ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

tisdag 9 juni 2015

Kraften av posititvt tänkande

Nu är det 2,5 år sedan jag bloggade. Otroligt vad tiden går fort. Innan gick det väl i perioder, men när jag fick mina diagnoser så var det en ventil. Ett sätt för mig att få förmedla hur det kan se ut. Leta fakta och försöka presentera hur verkligheten kan se ut. Men inspirationen dog ut. Jag kände att det blev alldeles för mycket fokus på allt det som hade med ADHD och bipolär sjukdom att göra. Några undrade om jag skulle fortsätta skriva snart. Ibland ploppade det in en kommentar på mailen. Det gjorde mig glad att någon, om än bar en person, läst min blogg och hade något att säga om det jag skrev. Men inspirationen dog som sagt ut. Jag ville ibland, men kunde inte. Orkade inte. Men mest för att om jag skrivit hade det varit tomma ord, banala meningar och en text utan budskap. Kanske bloggar jag en gång nu, kanske flera år, vem vet. Men idag känner jag att jag har nåt jag vill säga så då gör jag det.

Positivt tänkande är rubriken ja. Nu kanske någon tänkte att jag skulle beskriva kraften bakom en positiv livssyn. Kanske beskriva hur mycket bättre mitt liv blivit av att tänka positivt... Eller så tänker ni ingenting, vad vet jag. Ni som tänkte det kan sluta läsa nu om ni vill. Men är ni intresserade av att lära er mer om psykisk ohälsa och få en glimt in i tankarna hos mig relaterat till mina diagnoser får gärna fortsätta läsa. Det gör mig väldigt glad isåfall. Och ni har gjort en god gärning för idag. Lika värdefullt som att ge 10 kr i bössan som står i kassan på ICA till förmån för röda korset, fast på ett annat sätt. Enligt mig iallafall, även om det inte är för samma sak. Därför att du vill isåfall förhoppningsvis försöka se människor bakom diagnoser, reflektera hur vår situation kan se ut, lära sig mer faktamässigt hoppas jag ju beror på viljan att skapa ett öppnare klimat i Sverige för det som utskiljer sig från normen. Det behöver vi kämpa för tillsammans. Vilket alltid varit en stor anledning till varför jag är öppen kring mina diagnoser.

Positivt tänkande var det. Något jag funderat väldigt mycket över senaste dagarna. Jag försöker ha en positiv attityd, tänka att när jag är inne i något dåligt är det bara en del på vägen till något annat. Något bättre. Till för att stärka mig, få nya erfarenheter och ny kunskap om livet. Jag försöker tänka gott om mig själv, även fast det ofta är svårt då tankarna kring mitt jag ofta stjälps pga min livssituation. Jag är en människa som försöker se det ljusa i det negativa. För jag vet ju att inget blir bättre av att se det svarta. Jag tror på att välja om dagen ska bli bra eller dålig. Det beror på hur jag förhåller mig till det som händer. Om någon är på dåligt humör kan jag antingen låta det påverka mig eller försöka hålla det ifrån mig. Det dåliga samvetet kommer lätt krypande när jag inte kan tänka positivt. Jag ska ju inte klaga, jag har inte cancer, jag bor inte i ett U-land, jag är inte ofrivilligt barnlös.. Ja ni fattar, listan kan ju göras hur lång som helst. Sen är det ju omöjligt att aldrig dippa, det gör nog alla, dom negativa tankarna flyger förbi. Men det gäller att inte fastna vid dem. Att träna på att ha en bra självkänsla och hopp om framtiden!

Jag undrar nu, när får jag släppa det dåliga samvetet? När är det okej att inte tänka positivt? Hur gör man när det är det som är en del av sjukdomen? När sjukdomen karakteriseras av depressivitet, att ramla ner i ett svart hål, att känna sig dålig, att ibland bara vilja lämna den här världen för allt är mörkt... Hur gör man då? När är man inte en dålig människa som får skylla sig själv, då allt jag kan tänka är negativt? Jag har en bipolär sjukdom. Jag kan vara den mest positiva människan i hela världen, jag kan va gurun av att se ljuset i alla situationer. Men sjukdomen kan slå till när som helst, var som helst och hur hårt som helst. Allt kan plötsligt bli svart och att ta en långt ner på botten. Då kan det där med positiva tänkandet bli ett ok att bära. En stor börda som kanske åtminstone skulle lätta något av att känna att andra inte tänker: "Du måste försöka tänka på allt det som är bra"! För jag tycker det känns som en vanlig tankegång... Jag hoppas det inte är så, men om fler kan hålla med hoppas jag vi tänker ett varv extra kring det. För jag och andra kämpar allt vi kan. Om allt blir svart måste jag få släppa skulden och skammen. Det handlar sällan, om ens nånsin om ovilja, utan om förutsättningar vi inte valt. Jag hoppas det till slut kommer kännas okej när jag faller. Jag hoppas att andra vill det för min skull, att jag inte ska känna skam. Att vilja det för alla. Det är iallafall en liten sak för mig som skulle göra att livet kändes lättare. För visst vill väl de flesta av oss att andra ska må bra?

tisdag 20 november 2012

Det är inte kul nånstans att va sjuk!


I torsdagskväll hade jag så ont i kroppen. Brukar ha en del värk, av alla spänningar jag när omkring på. Men nu kunde jag inte ens sova pga den. Varenda cell i kroppen värkte och brände. På fredagen hade jag också ont i halsen, så jag hade blivit sjuk. Har faktiskt väntat på det, var längesen jag var sjuk otroligt nog. Har väl inte haft tid att vara sjuk kanske förrän sista tiden då det börjat lugna ner sig.
På bättringsvägen, men har legat hela helgen. Influensan har ju börjat gå lite smått och var det inte den jag haft, så undrar jag hur sjuk man blir om man får den. För den här värken var från helvetet och lymfkörtlarna i halsen täppte igen den ordentligt!

Men nu mår jag som sagt bättre, förutom ont i halsen och huvudvärk vilket troligen är från allt sängliggande. Och en hemsk trötthet som lär dröja sig kvar ett tag. Hade bestämt igår att jag skulle vara frisk, för man blir ju så uttråkad. Och jag har inte tagit något ritalin då jag varit sjuk. Magen har fått bearbetat nog med värktabletter ändå. Men imorse tog jag mitt ritalin. Välkommen himmelriket! Jag har haft väldigt svårt att titta på tv i dagarna. Vilket har varit ungefär det enda jag gjort. 
Jag tittade ju alltid på tv förut, har kunnat legat i dygn och tittat. Är väl ett av dom antal autistiska drag jag har. Men gjorde annat medan också. Prata gör jag. man behöver dock inte svara mig. Sen tror jag faktiskt jag missade en del. Har aldrig upplevt det riktigt förrän nu när jag inte tog medicinen.
S försökte prata med mig, men jag sa att han fick vara tyst för jag hann inte med. Och han sa att han aldrig hört mig vara så tyst, för jag hade inte tid att prata, fick stänga av alla kanaler.

Men nu åker mitt älskade ritalin runt i kroppen igen och lugnet jag känner är obeskrivligt! Kan vara lite intressant ändå att hoppa över det nån gång. Så nu ska jag ta det lugnt idag, städa lite lugnt, kommer nog gå bra då min hjärna fungerar lite bättre igen. Länge leve ritalin!!




måndag 19 november 2012

Det är bättre att göra, oavsett resultat, för det är glädjen som är belöningen,

Jag tror inte en dag går utan att jag tänker på allt jag vill göra. Vill skapa. Vill bidra. Men det är som att den dagen aldrig kommer. Jag tänker att jag ska börja blogga igen. Snart. Men dagen kommer inte. Senaste månaderna har jag inte ens loggat in. Inte heller läst andras bloggar. För att inte kännas vid att jag inte lyckats få ihop tankarna till några rader. Jag vet inte vad jag väntar på. Mer tid?
Tiden är givetvis inget problem. Den finns. I överflöd. Tyvärr. Denna tid som så många pratar om. Tiden har dödat min inspiration. Visserligen har den tidigare sköljt över mig utan att jag vetat varför. Så många gånger jag önskat att den ska komma. Det är kanske så det funkat med inspiration?
Kreativitet anpassar sig inte efter vilken tidsåtgång den kräver. Och bara för att tiden finns betyder inte det att vi lyckas skapa.
Som när vardagens lunk går och människor ska ordna med en massa projekt när semestern kommer. Men vid semesterns slut hör man att inget blev gjort.

Jag har fastnat i ett ingenmansland. Sjukskrivningarnas träsk. Hade jag ADD förut så har jag det inte mindre nu. Hjärnan har det börjat växa mossa på. Jag har överbelastats om jag tittar i backspegeln. Dels av att jag själv gjort för mycket på samma gång. Jag har levt i mörkret när jag tittar bakåt. Det var stundtals bäcksvart. Men det kom också vågor av extas över något. Även om det under åren som gått började minska. Jag tappade bort det som lockade mig. Jag kan inte säga att jag inte får il av idéer alls nu för tiden. Men inspirationen att genomföra dom har liksom tappat glöden. Och jag tror att först försvann orken. Livsgnistan. Vilket ledde till sjukskrivning och utredningar. Sen jobbade jag mig uppåt. Orken blev bättre och i det läget kommer idéerna. Men då skulle jag spara på krafterna för att inte rasera det jag byggt upp. Sen lägger man sig tillrätta i denna sjukskrivningarnas tillvaro. Och intresset dör lite. Du går varken framåt eller bakåt. Och jag känner mig tragisk.

Det har ramlat in nån kommentar ibland från en vilsen själ som söker råd. Och jag vill så gärna blogga igen. Men det blir aldrig av. Svarar på dom, men sista två har jag inte besvarat. Så nu tänkte jag att nu får det vara nog. Jag vill vara viktig. Mitt val av yrke bl.a. Är inte bara ett val baserat på intresse för området. Det är min starka vilja att hjälpa. Göra världen mindre smärtfylld. Ett egoistiskt beslut för att känna mig som en människa som betyder något. Göra skillnad, vilket jag själv mår bra av. Jag tror inte jag "är" någon då jag ger råd. Jag lämnar dom från hjärtat. Från min egen erfarenhet. Med bas i mitt eget, till stor del, forna mående. Det är ingen absolut sanning. Men den gör skillnad. Det vet jag. För bara genom att jag ger ett svar får en människa i jakten på kontakt med någon, känna sig sedd. Jag vet också att jag kan prata och ge andra människor något. Därför jag genuint bryr mig. Även om det också är egoistiskt. För att jag känner att jag kanske kunnat Inge hopp hos någon. För jag själv behövt det. Egoismen bottnar dels i att jag försöker läks flickan som för länge sen vandrade ensam på en krokig väg. Som fortfarande kan göra det, men har lärt sig att le i mörkret och lysa upp vägen för att se att hon faktiskt bara går bredvid vägen där dom andra människorna går. Då känns det inte lika ensamt, för dom leder åtminstone åt samma håll. När jag hoppar tillbaka och vandrar hos dom andra vill jag tända en låga och vinka åt dom bredvid mig när jag kan, även om dom fortsätter vandra krokigt och trevande. Huvudsaken är att jag vet att jag åtminstone tittade åt sidan, även om jag inte kan slita någon upp ur träsket trots min goda vilja.

Så därför stannar jag nu upp och tänder en låga. Ler och vet att jag trots detta vimsiga och trevande inlägg tänt min egen låga igen. Det tog bara 15 minuter. Och jag hoppas genom den att jag nu kan se någon fler på dess krokiga väg. Eller att nån ser mig, för nu tänker jag inte vänta på tills tiden är kommen. Då jag hoppat tillbaka till vägen där dom andra vandrar. Utan det viktiga är att jag vet att jag fortfarande är på väg framåt. Och det här blogginlägget är början till avstampet. Där försöket att blogga är viktigare än resultatet av inlägget. Just nu räcker det. Det känns bra!

tisdag 21 augusti 2012

Mötet jag väntat på i ett halvår går av stapeln idag!

Äntligen är dagen D här. Mötet med psykologen, arbetsterapeuten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Mötet avbokades i februari av försäkringskassan och det har alltså tagit till nu. Ganska skamligt egentligen.. Då du behöver sjukskrivas, blir du det på en nåder. När du varit i rullarna ett tag hamnar du mellan stolarna. Men nu är det nu och jag ska få diskutera arbetsträning. Känns bra, väldigt less på att bara gå hemma.

I övrigt träffade jag psykologen efter semestern. Hela våren var kantad av att traggla, men inget gick framåt. Tillslut sa jag att jag ville ses en gång i månaden för att terapin gjorde mig bara sämre, vilket hon undrade om jag tänkt igenom. Så det var så det fick bli. Sista samtalet innan sommaren gav ljus på situationen. Så gissa om segern var att förra veckan få höra orden: "Du behöver inte gå i samtal hos mig längre. För det finns inget psykiatriskt att behandla."
Jag fortsätter jobba med arbetsterapeuten, men även där har jag inte längre lika mycket svårigheter jag behöver hjälp med. Fixar många saker själv nu. Och.. Diskussion kommer jag ha, för från flera håll finns tankarna att ta bort min bipolära diagnos. Arbetsterapeuten har tvivlat under våren och nu har även fler funderingar kring den. Den som jag ifrågasatt hela tiden, eftersom jag inte känt igen mig i den. Känner ju bipolära personer och det som utgör deras sjukdom kan jag inte identifiera mig med. Så idag är en stor dag. Sen att jag vaknade med behovet av att blogga. Går ju bara då inspirationen kommer, så kanske är bloggpausen slut nu!? 

onsdag 11 juli 2012

Livet går först...

Bloggen har stått och stampat ett tag. Har fått några kommentarer jag inte heller orkat besvara. Men det kommer. Bloggen ligger mig varmt om hjärtat, men livet går före. Jag skriver ju också endast om vissa saker främst relaterat till adhd/add och psykiska sjukdomar. Vilket jag inte ens har tid att reflektera över just nu. Förutom att jag vet att trots adhd, klarar man av att samordna mycket och allt på samma gång då man inte har nåt val. Har nog lärt mig mycket om ovanstående senaste tiden, bara det får tid för reflektion. Lärt mig mer om mig själv och andra, insikt. Även i dom mest tragiska situationerna finns glädje och skratt. Utan det är det svårt att klara svårigheterna i livet!

Så om nån saknat mina inlägg, vet ni att det kommer. Till dess, så kom ihåg att alltid lita på dig själv. Du är din viktigaste kompass i livet. Mycket vet man om man bara lyckas förstå vad man söker efter!

torsdag 31 maj 2012

Varje dag finns det någon som kämpar...

Många med mig har hinder att klättra över. Ibland är dom mindre. Ibland ser dom ut att vara omöjliga att ta sig över. Det kan göra ont i mig då jag tänker på det. Jag har bättre dagar, medan andra istället klättrar samma dagar. Kämpar för sig själva. Stångar sig blodiga för sina barn. Gör det man orkar och lite till, men känner ändå att man inte når dit man vill orka. Ingen människa kan göra mer än att orka och orka ännu lite till. Använda några extra reserver, som ibland egentligen inte finns. Men dessa dagar då orken inte finns, är de dagar vi behöver känna att vi gör det vi kan. Men slår på oss själva istället för dagen inte blev så bra. Men egentligen blev den ju så bra som den kunde bli.

Viljan och alla ständiga försök att gå framåt varje dag. Från morgonen, genom dagen tills man nått kvällen. Det är det som är styrkan. Även om dagen slet oss i bitar och vi led igenom den. Även fast det känns som vi misslyckades. För vi ser de 90% som var dåliga istället för de 10% vi hade det mindre jobbigt och vi gjorde något bra. Men det är inte lätt, för 90 ger 10 en smäll på käften vilken dag som helst.
Jag har haft några bättre dagar. Då medicinen fungerat genom hela dagen, då jag fått till doserna. Då jag varit lugn. Upptäckt att jag egentligen inte gjorde särskilt mycket mer än de föregående dagarna. Men där det räknades ännu mer, för det skedde i ett större lugn. Vilket i sin tur gav mig möjlighet att se dagen på ett annat sätt. Som också gav en skjuts i sig för att klara resterande timmar av dygnet.De dagarna som varit bra har också varit dåliga. Men inte på samma sätt, långt ifrån på samma sätt. Är det vad man kan kalla en normal onsdag kanske? Jag vet inte.

Idag har jag varit stolt över mig själv. För jag känner mig så tillfreds då jag får en dag i lugn. Jag hänger tvätt i lugn. Jag tvingar mig upp för att städa upp röran i köket, men det tar bara en liten stund istället för hela dagen. Igångsättningssvårigheterna som annars är en stor del av dagen är istället bara en liten snooze innan jag sätter igång. Jag går en promenad med min lillis som plockar maskrosor. Utan att jag vill riva mig i håret efter två minuter. Jag har varit en arg mamma mot kvällen. Men ser ändå det som varit bra. För lugnet inom mig. Ovärderligt... Det är en nyfunnen känsla. Jag blir lycklig då jag får känna så. Vara trött, men ändå orka. Jag har försovit mig samtliga dagar den här veckan. Alarmet har tryckts av för att nästa i tur fått ringa i 4 minuter innan hjärnan reagerade. Men dessa dagar gör det inget. Jag kan inte förklara känslan, inte för dom som inte haft den andra bultande stresskänslan ständigt närvarande tidigare. Lyckorus dess stunder i det lilla!

Men varje dag finns det någon annan som kämpar. Som det gör ont i. Som inte orkar finnas just idag. Som inte orkar vara förälder just idag, fast man måste finnas för ett barn med större behov av det. Just barnen, dom funktionshindrade. Dom oskyldiga. Som klankas ner på, där föräldrar får se sorgen och samtidigt måste lägga undan sin egen sorg över andra okunskap och dömande blickar. Där små barn inte vill finnas. Inte orkar finnas just idag. Det är det mest tragiska med vårt samhälle. Okunskap mobbar ut dessa barn. Där vuxna är dom värsta av alla. Barn lär sig av vuxna. Barn kan acceptera mycket. Om någon är annorlunda eller kanske ibland är lite mer "dum" än andra(impulsiv), där accepterar dom också mycket. Om man får vägledning. Och då någon bemöter ett barn med ADHD, då kan man hantera detta annorlunda med en syn som visar förståelse.

Mina barn har sagt att andra barn är dumma. Dom slåss, är elaka. Jag förstår att reaktionen är så. Och ingen får slåss. Men, främst min äldsta dotter, har lyssnat och tagit in mycket jag sagt till henne. Hon säger inte längre att någon är dum. Jag tror att det beror på att jag förklarat varför det kan bli så, vad som finns bakom beteendet. På ett barns sätt. Jämfört det med hur alla barn, alla vuxna också är. Men att det blir mycket mera ibland. Dom hon nämnt har kanske inte alla ADHD, men liknande symtom. Och det spelar ju egentligen ingen roll om dom har det. Nu kommer hon själv också med kloka ord om saker som händer. Jag är inte alltid en mamma som orkar. Jag är många gånger inte som en mamma borde vara. Men jag är stolt över att mina barn får mycket av mig ändå, men inte alltid. För jag gör det jag kan, med en vilja att varje dag orka mer. Och jag ger dom kärlek, försöker förklara varför jag är som jag är. Det är ingen ursäkt. Det är för att det finns orsaker och det ska förklaras att det inte är dom det beror på. Jag är stolt över att mina barn blir individer som ser andra människor. Som kan tänka steget längre. Det betyder inte att dom kliver undan för att andra ska ursäktas heller. Utan att dom med sin syn, ser saker ur en annan synvinkel vilket innebär att de också kan reagera annorlunda. Vilket i sin tur många gånger, tror jag, kan föda en helt annan reaktion från ett barn med annorlunda beteenden. Om vi tilldelas en roll kommer vi oftast leva upp till den.

Vi dömer oss själva hårdast. Ett "dumt" barn vet att det gör dumma saker. Dom vill inte det. Ingen föds elak. Dom har viljan, men det är så svårt. Som säger jag vill inte, men kroppen och hjärnan bara gör och jag hinner inte med. JAG VILL INTE VARA SÅ! Viljan finns, förhoppningsvis finns den kvar innan dom hamrats ner i skosulorna.
Små barn vill dö för dom känner att dom förstör för andra. Föräldrar älskar sina barn. Men många av dessa barn vill att föräldrarna ska älska ett annat barn. Hitta ett annat barn, för dom tycker att deras älskade mamma och pappa förtjänar ett bra barn. Inte ett dumt barn. Tänk på det nästa gång ni tittar snett i affären för ni tycker någon är ouppfostrad. Tycker att föräldrar inte kan hantera sina barn. Vissa av dessa föräldrar får höra orden ovan från sina barn och bara att hantera det är hårt nog. Gå fram och klappa dessa på ryggen, de behöver det mer än någon annan. För viljan är starkare hos dom än hos många andra. Men det hjälper bara en kort, kort bit på vägen. Lämpa inte över ditt fördömande också...




Vuxna är värst. Vuxna dömer. Då dömer barn. Barn gör som vuxna gör... 
Så fortsätter samhället byggas upp på en grund där annorlunda inte accepteras. Barn är formbara. Barn accepterar. Ta tillvara på det!

måndag 28 maj 2012

Livet är en konstant process...

Livet är något som hela tiden förändras och utvecklas. Ibland invecklas kanske..
Jag har aldrig riktigt förstått kommentaren "det rullar på". Jag vet inte, jag kanske misstolkar mycket. Lägger för stora värderingar i allt och tolkar saker bokstavligen. Fast jag säger det själv ibland. Frågor frågas, endast i syftet att frågas. Bryr någon sig egentligen om svaren? Mitt liv har aldrig rullat på. Och jag tvivlar faktiskt på att mångas gör det. Visserligen rullar dagarna på i en rasande takt.

Men även om varje dag känns som en utmaning, trots att jag utåt sett inte tampas med mycket, finns mycket glädje hos mig. Jag tror jag genom min blogg vinklar mig själv som en självömkande, tråkig surtant... Men bloggens syfte är inte att underhålla. Det är för mig något viktigt, där jag själv reflekterar kring psykiatri och funktionshinder först och främst. Om mina svårigheter. Jag har även många styrkor, men tider i livet tar svagheterna för stor plats. Jag tror min resa från dagen jag fick min diagnos behövts. Fortfarande behövs. Jag insåg inte förrän ett kort tag sen hur otroligt ledsen jag varit över min diagnos. Samtidigt som jag är glad, har det varit en sorg. Innan var det en kamp, men jag levde på hoppet. Hoppet om att även jag skulle lära mig hur saker och ting fungerade. Men hoppet tog slut. Kraften tog slut. Jag gav upp. Så trots motgångar, sorg och ledsamheter, så är diagnosen i sig något som fick mig framåt. Hoppet tog inte slut pga en ADHD-diagnos, utan jag såg till att utredas för att jag insåg att det var något som inte stämde. Gav mig tillåtelse att även jag försöka komma tillrätta med mig själv. Istället för att, som innan, be mig själv att skärpa mig. Att andra behövde hjälpen bättre än mig.

Det kan vara en motgång i sig att ha alla dessa styrkor kring vissa områden, då man är så svag inom vissa. Alla är det, men jag glappar så otroligt. man blir förvirrad och det blir så svårt att förstå då. Svårt för andra, tror jag, att se och förstå då. Men jag inser också att då jag verkar gå bakåt, så går jag faktiskt framåt. Jag lär mig, går tillbaka till början och försöker placera och förstå vad som hände. Men tvivlet kommer och underminerar mig då och då. Ibland länge. Men med diagnosen får jag nu också yttre insatser. Jag har kommit längre på sistone då jag får hjälp av arbetsterapeuten. Hon är den första jag träffat som på riktigt fått mig känna att någon hör. Hon bekräftar det jag försöker säga, även då jag inte lyckas säga vad jag menar. Då jag pratar med henne kan jag bli ledsen. Hon lyckas, genom att hitta mina svårigheter, mina verkliga svårigheter, att få mig att gråta och hitta känslan där inne. Och att återigen ta nya tag, för varje vecka har jag mot slutet lyckats slå ner mig själv i skosulorna över det jag inte gjorde. Istället för det jag gjorde. Dom stunder jag klappar mig på ryggen är oftare. Dom stunderna kommer en större självinsikt än jag tidigare haft. Det är då jag tar till mig av reflektionerna som jag fått för mig är dåliga, men då tar till mig dom som en lärdom. Vänder på det.

Jag är grunden en omtänksam människa. Har alltid varit. Men jag har inte kunnat vara mig själv. Är så skönt att förstå det. Att det är mycket av det som är jag, som jag inte tycker jag ska förändra. Som jag försökt förändra för andra. Jag kan inte älska på ett sätt som andra ibland. Jag älskar mina nära, vänner, men jag klarar inte att umgås med andra för mycket. Men det betyder inte att jag inte vill. Jag tycker inte om närhet som andra. Men det betyder inte att jag inte tycker om det alls. Alla intryck och hur jag har energi över till dom, går i perioder beroende av olika faktorer. Förut har jag dragit mig undan för jag inte vill såra någon. För att jag inte klarat av att jag ska verka vara en person som inte bryr sig i längden. När jag faktiskt gör det. Jag visar det bara på andra sätt. Och det är den viljan, intresset och omtanken som fick mig att bli sjuksköterska. Jag tycker jag bryr mig mer på djupet ofta. Människan är intressant.
Så jag gillar inte kommentarer som "det rullar på". Jag vill vet hur du mår på riktigt. För jag bryr mig. Och andra är intressanta. Men det gör ont då någon inte tror på mig, för jag inte kan uttrycka saker som man "borde". Mina sätt är inte heller alltid dom sämsta. Jag tycker ofta andras är knasiga och att mina är bättre. Jag pratade också med en kompis om att andra, som man inte känner med träffar, kanske tar avstånd. Som kanske inte skulle gjort det annars. Och jag förstår varför vissa inte är öppen, för att man ska se människan före diagnosen. Men för mig är det inte något som behöver vara åtskilda delar av mig. Och skrämmer jag iväg någon får det vara så. Det jag gör är viktigt, för mig är det viktigare. Det är för att människor i slutändan inte ska springa åt motsatt håll pga okunskap.
Jag är jag och jag tycker jag är bra, även om jag inte alltid är rätt. Sen vill jag påminna om att jag skriver direkt vad jag tänker, förhandsgranska kan jag inte och jag hoppas det går fram vad jag egentligen vill ha sagt. För det är viktigt för mig. Nu ska jag ta tag i resten av den här dagen. Man lär så länge man lever!