På mindre än ett dygn har jag fått höra att mina blogginlägg är bra skrivna. Någon gång har det hänt tidigare. Igår var det en tjej som hälsade genom Y. Som jobbar på avdelning på psyket. Och idag en tjej jag känner som har ADHD. Inte vet jag om det är för dom har någon slags inblick i vad jag skriver om. Andra med ADHD/ADD kan känna igen sig, det är viktigt. Det som finns då man träffar en grupp med andra så kallade bokstavsbarn är en känsla man inte tidigare upplevt. Den där förståelsen om vad det man pratar om, faktiskt betyder. Som den här tjejen också sa, att hon känner igen sig. Även om inte alla saker är likadana. För vi är ju individer, med samma diagnos men lite olika svårigheter. Och olika personligheter. Men den där kärnan som binder oss samman. Och hon tog också upp om det här med att andra inte kan förstå riktigt, hur man kliver upp och kliver in i kaoset. Jag kan försöka förklara det. Men det finns ändå en slags totalkvot för vad andra kan förstå. Det är skönt att prata med andra, "likadana". Man behöver liksom inte säga så mycket, för man pratar samma språk.
Ja, skrivandet. Jag blir glad av att höra att jag skriver bra. Jag tycker ju att jag skriver lite vimsigt. Känner att jag har svårt att få fram riktigt vad jag menar. Sen läser jag ju inte igenom texten. Jag publicerar bara. Korrekturläsning, vad är det? Men jag känner nu att jag överraskas av mig själv då jag efteråt läser min egen text. Ofta ser det faktiskt ganska ordnat ut ändå. Jag har fått ut det jag kände i text. Jag sätter mig och vet vad jag vill skriva. Men kan innan inte riktigt samla tankarna för vad och hur jag ska få fram det. Men märker nu att jag sätter mig, börjar skriva och så löper det bara på. Blir ganska långt ibland, för jag får helt plötsligt jättemycket jag vill skriva. Kanske hade kunnat tänkas igenom och samla ihop det. Så det blir mer koncist. Men jag kan inte. Och jag skriver ur hjärtat. Vad jag vill förmedla och genom att inte försöka sammanfatta, tycker jag att det blir ännu mer ärligt. Det går från tanke till text, utan att riktigt passera hjärnan. Direkt från hjärtat.
Annars har jag spenderat någrs timmar på psyket idag. Jag är klar med utredningen hos arbetsterapeuten. Sista frågorna. Nu sammanställer hon och sen får jag höra vad hon kommit fram till. Och då kan vi börja jobba istället. Ska bli intressant. Har varit jobbigt. Flera möten, många formulär och mycket frågor. Jag har så svårt att svara på många, ska beskriva saker. Vad fungerar inte och så, mer i detalj. Jag vet ju, men ändå inte. Att ge ett kort svar, har jag svårt för. Skattningsformulär också. Jag kan inte ange en siffra. 1-5. Det är svårt. Måste diskutera nästan varje fråga. Vad menar hon, vilken situation osv, för att kunna komma fram till den där siffran. Men det har varit det viktigaste just nu. Arbetsterapeten. Det känns som hon sitter på nycklarna som jag behöver. Strategierna som precis jag är i behov av. Det blir bra.
Biverkningarna är bättre. Det är jag väldigt glad över. Att monstret som tog över mig har börjat krypa ut igen. Då kan jag ta mig an nästa medicinjustering.
Det går bra nu. Det brukar folk säga. Kaoset är ganska stort just nu. Men jag är gladare. För jag känner mig mer och mer trygg i mig själv. Kaoset ställer då till det. Men slår inte ner mig lika hårt då. Håller på skriva ett inlägg om självkänsla. Och försöker sammanfatta en studie. Det blir bra det. Då jag fått ihop vad studien handlar om, så jag kan förmedla det och koppla ihop det med mina egna tankar.
Imorgon är det fredag. Härligt. Woo hooooo.. Tycker ni inte?
