Jag har verkligen haft ett nervöst småätande sen i januari nu. Jag ser därmed också ut som ett stort paket med späck. Jag har länge sagt att jag inte har energi över att ta tag i det och avfärdat det genom att säga "att vara fet ger pondus". Eller kanske inte..
Barnen undrar dessutom om de ska få ett syskon snart.. Det är inte okej. Inte nånstans. Och kommer fram till mg och säger att de vill "dega" och drar upp tröjan och börjar knåda magen. Jag har dessutom knappt några kläder att ta på mig och släpar runt ett par mjukisbyxor kring benen 24/7. Då känner man sig ju ofräsch om något.. Då man får tvätta byxorna och torka över natten så man ska ha nåt att ta på sig dagen efter. Nästan så iallafall.
Jag skämtar ofta om att jag är en tjockis och ingen skulle kunna säga att jag är tjock utan att jag håller med, utan att ta illa upp. För jag är ju det. Men sista spiken i kistan sattes igår då jag skämtade om att jag var Homer Simpson, som slår till fläsket och det slutar aldrig dallra. Då tänkte jag att fan, nu skulle jag bli förolämpad om nån sa att jag var tjock. Då jag börjar bry mig, på riktigt, då är det dags att göra nåt åt det. De kilon jag tappade innan jul är tillbaka med råge. På måndag måste jag ta tjuren vid hornen. Men måste planera kring kosten, för annars kommer jag stå där med nån lös plan och då vet jag ju vart det barkar sen...
/Anna aka Homer
