Nä, men en tid till en läkare var lite för mycket begärt. Sjukskrivning kan jag KANSKE få ändå med hjälp av psykologens anteckningar. Men mina biverkningar då? Fy fan för psykets uppföljningar... Eller s.k. Icke-uppföljningar...
I övrigt blev jag förjävla less på min psykolog. Nu har vi en månad på oss att få till morgonrutinerna då du sedan ska ha en sysselsättning och dessutom hinna göra dig själv iordning förutom barnen. Ja, en månad... Och bara morgonen funkar kommer ju hela mitt liv rulla på då jag ska jobba... Och att vi tjatat om dessa morgonrutiner februari, mars och april utan vidare större resultat verkar inte visa på att jag rör mig oerhört sakta framåt. Med en stor skopa skepsis eftersom dessa rutiner aldrig rullar vidare in i framtiden...
Så, jag gick ut därifrån, satte mig i hallen för att invänta Catta som i sin tur var hos sin psykolog. Ledsen sitter jag där. Arg och kanske något förtvivlad över detta tjat. Även om jag helt enkelt faktiskt slutat bry mig om detta att hinna i tid. Våga-vägra-stressa är mitt nya motto. Och eftersom det alltid är något jag gör, mer eller mindre, oavsett rutiner känner jag att det får vara nog. Men då jag blickar ut ser jag L sitta i solen och röka. Så jag traskar ut till henne. Min rumskamrat från psyket, med VIP på avdelningen. Och så även nu. Igen. Så vi uppdaterar oss. Jag, den unga ynkliga lilla. Och hon, den stora varma och äldre. Vi avhandlar kärlek och självmord då hon förra veckan var på begravning. Jag skänker henne en guldtia så hon får sig en Cola och skiljs med orden "ha det så bra, som du nu kan ha"...
Resten av dagen gick sen i finare harmoni. Trots en vän hispig som ett aspblad. Det vet jag, hör jag, även om det inte syns. Följer henne på ett måste, som sedan lugnas med tv-serier utan större engagemang gällande att prata. Däremot stort engagemang i att bara vara med varandra i kravlös tystnad. Jag virkar och hon fixar lite med annat. Men ändå tillsammans. Där hon tillslut ber om hjälp för det jobbiga som stundar. Trots att jag redan erbjudit min hjälp, men där det tar tid i jag-klarar-mig-själv-land att erkänna att man behöver stöd. För även fast jag redan vet, så är det ändå så svårt att öppna skalet. Så även för mig. Vi klarar oss själva. Tills vi inte gör det längre. Då vi redan stampat genom isen för längesedan...
Dagen avslutades med lite ytlig tröst. För det behövs när allt annat sitter så djupt på insidan. Sen åkte jag och hämtade barnen. Som jag gör, oavsett hur dagen sett ut. Det som är konstant i mitt liv. Det enda jag med all säkerhet vet alltid kommer vara konstant i mitt liv. Resten får flyta var det vill. Jag vet vad jag kommer fokusera på numera och om resten fallerar gång på gång kommer det aldrig mer läggas energi på att upprätthålla det för man ska. Att betala samhället med mina barn, kommer jag aldrig gå med på igen...
