Nu har de åkt

Kvar blev jag med den mest bultande huvudvärk jag haft på länge. Veckan har tagit ut sin rätt, så det är bara att sitta i soffan och försöka slappna av så gott det går. Nöjd över att jag nu vet hur man mobilbloggar genom mail.

Ha en fin fredagkväll!

Tankegång två veckor innan diagnos...

Tänk om denna 8 månaders totala vacuum bara kunde få ett slut nån gång. Nu när jag är så nära mållinjen, känns det ofta som att jag snart snubblar. På mållinjen. Att inte kunna göra något innan kl 14, för då kommer posten. Och att efter åter kunna konstatera att "Nej, det kom inget brev idag... heller".

Vänta... Vänta på att vänta... på bedömningssamtal, på utredning, på resultat.. På framtiden… Vänta på post hit och dit och känna att jag är på paus, samtidigt som livet inte är det. Tur jag är arbetslös just nu.. Behöver inte åka med i karusellen som jag känner att jag inte löst biljett till. Men jag vill inte vara arbetslös egentligen. Men är glad, eftersom jag vet att jag kommer kunna falla lätt och vill veta vilka regler jag kan erhålla och hålla för att fungera. Men tvinga mig inte att lösa biljett till maktlöshetens karusell utan att bli informerad om åkturen först, snälla!

I maktlöshet kan ingen fungera, då man känner att man inte har några verktyg kvar att ta till för att fungera. Att låtsas förstå och spela med fungerar ju inte längre... Att treva i mörker och lyckas spela spelet är svårare i vuxenvärlden. Men jag är bra på det ändå, utåt sett. Tills jag faller. Hårt. Plikttrogen och tjurskallig. "Det ska bara gå. Sånt här ska ju fungera, så även jag måste få det att fungera!!!"

Att inte kunna stänga av och inte kunna sova, till att bara sova länge och flera gånger per dygn. “Men sov inte bara på dagen”… Ja, det vet jag inte hur jag ska kunna anamma. För vissa dagar sover jag två gånger under dagen och somnar som en stock av utmattning på kvällen, medan jag vissa dagar vaknar tidigt, är vaken hela dagen och inte somnar alls på kvällen och sover oroligt under natten. Att jag dessutom går hemma nu och ändå flera dagar är på väldigt dåligt humör och ljudkänslig. “Det låter som när man är trött och utmattad” säger psykologen… Jaha, ja, men jag är ju bara hemma ju? Ibland får jag inte ihop saker som sägs. Du är trött och utmattad. Du måste ut i arbetslivet igen. Blir jag piggare då? Eller tröttare då? På de rätta ställena, vid rätt tillfällen alltså? Kommer jag inte ännu en gång vara på ett jobb och känna vid 10 att jag måste sova? Att efter 12 känna att hjärnan är slut? Till att innan jag slutar inte få ihop mina anteckningar för jag inte kan tänka alls längre? “Men bara man är aktiv och jobbar man, ja då blir man ju trött”… Har jag hört vissa säga iallafall. Trött? Jo, det är jag ju. Men får svårare att sova, för ännu mer stimulans som gör att hjärnan aldrig slutar snurra. Runt, runt, runt och runt. Till att de lediga dagarna sen går åt till att sova, sova, sova för att hjärnan lugnat sig och måste sova ikapp. Jag vill jobba. Men jag är rädd… Den plikttrogna är rädd. Rädd att inte få ihop det igen och slita tills den tjejen återigen gått sönder. Rädd, för att hamna där och snurra in sig än mer i maktlöshetens karusell utan möjlighet att hoppa av. Men den inspirerade, drivande tjejen vill börja, göra något som betyder något, jobba och få komma in inspirerad i det nya. Men mest är jag rädd. För maktlösheten.

Kan jag bara få en tid för återgivningssamtal snart.. Då är bara väntan till samtalet kvar, men då har jag ju åtminstone ett stoppdatum att ta sikte på. Jag är just nu i sista världen i ingen-mans-land. Och än hur skrämmande sista bossen är, så vill man ju bara klara ut spelet.

Jag vill bara gå vidare till nästa spel, oavsett resultat. Och jag måste få veta det för att kunna gå vidare. Lite rädd är jag ju att det inte är ADD. Det är det enda som någonsin känts som att “Äntligen, där är den bortglömda pusselbiten någon råkade tappa vid födseln. Den saknade pusselbiten som passar in i mitt (livs)pussel. Så länge jag sökt efter den”. Tänk om det verkligen snart är så att jag funnit den!


(Äntligen är det över och dags för nästa steg!!)

God Morgon!

Det här de här småtrollen som får mig att kliva upp på morgonen. Det har varit tungt tidvis, men äntligen har vi fått till en morgonrutin som faktiskt fungerar. Jag har alarm på telefonen för när vi senast måste  kliva upp, klä på oss och kamma hår. När frukost ska lagas och ätas, tandborstning och påklädning av ytterkläder. Sist har vi alarm för när vi senast måste åka hemifrån. Det som behövdes var acceptans. Det kändes faktiskt jobbigt att jag inte kan klara av att ta mig iväg utan detta. Men jag måste dela upp morgonen i små moment, annars blir det en enda stor röra av vad som ska göras. Och stress, som kommer med ett humör som ger mig dåligt samvete efteråt. En dag, efter två veckor tänkte jag att jag vet ju vilka tider jag ska göra allt, så nu struntar jag i alarmet. Funkade inte så bra. Så jag accepterar. Och barnen har vant sig och undrar vad det är dags för nu, då alarmet tjuter. Fast ibland, då de är trötta kan de säga att de struntar om alarmet ringer, de tänker ändå inte kliva upp. Och, vem är jag att säga emot. Dessutom, med att jag kan hålla mig lugnare får barnen större utrymme för sitt morgonhumör. Tillslut får jag även upp den morgontrötta. Så nu ska vi se till att småtrollen tar på sig sina kläder, som de nu väljer kvällen innan.


I eftermiddag åker sedan barnen på bröllop, men jag stannar hemma och vilar hjärnan. Sista tiden har jag inte orkat med folksamlingar, hjärnan snurrar på bra ändå. Så jag sparar mig till kalas med min släkt nästa helg.

Men jag kommer sakna de allra finaste småtrollen!