När jag låg på psyket sa en av tanterna som jobbade där till mig att det varit fel av min vän att kliva in i min och min familjs liv. Orsaken till denna kommentar kom efter att jag delat en personlig sak som min dotter sagt till denne vän. Enligt denna tant så var det fel, pga att inträdet av vännen fick mina barn att tro att deras mamma var någon som behövdes tas hand om. Jag blev ganska irriterad och sa att det var samma vän som sett till att jag kom in på sjukhuset. Utan denna vän, hade jag stått kvar och trampat i samma fotspår. Fotspåren av ensam skam. Den som på insidan kantades av en mamma som barnen säkert själv kunde skapa sin egen uppfattning om. Det hon sa var alltså att jag inte kan ta emot hjälp utifrån för att då tror barnen att mamma, hon måste vi också ta hand om. Hon sa alltså med denna mening att jag bara skulle rycka upp mig och klara mig själv och ta hand om mina barn. Återigen, utan hjälp utifrån. Eller var det bara för att denna vän, själv sedan länge öppnat upp sin insida på samma avdelning och av denna vårdare nu endast brännmärkts som sjuk. Att hon inte längre sågs som en människa. En människa med empati och färdigheter, som genom sin egen erfarenhet kan hjälpa andra att se sig själv och släppa sin skam lite. Att hjälpa till att tillåta sig själv att falla för att kunna börja läka ordentligt, från djupet och ut. Oavsett vilket av alternativen det var, så agerade hon mycket fel. Det hon sa var nedtryckande, mot mig eller min vän. Eller mot båda. Denna människa, som ska lyfta människor. Som man kan tycka, att hon om någon, borde kunna se en människa med dessa funktionshinder som en människa, kanske med vissa svårigheter. Och inte bara som "psyksjuk".
I samma samtal sa även denna människa att bara jag kom hem, tog med mina barn ut och åkte skridskor och kom hem och rörde ihop en fruktsallad skulle jag kunna klappa mig själv på axeln på kvällen och somna gott. Va kunde inte tro mina öron, var denna människa sann? Jag, som gjort allt som man "ska" hela livet, tills jag efter vägen vacklat mer och kraschat. Att jag, trots att jag gjort stora prestationer, sovit sämre och sämre. Och jag lovar, jag har gjort mycket som man borde kunna klappa sig på axeln för. Mer än att åka skridskor och äta frukt. Både för min familj och genom egna prestationer.
När jag kom till öppenvården var det helt andra bud. Där togs jag inte emot som "mamman". Där togs jag emot med öppna armar som "Anna". Som det människa jag är, som sökt mig till någon där jag blottar min sårbara insida. Som jag uttalat skamliga och jobbiga tankar till. Där tankarna togs emot och speglades tillbaka som att jag var tvungen att laga mig själv. Börja med mig själv. För att inte fortsätta vara trasig, eftersom en trasig mamma inte riktigt klarar allt som hon skulle vilja. Där de tar vara på på viljan och vill styrka den. Med stöd och hjälp. Utifrån. En läkare sa även, och jag citerar: "Det gillar vi INTE inom öppenvården". Detta som kommentar att avdelningsläkaren sjukskrivit mig två veckor på en nåder med orden: "Det är bra att jobba". Från öppenvården fick jag en sjukskrivning på 2½ månad, till att börja med, bara så att försäkringskassan inte skulle krångla. Med orden, de är bra att göra något, men det kan vara en promenad eller något roligt. Och jag behövde vila. Hon bad även om ursäkt flera gånger för sina kollegors, enligt henne, skamliga brister. Jag ville kyssa hennes fötter då jag lämnade rummet!
Psykavdelningen kändes som stenålder efter detta mottagande inom den psykiatriska öppenvården. Tyvärr. Även om många på avdelningen såklart var vänliga själar. Men en sak lyckades de ju med. Jag kommer aldrig vilja sätta min fot som patient innanför psykavdelningens dörrar igen. Så det är ju bra. Eller är det verkligen det? Om jag kommer behöva den hjälpen så kanske jag inte kommer känna trygghet i att våga söka den.
Det som hänt på den korta tiden inom öppenvården är att jag fortfarande tvivlar mycket, mest på mig själv, men att de ändå redan lyckats nästla sig in i mig och få mig att inse saker om ansvar. Där jag tidigare trott att jag tagit ansvar genom att försöka orka det jag inte orkar. Och ansvar är inte att försöka vara en bra mamma genom att låtsas vara det då man inte orkar. Eller att låtsas att man själv mår bra då man inte gör det. Att ta ansvar är att be om hjälp då man behöver den. Det gjorde jag i tisdags. Jag tvivlade, men genom deras ord kastade jag mig ut från planet i hopp om att fallskärmen skulle lösa ut sig. Och det gjorde den. Även om jag känner mig lite skadad i fallet. Men nästa gång, då kommer jag ha större erfarenhet hur jag ska agera vid landningen. Medan psykavdelningen kastade ut mig från flygplanet med en trasig fallskärm, som inte löste ut sig...
