Jag skulle kunna klara livet jag med...

Det skulle jag, bara jag fick ta det i min egna lugna mak. Jag kan, men det tar lång tid för mig att göra saker. Jag kan göra dem snabbare, men det brakar ju tillslut till och stressen knäcker mig. Även i små saker. Imorse kom vi 45 minuter sent till dagis. Men istället för att stressa för att komma i tid, valde jag lugnet. Fatta vad skönt att slippa känna den där stressen. Och då handlar det bara om morgonen. Ibland går det bättre, då kommer jag kanske 5-15 minuter sent. Så i viss mån måste jag foga mig, eftersom de nu kom lite sent till frukosten. Så jag stannade kvar med lillan eftersom det inte gick att kasta in henne vid frukostbordet. Jag bad om ursäkt att jag var sen, men ni vet, jag kan ju vara så. De var så vänligt bemötande. De pratar med mig och undrar hur jag mår, frågar hur det går, erbjuder mig att vara kvar ett tag på dagis om jag orkar för att få vara med i gemenskapen. Så dagis är rätt införstådda tycker jag. Det ska de få credit för faktiskt.

Eftersom jag föddes lite sent, som jag brukar säga, så stressas det alltid mycket för att hinna med även de minsta saker som sagt. Bara jag skulle få ta det i egen takt skulle det gå bra. Tyvärr anpassar sig ju inte hela världen efter mig, men i vilken mån måste jag anpassa mig? Jag har fogat mig tillräckligt länge och bara mått sämre och sämre. Ska jag då kastas in i samhället för att fortsätta ta av mitt välbefinnande för andras skull? Jag vägrar. Jag vill inte behöva känna att jag inte kan och få dåligt samvete och önskan om döden ska kännas mer välbehaglig än livet. Så får det inte vara. jag sätter fan ner foten nu! Trampa inte ner mig, då jag inte gjort annat än kämpat och försökt för att lyckas stå rak och för vad? Bara få erfara att jag inte får ett smack för det. Jag kan gå krokigt, spelar ingen roll så länge jag åtminstone får må bättre och mina barn får en lugnare, mer närvarande mamma. Jag kommer inte ge mig, nu är det min tur att bråka skiten ur de som tänker försöka motivera mig. Motivera mig till vad? A load of shit? Och det är orättvist. Andra är hemma hur länge som helst, så varför ska jag då, som tidigare gjort allt för att försöka och försöka slungas framåt för fort igen? Det pratas konstant om bestående förändringar, istället för att som innan inte kunna hålla ut i det jag gör. Jag vet att jag kommer dit, för jag är jävligt bra. Men då ska det fan gå långsamt denna gång! Jag förtjänar fan att få nåt för mina uppoffringar av mitt jag, då de som inte försöker får allt och mer därtill. Jag har nu märkt att om man lägger sig ner och skriker och vägrar så får man som man vill... Jag tänker lägga mig ner och skrika och vägra nu, hör ni det!!!

Kärlek i dess renaste form

 

Den envisaste av dem alla tror jag. Men hade hon kunnat bli annat då man måste stå upp mot dem som är större utan att knäckas? Ikväll vägrade hon äta välling förrän vi tillslut förstod vad hon ville. Hon började äta direkt då hon sattes i baljan, Sen var hon en nöjd liten unge istället för en envis åsna!