Okej, jag vet att det inte är en avtändning som ifrån droger. Men jag hade väl lurat mig själv till att tro att jag inte skulle få utsättningssymtom alls. Tji, fick jag.
- Kroppen känns som den håller på självupplösas. Lite som den också domnat av.
- Yrsel, men inte vanlig yrsel. Mer som om att det känns lite vingligt i huvet då jag inte ligger. Vänder jag på huvet, så får jag som en kortslutning. Var inte roligt att köra bil imorse. Så nu får barnen hämtas av pappa istället.
- Dessa stötar som går genom kroppen och främst i huvet. Dom gör inte ont som en stöt och dom är rätt svårförklarliga.
- MEEEEN... Inget illamående och det är jag glad över.
- Ingen nedstämdhet, mer tvärtom. Även om jag blir något låg av att behöva ligga i soffan. Och rastlös för jag blir uttråkad och det finns inget att göra. Jag hade ju tänkt åka och köpa en present idag.
Men summa summarum, så är det så att sålänge jag inte blir deppig så får jag stå ut med utsättningssymtomen. Läste på internetmedicin att Venlafaxin är ett av dom svåraste antidepressiva att sluta med. Har tydligen något att göra med bl.a. kort halveringstid. Och det kan tydligen ta upp till två månader innan symtomen försvunnit. Känns ju något värre idag ifrån igår, så jag vet ju inte hur morgondagen bli. Men den kan ju lika gärna bli bättre, så det är inget jag lägger någon vikt vid. Sen vill jag också säga att jag inte ångrar att jag började med medicinen. Kanske hade det funnits någon bättre, men det blev ju såhär nu. Och även om jag känt mig något känslomässigt tillplattad så kan man inte vara kvar i en depression. Och hade känt mig känslolös innan det, så då är lite tillplattning en förbättring. Har ju stängt av mig själv av och till ända sen jag var yngre. Blev värre eftersom åren gick. Tillslut kunde jag inte slå på strömbrytaren igen. Och melankoli är inte rolig. Det är den värsta sorten av depression, för du känner inte någonting i princip. Du mår egentligen inte ens dåligt. Du är bara ingenting. Men min kropp stängde av för att jag skulle kunna göra det jag skulle. Som en robot. Är nog en överlevnadsinstinkt eller något liknande som kroppen tar till av sig själv.
Pratade med en vän idag, som jag inte pratar så ofta med. Hon skulle få börja med antidepressiva och kände sig lite tveksam till det. Lite rädd skulle jag vilja påstå att hon lät. Hon tar inte heller ens en alvedon i onödan. Eller i "nödan" heller för den delen. Men de flesta antidepressiva är inte farliga i den bemärkelsen. I sämsta fall fungerar de bara inte. Och för de flesta är det något som behövs för att höja stämningsläget och sen får man äta den för att stabilisera det. Minst ett halvår efter man börjat må bättre. Sen kan man sluta med den oftast. Hon sa själv att hon nog har fördomar emot dessa mediciner. Inte konstigt med tanke på saker man kan läsa ibland och hör från okunniga. Lyckopiller, knappast. Piller-för-att-känna.normal-glädje, skulle jag vilja säga. Och normal nedstämdhet. Men förstår henne. Det tog ungefär ett år från att förslaget om medicin kom upp på bordet, till att jag valde att ta emot den. Och trots mina medisiner jag har nu, vilket inte är särskilt mycket ändå, så tar jag fortfarande helst inte alvedon vid huvudvärk. Där försöker jag också dumt att stå ut med huvudvärken med tanken att det går nog över snart.
Nej, nu ska jag klä mig. Sitter i handduken efter att prickat av dagens enda punkt, som var att duscha. Och idag, trots att jag är less, är jag nöjd med det. Annars kan mitt invanda negativa beteende ofta sänka mig då något oförväntat omkullkastar planerna. Eller om jag inte tar mig för att göra det jag tänkt. Då är det som om att jag tänker att ja, det var väl som vanligt Anna. Du tar då aldrig tag i nåt, nu har du misslyckats igen. Så då göra jag ingenting. Det mår man ju inte bättre av, jag vet. Men det går framåt. Arbetet med att se saker mer positivt. Eller mig själv mer positivt. Min förmåga och vad jag klarar är ju min ram och mall. Ur min situation så ger jag mig en glad fanfar idag. För jag har duschat. Det ni, det är glädje det!
