Viljan och alla ständiga försök att gå framåt varje dag. Från morgonen, genom dagen tills man nått kvällen. Det är det som är styrkan. Även om dagen slet oss i bitar och vi led igenom den. Även fast det känns som vi misslyckades. För vi ser de 90% som var dåliga istället för de 10% vi hade det mindre jobbigt och vi gjorde något bra. Men det är inte lätt, för 90 ger 10 en smäll på käften vilken dag som helst.
Jag har haft några bättre dagar. Då medicinen fungerat genom hela dagen, då jag fått till doserna. Då jag varit lugn. Upptäckt att jag egentligen inte gjorde särskilt mycket mer än de föregående dagarna. Men där det räknades ännu mer, för det skedde i ett större lugn. Vilket i sin tur gav mig möjlighet att se dagen på ett annat sätt. Som också gav en skjuts i sig för att klara resterande timmar av dygnet.De dagarna som varit bra har också varit dåliga. Men inte på samma sätt, långt ifrån på samma sätt. Är det vad man kan kalla en normal onsdag kanske? Jag vet inte.
Idag har jag varit stolt över mig själv. För jag känner mig så tillfreds då jag får en dag i lugn. Jag hänger tvätt i lugn. Jag tvingar mig upp för att städa upp röran i köket, men det tar bara en liten stund istället för hela dagen. Igångsättningssvårigheterna som annars är en stor del av dagen är istället bara en liten snooze innan jag sätter igång. Jag går en promenad med min lillis som plockar maskrosor. Utan att jag vill riva mig i håret efter två minuter. Jag har varit en arg mamma mot kvällen. Men ser ändå det som varit bra. För lugnet inom mig. Ovärderligt... Det är en nyfunnen känsla. Jag blir lycklig då jag får känna så. Vara trött, men ändå orka. Jag har försovit mig samtliga dagar den här veckan. Alarmet har tryckts av för att nästa i tur fått ringa i 4 minuter innan hjärnan reagerade. Men dessa dagar gör det inget. Jag kan inte förklara känslan, inte för dom som inte haft den andra bultande stresskänslan ständigt närvarande tidigare. Lyckorus dess stunder i det lilla!
Men varje dag finns det någon annan som kämpar. Som det gör ont i. Som inte orkar finnas just idag. Som inte orkar vara förälder just idag, fast man måste finnas för ett barn med större behov av det. Just barnen, dom funktionshindrade. Dom oskyldiga. Som klankas ner på, där föräldrar får se sorgen och samtidigt måste lägga undan sin egen sorg över andra okunskap och dömande blickar. Där små barn inte vill finnas. Inte orkar finnas just idag. Det är det mest tragiska med vårt samhälle. Okunskap mobbar ut dessa barn. Där vuxna är dom värsta av alla. Barn lär sig av vuxna. Barn kan acceptera mycket. Om någon är annorlunda eller kanske ibland är lite mer "dum" än andra(impulsiv), där accepterar dom också mycket. Om man får vägledning. Och då någon bemöter ett barn med ADHD, då kan man hantera detta annorlunda med en syn som visar förståelse.
Mina barn har sagt att andra barn är dumma. Dom slåss, är elaka. Jag förstår att reaktionen är så. Och ingen får slåss. Men, främst min äldsta dotter, har lyssnat och tagit in mycket jag sagt till henne. Hon säger inte längre att någon är dum. Jag tror att det beror på att jag förklarat varför det kan bli så, vad som finns bakom beteendet. På ett barns sätt. Jämfört det med hur alla barn, alla vuxna också är. Men att det blir mycket mera ibland. Dom hon nämnt har kanske inte alla ADHD, men liknande symtom. Och det spelar ju egentligen ingen roll om dom har det. Nu kommer hon själv också med kloka ord om saker som händer. Jag är inte alltid en mamma som orkar. Jag är många gånger inte som en mamma borde vara. Men jag är stolt över att mina barn får mycket av mig ändå, men inte alltid. För jag gör det jag kan, med en vilja att varje dag orka mer. Och jag ger dom kärlek, försöker förklara varför jag är som jag är. Det är ingen ursäkt. Det är för att det finns orsaker och det ska förklaras att det inte är dom det beror på. Jag är stolt över att mina barn blir individer som ser andra människor. Som kan tänka steget längre. Det betyder inte att dom kliver undan för att andra ska ursäktas heller. Utan att dom med sin syn, ser saker ur en annan synvinkel vilket innebär att de också kan reagera annorlunda. Vilket i sin tur många gånger, tror jag, kan föda en helt annan reaktion från ett barn med annorlunda beteenden. Om vi tilldelas en roll kommer vi oftast leva upp till den.
Vi dömer oss själva hårdast. Ett "dumt" barn vet att det gör dumma saker. Dom vill inte det. Ingen föds elak. Dom har viljan, men det är så svårt. Som säger jag vill inte, men kroppen och hjärnan bara gör och jag hinner inte med. JAG VILL INTE VARA SÅ! Viljan finns, förhoppningsvis finns den kvar innan dom hamrats ner i skosulorna.
Små barn vill dö för dom känner att dom förstör för andra. Föräldrar älskar sina barn. Men många av dessa barn vill att föräldrarna ska älska ett annat barn. Hitta ett annat barn, för dom tycker att deras älskade mamma och pappa förtjänar ett bra barn. Inte ett dumt barn. Tänk på det nästa gång ni tittar snett i affären för ni tycker någon är ouppfostrad. Tycker att föräldrar inte kan hantera sina barn. Vissa av dessa föräldrar får höra orden ovan från sina barn och bara att hantera det är hårt nog. Gå fram och klappa dessa på ryggen, de behöver det mer än någon annan. För viljan är starkare hos dom än hos många andra. Men det hjälper bara en kort, kort bit på vägen. Lämpa inte över ditt fördömande också...
Vuxna är värst. Vuxna dömer. Då dömer barn. Barn gör som vuxna gör...
Så fortsätter samhället byggas upp på en grund där annorlunda inte accepteras. Barn är formbara. Barn accepterar. Ta tillvara på det!
