ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

lördag 25 februari 2012

Idag känner jag livet i mig

Som Madicken skulle säga. Jag blev till och med peppad på att börja jobba. Jag vill hoppa p saker och köra i 180 ibland. Det är inte bra i längden, men det är en bra känsla. Engagemanget, drivkraften, energin man har då. Samtidigt har jag inte velat jobba, för jag vet hur det skulle ha blivit, eller bli, om det hår för fort fram. Men då försvinner ju även inspirationen till ett jobb. Men jag utbildade mig av en anledning. Gett svaret till arbetsförmedlingen att jag inte skulle klara något annat jobb, för jag skulle inte bry mig. Så just idag känner jag att problemen med ett jobb är mindre. Glädjen större. Jag kommer få anpassad arbetsplats, med anpassade tider mm. Rutiner, rutiner. Mina nästa vänner och även den sämsta eftersom jag inte klarar av att skapa och hålla dom.

Ja, var bara den tanken jag ville dela med mig av idag. Och att jag gråter mer nu, men det är skönt även då dippen bli djup. För dom är rätt korta. Och jag känner ju mig ledsen. Det är inte roligt att ha svårt för det. Och det betyder även att jag känner mer glädje. Och inspiration till saker. Livet är till för att levas, inte bara överlevas!

Vissa saker är ju oerhört komiska

Idag när jag lämnat ungarna på morgonen så satt jag vid datorn och skulle föra över en serie till usb-minnet. Börjar hålla på med lite annat. I köket knäpper något. Kylskåpet tänker jag. Nåt av barnen har nog inte stängt det ordentligt. Sitter ett bra tag och knäpper gör det. Efter ett tag då jag väl går in för att göra frukost så står dörren vidöppen. Okej, inte barnen.. När jag ska stänga tittar jag in och ser mjölken. Just det, var jag som ställde tillbaka den då jag kom hem och tydligen stängde jag inte kylskåpet. Antagligen för jag kom på det där med serien och gick iväg. Tänkte kanske inte på det. Eller så gjorde jag det, vet faktiskt inte. Men det kan hända att jag tänkte att jag skulle ju ändå snart gå tillbaka och ta ur grejer ur kylskåpet. Och ni vet ju det att det tar ju oerhört lång tid att stänga ett kylskåp. Slöseri med tid då man ändå ska dit igen.

Såna gånger tycker jag att det är roligt. Jag skrattar åt mig själv. Andra gånger kommer jag inte ihåg att det var jag. Och då är det ju väldigt bra att ha barn som man kan skylla på. För barn är ju sååå slarviga!

Det som också är roligt är morgonen i övrigt. Då vi är sena och jag tjatar och blir arg för att dom inte gör det dom ska, börjar leka då dom ska hämta en tröja och så. Men sen måste jag erkänna för mig själv att vi är sena för jag är likadan. Går och slänger smutstvätt och börjar sortera och tvätta istället. Oj, nu skulle vi ha åkt och jag har inte heller fått på mig varken byxa eller tröja. Fastnar i något jag börjar läsa och barnen pratar och tjatar på mig och jag tycker att dom stör mig. Meeeeen.. Jag ska bara, jag ska bara jöööh.. Det måste dom väl förstå att det är omöjligt att läsa det där sen, det måste jag ju göra precis nu! Och samma som att jag ibland störs av allt så är det precis tvärtom då jag fastnar i nåt. En atombomb kan gå bredvid mig och jag lyfter ändå inte blicken nästan. Sen när jag kollar upp kan jag ju inte förstå hur dom hann kleta sylt fulla väggarna, spilla ut mjölk över hela golvet klä av sig nakna och rulla i runt havregryn. På den korta tiden..

Sen står jag och tjatar och säger att dom inte lyssnar. Så det är fyra barn som ska bli klara på morgonen. Jag brukar be om ursäkt sen, eftersom det var jag som inte lyssnade. Blir nog bra med hjälpmedel på morgonen ändå. Även fast jag tycker det känns töntigt. Att jag ska behöva ha en stapel med lysande pluppar som räknar ner tiden, så jag verkligen kan se att klockan faktiskt går. Och det är bra för barnen med sa arbetsterapeuten. Ja, vi är ju likadana allihop sa jag och skrattade. Jag ska även använda den själv. En plupp för att borsta tänderna, en för att kamma håret osv. Så jag gör mina egna morgonrutiner och att det inte tar halva dan. Eller ja.. Tre dagar innan jag verkligen greppar borsten och kammar håret.

Men det är faktiskt ganska roligt som sagt många gånger. Bara jag inte måste någonstans där jag måste ta av mössan. Fast äsch, kan ju vara kul det med. Som en isbrytare. Då jag får skämta om att jag är en slarvmaja och att det är ju ändå ganska tråkigt att kamma håret. Tänk, jag ska berätta vad jag gjorde istället. Och erkänn, att det blir lättare att vara sig själv med någon som ser ut som en clown i håret, sitter i pyjamas (ok, om jag sov i pyjamas skulle jag nog ha den på mig) och sitter och för en konversation sovandes. Jag menar, man kan ju inte förvänta sig att jag skulle hinna vakna innan jag åkte. Det får man göra på plats. Då kan du vara dig själv, för du behöver bara ta en titt så ser man att jag knappast skulle döma om någon råkat vända tröjan ut och in. Tänk så tråkigt om man inte gick med kläderna aviga lite då och då. Kanske vissa vänder dom med vilja ibland. Lite wild and crazy måste man ju få va ibland. Liva lite på edgen så att säga...!