Funderingar kring livets tråkigheter fortsätter. Trots att jag skrev igår att det var helg och ledigt från det. Idag accepterar inte jag livet på nåt sätt.
När man kanske äntligen har fått tag på rätt personer som ska ge en vägledning och utprovning av mediciner så finns inte motivationen kvar. Jag har år genom år försökt ta till mig av "ryck-upp-dig"-filosofin. Och det har inte fungerat. Det har trots stora uppoffringar och starka försök inte synts eftersom jag inte nått upp till livets krav. Kanske på utsidan, men inte från insidan. Och nu har jag inte så stor motivation. Jag försöker hitta den, men den springer ofta och gömmer sig. Jag sa till min psykolog att jag förstår inte varför jag ska bli bättre, för det känns inte som det är för min egen skull. Det känns som om det är pga av att jag ska orka fortsätta vara en marionett-docka som ska leva upp till samhällets krav och fortsätta döda mig själv för att orka det. Det är fel!!!
Jag har varit avstängd som människa ganska länge. En del runtomkring mig kan inte se min depressivitet. Och jag själv blev väldigt förnärmad när jag blev inlagd då jag kallades depressiv. Medan några patienter sa att jag levde i förnekelse. Det kändes konstigt. Jag har alltid tänkt att jag är väldigt medveten om mina problem. Och teoretiskt sett är jag nog det. Men inte känslomässigt alltid kanske. En depressiv människa för mig, är någon som faller ned i en djup depression och i princip ligger i sängen dygnet runt och mår piss. Men eftersom jag har en melankoli, en oklassisk depressivitet så är den också väldigt maskerad. Vilket gör den svårare för mig att erkänna. Och därför svårare att acceptera. Varför skulle jag acceptera livet?
Nån sa till mig att eftersom jag ibland ligger uppe på toppen, då jag fixar allt och mår så bra, så är det normala stämningsläget inte roligt. Även fast jag försöker göra roliga saker så är det inte speciellt roligt. Därför det beror på en jävla obalans i min jävla skithjärna. Och varför ska jag acceptera att jag svänger utan att jag själv kan påverka det. Helt plötsligt blir det roligt. Och helt plötsligt blir det plattfall.
Jag vet ju att jag mest lever i melankolin. Men är jag beredd att släppa topparna? Även fast jag vet att jag skadar andra. Ibland skadar jag också mig själv. Men det känner jag ju inte förrän efteråt. Och det är tabu att säga, men det känns ju så bra för mig under tiden. Som att jag förtjänar det, då livet annars är bara svart. Och energilöst. Och ibland lyckas jag ju faktiskt med väldigt mycket. Ibland är det bra. Ska jag byta ut det mot ett halvtråkigt liv. Är det verkligen värt det? Jag funderar. Och just nu vet jag inte om jag vill. Och jag känner mig stressad över att jag själv ska försöka hitta en motivation till det då jag är van att bara åka med. Just nu känns allt bara som ett krav. Och jag vill inte vara med. Och jag är arg. På livet.
