Jag släppte det mesta av min bitterhet för många år sedan. Men ibland kan jag inte låta bli att bli arg på livet och ledsen över att jag inte fick bättre förutsättningar från början. Det gör ont i mitt hjärta att se och höra om alla dessa barn, som man låter glida genom fingrarna. Där bortförklaringar som att det växer bort, han/hon är bara lite omogen för sin ålder, vissa har ju lite svårare att koncentrera sig och så vidare. Det sliter mig i bitar inombords. Eftersom jag vet hur mycket värre det blir att dragits med detta i alla år. Det genomsyrar allt, relationer, självförtroende, livsglädje och övriga viktiga komponenter som utgör ett liv. Kanske hade jag åtminstone sluppit detta, om jag fångats upp i tid.
Jag kan inte göra annat än börja jobba från de förutsättningar jag har. Men det finns fortfarande dom som kan ges möjligheten till en bättre grund att stå på redan från början. NPF-barnen, där det är de vuxna som bär ansvaret för att se och vägleda dom mot en ljusare framtid...
torsdag 6 oktober 2011
Inte en dag för tidigt inom psykiatrin...
Jag är nyss hemkommen från ADHD-mottagningen. Och det var längesedan jag kände den otroliga känslan som spritter runt i min mage just nu. För första gången sedan jag började ha kontakt med psykiatrin känner jag att någon tog sig tid att lyssna på mig. Och vet ni vad, de bekräftade massor som jag redan känt. De undrade varför jag var insatt på den medicin jag hade och tyckte jag gjort helt rätt som ifrågasatt det, eftersom jag inte är bipolär. Trots att jag berättade allt som hände i somras och hur jag reagerade. Och de förstod, de ansåg precis som jag att står man helt i vanmakt över situationer runtomkring så kommer helt naturligt efterdyningar. Jag ska omedelbart sluta med medicinen. Fattar ni, äntligen slipper jag proppa i mig mediciner jag inte behöver!
De tyckte att jag felbehandlats rakt igenom och ville att jag ska berätta detta för läkaren jag ska till nästa fredag, så att allt detta finns i min journal. De tyckte t.o.m. att jag borde få skadestånd. De sa att de fick säga att de tyckte att deras kollegor behandlat mig så fel, ord som för jävligt användes även. De ifrågasatte min tidigare terapi, att jag fått höra alla de saker jag fått höra av läkare, att jag inte utretts tidigare med tanke på de saker jag påpekat redan från början. Men det är väl allra oftast verkligheten för såna som mig, som senare visar sig ha en ADHD-diagnos. Nu börjar du kräva mer sa han, för du har haft rätt hela tiden. Men tyvärr är det så att läkare sitter i en maktsituation då människor i nöd kommer och litar på att den kunskap en psykiatriläkare har ska vara rätt och riktig. Extra farligt då de möter plikttrogna patienter som jag, som aldrig någonsin kräver något från någon annan och sväljer allt med hull och hår.
Så, det är inte en dag för tidigt att Västerbottens Landsting fått en egen ADHD-mottagning. Där människor äntligen kan få den hjälp de behöver, där de blir lyssnade till och slipper hamna mellan stolarna inom psykiatrin. Där ordentlig uppföljning, nummer att ringa vid frågor och bättre koll på patientens hela välmående får utrymme.
Jag lämnade rummet med orden att vi ses om tre veckor, då kommer jag gladeligen komma travandes in här för första gången!
Noll koll...
Jag ska aldrig lura mig själv till att tro att jag har koll. Det är ju så skönt att tro att man har koll på läget. Men glädjen förtas ju som då man kommer två timmar för tidigt på sjukhuset. För att jag inte kollade i almanackan. Har en tid på ADHD-mottagningen idag, så nu är jag återigen på väg till gröna huset. Jag vet inte varför jag ska dit och jag hatar att inte veta vad som ska hända. Som tur var hade jag ett ärende på banken, så då slapp jag ju släpa mig svärandes hemåt igen!
Det förflutna är passerat, det som finns är nu och framtiden!
Jag vet inte var jag ska börja, för när jag verkligen vill skriva om något virvlar tusen saker omkring i hjärnan och det är svårt att fatta tag i dessa som likt lösa blad flyger omkring i storm. Ibland får det mig att inte skriva något alls då, eftersom det kan vara väldigt ansträngande att börja någonstans. MEN, det viktigaste är att börja någonstans. Om man vill något får man försöka, även om det är ansträngande.
Som sagt, gårdagens föreläsning fick mig att komma till insikt med många saker. Saker jag inte sett men nu kom som en AHA-upplevelse utan dess like. Saker som jag länge velat ta tag i, men inte hittat motivationen till. Även om motivation är något jag även tror att jag behöver en liten kickstart av medicin för att kunna upprätthålla.
Maria A. sa en sak som fick mig att nicka oerhört igenkännande. Hon berättade att hon för ca ett år sedan hamnade i någon slags depression. Det var dock något som hon såg som att hon inte kunde hantera och därmed blev oerhört trött och slut (som jag uppfattade det). När hon sökte hjälp så ville doktorerna ge henne medicin, eftersom de trodde hon var bipolär och deprimerad. Hon sa att hon är INTE bipolär, hon är INTE deprimerad. Hon behöver hjälp. Tillslut fick hon hjälp i form av en person som skulle hjälpa henne med ekonomin i hennes företag, eftersom hon inte klarade av det. Och hon var glad att hon stod på sig och inte lät de proppa i henne mediciner och sätta sin diagnos, då hon egentligen bara behövde hjälp med en lösning som fick henne frustrerad och som körde slut på henne eftersom hon inte kunde hantera det. Ofta tycker jag att inom psykiatrin så stämplas man med en diagnos och ges medicin, istället för att undersöka vad som kanske utlöst problemet. Många saker har en lösning i form av stöd och hjälp, istället för att inte se följderna i dess rätta perspektiv.
Samma sak som jag känt. Jag har ända sedan i Januari framhållit att jag är INTE deprimerad. Jag är TRÖTT! Där doktorer och psykolog ser det som att en medicin hjälpt mig, ser jag att jag fick en sjukskrivning och tid för att ta igen den energi jag gjort av med för att under lång tid klara av ett arbete. Jag har också känt stort motstånd till den medicin jag fått och hävdar att det inte är den som fått mig att må bättre. Det är jag och vilan. Samma sak som jag när jag bytte medicin förra gången och kände att det var att få stressa av, vila och börja om från början med rutiner och motivation som gjorde mig bättre. Terapin var inte ens rätt för mig och ändå då jag gavs tid, lyckades jag på egen hand. När jag gick i KBT en tid mådde jag jättebra och vägrade antidepressiva. Men efter några månader var det bortglömt dessa verktyg och allt återgick till det vanliga. För det gör oftast det. ADHD-människor kan ofta hitta saker som fungerar men att själva upprätthålla det är det som inte fungerar. Vi har stora resurser.
Hon fick mig också att se allt som i min barndom och i mitt förflutna var tydliga ADD-drag. Något som jag tidigare inte kunnat se. När jag gjorde min utredning sa jag att jag vet ju att mina problem inte är ett solklart fall av ADD. Men igår sa utredaren att din historia var väldigt tydlig för ADD, likaså dina testresultat. Min grava ADD, som jag från och med igår kan se. ADD märks, bara man vet vad man ska söka efter. Man kan se den rastlösheten ofta på utsidan i form av kluddande, flätande av flätor, nopprandes på en strumpa, ihopsmulande av ett sudd och mycket mer. Jag märker nu tydligt av min rastlöshet och mina diskreta tecken som syns på utsidan eftersom andra som kunde se gjort mig medveten om det.
När jag i våras och under sommaren gick in i ett destruktivt beteende såg de att jag måste vara bipolär. Jag såg det och ser det, som en naturlig reaktion till vad som hände i mig och runtomkring mig. Intet för det, gör det till en rättvis reaktion gentemot andra jag sårade. Jag har aldrig skyllt ifrån mig, då jag råkat gjort någon illa. Jag har aldrig försökt få det att framstå som att jag får göra så, eftersom jag inte kan hantera allt. Däremot har jag nu försökt berätta om varför jag reagerar som jag gör och att jag inte längre orkar låtsas. Jag ser det i efterhand som en naturlig reaktion på att jag var frustrerad, kände ingen kontroll och paniken växte inom mig. Det började då jag visste att min sjukskrivning skulle gå ut. För jag hade lika förutsättningar för att klara ett jobb då, som jag har nu med diagnosen. Skillnaden är att jag nu är berättigad till hjälp. Jag är i behov av arbetsrehabilitering och att långsamt börja för att se vilken arbetsförmåga jag har. Ni kanske kan förstå hur jobbigt det då är, med dessa förutsättningar, då någon säger att jag måste ta ett jobb på 100%. Och jag vet inte hur man kräver något och står på sig. Jag vet bara hur man fogar sig och plikttroget lyder.
Då frustrationen höll på äta upp mig, var jag tvungen att lämna mig själv och fokusera på något som fick mig att slippa det jobbiga. För att överleva. Tidigare i livet har det var rakbladet, träning, matfokus och ett tag att slå mig blodig i i cementväggen i lägenheten och dunka huvudet i väggen. Likt ett barn som ligger på marken och sparkar i frustration. Allt för att straffa mig själv för det som kändes jobbigt, eftersom det beror ju på mig att ingenting fungerar. Och i många år har jag gjort allt för att vara extra duktig, extra vuxen, extra bra, extra allt, för att inget ska kunna komma och ge mig frustration där jag tar till något destruktivt. Jag såg det som svagt, eftersom då mådde jag ju inte dåligt. Inte om jag kunde kontrollera mig, istället för att falla. Men vet, ni, jag är oerhört stark. Däremot har det varit på fel väg att undvika frustrationen och utan stöd för att ta tillvara på de resurser jag redan hade. Jag kan inte slösa energi på att vara något jag inte är, för att vara bra i andras ögon. Därför det har gjort mig till ett tomt skal. Jag har tappat mig själv på vägen för att tillfredställa andra, som inte ens vetat om att jag gjort det. Det har jag dolt, eftersom ingen ändå någonsin sett.
Men när någon annan sa åt mig att jag var sjuk, ja då var jag det. När någon inte tyckte om mig, gjorde jag allt för att ändra deras åsikt. Därför andra personer definierar mig. Har alltid gjort. Allt jag någonnsin gjort har varit för andra, för att andra ska tycka om mig, för att andra ska tycka jag är duktig. För att man får beröm då man lyckas med något. Men för att klara det, har det som kallas livet fått stå undan. Jag mår bra då jag lyckas med något som för mig är en svårighet. Det kan vara att jag lyckades vika tvätten och få in den i garderoben för en gångs skull. Och att lyckas ska inte behöva betyda att man klarar andras mål som satts upp som något som borde klaras av. Jag kan inte nå upp till det. NPF:are har helt andra förutsättningar och kraven borde sättas efter varje individs förmåga för att kunna utvecklas istället för att känna misslyckande gång på gång. Det är inte utvecklande utan gör bara att risken för att misslyckas ökar. Istället kanske jag når en bit och det som borde berömmas är förmågan att försöka klara något. Därför det ger motivationen att försöka igen och därmed kanske lyckas nå ännu längre nästa gång. Och det kanske också ger mig styrka att orka med de situationer där jag misslyckas och våga mig på att försöka igen.
Det sista Maria A. sa till mig innan jag gic var att nu vänder du blad. Du ska vara den du är och även om det känns jobbigt då andra inte förstår, så är det från och med nu för DIN skull du gör allt. Andras okunskap ska inte stjälpa mig.
Som sagt, gårdagens föreläsning fick mig att komma till insikt med många saker. Saker jag inte sett men nu kom som en AHA-upplevelse utan dess like. Saker som jag länge velat ta tag i, men inte hittat motivationen till. Även om motivation är något jag även tror att jag behöver en liten kickstart av medicin för att kunna upprätthålla.
Maria A. sa en sak som fick mig att nicka oerhört igenkännande. Hon berättade att hon för ca ett år sedan hamnade i någon slags depression. Det var dock något som hon såg som att hon inte kunde hantera och därmed blev oerhört trött och slut (som jag uppfattade det). När hon sökte hjälp så ville doktorerna ge henne medicin, eftersom de trodde hon var bipolär och deprimerad. Hon sa att hon är INTE bipolär, hon är INTE deprimerad. Hon behöver hjälp. Tillslut fick hon hjälp i form av en person som skulle hjälpa henne med ekonomin i hennes företag, eftersom hon inte klarade av det. Och hon var glad att hon stod på sig och inte lät de proppa i henne mediciner och sätta sin diagnos, då hon egentligen bara behövde hjälp med en lösning som fick henne frustrerad och som körde slut på henne eftersom hon inte kunde hantera det. Ofta tycker jag att inom psykiatrin så stämplas man med en diagnos och ges medicin, istället för att undersöka vad som kanske utlöst problemet. Många saker har en lösning i form av stöd och hjälp, istället för att inte se följderna i dess rätta perspektiv.
Samma sak som jag känt. Jag har ända sedan i Januari framhållit att jag är INTE deprimerad. Jag är TRÖTT! Där doktorer och psykolog ser det som att en medicin hjälpt mig, ser jag att jag fick en sjukskrivning och tid för att ta igen den energi jag gjort av med för att under lång tid klara av ett arbete. Jag har också känt stort motstånd till den medicin jag fått och hävdar att det inte är den som fått mig att må bättre. Det är jag och vilan. Samma sak som jag när jag bytte medicin förra gången och kände att det var att få stressa av, vila och börja om från början med rutiner och motivation som gjorde mig bättre. Terapin var inte ens rätt för mig och ändå då jag gavs tid, lyckades jag på egen hand. När jag gick i KBT en tid mådde jag jättebra och vägrade antidepressiva. Men efter några månader var det bortglömt dessa verktyg och allt återgick till det vanliga. För det gör oftast det. ADHD-människor kan ofta hitta saker som fungerar men att själva upprätthålla det är det som inte fungerar. Vi har stora resurser.
Hon fick mig också att se allt som i min barndom och i mitt förflutna var tydliga ADD-drag. Något som jag tidigare inte kunnat se. När jag gjorde min utredning sa jag att jag vet ju att mina problem inte är ett solklart fall av ADD. Men igår sa utredaren att din historia var väldigt tydlig för ADD, likaså dina testresultat. Min grava ADD, som jag från och med igår kan se. ADD märks, bara man vet vad man ska söka efter. Man kan se den rastlösheten ofta på utsidan i form av kluddande, flätande av flätor, nopprandes på en strumpa, ihopsmulande av ett sudd och mycket mer. Jag märker nu tydligt av min rastlöshet och mina diskreta tecken som syns på utsidan eftersom andra som kunde se gjort mig medveten om det.
När jag i våras och under sommaren gick in i ett destruktivt beteende såg de att jag måste vara bipolär. Jag såg det och ser det, som en naturlig reaktion till vad som hände i mig och runtomkring mig. Intet för det, gör det till en rättvis reaktion gentemot andra jag sårade. Jag har aldrig skyllt ifrån mig, då jag råkat gjort någon illa. Jag har aldrig försökt få det att framstå som att jag får göra så, eftersom jag inte kan hantera allt. Däremot har jag nu försökt berätta om varför jag reagerar som jag gör och att jag inte längre orkar låtsas. Jag ser det i efterhand som en naturlig reaktion på att jag var frustrerad, kände ingen kontroll och paniken växte inom mig. Det började då jag visste att min sjukskrivning skulle gå ut. För jag hade lika förutsättningar för att klara ett jobb då, som jag har nu med diagnosen. Skillnaden är att jag nu är berättigad till hjälp. Jag är i behov av arbetsrehabilitering och att långsamt börja för att se vilken arbetsförmåga jag har. Ni kanske kan förstå hur jobbigt det då är, med dessa förutsättningar, då någon säger att jag måste ta ett jobb på 100%. Och jag vet inte hur man kräver något och står på sig. Jag vet bara hur man fogar sig och plikttroget lyder.
Då frustrationen höll på äta upp mig, var jag tvungen att lämna mig själv och fokusera på något som fick mig att slippa det jobbiga. För att överleva. Tidigare i livet har det var rakbladet, träning, matfokus och ett tag att slå mig blodig i i cementväggen i lägenheten och dunka huvudet i väggen. Likt ett barn som ligger på marken och sparkar i frustration. Allt för att straffa mig själv för det som kändes jobbigt, eftersom det beror ju på mig att ingenting fungerar. Och i många år har jag gjort allt för att vara extra duktig, extra vuxen, extra bra, extra allt, för att inget ska kunna komma och ge mig frustration där jag tar till något destruktivt. Jag såg det som svagt, eftersom då mådde jag ju inte dåligt. Inte om jag kunde kontrollera mig, istället för att falla. Men vet, ni, jag är oerhört stark. Däremot har det varit på fel väg att undvika frustrationen och utan stöd för att ta tillvara på de resurser jag redan hade. Jag kan inte slösa energi på att vara något jag inte är, för att vara bra i andras ögon. Därför det har gjort mig till ett tomt skal. Jag har tappat mig själv på vägen för att tillfredställa andra, som inte ens vetat om att jag gjort det. Det har jag dolt, eftersom ingen ändå någonsin sett.
Men när någon annan sa åt mig att jag var sjuk, ja då var jag det. När någon inte tyckte om mig, gjorde jag allt för att ändra deras åsikt. Därför andra personer definierar mig. Har alltid gjort. Allt jag någonnsin gjort har varit för andra, för att andra ska tycka om mig, för att andra ska tycka jag är duktig. För att man får beröm då man lyckas med något. Men för att klara det, har det som kallas livet fått stå undan. Jag mår bra då jag lyckas med något som för mig är en svårighet. Det kan vara att jag lyckades vika tvätten och få in den i garderoben för en gångs skull. Och att lyckas ska inte behöva betyda att man klarar andras mål som satts upp som något som borde klaras av. Jag kan inte nå upp till det. NPF:are har helt andra förutsättningar och kraven borde sättas efter varje individs förmåga för att kunna utvecklas istället för att känna misslyckande gång på gång. Det är inte utvecklande utan gör bara att risken för att misslyckas ökar. Istället kanske jag når en bit och det som borde berömmas är förmågan att försöka klara något. Därför det ger motivationen att försöka igen och därmed kanske lyckas nå ännu längre nästa gång. Och det kanske också ger mig styrka att orka med de situationer där jag misslyckas och våga mig på att försöka igen.
Det sista Maria A. sa till mig innan jag gic var att nu vänder du blad. Du ska vara den du är och även om det känns jobbigt då andra inte förstår, så är det från och med nu för DIN skull du gör allt. Andras okunskap ska inte stjälpa mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)