Tiden på psyket

När jag legat på psyket gick jag några dagar senare och åt lunch med en kompis. Hon undrade om jag inte var rädd då jag var inlagd. Men det var jag verkligen inte. Eftersom jag varit nedgången så länge så var det så otroligt skönt att komma någonstans med så lite stimuli. Jag kunde sova bättre, jag fick sömnmedicin även om vissa nätter bestod att av att vakna klockan 4 och jag klev upp och la pussel. Det som först var jobbigt var ju att det var skrämmande. Att jag inte visste. Det som är jobbigt för mig i såna situationer är otroligt löjliga saker. Som att jag inte vet hur man ska göra när man ska ta mat och av att inte veta var saker finns. Det gör mig otroligt förvirrad att inte veta vad reglerna är och något som kan tyckas vara så okomplicerat som att ta mat är ett stort orosmoment.

Min sänggranne snarkade nåt så fruktansvärt, men eftersom jag inte kan sova om det är tyst så gick det ändå ganska bra. Jag lyssnade på musik på nätterna och det enda som var jobbigt var att alla sladdar och liknande saker som någon kan skada sig med var inlåsta. Så att inte kunna ladda sin mobil när man ville var det som var mest handikappande. Jag lyssnade på musik för att kunna somna och när rastlösheten satte in. jag har många låtar som är starkt relaterade till tiden där. Det som var det bästa var den gemenskapen man fick med andra patienter. Vi tog hand om varandra och var någon svagare än den andra så drog vi upp varandra. Vi lyssnade på varandra och därmed pratade man också med någon som visste. Som inte kom med en massa nonsens som gör att man skäms för hur man känner. Och jag blev förbannad på personalen då de hotade med bälte om vissa inte tog dubbel dos sömnmedicin... Och lagarna kring att bälta innefattar inte hot för att man inte tar ännu en dos sömnmedicin. Där dubbel dos medicin var viktigare än att denna person blev lugn bara av att någon satt utanför istället. Men där det tillslut blev bälte, eftersom denna person som kunnat sitta utanför och besvara patientens oro istället för att sitta insjunken i en artikel, utlöste ångest som i sin tur vid ADHD och bristande impulskontroll leder till att personen får ett utbrott. Personalen var jag själv ganska distanserad ifrån. Och de var nervösa då de skulle sätta nål på mig eftersom de visste att jag sätter nål ofta. Och jag iakttog deras dåliga hygien och rynkade på näsan.

Det jag tycker är mest negativ med psyket är att alla vårdgivare har så olika sätt. Vilket också är otroligt förvirrande. Och att få höra att det skulle räcka att komma hem och göra fruktsallad och åka skridskor med sina barn kändes otroligt nervärderande. Och sedan till medicineringen. Jag fick ett starkt antidepressivt dropp i en vecka. Som sedan avslutades eftersom det inte hjälpte. Och jag tror att det beror på att jag inte var depressiv i den bemärkelsen. Vilket jag åter och åter tjatat om och som personer i min omgivning backat upp. Och när inte medicinen hjälpte blev jag mer eller mindre utkastad. Att psyket är en akutavdelning är jag helt införstådd med. Men om en människa i nöd hjälps av att vara i denna ostimulerande miljö trots att medicineringen inte hjälper borde även det väga tungt tycker jag. Och att de dessutom, när medicineringen inte funkade bara skickade hem mig med en ny medicin utan att jag fick vara kvar och se hur den fungerande tycker jag var otroligt felande. Och med orden från läkaren att jag och min sambo fick lösa våra konflikter själv och jag isåfall fick bo hos någon annan. Jag blev så förbannad och fick ett utbrott utan dess like. Där alla år av smärta kom ut. Där högsta hönset verkligen undrade om jag skulle gå ut då jag var upprörd, trots att de skulle skicka hem mig dagen efter. Och att jag sedan fick noll frigång, trots att jag som sagt skulle hem dagen efter. Så från noll frigång där jag fick som svar att jag inte fick gå ut för min egen säkerhets skull till att dagen efter kunna gå hem var för mig skrattretande. Så jag jävlades och sköterskan fick ringa jouren för jag ville gå ut och där svaret blev nej och jag pepprade honom med att jag skulle hem dagen efter och det var töntigt att jag inte fick gå ut kvällen innan för att röka och att det alltså då bara var för att skydda sin egen rygg om något skulle hända medan jag fortfarande var inlagd. Men att de sedan kunde skicka hem mig dagen efter, därför det då inte spelade någon roll om jag var farlig för min egen säkerhet. Där min sambo åter skulle få ta hand om mig med rädslan för att lämna mig ensam...

Där läkaren sen fiskade efter en ursäkt efter utbrottet, men i helvete att han fick en. Han hade kunnat be mig om ursäkt. När jag sen skulle bli utskriven frågade han, den idioten, om det kändes bra att jag skulle bli utskriven. Jag bara svarade spydigt att där vill jag då fan inte vara kvar. Och får som svar att vad bra! Där och då hade jag nästan lust att ta livet av mig bara för att bevisa att den jäveln var totalt dum i huvudet. Men vad skulle han brytt sig om det? Så jag släppte honom istället, utan vidare större notis om honom eller kärringen med fruktsalladen...

Så summa summarum, det bästa på psyket är de varma, empatiska patienterna som tog hand om mig och som jag tog hand om då de hade ångest och var ledsna.  Sen att vissa sticker en penna i halsen på rumskamraten för att han snarkar var inte något som jag var nämnvärt oroad över.

Sovmorgonen inträffade imorse

Jag vaknade 7:15 imorse och väcker N som sover intill mig. Hon är lika stendöd som mig på morgonen. Men hon vaknar tillslut. Sen tänker jag att satan, nu sitter H och lillan nere och jag har inte märkt att jag blivit väckt innan sambon åkte på jobbet. Så medan jag letar kläder på golvet i min konstanta klädhög som bara ligger, så ropar jag på H flera gånger och tänker att hon är så inne i tv:n att hon inte hör. Tills hon tillslut skriker att hon ligger i sängen. Går in till lillan som också är i sin säng. Jag blir helt förvånad att vi alla sovit så länge, det händer sällan. Om nånsin, att vi alla sovit lika länge.

Barnen får välja kläder som de alltid gör, men N distraheras som vanligt av en massa annat och jag får åter och åter leda henne till klädletandet. När jag går ner är hon kvar länge där uppe och jag ropar och ropar att hon måste komma ner. När hon äntligen kommer så kommer hon ner i pyjamas ändå och kommer endast med en blöja till sin docka. Det är så typiskt min 4-åring. Så det är bara att få upp henne igen och hon återgår till påklädningen. Det blev bestämt att jag ska lägga fram kläder till barnen på kvällen, men det glömde jag såklart. Och de måste ju välja själv för att hus i helvete inte ska bryta loss. N kan lika gärna välja på morgonen, eftersom hon omöjligt vet dagen innan vad hon har lust att ha på sig dagen efter.

Jag vet att jag skriver mycket om mina morgnar och att det antagligen är totalt ointressant. Men det är något som är otroligt intressant för mig, eftersom det allt som oftast är kalabalik. Fast nu tycker jag mest att det är komiskt. Och H, den kloka kommer med sina kommentarer om mig, som imorse då hon påpekade "men mamma, nu är du ju sist!" och jag svarar bara med att det är jag ju alltid. Fast hon är så fin och säger att det är ju för att du måste hjälpa oss barn först. Som alla andra föräldrar såklart, men mest så fixar de faktiskt det mesta själv. Det jag egentligen gör är ju att kommendera och styra dem i rätt riktning. Och det är jag stolt över. Så det får ta lite tid, för de kommer bli otroligt självständiga individer som kommer ha en bra start för att kunna reda sig själv.

Men nu är det snart påsk. Jag slipper psykologträffar och får ett bryt i vardagen. Och jag får träffa min underbara släkt och håller tummarna för fint väder och korvgrillning. Jag suktar efter påskgodiset, men tänker inte äta det för då kommer jag vräka i mig vilket för mig innebär att påsken kommer fortsätta i månader då jag inte har någon spärr. Jag mår så otroligt mycket bättre utan kolhydrater, mitt blodsocker som annars ständigt svajar och det otroliga suget är mindre. Även om jag ibland suktar något fruktansvärt. Jag måste dock ta tag i motionen, vilket jag denna gång inte tänker förvandla till intensivträning på två timmar om dagen utan på lite styrka och promenader. Bara det att promenader är det värsta jag vet. Det går fruktansvärt långsamt, med känslan av att man inte tar sig nånstans och jag tänker konstant att detta är tråkigt, detta är tråkigt, men fy fan så tråkigt. Kanske borde jag gå till sjukgymnast återigen, eftersom mitt bäcken nu verkligen är totalt fucked up. Jag har så ont och känner att dessa år tärt. Att jag vet att skadorna kan bli permanenta med en sned rygg. Men jag ser ju mest bara några veckor framåt och det kan jag ju lika gärna ta sen. Men sen kommer aldrig.

Hade bestämt att jag skulle städa nu, men tänker baka muffins istället. Det är bra mycket roligare och jag städar sen. Och kanske sen faktiskt infinner sig idag!