Jag borde inte få hantera en spis ens en gång

Skulle ta och göra lite lunch innan jag skulle iväg och handla. Satte på ris och sen tänkte jag att medan det kokar upp, så springer jag till grannen och skriver ut papperen så jag kan skicka dem till a-kassan snart. Väl där, så tog det ju länge. De har en Mac och jag förstod ju NADA. Så jag satt väl 20 minuter innan jag var klar, då gick jag även ut med deras hund eftersom jag ändå var där. När jag svängde in mot dörren hörde jag att det var ett brandalarm som pep någonstans. När jag kom till dörren hörde jag att det var inne hos oss. Inte ens då slog det mig att jag börjat laga mat. Slet upp dörren och ut bolmade rök. In och ryckte bort kastrullen från plattan som jag upptäckte var den utlösande orsaken. Sprang omkring som en yr höna och öppnade fönster och dörrar. Kom på att det var ju bra att ta ut kastrullen så det inte rykte mer inne. Kom på att hålla för munnen och näsan efter ett tag, då jag kände att det var ohälsosamt att andas in röken. Det var verkligen mycket rök!

Borde lärt mig att jag inte kan gå ifrån då jag lagar mat, eftersom jag glömmer bort att jag håller på att laga mat. När jag är inne brukar jag ju höra då det kokar över åtminstone. Men skulle ju bara springa över lite snabbt, lagom tillbaka för att sänka värmen. Jag måste stå och vaka över maten, men gör det inte för jag inte har tålamodet såklart. Hade grannen varit hemma hade jag lika gärna kunnat stanna kvar ännu ett tag. Detta händer ju mig lite då och då, men detta var värsta gången. För när det började slå upp lågor ur en panna en gång för jag missbedömt hur lång tid det tog att hacka lök och förbereda, var jag ju åtminstone där och kunde släcka elden...

Brandvarnaren pep i en kvart och när den slutade märkte jag att det pep uppe också. Sprang upp och där var det ännu mer rök. Så upp med fönstren på vid gavel. Nu har jag suttit med dubbla kläder och filtar och det stinker. Lagade ingen mat. Visste att M lämnat lite pasta i kylen sen middagen igår, det minns jag att han sagt något om. Men där fanns både pasta och pastasås så det räckte. Ringde honom och tydligen hade han sagt det, men självklart hade jag inte hört det. Så jag hade inte ens behövt laga mat alls... Ja, det här med matlagning är ju som totalt kaos varje gång, när ska man göra vad och man har ju tusen grejer runt sig och sen ser det ut därefter. Men det kan jag ta, men när jag glömmer bort och går hemifrån. Då känns det ganska otryggt att ha min bristande uppmärksamhet...

En dag för vila efter gårdagen och inför kvällens aktiviteter

Ja, som kom onsdagen också precis som alla andra dagar. Jag fick klarhet i en del saker igår och framförallt vägledning i hur jag skulle ordna med vissa saker. Säga vad man vill om arbetsförmedlingen, men de verkar ha en hjälp som sätts in ganska fort. Där människor som jag är prioriterade och där de samarbetar. Jag har därför idag fixat med blanketter, brev, samtal och såna saker som kan ta ett tag. Men genom att få hjälp så gick det faktiskt fort och jag ville ta itu med det direkt. Bara jag får lite vägledning, tar jag faktiskt tag i det. Och känner att jag vill, inte bara för min egen, utan för jag känner att någon annan vill hjälpa mig.

Har nog glömt att skriva det men jag blev sjukskriven efter fredagens läkarbesök och dessutom sedan 21/9 då jag fick diagnosen. Detta medförde ju lite krock med att jag tagit ut ersättning från a-kassan. Sen frågade jag doktorn om att jag tidigare stått som arbetssökande, trots samma behov av sjukskrivning och att jag inte varit förmögen att arbeta. Men det hade tydligen inte varit någon mening att sjukskriva mig, eftersom de inte hade något då att sjukskriva mig för som skulle godkännas av Försäkringskassan. Alla dessa regler och att hamna mellan stolarna. Det är som en hel djungel därute med lagar och regler, där den enskilda människan hamnar i kläm och blir utsatt. Men det kan kanske vara svårt att se människan genom den tjocka väggen av dessa regler.

Bryter av med denna fina bild. Blev ju så mycket text, så ingen orkar ju läsa.
Så en paus i mitten på dessa kärleksfulla syskon, utan som helst kopplat till inlägget lägger jag in ändå.
Den som orkar och vill fortsätta läsa om vad som händer kring framtida arbete får fortsätta läsa!

Annars var besöket bra. Jag fick lämna in lite intyg, sen fick jag veta att mitt ärende kommer tas upp
med rehab-avdelningen och handläggaren sa att jag kommer få hjälp. Men att alla måste tas ett beslut om. Redan nu, innan det rullat igång så kommer en kurator ringa mig i dagarna och jag kommer få stöd av henne kring all kontakt med olika myndigheter. Bara sådär. När det gäller arbete i framtiden, så kommer det utredas och provas på för att se vilken arbetsförmåga och vilka behov jag har. Och har sedan behovet kan man även ha en person som finns med på arbetsplatsen som stöd, förutom de anpassningar som kan göras för att kunna anpassa arbetsuppgifter mm och arbetstid.
Nu är det i framtiden, men det kommer främst då att handla om att hitta en arbetsgivare som vill ha mig med mina särskilda behov. Och det hoppas jag kommer ordna sig, för jag vill ju såklart kunna jobba som sjuksköterska. Jag har ju valt det av en anledning, att jag brinner för yrket. Det är ju det jag vill jobba med och inget annat.
Och den som eventuellt vill ta emot mig, får en driven och motiverad tjej, som är riktigt duktig om jag får säga det själv. Det som är svårt är ju saker som, om jag får hjälp med det, inte är något större problem. För mina positiva sidor tycker jag väger upp det gånger flera. Jag passar med det jag gör, för jag jobbar med patienten i fokus. Och jag är duktig på att se hela patienten, kanske pga mina egna erfarenheter. Psyke och kropp hör ihop, oavsett var i vården patienten befinner sig. Jag är en sån person som alla borde vara inom vården. Men det är hursomhelst bara att hänga på tåget, för att försöka nå det mål jag vill och det mål som kan vara förväntat. Sedan försöka acceptera och sammanfoga de två.

Nu blir det vila efter gårdagen , så jag orkar åka och handla mat. Det kan ta en del energi. Och jag måste vila mig i form inför ikväll. För då ska jag och Micaela (en annan tjej med ADD) åka på en workshop som handlar om Basal Kroppskännedom som anordnas genom Riksförbundet Attention Västerbotten. Det är specifikt för tjejer med ADHD.