Jag får en puls på 110, får sätta sig under en filt, grina, spela musik i hörlurar och gunga, för då stänger jag ute all stimuli... Då det är som värst alltså. Vilket blev idag. Då blir man ibland ännu mer ledsen för hjärnan inte funkar normalt..
Nu blev jag själv och om man bara får en paus och får gå in i sig själv så det lugnar sig så småningom!
Kanske är förståeligt varför adhd-barn skriker och slåss, för att stänga ute alla intryck, då kroppen och hjärnan håller på lösas upp i miljoner partiklar.. För mig är det åtminstone det, helt förståeligt alltså. För jag känner likadant, men som vuxen får man inte göra så. Känslan försvinner inte som vuxen ADHD:are.. Bara uttryckssätten. Eller ja, för barn blir det ju inte heller accepterat miljömässigt. Och ska såklart inte heller bara accepteras. Resterande barn drabbas istället för explosion av inåtvändhet, stänger av, får ångest och fysiska känningar.. En slags kortvarig katatoni, vilket är kroppens självförsvar.
Min ångest har försvunnit i princip helt, så istället riktas mer utåt nu istället vid härdsmälta. Eller ja, explosion i munnen fick jag väl också förr, iallafall som vuxen vilket drabbat mina barn. Själva skriket, tycker åtminstone jag har minskat med medicineringen. Men medicinen är ju inte botande på det viset, man har ju fortfarande en annorlunda hjärna!
Sen kring barn som slår sig själv också, helt förståeligt.. man måste minska all stimulans, så är det inte underligt att dom blir mer utåtagerande då nån kommer in och förstör då man egentligen bara försöker lugna sig inombords! Så länge det inte är för skadligt, kanske man kan låta dom minska den fruktansvärda känslan. Eller? Om man redan kommit förbi att det fungerar att avleda (har ju visserligen med själva impulskontrollen att göra med). Många gånger ser det nog värre ut från utsidan och dessa barn har inte samma upplevelse av smärta som "normala" pga annorlunda perception. Att backa är många gånger bättre än att närma sig. Om barnet går ett steg bakåt, backa två stycken själv. Låta dom gå ifrån, istället för att skälla och fostra kanske just då, i vissa situationer. Det går ändå inte in, för den delen.. Och efteråt skuldbelägger nog barnen (och dom vuxna) sig själva tillräckligt ändå om dom varit utåtagerande eller gjort något som inte är acceptabelt enligt omgivningen. Även om man ska tillrättavisa, så får det ske enligt viss modifikation av vad som borde fungera för andra barn. Tycker jag iallafall. Det är inte orättvist eller att vara överseende i den meningen. Enligt mig alltså. Det är inte att låta domkomma undan med vad som helst. Det viktiga är väl att hjälpa barnet att hitta strategier och hantera situationerna. Både för sin egen och andras skull. Det är resultatet som är det viktiga och inte hur man tar sig dit.
Den som inte känt den känslan, den tycker jag ska försöka tänka sig in så gott det går i situationen och känna tacksamhet för att inte behöva uppleva det. För det oerhört jobbigt och att känna så önskar jag ingen i världen!!
Bild lånad från: http://www.radda-sverige.nu
