Med gråten brännande bakom ögonlocken

Jag är inte ledsen, inte neråt, men ändå känner jag mig som ett vrak ikväll. Helt urlakad, urvattnad, urkramad. Till den grad att gråten finns i halsgropen. Men jag vill inte gråta... Inte behöva det. Jag har även dåligt samvete. För att min sambo är jättetrött, men min trötthet går före. Går alltid före, eftersom jag är som en ballong som någon spräckt hål på och luften pyste ur. Ändå har jag varit ute en gång till idag för barnen skulle få åka skidor. Och för att barnaröster blir mindre påträngande i utomhusmiljö. Men efter 2 minuter var jag less.

Så vi gick in. Åter till soffan, för jag inte orkar. Försöker titta runt på nätet på saker jag tycker är intressant, men orken räcker knappt dit. Sen försöker jag svälja irritationen över alla ljud. Fläkten låter, barnet sörplar, någon pratar, vatten skvalar, kylskåpet brummar och en sambo som ljudar frekventa irriterande ljud för att busa med lillan. Och hjärnan har fått tilt.

Att fått råden att inte tänka på framtiden för mycket, men samtidigt behöva planera framåt. Hur går det ihop? Att tycka att världen är orättvis, att jag som kämpar ändå ska vara rädd att inte hinna vila ut. Att inte orka, men samtidigt stressa, löpa mot en förbättring för känslan av krav att bli bättre flåsar i nacken. Men jag vill inte det, för det håller inte. Jag vill inte krascha hela tiden. Det är motstridiga känslor vid tanken och känslan på förbättring. Analyserande vid varje ord psykologen säger om att jag verkar må lite bättre. Det känns bättre, men även sliter det i mig och stressar mig för det betyder att jag ska prestera mer. Ordet prestera, jag avskyr det.

Men nu är kvällen här. Kvällen betyder tystnad, eller tystnad, jag tycker inte heller om tystnad för då hör man varje lilla surrande ljud. Men tystnaden betyder för mig att inga plötsliga skrik eller dunsar. Med ett någorlunda jämnt ljud från en tv eller musik. Det lugnar, medan sambon tycker det tillför stress. Vad olika man kan vara. Så jag fortsätter in mot kvällen. Och hoppas nästan ändå gråten snart droppar... För det betyder att den sista orken lämnat mig och jag kan känna tröttheten till fullo. Och hoppas att morgondagen blir en orkens dag.

Idag är jag däckad

Efter några dagar då jag varit lite piggare så har jag gjort lite mer. Men jag har ändå inte riktigt speedat iväg. Det började med att propavanet inte tog igårkväll som det gjort bra ändå oftast. Men somnade ändå vid tolv. Sen har jag varit stenad hela natten. Och tog mig upp vid åtta. Åt frukost och sen var det helt enkelt soffan. Sen låg jag som död där, trots tappra försök att väcka mig. Men det går bara inte såna gånger. Men kl 11 ringde det från Dolt nummer, så då blev det ett abrupt uppvaknande.

Så jag tog med barnen och lill-valpen Krut ut på en promenad för annars hade jag somnat om. Det är tråkigt att inte veta hur jag ska göra för att hushålla med min energi. Och det är tråkigt att jag ens måste göra det. Nu har det dock varit barn hemma konstant och då blir jag trött av allt ljud. För jag har som sagt inte gjort så jättemycket under dessa dagar, även om jag gjort lite mer.

Promenaden var iallafall härlig. Barnen gick varann på nerverna så det var bra att ta med dom. Även om jag gärna gått lite snabbare. Nu spelar barnen spel, nu är de kompisar igen. Luft och sol kan vara som medicin det med. Dagen fortsätter ändå i trötthetens tecken, men nu kan jag åtminstone hålla mig vaken.

H plockar påskris...

...medan N plockar blommor...

...Krut vill gärna dela pinnarna...

... och är nöjd då han får va med och bära!

Så härligt med barns fantasi. Det ser inte en hög med tråkigt och onödigt skräp, de ser blommor och påsk!