Äntligen är dagen D här. Mötet med psykologen, arbetsterapeuten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Mötet avbokades i februari av försäkringskassan och det har alltså tagit till nu. Ganska skamligt egentligen.. Då du behöver sjukskrivas, blir du det på en nåder. När du varit i rullarna ett tag hamnar du mellan stolarna. Men nu är det nu och jag ska få diskutera arbetsträning. Känns bra, väldigt less på att bara gå hemma.
I övrigt träffade jag psykologen efter semestern. Hela våren var kantad av att traggla, men inget gick framåt. Tillslut sa jag att jag ville ses en gång i månaden för att terapin gjorde mig bara sämre, vilket hon undrade om jag tänkt igenom. Så det var så det fick bli. Sista samtalet innan sommaren gav ljus på situationen. Så gissa om segern var att förra veckan få höra orden: "Du behöver inte gå i samtal hos mig längre. För det finns inget psykiatriskt att behandla."
Jag fortsätter jobba med arbetsterapeuten, men även där har jag inte längre lika mycket svårigheter jag behöver hjälp med. Fixar många saker själv nu. Och.. Diskussion kommer jag ha, för från flera håll finns tankarna att ta bort min bipolära diagnos. Arbetsterapeuten har tvivlat under våren och nu har även fler funderingar kring den. Den som jag ifrågasatt hela tiden, eftersom jag inte känt igen mig i den. Känner ju bipolära personer och det som utgör deras sjukdom kan jag inte identifiera mig med. Så idag är en stor dag. Sen att jag vaknade med behovet av att blogga. Går ju bara då inspirationen kommer, så kanske är bloggpausen slut nu!?
