ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

måndag 7 januari 2019

Hur det kan vara att ha en funktionsnedsättning inom npf





Du förstör lätt dina saker för du blir fumlig när du är okoncentrerad.
Du hatar förändringar så mycket när du är mentalt överbelastad så du använder hellre en mobil som du skär dig på fingrarna på när du rör den och den håller på lossna helt än att använda den nya mobilen du köpte för två dagar sen för du tycker det känns jobbigt med nåt nytt.
Du kan inte känna och tänka ordentligt alltid och helst inte när du är utmattad så du får ont i magen eftersom du inte vet om det känns rätt med en ny telefon. Men du är inte rik så du kan inte köpa en ny iPhone för du har en extra trött period för det ska va ”likadant som det alltid varit PUNKT”.
Kanske ramlar skärmen av imorrn (om jag har tur så jag inte har nåt val..?) och då får jag ta en ångestdag och öppna den nya jävla android telefonen och andas i fyrkant eller nåt sånt då medans!
Jag kan skratta samtidigt, för jag vet att det är sjukt töntigt samtidigt som det bara är så jag är när jag inte kan använda hjärnan och analysera och reflektera på ett effektivt sätt. Tragikomiskt kanske på nåt sätt.


söndag 18 februari 2018

Diagnosen jag själv ifrågasatt - men tillslut fick lov att acceptera... Felaktigt.

För två månader sen togs min bipolära diagnos bort. En diagnos jag ifrågasatt så många gånger under dessa sju år sen den sattes. Jag har bara fått höra "Det är när du känner att du inte behöver medicinen som den faktiskt fungerar. Det är beviset på att den behövs." Det är svårt att acceptera en livslång sjukdom, det kan vara därför du tvivlar". Tillslut orkade jag inte ifrågasätta mer och sa bara att "det här är mina svårigheter. Så nu skiter vi i diagnoser och går på problemen bara. Jag orkar inte bry mig." Jag tänkte också att jag äter såpass "mild" medicin, så jag äter väl den då. Och äter den fortfarande. För den är stämningsstabiliserande, "så det är dumt att sluta när inte livet är stabilt om den nu har effekt ändå..." Säger farbror/tanten doktor på doktor på doktor.
Men HALLÅ, då kommer jag ju aldrig kunna sluta, för mitt liv blir ju aldrig stabilt. Alla bara släpper mig för jag är ju "så duktig och tänk vad långt jag kommit. Du klarar dig ju själv". När jag snarare behövt mer hjälp i takt med ökade krav, men då minskar samhällets insatser istället.. Och jag själv känner bara att jag blir mer och mer handikappad som person i mitt vardagliga liv utanför ett jobb. Så istället för insatser ska man väl helt enkelt äta medicin.. Och kan du klara dig hemma, då kan du jobba. Då skiter det sig hemma. Men kan du jobba, då kan du också sköta ett hem. Moment 22 liksom. Och ja jag kan båda, men lämna gärna tillbaka mina kryckor. Ge tillbaka stödet i hemmet även fast jag kan vara funktionell på ett jobb. Jag kan inte vänta hur många år som helst i kö för att "jag är duktig". För hemma är jag fan totalt jävla icke-duktig! Det är inte meningen att en snart 32-årig mamma ska ha en sambo som snarare är ens personliga assistent. I viss mån är det nog det du får på köpet när du lever med nån med en npf-problematik. Men det måste ju finnas nån slags gräns.
Du straffas i Sverige idag när du jobbar. Som tidigare heltidssjukskriven, som sett alla sidor, anser jag mig kvalificerad att säga det. Sverige har kanske inte sämsta samhällsstödet, men det är långt ifrån bra. Skulle faktiskt kalla det dåligt och sämre blir det. Som både vårdgivare och vårdtagare anser jag mig vara kvalificerad att göra en hyfsad bedömning även här. Nu var det inte det jag ville förmedla med inlägget. Men det vill jag ändå bara tillägga, för det gör mig så fruktansvärt arg!

(Från min utredning 2011. När jag läser det här känner jag att jag är så himla bra! Men jag förstår varför jag blir så trött. Jag är kompetent för att jag genom vilja och målmedvetenhet kompenserar mina nedsättningar)


Iallafall.. Jag sa till läkaren som tog bort diagnosen att jag ville ha en utökad utredning. För sju år sen såg en arbetsterapeut andra saker än psykologen och annan personal. Vilket hon gick igenom med denne. Som sa att jag var helt enkelt bipolär och emotionellt instabil (vilket jag alltså inte längre bedöms vara, nåt av dom). Jag har sen dess undrat om det fanns mer underliggande orsaker till mina funktionsnedsättningar. En fråga som ökat ju mer jag återigen ska fungera med jobb och vardag. Denna läkare ställde då två frågor till mig och sa sen efter mina svar "ja men då har du inte det. Varför är det viktigt med diagnos?" Ja för jag vill få hjälp från rätt ställe och med rätt saker! Och skulle ADHD fortfarande enbart bedömas utifrån forskning på pojkar skulle jag inte ha det heller. Men som tur är går saker sakta framåt så vi tjejer och kvinnor kan bedömas med rätt mall. Så två, hemskt stereotypiska frågor, känns lite blaha som undersökningsmetod enligt min åsikt!
Jag har gått kurser om bipolaritet, jag har läst på otaliga timmar om bipolaritet, jag har försökt förlika mig och leta igenkänning i sju år i diagnosen och mer tid på annat relaterat till diagnosen under alla år. Så hur ska jag kunna lita på att två frågor räcker för att utesluta en diagnos, när det ställdes en som tog 7 år att avskriva?
(2011)


Jag är inte bitter över feldiagnostiseringen i sig, då det i mitt fall faktiskt inte lett till alltför felaktig, eller stor, felmedicinering eller hindrade mig från min diagnos ADHD. Då hade det varit sämre. Men det kan faktiskt vara direkt livshotande att gå med fel diagnos. Du kan få fel behandling, fel mediciner som inte är bra. Men det betyder ju förstås också att du går miste om rätt behandling, även om den felaktiga inte är så förödande. Utan rätt diagnos och behandling tar faktiskt människor sitt liv.
Så att diagnostiserad fel gör det mig nåt om den hindrar mig så jag är O-diagnostiserad felaktigt. För det ger mig sämre förutsättningar. Det borde åtminstone inte avgöras av två små frågor. Om det tar sju år att ta bort en felaktig diagnos, känns det oprofessionellt att det tar sju sekunder att avfärda en. Uteslut diagnoser om det är så att det inte finns nån, men gör det åtminstone ordentligt!

Här är länkar till inlägg för många år sedan:
http://annsen.blogspot.se/2011/02/acceptans-och-motivation.html?m=0

tisdag 9 juni 2015

Kraften av posititvt tänkande

Nu är det 2,5 år sedan jag bloggade. Otroligt vad tiden går fort. Innan gick det väl i perioder, men när jag fick mina diagnoser så var det en ventil. Ett sätt för mig att få förmedla hur det kan se ut. Leta fakta och försöka presentera hur verkligheten kan se ut. Men inspirationen dog ut. Jag kände att det blev alldeles för mycket fokus på allt det som hade med ADHD och bipolär sjukdom att göra. Några undrade om jag skulle fortsätta skriva snart. Ibland ploppade det in en kommentar på mailen. Det gjorde mig glad att någon, om än bar en person, läst min blogg och hade något att säga om det jag skrev. Men inspirationen dog som sagt ut. Jag ville ibland, men kunde inte. Orkade inte. Men mest för att om jag skrivit hade det varit tomma ord, banala meningar och en text utan budskap. Kanske bloggar jag en gång nu, kanske flera år, vem vet. Men idag känner jag att jag har nåt jag vill säga så då gör jag det.

Positivt tänkande är rubriken ja. Nu kanske någon tänkte att jag skulle beskriva kraften bakom en positiv livssyn. Kanske beskriva hur mycket bättre mitt liv blivit av att tänka positivt... Eller så tänker ni ingenting, vad vet jag. Ni som tänkte det kan sluta läsa nu om ni vill. Men är ni intresserade av att lära er mer om psykisk ohälsa och få en glimt in i tankarna hos mig relaterat till mina diagnoser får gärna fortsätta läsa. Det gör mig väldigt glad isåfall. Och ni har gjort en god gärning för idag. Lika värdefullt som att ge 10 kr i bössan som står i kassan på ICA till förmån för röda korset, fast på ett annat sätt. Enligt mig iallafall, även om det inte är för samma sak. Därför att du vill isåfall förhoppningsvis försöka se människor bakom diagnoser, reflektera hur vår situation kan se ut, lära sig mer faktamässigt hoppas jag ju beror på viljan att skapa ett öppnare klimat i Sverige för det som utskiljer sig från normen. Det behöver vi kämpa för tillsammans. Vilket alltid varit en stor anledning till varför jag är öppen kring mina diagnoser.

Positivt tänkande var det. Något jag funderat väldigt mycket över senaste dagarna. Jag försöker ha en positiv attityd, tänka att när jag är inne i något dåligt är det bara en del på vägen till något annat. Något bättre. Till för att stärka mig, få nya erfarenheter och ny kunskap om livet. Jag försöker tänka gott om mig själv, även fast det ofta är svårt då tankarna kring mitt jag ofta stjälps pga min livssituation. Jag är en människa som försöker se det ljusa i det negativa. För jag vet ju att inget blir bättre av att se det svarta. Jag tror på att välja om dagen ska bli bra eller dålig. Det beror på hur jag förhåller mig till det som händer. Om någon är på dåligt humör kan jag antingen låta det påverka mig eller försöka hålla det ifrån mig. Det dåliga samvetet kommer lätt krypande när jag inte kan tänka positivt. Jag ska ju inte klaga, jag har inte cancer, jag bor inte i ett U-land, jag är inte ofrivilligt barnlös.. Ja ni fattar, listan kan ju göras hur lång som helst. Sen är det ju omöjligt att aldrig dippa, det gör nog alla, dom negativa tankarna flyger förbi. Men det gäller att inte fastna vid dem. Att träna på att ha en bra självkänsla och hopp om framtiden!

Jag undrar nu, när får jag släppa det dåliga samvetet? När är det okej att inte tänka positivt? Hur gör man när det är det som är en del av sjukdomen? När sjukdomen karakteriseras av depressivitet, att ramla ner i ett svart hål, att känna sig dålig, att ibland bara vilja lämna den här världen för allt är mörkt... Hur gör man då? När är man inte en dålig människa som får skylla sig själv, då allt jag kan tänka är negativt? Jag har en bipolär sjukdom. Jag kan vara den mest positiva människan i hela världen, jag kan va gurun av att se ljuset i alla situationer. Men sjukdomen kan slå till när som helst, var som helst och hur hårt som helst. Allt kan plötsligt bli svart och att ta en långt ner på botten. Då kan det där med positiva tänkandet bli ett ok att bära. En stor börda som kanske åtminstone skulle lätta något av att känna att andra inte tänker: "Du måste försöka tänka på allt det som är bra"! För jag tycker det känns som en vanlig tankegång... Jag hoppas det inte är så, men om fler kan hålla med hoppas jag vi tänker ett varv extra kring det. För jag och andra kämpar allt vi kan. Om allt blir svart måste jag få släppa skulden och skammen. Det handlar sällan, om ens nånsin om ovilja, utan om förutsättningar vi inte valt. Jag hoppas det till slut kommer kännas okej när jag faller. Jag hoppas att andra vill det för min skull, att jag inte ska känna skam. Att vilja det för alla. Det är iallafall en liten sak för mig som skulle göra att livet kändes lättare. För visst vill väl de flesta av oss att andra ska må bra?

tisdag 20 november 2012

Det är inte kul nånstans att va sjuk!


I torsdagskväll hade jag så ont i kroppen. Brukar ha en del värk, av alla spänningar jag när omkring på. Men nu kunde jag inte ens sova pga den. Varenda cell i kroppen värkte och brände. På fredagen hade jag också ont i halsen, så jag hade blivit sjuk. Har faktiskt väntat på det, var längesen jag var sjuk otroligt nog. Har väl inte haft tid att vara sjuk kanske förrän sista tiden då det börjat lugna ner sig.
På bättringsvägen, men har legat hela helgen. Influensan har ju börjat gå lite smått och var det inte den jag haft, så undrar jag hur sjuk man blir om man får den. För den här värken var från helvetet och lymfkörtlarna i halsen täppte igen den ordentligt!

Men nu mår jag som sagt bättre, förutom ont i halsen och huvudvärk vilket troligen är från allt sängliggande. Och en hemsk trötthet som lär dröja sig kvar ett tag. Hade bestämt igår att jag skulle vara frisk, för man blir ju så uttråkad. Och jag har inte tagit något ritalin då jag varit sjuk. Magen har fått bearbetat nog med värktabletter ändå. Men imorse tog jag mitt ritalin. Välkommen himmelriket! Jag har haft väldigt svårt att titta på tv i dagarna. Vilket har varit ungefär det enda jag gjort. 
Jag tittade ju alltid på tv förut, har kunnat legat i dygn och tittat. Är väl ett av dom antal autistiska drag jag har. Men gjorde annat medan också. Prata gör jag. man behöver dock inte svara mig. Sen tror jag faktiskt jag missade en del. Har aldrig upplevt det riktigt förrän nu när jag inte tog medicinen.
S försökte prata med mig, men jag sa att han fick vara tyst för jag hann inte med. Och han sa att han aldrig hört mig vara så tyst, för jag hade inte tid att prata, fick stänga av alla kanaler.

Men nu åker mitt älskade ritalin runt i kroppen igen och lugnet jag känner är obeskrivligt! Kan vara lite intressant ändå att hoppa över det nån gång. Så nu ska jag ta det lugnt idag, städa lite lugnt, kommer nog gå bra då min hjärna fungerar lite bättre igen. Länge leve ritalin!!




måndag 19 november 2012

Det är bättre att göra, oavsett resultat, för det är glädjen som är belöningen,

Jag tror inte en dag går utan att jag tänker på allt jag vill göra. Vill skapa. Vill bidra. Men det är som att den dagen aldrig kommer. Jag tänker att jag ska börja blogga igen. Snart. Men dagen kommer inte. Senaste månaderna har jag inte ens loggat in. Inte heller läst andras bloggar. För att inte kännas vid att jag inte lyckats få ihop tankarna till några rader. Jag vet inte vad jag väntar på. Mer tid?
Tiden är givetvis inget problem. Den finns. I överflöd. Tyvärr. Denna tid som så många pratar om. Tiden har dödat min inspiration. Visserligen har den tidigare sköljt över mig utan att jag vetat varför. Så många gånger jag önskat att den ska komma. Det är kanske så det funkat med inspiration?
Kreativitet anpassar sig inte efter vilken tidsåtgång den kräver. Och bara för att tiden finns betyder inte det att vi lyckas skapa.
Som när vardagens lunk går och människor ska ordna med en massa projekt när semestern kommer. Men vid semesterns slut hör man att inget blev gjort.

Jag har fastnat i ett ingenmansland. Sjukskrivningarnas träsk. Hade jag ADD förut så har jag det inte mindre nu. Hjärnan har det börjat växa mossa på. Jag har överbelastats om jag tittar i backspegeln. Dels av att jag själv gjort för mycket på samma gång. Jag har levt i mörkret när jag tittar bakåt. Det var stundtals bäcksvart. Men det kom också vågor av extas över något. Även om det under åren som gått började minska. Jag tappade bort det som lockade mig. Jag kan inte säga att jag inte får il av idéer alls nu för tiden. Men inspirationen att genomföra dom har liksom tappat glöden. Och jag tror att först försvann orken. Livsgnistan. Vilket ledde till sjukskrivning och utredningar. Sen jobbade jag mig uppåt. Orken blev bättre och i det läget kommer idéerna. Men då skulle jag spara på krafterna för att inte rasera det jag byggt upp. Sen lägger man sig tillrätta i denna sjukskrivningarnas tillvaro. Och intresset dör lite. Du går varken framåt eller bakåt. Och jag känner mig tragisk.

Det har ramlat in nån kommentar ibland från en vilsen själ som söker råd. Och jag vill så gärna blogga igen. Men det blir aldrig av. Svarar på dom, men sista två har jag inte besvarat. Så nu tänkte jag att nu får det vara nog. Jag vill vara viktig. Mitt val av yrke bl.a. Är inte bara ett val baserat på intresse för området. Det är min starka vilja att hjälpa. Göra världen mindre smärtfylld. Ett egoistiskt beslut för att känna mig som en människa som betyder något. Göra skillnad, vilket jag själv mår bra av. Jag tror inte jag "är" någon då jag ger råd. Jag lämnar dom från hjärtat. Från min egen erfarenhet. Med bas i mitt eget, till stor del, forna mående. Det är ingen absolut sanning. Men den gör skillnad. Det vet jag. För bara genom att jag ger ett svar får en människa i jakten på kontakt med någon, känna sig sedd. Jag vet också att jag kan prata och ge andra människor något. Därför jag genuint bryr mig. Även om det också är egoistiskt. För att jag känner att jag kanske kunnat Inge hopp hos någon. För jag själv behövt det. Egoismen bottnar dels i att jag försöker läks flickan som för länge sen vandrade ensam på en krokig väg. Som fortfarande kan göra det, men har lärt sig att le i mörkret och lysa upp vägen för att se att hon faktiskt bara går bredvid vägen där dom andra människorna går. Då känns det inte lika ensamt, för dom leder åtminstone åt samma håll. När jag hoppar tillbaka och vandrar hos dom andra vill jag tända en låga och vinka åt dom bredvid mig när jag kan, även om dom fortsätter vandra krokigt och trevande. Huvudsaken är att jag vet att jag åtminstone tittade åt sidan, även om jag inte kan slita någon upp ur träsket trots min goda vilja.

Så därför stannar jag nu upp och tänder en låga. Ler och vet att jag trots detta vimsiga och trevande inlägg tänt min egen låga igen. Det tog bara 15 minuter. Och jag hoppas genom den att jag nu kan se någon fler på dess krokiga väg. Eller att nån ser mig, för nu tänker jag inte vänta på tills tiden är kommen. Då jag hoppat tillbaka till vägen där dom andra vandrar. Utan det viktiga är att jag vet att jag fortfarande är på väg framåt. Och det här blogginlägget är början till avstampet. Där försöket att blogga är viktigare än resultatet av inlägget. Just nu räcker det. Det känns bra!

tisdag 21 augusti 2012

Mötet jag väntat på i ett halvår går av stapeln idag!

Äntligen är dagen D här. Mötet med psykologen, arbetsterapeuten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Mötet avbokades i februari av försäkringskassan och det har alltså tagit till nu. Ganska skamligt egentligen.. Då du behöver sjukskrivas, blir du det på en nåder. När du varit i rullarna ett tag hamnar du mellan stolarna. Men nu är det nu och jag ska få diskutera arbetsträning. Känns bra, väldigt less på att bara gå hemma.

I övrigt träffade jag psykologen efter semestern. Hela våren var kantad av att traggla, men inget gick framåt. Tillslut sa jag att jag ville ses en gång i månaden för att terapin gjorde mig bara sämre, vilket hon undrade om jag tänkt igenom. Så det var så det fick bli. Sista samtalet innan sommaren gav ljus på situationen. Så gissa om segern var att förra veckan få höra orden: "Du behöver inte gå i samtal hos mig längre. För det finns inget psykiatriskt att behandla."
Jag fortsätter jobba med arbetsterapeuten, men även där har jag inte längre lika mycket svårigheter jag behöver hjälp med. Fixar många saker själv nu. Och.. Diskussion kommer jag ha, för från flera håll finns tankarna att ta bort min bipolära diagnos. Arbetsterapeuten har tvivlat under våren och nu har även fler funderingar kring den. Den som jag ifrågasatt hela tiden, eftersom jag inte känt igen mig i den. Känner ju bipolära personer och det som utgör deras sjukdom kan jag inte identifiera mig med. Så idag är en stor dag. Sen att jag vaknade med behovet av att blogga. Går ju bara då inspirationen kommer, så kanske är bloggpausen slut nu!? 

onsdag 11 juli 2012

Livet går först...

Bloggen har stått och stampat ett tag. Har fått några kommentarer jag inte heller orkat besvara. Men det kommer. Bloggen ligger mig varmt om hjärtat, men livet går före. Jag skriver ju också endast om vissa saker främst relaterat till adhd/add och psykiska sjukdomar. Vilket jag inte ens har tid att reflektera över just nu. Förutom att jag vet att trots adhd, klarar man av att samordna mycket och allt på samma gång då man inte har nåt val. Har nog lärt mig mycket om ovanstående senaste tiden, bara det får tid för reflektion. Lärt mig mer om mig själv och andra, insikt. Även i dom mest tragiska situationerna finns glädje och skratt. Utan det är det svårt att klara svårigheterna i livet!

Så om nån saknat mina inlägg, vet ni att det kommer. Till dess, så kom ihåg att alltid lita på dig själv. Du är din viktigaste kompass i livet. Mycket vet man om man bara lyckas förstå vad man söker efter!