Varje dag finns det någon som kämpar...

Många med mig har hinder att klättra över. Ibland är dom mindre. Ibland ser dom ut att vara omöjliga att ta sig över. Det kan göra ont i mig då jag tänker på det. Jag har bättre dagar, medan andra istället klättrar samma dagar. Kämpar för sig själva. Stångar sig blodiga för sina barn. Gör det man orkar och lite till, men känner ändå att man inte når dit man vill orka. Ingen människa kan göra mer än att orka och orka ännu lite till. Använda några extra reserver, som ibland egentligen inte finns. Men dessa dagar då orken inte finns, är de dagar vi behöver känna att vi gör det vi kan. Men slår på oss själva istället för dagen inte blev så bra. Men egentligen blev den ju så bra som den kunde bli.

Viljan och alla ständiga försök att gå framåt varje dag. Från morgonen, genom dagen tills man nått kvällen. Det är det som är styrkan. Även om dagen slet oss i bitar och vi led igenom den. Även fast det känns som vi misslyckades. För vi ser de 90% som var dåliga istället för de 10% vi hade det mindre jobbigt och vi gjorde något bra. Men det är inte lätt, för 90 ger 10 en smäll på käften vilken dag som helst.
Jag har haft några bättre dagar. Då medicinen fungerat genom hela dagen, då jag fått till doserna. Då jag varit lugn. Upptäckt att jag egentligen inte gjorde särskilt mycket mer än de föregående dagarna. Men där det räknades ännu mer, för det skedde i ett större lugn. Vilket i sin tur gav mig möjlighet att se dagen på ett annat sätt. Som också gav en skjuts i sig för att klara resterande timmar av dygnet.De dagarna som varit bra har också varit dåliga. Men inte på samma sätt, långt ifrån på samma sätt. Är det vad man kan kalla en normal onsdag kanske? Jag vet inte.

Idag har jag varit stolt över mig själv. För jag känner mig så tillfreds då jag får en dag i lugn. Jag hänger tvätt i lugn. Jag tvingar mig upp för att städa upp röran i köket, men det tar bara en liten stund istället för hela dagen. Igångsättningssvårigheterna som annars är en stor del av dagen är istället bara en liten snooze innan jag sätter igång. Jag går en promenad med min lillis som plockar maskrosor. Utan att jag vill riva mig i håret efter två minuter. Jag har varit en arg mamma mot kvällen. Men ser ändå det som varit bra. För lugnet inom mig. Ovärderligt... Det är en nyfunnen känsla. Jag blir lycklig då jag får känna så. Vara trött, men ändå orka. Jag har försovit mig samtliga dagar den här veckan. Alarmet har tryckts av för att nästa i tur fått ringa i 4 minuter innan hjärnan reagerade. Men dessa dagar gör det inget. Jag kan inte förklara känslan, inte för dom som inte haft den andra bultande stresskänslan ständigt närvarande tidigare. Lyckorus dess stunder i det lilla!

Men varje dag finns det någon annan som kämpar. Som det gör ont i. Som inte orkar finnas just idag. Som inte orkar vara förälder just idag, fast man måste finnas för ett barn med större behov av det. Just barnen, dom funktionshindrade. Dom oskyldiga. Som klankas ner på, där föräldrar får se sorgen och samtidigt måste lägga undan sin egen sorg över andra okunskap och dömande blickar. Där små barn inte vill finnas. Inte orkar finnas just idag. Det är det mest tragiska med vårt samhälle. Okunskap mobbar ut dessa barn. Där vuxna är dom värsta av alla. Barn lär sig av vuxna. Barn kan acceptera mycket. Om någon är annorlunda eller kanske ibland är lite mer "dum" än andra(impulsiv), där accepterar dom också mycket. Om man får vägledning. Och då någon bemöter ett barn med ADHD, då kan man hantera detta annorlunda med en syn som visar förståelse.

Mina barn har sagt att andra barn är dumma. Dom slåss, är elaka. Jag förstår att reaktionen är så. Och ingen får slåss. Men, främst min äldsta dotter, har lyssnat och tagit in mycket jag sagt till henne. Hon säger inte längre att någon är dum. Jag tror att det beror på att jag förklarat varför det kan bli så, vad som finns bakom beteendet. På ett barns sätt. Jämfört det med hur alla barn, alla vuxna också är. Men att det blir mycket mera ibland. Dom hon nämnt har kanske inte alla ADHD, men liknande symtom. Och det spelar ju egentligen ingen roll om dom har det. Nu kommer hon själv också med kloka ord om saker som händer. Jag är inte alltid en mamma som orkar. Jag är många gånger inte som en mamma borde vara. Men jag är stolt över att mina barn får mycket av mig ändå, men inte alltid. För jag gör det jag kan, med en vilja att varje dag orka mer. Och jag ger dom kärlek, försöker förklara varför jag är som jag är. Det är ingen ursäkt. Det är för att det finns orsaker och det ska förklaras att det inte är dom det beror på. Jag är stolt över att mina barn blir individer som ser andra människor. Som kan tänka steget längre. Det betyder inte att dom kliver undan för att andra ska ursäktas heller. Utan att dom med sin syn, ser saker ur en annan synvinkel vilket innebär att de också kan reagera annorlunda. Vilket i sin tur många gånger, tror jag, kan föda en helt annan reaktion från ett barn med annorlunda beteenden. Om vi tilldelas en roll kommer vi oftast leva upp till den.

Vi dömer oss själva hårdast. Ett "dumt" barn vet att det gör dumma saker. Dom vill inte det. Ingen föds elak. Dom har viljan, men det är så svårt. Som säger jag vill inte, men kroppen och hjärnan bara gör och jag hinner inte med. JAG VILL INTE VARA SÅ! Viljan finns, förhoppningsvis finns den kvar innan dom hamrats ner i skosulorna.
Små barn vill dö för dom känner att dom förstör för andra. Föräldrar älskar sina barn. Men många av dessa barn vill att föräldrarna ska älska ett annat barn. Hitta ett annat barn, för dom tycker att deras älskade mamma och pappa förtjänar ett bra barn. Inte ett dumt barn. Tänk på det nästa gång ni tittar snett i affären för ni tycker någon är ouppfostrad. Tycker att föräldrar inte kan hantera sina barn. Vissa av dessa föräldrar får höra orden ovan från sina barn och bara att hantera det är hårt nog. Gå fram och klappa dessa på ryggen, de behöver det mer än någon annan. För viljan är starkare hos dom än hos många andra. Men det hjälper bara en kort, kort bit på vägen. Lämpa inte över ditt fördömande också...

Vuxna är värst. Vuxna dömer. Då dömer barn. Barn gör som vuxna gör... 

Så fortsätter samhället byggas upp på en grund där annorlunda inte accepteras. Barn är formbara. Barn accepterar. Ta tillvara på det!

Livet är en konstant process...

Livet är något som hela tiden förändras och utvecklas. Ibland invecklas kanske..
Jag har aldrig riktigt förstått kommentaren "det rullar på". Jag vet inte, jag kanske misstolkar mycket. Lägger för stora värderingar i allt och tolkar saker bokstavligen. Fast jag säger det själv ibland. Frågor frågas, endast i syftet att frågas. Bryr någon sig egentligen om svaren? Mitt liv har aldrig rullat på. Och jag tvivlar faktiskt på att mångas gör det. Visserligen rullar dagarna på i en rasande takt.

Men även om varje dag känns som en utmaning, trots att jag utåt sett inte tampas med mycket, finns mycket glädje hos mig. Jag tror jag genom min blogg vinklar mig själv som en självömkande, tråkig surtant... Men bloggens syfte är inte att underhålla. Det är för mig något viktigt, där jag själv reflekterar kring psykiatri och funktionshinder först och främst. Om mina svårigheter. Jag har även många styrkor, men tider i livet tar svagheterna för stor plats. Jag tror min resa från dagen jag fick min diagnos behövts. Fortfarande behövs. Jag insåg inte förrän ett kort tag sen hur otroligt ledsen jag varit över min diagnos. Samtidigt som jag är glad, har det varit en sorg. Innan var det en kamp, men jag levde på hoppet. Hoppet om att även jag skulle lära mig hur saker och ting fungerade. Men hoppet tog slut. Kraften tog slut. Jag gav upp. Så trots motgångar, sorg och ledsamheter, så är diagnosen i sig något som fick mig framåt. Hoppet tog inte slut pga en ADHD-diagnos, utan jag såg till att utredas för att jag insåg att det var något som inte stämde. Gav mig tillåtelse att även jag försöka komma tillrätta med mig själv. Istället för att, som innan, be mig själv att skärpa mig. Att andra behövde hjälpen bättre än mig.

Det kan vara en motgång i sig att ha alla dessa styrkor kring vissa områden, då man är så svag inom vissa. Alla är det, men jag glappar så otroligt. man blir förvirrad och det blir så svårt att förstå då. Svårt för andra, tror jag, att se och förstå då. Men jag inser också att då jag verkar gå bakåt, så går jag faktiskt framåt. Jag lär mig, går tillbaka till början och försöker placera och förstå vad som hände. Men tvivlet kommer och underminerar mig då och då. Ibland länge. Men med diagnosen får jag nu också yttre insatser. Jag har kommit längre på sistone då jag får hjälp av arbetsterapeuten. Hon är den första jag träffat som på riktigt fått mig känna att någon hör. Hon bekräftar det jag försöker säga, även då jag inte lyckas säga vad jag menar. Då jag pratar med henne kan jag bli ledsen. Hon lyckas, genom att hitta mina svårigheter, mina verkliga svårigheter, att få mig att gråta och hitta känslan där inne. Och att återigen ta nya tag, för varje vecka har jag mot slutet lyckats slå ner mig själv i skosulorna över det jag inte gjorde. Istället för det jag gjorde. Dom stunder jag klappar mig på ryggen är oftare. Dom stunderna kommer en större självinsikt än jag tidigare haft. Det är då jag tar till mig av reflektionerna som jag fått för mig är dåliga, men då tar till mig dom som en lärdom. Vänder på det.

Jag är grunden en omtänksam människa. Har alltid varit. Men jag har inte kunnat vara mig själv. Är så skönt att förstå det. Att det är mycket av det som är jag, som jag inte tycker jag ska förändra. Som jag försökt förändra för andra. Jag kan inte älska på ett sätt som andra ibland. Jag älskar mina nära, vänner, men jag klarar inte att umgås med andra för mycket. Men det betyder inte att jag inte vill. Jag tycker inte om närhet som andra. Men det betyder inte att jag inte tycker om det alls. Alla intryck och hur jag har energi över till dom, går i perioder beroende av olika faktorer. Förut har jag dragit mig undan för jag inte vill såra någon. För att jag inte klarat av att jag ska verka vara en person som inte bryr sig i längden. När jag faktiskt gör det. Jag visar det bara på andra sätt. Och det är den viljan, intresset och omtanken som fick mig att bli sjuksköterska. Jag tycker jag bryr mig mer på djupet ofta. Människan är intressant.
Så jag gillar inte kommentarer som "det rullar på". Jag vill vet hur du mår på riktigt. För jag bryr mig. Och andra är intressanta. Men det gör ont då någon inte tror på mig, för jag inte kan uttrycka saker som man "borde". Mina sätt är inte heller alltid dom sämsta. Jag tycker ofta andras är knasiga och att mina är bättre. Jag pratade också med en kompis om att andra, som man inte känner med träffar, kanske tar avstånd. Som kanske inte skulle gjort det annars. Och jag förstår varför vissa inte är öppen, för att man ska se människan före diagnosen. Men för mig är det inte något som behöver vara åtskilda delar av mig. Och skrämmer jag iväg någon får det vara så. Det jag gör är viktigt, för mig är det viktigare. Det är för att människor i slutändan inte ska springa åt motsatt håll pga okunskap.
Jag är jag och jag tycker jag är bra, även om jag inte alltid är rätt. Sen vill jag påminna om att jag skriver direkt vad jag tänker, förhandsgranska kan jag inte och jag hoppas det går fram vad jag egentligen vill ha sagt. För det är viktigt för mig. Nu ska jag ta tag i resten av den här dagen. Man lär så länge man lever!

En av alla skillnader...

God Morgon! En tanke såhär på morgonen.. Även om mitt ritalin inte funkar optimalt än så länge, så är en skillnad stor. Jag tar mig upp på morgonen. En avgörande skillnad! Förut gjorde jag inte det. Med concertan fungerade det sämre med, tog mig upp bättre redan då, men mest med träning. Jag var ändå som en klubbad säl. Dels sover jag bättre mestadels, vilket säkert också gör skillnad. Förut kunde jag sova 12 timmar och var inte piggare än när jag la mig ändå. Det var ingen stor skillnad då jag åt concerta. Det är tungt, alla rutiner, biverkningar då medicinen går ut och en massa andra saker. Sen är det svårt att värdera allt också. Jag kan inte jämföra riktigt. Fast känslan av att det går bättre att kliva upp känner jag. Och att jag inte är lika tung i huvudet, mossig. Det var bara nån vecka sen jag tänkte: "Hur klarade jag nåt ALLS förut"? Jag har ingen aning.. Men jag är imponerad av mig själv, men svårigheten att gå tillbaka i tiden, gör det svårt att ta till sig det. Nu kallar barnen, plingade alarm och frukost!

"Hitte-på-sjukan" och inte ADHD?

Debatt i torsdags... För det första kändes det som om programmet varken gjorde till eller från, eftersom det inte hanns med något utbyte av svar från några egentligen. Och det borde inte ha lagts tid alls på den där skådespelerskan. Vad bidrog hon med? Ska man ha en åsikt, än åt vilket håll det är, ska man verkligen kunna visa att man inte bara tycker med utgång ifrån sina egna lösryckta uppfattningar. Och än mer är orden även då ganska tomma om man inte vet mer än diagnoskriterier, därför människorna bakom är verkligheten.
Och att möta människan innebär också att man endast kan se om man tittar bakom beteenden. Att se är inte detsamma som att se, att höra är inte detsamma som att lyssna, att tro att man förstår betyder inte att man gör det. Ord är bara ord, man känner om orden är sanna eller inte, det är jag som lever i mitt huvud...
Se programmet här (Spola ca 20 min) och eftersnacket här.
Det borde göras ett program om detta. Är det bara jag som sökt efter dessa klipp och program med ljus och lykta? Dom, där personer med diagnoserna berättar. Där föräldrar och anhöriga och dom som ser dessa personer kan berätta. För mig är diagnoskriterierna något som behövs för att sätta en diagnos. Men du sätter inte en diagnos genom att pricka av dessa punkter, man pratar ju kring varje kriterie för att visa en bild av dessa svårigheter.

Och ja, alla "har lite adhd" (förutom att det låter fel att säga så) men om man tänker rätt kring det kan man istället använda det för mer förståelse. Om alla "har lite adhd", så betyder det att alla har vissa områden med lite svårigheter. Men vi med ADHD har mycket och kring många av dessa områden. Jag tycker det borde kunna visa på hur jobbigt det är, om dom som fungerar har det lite jobbigt med det ibland/med vissa saker. Vi har det gånger 100 (miljoner kan det kännas ibland). Det gör så ont i mig då jag inte orkar med, då mina barn bara är som surrande bin omkring mig, då jag blir arg och vill sparka i väggen om nån tar i mig, för allt går rakt in. En strykning på armen då gör direkt ont i en..
Men jag försöker åtminstone, blir mer tyst och försöker bara finnas med liksom. Man vill kämpa och orka finnas där för sin familj, för andra. Man gör redan det, det vet jag, för jag ser det som inte syns. Men då man gör det, så ser ofta andra någon som inte bryr sig. När jag tvärtom bryr mig massor och försöker göra det jag kan just då. Och det gör så ont i en. Då vill man bara fly, man sparkar på sig själv och återigen hatar sig själv för man inte kan. För mig är det ett klart bevis på att med en förstående omgivning, kommer man så mycket längre.

Jag blir bara så trött och jag trodde allvarligt inte den artikeln borde betyda så mycket. Men det är ju så att det inte bara är artikeln/studien, utan den representerar och klumpas ihop med allt det andra som säger samma sak. Jag får höra "varför klarar du/ni med adhd inte av att någon tycker annorlunda kring det här".. "Ni är ju så stolta över att ha adhd".. klart som fan man försöker intala sig det, för man kan ju inte ta bort det. Eller jag är stolt, för jag kämpar som ett djur även om jag bara kommer halvvägs, det gör mig till en hjälte varje dag i veckan!
Det är åtminstone för mig, första gången i livet jag kände att det är ju så här det är, när jag fick diagnosen. Som en AHA-upplevelse, det finns andra som har en stormvind i huvudet och kämpar fast det går trögt.. Och kan det kanske vara så, att med diagnosen får man äntligen ta del av en värld där man inte behöver förklara sig och att känna att man äntligen passar in på riktigt? Identifiering, inte längre som en egen klick bland alla andra?

Att blogga stör också har jag märkt, för är det enda man kan prata om adhd hela tiden? Ja, vi måste ju, för när ingen lyssnar får vi skrika högre!!!! Visserligen får jag positiv feedback från andra , främst dom som lever med ADHD på ett eller annat sig omkring sig, vilket borde betyda mest.
Men klart som fan man tar till med allt man har, oavsett om det är stort eller litet motstånd som kastas i ens väg, för man är så arg! Man ska väl fortsätta rätta sig i ledet, må skit och spela det där skådespelet igen, så omgivningen slipper irritera sig på oss. Den där skådespelerskan kan för det andra kasta sig i väggen, för jag skulle vinna en Oscar vilken dag som helst, jag har levt rollen i hela mitt liv. Hon kliver ur den, jag lämnar den inte, eller ja, jag har ju lämnat rollen där jag låtsas vara annat än jag är. Fast nog får jag lust att krypa tillbaka in i den igen, då såna som hon med sina ord stjälper en. Det finns ingen tid att jobba med sina svårigheter, då man lägger all energi på att låtsas..

Spela roll varför saker inte fungerar, måste det ens spekuleras vilt kring det? Kalla det vad som helst, jag har ADHD ändå, med diagnosen kan jag däremot få rätt hjälp.. Det får mig konstant att undra, vill vi alla inte bara att våra medmänniskor ska få må bra?

På väg på Universitetet

Snart ska jag åka iväg till Umeås Universitet för att intervjuas av en psykologstudent som tillsammans med några andra gör en studie om ADHD och hur diagnosen påverkat mig sen jag fick den. Dom ville göra studien eftersom de hört och läst så mycket kommentarer och åsikter kring det här med ADHD. Dom ville därför låta några med diagnosen att själva få berätta hur det faktiskt är att ha diagnosen ADHD. Så jag ville gladeligen delta och tycker det var bra att de tyckte det var ett ämne som ska belysas och då helst att få en bild av mig och andra som faktiskt har ADHD istället för andras åsikter. Så det blir spännande!

Född senare = större risk för ADHD?

Igår fanns en artikel i DN att läsa, om att barn födda senare på året löper 34-35% större risk att få diagnosen ADHD (något mindre skillnad blandflickorna), enligt statistik från socialstyrelsen. Det ger mig många tankar kring vad som skrivs i artikeln
Läs artikeln här: ADHD kan vara omognad hos många pojkar

Det första jag reagerar på är att det är en risk att få en ADHD-diagnos. Som jag uppfattar artikeln, att det bara skulle handla om omognad och att det då inte skulle handla om en ADHD. Nu är det som sagt mina tolkningar, jag tycker artikeln i sig kan tolkas olika beroende på vilka glasögon läsaren tittar genom.
Jag reagerar på ordvalet risk. Jag kanske är petig och tolkar för ordagrant, men å andra sidan är ordvalen en viktig del hur saker uppfattas.
Sen när är det en risk att få en neuropsykiatrisk diagnos? Jag ser det snarare som chans att få adekvat stöd. För verkligheten är ju faktiskt att det ofta behövs en diagnos för att få "särbehandlas" och få "tillstånd" att frångå normen kring hur en elev ska lyckas i skolan.
Sen händer det såklart att både vuxna och barn feldiagnostiseras, gäller alla slags åkommor. Saker kan missas eller misstolkas, det är inte alltid ADHD vid svårigheter att klara t.ex. skolan. Men min erfarenhet (av att ha läst en del och min egen bild av verkligheten), är snarare att en ADHD-problematik diagnostiseras för att vara något annat än ADHD. Att när en ADHD-diagnos ställs, när den i många fall äntligen ställs, är korrekt. Jag tror det oftare är en risk att omgivningen tolkar ett barn som omogen, istället för att fundera kring att svårigheterna kan bero på ADHD. Att inte lära sig hur man utskiljer dom med andra, inte lika uppenbara och besvärande beteende som orsakar synbara problem i omgivningen. Att vara insatt i vad som kännetecknar ADHD, men är mindre kända som en del av diagnosen.

Nästa reaktion jag får är att det bland de diagnostiserade, i större grad ges medicinsk behandling till barnen som fötts sent på året. Även här benämns medicineringen som en risk, vilket jag anser ger eld på brasan kring motståndare för metylfenidat. Det finns det många delade åsikter kring detta med medicinering, främst bland de med okunskap och bland dom som lever i tron att ADHD inte ens existerar. Självklart ska åtgärder som anpassning i skolan och hemma, kunskap för egen del och omgivningen och eventuella hjälpmedel, vara en stor del för att minska barnets svårigheter. Större omognad vid ADHD kan säkert ofta dra fördelar av senare skolstart.
Men det är inte alltid anpassning räcker och ur en annan synvinkel kan det vara svårare att ta till sig dessa stödinsatser utan medicin. Hjärnan är fortfarande annorlunda och medicinen hjälper den att fungera bättre. Men man SKA vara kritiskt då medicin ges, i första hand för att det inte ska skrivas ut mediciner och minska andra insatser i tron att bara medicinen får barnet att fungera bättre. Men det är väl en helt egen diskussion. Men återigen så ser jag medicin i stor grad som en chans och inte som en risk. Eller jo, risken ligger väl isåfall i att medicinen missas att ges till de som är födda tidigare. Snarare än att det händer att medicin ges till ett barn med fel diagnos. Alla hjälps inte av medicin alls, trots diagnos, men i övrigt kan nog många vittna om resultatet för de barnen som den fungerar för. Sen är det antagligen också en annan diskussion kring om man verkligen prövar ut medicinen ordentligt och inte ger upp för tidigt, då det faktiskt inte finns någon mall kring hur ofta och hur mycket medicin varje person svarar på.

Överläkare i barnneuropsykiatri, Björn Kadesjö är den som kommenterat resultaten i artikeln. Han har såklart en del bra synpunkter kring detta. Att kravnivån kan vara lämpligare vid senare skolstart, att senare diagnos redan gett ökad problematik och vikten av anpassning i omgivningen. Att det inte handlar om biologi utan att kraven inte matchar barnets mognad. Mer omogna barn kanske generellt inte kan möta förväntade krav, men då måste man ju också tolka det gällande barnen med NPF, de kan ju inte exkluderas för barn i allmänhet är omogna än sina äldre klasskamrater. Jag tror det kan vara farligt det här med "pojkar är pojkar", "vissa är lite sena" och "det växer bort". Såklart är det så, men den synen leder till missar även om det vore orimligt att springa och göra en utredning varje gång ett barn är mer livlig än någon annan eller utvecklas lite långsammare.

Det är såklart rimligt att utföra studier för att se om det finns någon slags misstolkning vid diagnostisering av barn med ADHD om det nu ska räknas som ett neuropsykiatriskt tillstånd. Men jag tror fortfarande att risken är större åt andra hållet. Att dessa studier framstället medicin mer negativt än det är i praktiken och att det istället borde vara viktigare att lära sig skilja ut barn med svårigheter genom att titta på varje individ för sig. Oavsett om de ska ha en diagnos eller inte. Att bedömningarna ska ske enligt barnets svårigheter. Och vi visste väl redan att oavsett orsak, blir svårigheterna mer utmärkande vid krav som är högre än individen klarar att hantera. Det är ju logiskt att barnet får lättare i framtiden om krav blir rimliga redan från början, vilket i de bästa av världar skedde utan diagnos alla gånger.
Forskaren Richard Morrow påpekar också att man i större grad borde se hur barnet fungerar utanför skolan. Det tycker jag är rätt i den mening att barnen inte bara ska pressas in i allmän mall för att fungera i skolan, utan livet utanför ska vara av kvalité. Barn kan klara skolan ganska bra, men resterande delar blir oerhört lidande. Skolan är viktig, både för lärandets skull men även för gemenskap mm. Men det är inte alltid det viktigaste!

Men som en tanke till artikeln skrev också Malene Larssen om att det kanske är dom som missas istället av dom som är födda tidigare på året. Som sagt, reflektion är bra, jag har tolkat och reagerat på artikeln genom vilka glasögon jag bär och kanske misstolkat. Om någon annan uppfattat på annat sätt så är det bara intressant att byta ideér, man kan ofta dra lärdom av alla dessa teorier, studier och undersökningar. Däremot tror jag det kan vara mer skadligt att inte få en diagnos och att det sedan avskriv nästan istället för att en diagnos fortsätter misstänkas och utredas på yngre barn över tid eller att kanske faktiskt behöva omformulera diagnos eller svårigheternas orsaker. Sen är det tråkigt att såna här artiklar ger alla skeptiker vatten på kvarn att kunna fortsätta hålla fast vid sin okunskap. Att ignorera hur hårt vi med diagnoser kämpar med de till synes enklaste ting. Såna personer som tar till sig sådana här resultat och adderar det till en syn som baseras på en åsikt utan kunskap. Samhällets syn har också en stor betydelse för hur barnen/vuxna med NPF-diagnoser ses och bemöts.

Stänga av eller explodera?

En överstimulerad, trött ADHD-hjärna (och autistiska) leder tillslut att man känner varje cell i kroppen som håller på upplösas..
Jag får en puls på 110, får sätta sig under en filt, grina, spela musik i hörlurar och gunga, för då stänger jag ute all stimuli... Då det är som värst alltså. Vilket blev idag. Då blir man ibland ännu mer ledsen för hjärnan inte funkar normalt..
Nu blev jag själv och om man bara får en paus och får gå in i sig själv så det lugnar sig så småningom!
Kanske är förståeligt varför adhd-barn skriker och slåss, för att stänga ute alla intryck, då kroppen och hjärnan håller på lösas upp i miljoner partiklar.. För mig är det åtminstone det, helt förståeligt alltså. För jag känner likadant, men som vuxen får man inte göra så. Känslan försvinner inte som vuxen ADHD:are.. Bara uttryckssätten. Eller ja, för barn blir det ju inte heller accepterat miljömässigt. Och ska såklart inte heller bara accepteras. Resterande barn drabbas istället för explosion av inåtvändhet, stänger av, får ångest och fysiska känningar.. En slags kortvarig katatoni, vilket är kroppens självförsvar.

Min ångest har försvunnit i princip helt, så istället riktas mer utåt nu istället vid härdsmälta. Eller ja, explosion i munnen fick jag väl också förr, iallafall som vuxen vilket drabbat mina barn. Själva skriket, tycker åtminstone jag har minskat med medicineringen. Men medicinen är ju inte botande på det viset, man har ju fortfarande en annorlunda hjärna!

Sen kring barn som slår sig själv också, helt förståeligt.. man måste minska all stimulans, så är det inte underligt att dom blir mer utåtagerande då nån kommer in och förstör då man egentligen bara försöker lugna sig inombords! Så länge det inte är för skadligt, kanske man kan låta dom minska den fruktansvärda känslan. Eller? Om man redan kommit förbi att det fungerar att avleda (har ju visserligen med själva impulskontrollen att göra med). Många gånger ser det nog värre ut från utsidan och dessa barn har inte samma upplevelse av smärta som "normala" pga annorlunda perception. Att backa är många gånger bättre än att närma sig. Om barnet går ett steg bakåt, backa två stycken själv. Låta dom gå ifrån, istället för att skälla och fostra kanske just då, i vissa situationer. Det går ändå inte in, för den delen.. Och efteråt skuldbelägger nog barnen (och dom vuxna) sig själva tillräckligt ändå om dom varit utåtagerande eller gjort något som inte är acceptabelt enligt omgivningen. Även om man ska tillrättavisa, så får det ske enligt viss modifikation av vad som borde fungera för andra barn. Tycker jag iallafall. Det är inte orättvist eller att vara överseende i den meningen. Enligt mig alltså. Det är inte att låta domkomma undan med vad som helst. Det viktiga är väl att hjälpa barnet att hitta strategier och hantera situationerna. Både för sin egen och andras skull. Det är resultatet som är det viktiga och inte hur man tar sig dit.

Den som inte känt den känslan, den tycker jag ska försöka tänka sig in så gott det går i situationen och känna tacksamhet för att inte behöva uppleva det. För det oerhört jobbigt och att känna så önskar jag ingen i världen!!

Bild lånad från: http://www.radda-sverige.nu