har alltid haft ett stort behov av ensamhet. Men när ensamheten inte är självvald är det inte roligt. Man kan känna ensamhet också när man är bland andra. Oftast är det den värsta sortens ensamhet.

Men ikväll är jag själv. Och som jag oftast tycker, så är det skönt. Det har jag tyckt ända sen jag var liten. Det är en stund för att smälta dagen. Oavsett vad den bestått av.

Sen att jag andra kvällar raglat sömndrucket till sängen efter medicin-intag, kanske ökar kvällens njutning av att få vara uppe till efter tio. Det ordnades som av sig själv då jag snopet på apoteket stod utan recept. Även om det i sig inte var en premiär. Men eftersom jag är en nattmänniska, gråter jag inte för det.

Ikväll känns det varmt inom mig, jag hoppas det varar till imorgon. Nu ska jag återgå till mig själv!

Muffinsbak och kaoshak

Igår var en mindre rolig dag. N kräktes en gång och sen var det full fart. Förmiddagen gick ok, eftermiddagen.. Njae. Men jag bakade muffins för att göra den lite roligare. Barnen blev iallafall nöjda. Jag var mest nöjd över att jag lyckats vara vaken från morgon till sambon kom hem. Och att barnen inte färgats av min gråa dag. Att känna sig nöjd är en ytterst subjektiv känsla. Sambon kanske var mindre nöjd med det kaos han möttes av i dörröppningen. Men han städade upp utan ett knyst. Alla kanske inte kan vada över saker utan att bry sig. Men jag kan.

Busplaneten

Barnen busar medan mammor pratar om livets tråkigheter. Känslor som inte alltid delas, men som får finnas och andas ut. Jag får andas ut. Saker bara är, det känns skönt att äntligen kunna uttala det man vill utan att de förfulas.

På HM köps nya byxor till H, mamman får nöja sig med att prova hattar. Medan H är fotograf, hon är väldigt hängiven. "Nej, vänta mamma.. Den blev inte bra". Att vara med ett barn är bra, med ett barn klarar jag att hålla fokus. Då fixar jag att leverera.

Yrvädret har vaknat!

Jag måste vara drömmarnas kung.. Eller ja, drottning då. Jag drömmer konstant på nätterna känns det som. Jag vaknar som efter varje drömcykel, är nog därför jag kommer ihåg. Första rundan handlade om min vän Linda. Vi jobbar på samma jobb. Som kom hem till mig en morgon. Efter en stund började hon gråta och jag gav henne en kram. Och tänkte "hennes pojkvän har nog gjort slut, stackarn". Men så piper männskan fram "jag är rädd för att få magsjuka". Jag fick det inte riktigt att gå ihop, eftersom vi jobbar på ett jobb där patienterna skiter och spyr till höger och vänster. Men så var det ju också en dröm!

Idag fick är M hemma och vabbar. Igår när han kom hem däckade jag i soffan. Sen somnade jag om på kvällen och sov 11 timmar och vaknade kl 8. Idag måste jag hämta ut medicin, eftersom jag tog den sista imorse. Att vara förutseende, är nåt jag har svårt för att vara. Sen ska jag handla. Mjölkmonstren har slut på mjölk.

Jag sitter i soffan utan byxor. Och suger på en snus. Döttrarna leker. Jag frågar om H är muslim. Hon säger att hon inte vet vad det är. Men jag anser att min fråga var helt relevant med tanke på synen jag möttes av.

Dagens pyssel

Knåpade ihop en lampskärm medan lillan sov. Jag älskar tyget. 70-tal, fast utan det gula och med fint rosa istället. Den lyser nu vackert i vår hall och jag kommer le varje gång jag ser den för jag gjort den själv.

Terapi för själen!

Fy för magsjuka

N var slö  imorse,men eftersom hon inte hade kräkts på 3 dygn så kunde jag inte tro att det var magsjuka. Men rätt vad det var så spydde hon i soffan. Och resten av barnen är hemma för magsjukan bara går runt på dagis. Här har vi nu haft den 4 gånger på några veckor. Lillan 2 gånger och nu N 2 gånger. Stora H fick börja styra upp lite frukost medan jag torkade spya. Jag tipsade även dagis om att det kan ju vara bra att tvätta händerna innan frukost. Kan ju inte bara va vi föräldrar som ska ta vårt ansvar för att minska smittspridning.

Jag fick sms av Catta, som skulle besöka mig. Konstigt nog ville hon inte bli bjuden på kräksjuka. Istället blev dagen till filmmys.

Drömmar

Jag vaknade några gånger inatt. Så då är allt som det ska. Propavan ska hjälpa mot det men jag vaknar ändå. Dock minskar det något. Men för att inte va in-i-döden-trött dagen efter tar jag inget annat eller mer än 1 propavan.


Inatt då jag var vaken tänkte jag mycket. På trevliga saker. Som en massa saker jag skulle vilja göra.

Jag drömmer om Italien, ett hus på en vingård, eller ett bageri med café i Grekland. Eller varför inte ett café under sommaren i min hemby? Jag drömmer om att skriva en bok. Eller skriva låtar och sjunga ut med innerlig lust. Att lära mig spela gitarr, men denna gång ordentligt. Jag drömmer om en häst som jag kan galoppera med i gryningen på en äng. Jag drömmer mig bort till fjället och att vandra där i goda vänners lag. Att plocka kantareller, blåbär, lingon och hjortron. Att safta och sylta. Jag drömmer om värme och sol och sanden mellan tårna på en strand i Thailand.

Vissa drömmar lättare att förverkliga än andra. Men när man är depressiv kommer man ofta inte ens till tanken. Nu har jag kommit till tanken. Vissa enklare att förverkliga än andra. För vissa behövs pengar, något man måste jobba för. Att jobba är en tråkig vuxensak. Något som jag, som har svårt att se överblick över än längre tid, har svårt att motivera mig till. Att livet ska levas likadant, samma dag, tills man dör gjorde mig än mer depressiv. Men man får börja med det lilla. Att drömma sig bort och börja må bättre. Så jag närmar mig. Med babysteg.

God Morgon!

Jag är imponerad!

Jag har då aldrig haft så många besökare någon gång då jag bloggat. Jag fick lite ångest efter jag spontanstartat bloggen och tänkte att jag kanske skrev för mycket. Men jag står för det jag skriver så jag bestämde att det var bra. Det är ju jag som skriver och kan välja vid varje inlägg att skriva vad jag vill. En kommentar vore trevlig förresten. Även negativa mottages och läses, även om de inte tas större notis vid.

Jag kom på efter förra inlägget att jag lovat att gå ut med svägerskans valp. Han fick gå ut och kissa bara. Sen lyckades jag styra upp diskbänken.. Sen tog jag lill-krut och gick på dagis. Stundtals fick jag dra i valpstackarn, stundtals så sprang vi! Och barnen har aldrig klätt sig så snabbt som när de såg att hunden var med. Det blev som en win-win situation. Jag fick hem tre barn och en liten valp och det gick som smort. Brevet kom i brevlådan också.

Jag har kommit fram till att dagen ändå varit ganska produktiv. Jag måste anpassa mig till den nya situationen lite tror jag. Och jag är nöjd med det jag fick gjort och struntar i det som inte blev gjort. Det kommer en dag imorgon också, det är ju det som är det fiffiga.

Nu dags för propavan. Snoozade en gång. Det är fortfarande tråkigt, men sova måste man. Rutiner är ju egentligen vad som är min läxa nu skulle man kunna säga. Det tar tid att acceptera det, att det behövs då jag är så dålig på det. Och det är ju så tråkigt!

Lill-Krut. Han har en liten rynkboll, en söt rynkboll!

Första måndagen i mitt liv

Har redan en blogg som jag skrivit i sedan i januari. Men den är låst med mina innersta tankar. Men eftersom jag har svårt för att svara på samtal och hålla kontakten och för att de som undrar och bryr sig ska kunna läsa om hur jag mår även fast de inte får tag i mig så bestämmer jag mig för att återigen starta upp en blogg för allmänheten att beskåda.

Puh, tror det där blev jordens längsta mening i ett svep.
Jag tänker göra mitt yttersta för att orka skriva av mig varje dag. men eftersom den låsta bloggen är där jag spaltar upp dagen och mina innersta känslor och dessutom ha svårt att vara konsekvent med det jag gör, vilket leder till att jag ofta sparar in några dagar innan jag skriver. Det gör det till ett stort krafthandtag att samla tankarna då i detaljer. Men om jag dessutom kan skriva här har jag ju en liten mall att föra över dit sen. Som att slå två flugor i en smäll liksom! Även för att jag tycker att det är viktigt att sprida kunskapen om psykisk ohälsa och att alla är vi olika, men alla psykiskt sjuka finns inte i en klunga någonstans där man kan klumpa ihop dem och se dem som just "de andra". Utan vi finns bland alla andra och grejen är att många inte ens vet om det. om de allra flesta visste det, så kanske stigmatiseringen skulle bli bra mindre!

Idag var som lite en pånyttfödelse. Eller ja.. min M började jobba och jag skulle kliva upp tidigt, själv och dessutom få iväg barnen på dagis till utsatt tid. Lyckas därför ta min propavan i tid igårkväll och somna in tidigt. Detta glömmes ofta, trots alarm kl 19 eftersom det tar emot i tråkigheten att ta medicin för att sova redan kl 19. Men annars är jag vaken till 4-5 på morgonen och det är INTE roligt!

Detta kan kanske vara en liten parantes i livet med morgonens göromål, men icket för mig. Jag blev väckt halv sju då M skulle åka, men somnade om i samma andetag helt ovetandes om vad som sades. Barnen kom sen in i vanlig ordning och hoppade på mig och tjatade. Jag somnade om och om, även det i vanlig ordning. När jag väl vaknade till liv av mig själv var klockan 7:11. Att blivit väckt och lyckas ta sig upp vid 8 i flera veckor har nog vait en bra rutin känner jag och är stolt.

Jag gick in i lillans rum och hon var vaken, men hade inte skrikit. Anledningen var att hon hade sällskap av två lite större troll i sängen. Stora barnen fick på sig kläder av en mamma som satt i sängen i deras rum och kommenderade. Barnen valde helt och hållet själva. Ibland tror jag mina svårigheter faktiskt blivit en del av deras styrkor. De får dessutom ganska fritt välja kläder själv vilket de tycker om. Att de dessutom måste ta tag i det själva och klä sig är nog utvecklande. Jag försöker iallafall inbilla mig det, eftersom jag inte vill känna mig jättekass. faktiskt innerst inne tror jag faktiskt på det!

Sen gick vi ner och gjorde iordning lillan. Barnen fick lite fil eftersom de senare äter på dagis. Jag fick på mig mina kläder och åt frukost för att kunna inta min efexor och min lamictal. En eloge bara det, jag har tagit min medicin sen jag kom ut från psyk nästan exakt kl 8 varje dag. Hoppas det kommer funka även nu utan min sambo. Lillan fick välling. Jag i lugn mak som vanligt men samtidigt undrandes om vi skulle lyckas i tid.

Sen fick barnen göra iordning sina tandborstar och lillan sprang omkring med sin. Jag borstade deras tänder och sen fick de själva plocka bort dem. Mellersta dottern har själv lite svårt att komma igång med nåt, men när jag är hemma själv i vims-smeten så tycker jag det kan gå bättre även för henne. Det borstades hår och sen fick de ta fram sina kläder och klä sig.  Jag uupäckte smöret i köket och fick in det i kylen med ett smil vid tanken på min M som skulle säga det ena och det andra om jag istället hittat det då jag kom hem från dagis.

H var klar på ett kick som vanligt och stack ut. Jag klädde lillan samtidigt som jag fick säga till N att ta på tjocksockorna, ta på tröjan, ta på byxorna och så overallen och det gick då bara hur fint som helst. Sen till den där promenaden på dagis som jag undvikit i veckor att tänka på. Att jag inte ska kunna köra bil, då jag i sista sekunden får eld i baken och stressar iväg. Men det gick bra. Med lillan i vagnen och barnen på skrana kom vi iväg. Jag släppte av dem på sin avdelning och föste in dem med orden att nu klär ni av er. Sen till lillans avdelning. Jag var stolt och bara en kvart sen. Som i vanlig ordning. Min morgonen gick bra, utan bråk och skrik(främst från mig) som annars då klockan slår halv 9 inser att vi ska vara på dagis och då med svetten lackande försöker rappa på barnen som i sin tur är i behov av struktur.

Jag var med på storbarnens samling då jag stanna kvar en stund eftersom lillan endast varit en hel inskolningsdag där då hon blev sjuk sen. Intressant att se. Men mycket ljud. H sa att det var gympa och jag skämdes: "Shit nu har jag glömt gympakläderna. Jävla M som inte sa nåt". Smög ut och ringde och fick veta att det var nästa måndag." Puhu, då slapp jag skamset gå hem och hämta dem.

Jag lunkade sen hem, dock med lite av en tomhet. Jag är mamman som är hemma. Som måste gå med barnen på dagis och ha dem där en hel dag och nu ska jag dessutom hem och fixa allt som vuxna gör. Har åtminstone skrivit i kalendern när dottern har gympa och dagen innan skrivit: "Packa väskan!". Man får börja smått!

Sen har dock tomheten tagit överhanden. Allt som måste fixas, men som jag inte lyckats med för det är för mycket. Hjärnslut trots att jag inget gjort och inte ens orkat se tv eller nåt annat för att fördriva tiden. Det ger mig en känsla av större tomhet då jag nu, på den första måndagen i mitt liv stirrat i taket en hel dag. Kom så långt att jag tagit ut rester i kylen och sen står de där. Har lagt färdigt en pärlplatta i hopp om att inspirationen ska komma och det gjorde den. Men hinder satte stopp för alla ideér. Som att måla om barnens bord, men jag har ingen färg och ingen bil. Som att göra klart ett dockhus jag renoverat. Eller att hitta möbler till nyss nämnda på tradera. Att även ta tag i och göra fint är hemma men inspirationen tryter då jag inte vet var jag ska börja och hamnar återigen i soffan efter att dragit ut ur kylskåpet.

Tog åtminstone tag i och ringde FK om ett brev. Och jag måste skicka in en komplettering. Detta gör mig stressad och har hela helgen ignorerat det och även inte ägnat många tankar åt det. Jag vet logiskt sett att det är två siffror som ska fyllas i och sen kan jag posta påväg till dagis. Min sambo säger ofta åt mig: "Men det är ju bara.." För mig är få ting att bara. Dessutom var det försenat från allra första början för jag var tvungen att skriva om mina arbetsuppgifter med egna ord och varför jag inte kan jobba. Jag har inte en bruten fot och det var svårt att sätta ord på allt. Tack och lov hjälpte min fina vän Catta mig så jag fick det gjort. Tack snälla du!

Sen nu så fick jag inspirationen att skriva i en blogg och tog tag i det. Och nu blev inlägget dessutom för långt då jag väl satte mig och skrev. Den som orkade läsa igenom får en eloge. Nu ska jag faktiskt fokusera på det där brevet och dessutom lägga det på skorna. Sen ska jag "bara" komma ihåg att posta det. Och dessutom orka ta den extra svängen förbi lådan utan att tänka "jag gör det sen". Intentionen är faktiskt ärligt alltid att göra det senare. Men det blir aldrig gjort. Och även fast jag vet det så funkar det ändå inte. Kan tyckas konstigt, men ja.. för mig med. Men det går inte.

Brevet var det. Tjing!