Har funderat massor på en sak den senaste tiden. Att många med ADHD är utåtriktade, även deras reaktioner, vilket såklart stämmer. Delvis. Deras svårighet att hantera impulser gör att de ofta handlar innan de hunnit beararbeta tanken. Och hyperaktiviteten är ju utråtriktad, dvs den syns. Som att sitta på tusen nålar, vridandes, lämnar rummet, kastar nåt sudd på någon för att det ska hända något. Det är ju inte meningen, hjärnan tänker inte, nu ska jag kasta ett sudd för jag har tråkigt. Eller det kanske den tänker, men det går så fort så det rationella tänkandet hinner inte med. Inte personen heller. Därför impulsen kommer från hjärnan som säger, nu måste något hända annars somnar jag!
ADD-människan då? Ja, den har ju mer hyperaktivitet inuti. Hjärnan surrar runt och istället för att kasta ett sudd kanske den vänder huvudet mot samma person som ADHD:aren skulle kastat suddet på. Men den ser istället att klasskompisen har ett par jättefina röda strumpor, med vackra mönster på. Såna skulle jag också vilja ha, undra om de är nya, jag har aldrig sett dem förut. De ser iallafall nya ut... Hjärnan är återigen den faktor som skapar oförmågan att inte hålla fokus. Jag minns att jag ofta skulle kunnat redovisa mycket detaljer kring vad andra hade för kläder på sig, för jag lade märke till sådant och tänkte därför också att det var därför det andra som borde uppfattats inte fick plats i hjärnan.
Men dessa två exempel kan ju även glida in i varandra, det finns ingen exakt mall, men jag vill skapa en bild för det jag vill beskriva härnäst. Och de exakta redogörelserna kring de båda grupperna varken behövs eller finns ork att presentera då det som sagt inte är nödvändigt för vad jag vill skriva om.
Man skulle kunna tro att alla dessa beteenden som att ADHD/ADD:are kan bli väldigt arg, slår sönder saker, skriker, får ångest eller gör sig själva illa är något som automatiskt medföljer handikappet. Att det beror på samma mekanismer som utgör ADHD:n i sig. Men i många fall är det pga omgivningens reaktioner och hur det får oss att känna oss. Vi känner oss ofta väldigt orättvist behandlade. Vi känner oss dumma. Elaka. Medan vi egentligen vill alla väl och har ett stort hjärta. Men det kan bli fel. Att hela tiden få höra att det alltid är jag som stör, låter, förstör eller att alltid känna att jag inte förstår, jag känner mig inte som alla andra, det ger en stor portion av skam och skuld. Så det sägs att ADD:aren lättare tar ut detta på sig själv, uttrycker ångesten genom självdestruktivitet, medan ADHD:aren tar ut det på omgivningen. Jag kanske skar mig medan någon med ADHD slog någon på käften. Vissa beteenden som ofta kan känneteckna oss, är därför inte självskrivna till diagnosen. Det är något som utvecklas som en slags försvarsmekanism. Tyvärr är det ju just destruktivt, vilket ökar omgivningens förebråelser eller att de tittar snett vilket i sin tur ökar skam och skuld och den negativa spiralen har tagit sin början.
Återigen, det är så viktigt att upptäcka ett funktionshinder i tid för att sätta in rätt hjälp och bemöta dessa personer på rätt sätt. Allt för att stoppa känslorna av skam och skuld i tid. Även för omgivningens skull, eftersom de såklart reagerar på ett agerande, utan att kanske tänka på att det ligger något bakom. Eller inte vet hur de ska bemöta det. Men även där, viktigt att upptäcka personens problematik för att kunna undervisa omgivningen hur de ska bemöta dessa personer på bästa sätt. Och så diskret som möjligt hjälpa t.ex. eleven så den inte nu behöver skämmas inför omgivningen även då den får rätt hjälp. Att ha känslan av att vara annorlunda (i den negativa bemärkelsen). Och även där kan man falla ibland, i att göra rätt. Från båda håll, tålamodet kan tryta för vem som helst och ingen människa överhuvudtaget kan alltid agera rätt. Men det som man kan få tillbaka från dessa utanför-lådan-tänkande människorna är något oerhört, annorlunda infallsvinklar, en oerhörd kreativitet och så mycket mer. Det vore fruktansvärt att trampa ner alla dessa positiva sidor av en ADHD:are, istället för att hjälpa dem blomstra!
Jag påpekar återigen att det inte går att ge exakta exempel, vilket därför kanske får vissa att tycka att exemplen är alltför stereotypa. Alla är olika, men jag vill bara få ut själva budskapet och det var för mig det viktiga. Och slutligen, ja, jag fastnade i datorn istället för att göra det jag borde. Men gör det alltid så mycket? Det enda jag vet är att jag måste lära mig mycket, för att hantera min vardag som får mig att må dåligt. Men att få göra saker som jag inspireras av får mig att må så bra. Och när den inspirationen kommer så får man ibland inte stoppa den, eftersom den då kan försvinner eftersom tankarna är här och nu. Det är då jag kan fokusera utan brinnande hjärna! Det gäller att hitta mellanvägar, inte att inrätta sig i ledet alltid.
