ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

tisdag 20 november 2012

Det är inte kul nånstans att va sjuk!


I torsdagskväll hade jag så ont i kroppen. Brukar ha en del värk, av alla spänningar jag när omkring på. Men nu kunde jag inte ens sova pga den. Varenda cell i kroppen värkte och brände. På fredagen hade jag också ont i halsen, så jag hade blivit sjuk. Har faktiskt väntat på det, var längesen jag var sjuk otroligt nog. Har väl inte haft tid att vara sjuk kanske förrän sista tiden då det börjat lugna ner sig.
På bättringsvägen, men har legat hela helgen. Influensan har ju börjat gå lite smått och var det inte den jag haft, så undrar jag hur sjuk man blir om man får den. För den här värken var från helvetet och lymfkörtlarna i halsen täppte igen den ordentligt!

Men nu mår jag som sagt bättre, förutom ont i halsen och huvudvärk vilket troligen är från allt sängliggande. Och en hemsk trötthet som lär dröja sig kvar ett tag. Hade bestämt igår att jag skulle vara frisk, för man blir ju så uttråkad. Och jag har inte tagit något ritalin då jag varit sjuk. Magen har fått bearbetat nog med värktabletter ändå. Men imorse tog jag mitt ritalin. Välkommen himmelriket! Jag har haft väldigt svårt att titta på tv i dagarna. Vilket har varit ungefär det enda jag gjort. 
Jag tittade ju alltid på tv förut, har kunnat legat i dygn och tittat. Är väl ett av dom antal autistiska drag jag har. Men gjorde annat medan också. Prata gör jag. man behöver dock inte svara mig. Sen tror jag faktiskt jag missade en del. Har aldrig upplevt det riktigt förrän nu när jag inte tog medicinen.
S försökte prata med mig, men jag sa att han fick vara tyst för jag hann inte med. Och han sa att han aldrig hört mig vara så tyst, för jag hade inte tid att prata, fick stänga av alla kanaler.

Men nu åker mitt älskade ritalin runt i kroppen igen och lugnet jag känner är obeskrivligt! Kan vara lite intressant ändå att hoppa över det nån gång. Så nu ska jag ta det lugnt idag, städa lite lugnt, kommer nog gå bra då min hjärna fungerar lite bättre igen. Länge leve ritalin!!




måndag 19 november 2012

Det är bättre att göra, oavsett resultat, för det är glädjen som är belöningen,

Jag tror inte en dag går utan att jag tänker på allt jag vill göra. Vill skapa. Vill bidra. Men det är som att den dagen aldrig kommer. Jag tänker att jag ska börja blogga igen. Snart. Men dagen kommer inte. Senaste månaderna har jag inte ens loggat in. Inte heller läst andras bloggar. För att inte kännas vid att jag inte lyckats få ihop tankarna till några rader. Jag vet inte vad jag väntar på. Mer tid?
Tiden är givetvis inget problem. Den finns. I överflöd. Tyvärr. Denna tid som så många pratar om. Tiden har dödat min inspiration. Visserligen har den tidigare sköljt över mig utan att jag vetat varför. Så många gånger jag önskat att den ska komma. Det är kanske så det funkat med inspiration?
Kreativitet anpassar sig inte efter vilken tidsåtgång den kräver. Och bara för att tiden finns betyder inte det att vi lyckas skapa.
Som när vardagens lunk går och människor ska ordna med en massa projekt när semestern kommer. Men vid semesterns slut hör man att inget blev gjort.

Jag har fastnat i ett ingenmansland. Sjukskrivningarnas träsk. Hade jag ADD förut så har jag det inte mindre nu. Hjärnan har det börjat växa mossa på. Jag har överbelastats om jag tittar i backspegeln. Dels av att jag själv gjort för mycket på samma gång. Jag har levt i mörkret när jag tittar bakåt. Det var stundtals bäcksvart. Men det kom också vågor av extas över något. Även om det under åren som gått började minska. Jag tappade bort det som lockade mig. Jag kan inte säga att jag inte får il av idéer alls nu för tiden. Men inspirationen att genomföra dom har liksom tappat glöden. Och jag tror att först försvann orken. Livsgnistan. Vilket ledde till sjukskrivning och utredningar. Sen jobbade jag mig uppåt. Orken blev bättre och i det läget kommer idéerna. Men då skulle jag spara på krafterna för att inte rasera det jag byggt upp. Sen lägger man sig tillrätta i denna sjukskrivningarnas tillvaro. Och intresset dör lite. Du går varken framåt eller bakåt. Och jag känner mig tragisk.

Det har ramlat in nån kommentar ibland från en vilsen själ som söker råd. Och jag vill så gärna blogga igen. Men det blir aldrig av. Svarar på dom, men sista två har jag inte besvarat. Så nu tänkte jag att nu får det vara nog. Jag vill vara viktig. Mitt val av yrke bl.a. Är inte bara ett val baserat på intresse för området. Det är min starka vilja att hjälpa. Göra världen mindre smärtfylld. Ett egoistiskt beslut för att känna mig som en människa som betyder något. Göra skillnad, vilket jag själv mår bra av. Jag tror inte jag "är" någon då jag ger råd. Jag lämnar dom från hjärtat. Från min egen erfarenhet. Med bas i mitt eget, till stor del, forna mående. Det är ingen absolut sanning. Men den gör skillnad. Det vet jag. För bara genom att jag ger ett svar får en människa i jakten på kontakt med någon, känna sig sedd. Jag vet också att jag kan prata och ge andra människor något. Därför jag genuint bryr mig. Även om det också är egoistiskt. För att jag känner att jag kanske kunnat Inge hopp hos någon. För jag själv behövt det. Egoismen bottnar dels i att jag försöker läks flickan som för länge sen vandrade ensam på en krokig väg. Som fortfarande kan göra det, men har lärt sig att le i mörkret och lysa upp vägen för att se att hon faktiskt bara går bredvid vägen där dom andra människorna går. Då känns det inte lika ensamt, för dom leder åtminstone åt samma håll. När jag hoppar tillbaka och vandrar hos dom andra vill jag tända en låga och vinka åt dom bredvid mig när jag kan, även om dom fortsätter vandra krokigt och trevande. Huvudsaken är att jag vet att jag åtminstone tittade åt sidan, även om jag inte kan slita någon upp ur träsket trots min goda vilja.

Så därför stannar jag nu upp och tänder en låga. Ler och vet att jag trots detta vimsiga och trevande inlägg tänt min egen låga igen. Det tog bara 15 minuter. Och jag hoppas genom den att jag nu kan se någon fler på dess krokiga väg. Eller att nån ser mig, för nu tänker jag inte vänta på tills tiden är kommen. Då jag hoppat tillbaka till vägen där dom andra vandrar. Utan det viktiga är att jag vet att jag fortfarande är på väg framåt. Och det här blogginlägget är början till avstampet. Där försöket att blogga är viktigare än resultatet av inlägget. Just nu räcker det. Det känns bra!

tisdag 21 augusti 2012

Mötet jag väntat på i ett halvår går av stapeln idag!

Äntligen är dagen D här. Mötet med psykologen, arbetsterapeuten, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Mötet avbokades i februari av försäkringskassan och det har alltså tagit till nu. Ganska skamligt egentligen.. Då du behöver sjukskrivas, blir du det på en nåder. När du varit i rullarna ett tag hamnar du mellan stolarna. Men nu är det nu och jag ska få diskutera arbetsträning. Känns bra, väldigt less på att bara gå hemma.

I övrigt träffade jag psykologen efter semestern. Hela våren var kantad av att traggla, men inget gick framåt. Tillslut sa jag att jag ville ses en gång i månaden för att terapin gjorde mig bara sämre, vilket hon undrade om jag tänkt igenom. Så det var så det fick bli. Sista samtalet innan sommaren gav ljus på situationen. Så gissa om segern var att förra veckan få höra orden: "Du behöver inte gå i samtal hos mig längre. För det finns inget psykiatriskt att behandla."
Jag fortsätter jobba med arbetsterapeuten, men även där har jag inte längre lika mycket svårigheter jag behöver hjälp med. Fixar många saker själv nu. Och.. Diskussion kommer jag ha, för från flera håll finns tankarna att ta bort min bipolära diagnos. Arbetsterapeuten har tvivlat under våren och nu har även fler funderingar kring den. Den som jag ifrågasatt hela tiden, eftersom jag inte känt igen mig i den. Känner ju bipolära personer och det som utgör deras sjukdom kan jag inte identifiera mig med. Så idag är en stor dag. Sen att jag vaknade med behovet av att blogga. Går ju bara då inspirationen kommer, så kanske är bloggpausen slut nu!? 

onsdag 11 juli 2012

Livet går först...

Bloggen har stått och stampat ett tag. Har fått några kommentarer jag inte heller orkat besvara. Men det kommer. Bloggen ligger mig varmt om hjärtat, men livet går före. Jag skriver ju också endast om vissa saker främst relaterat till adhd/add och psykiska sjukdomar. Vilket jag inte ens har tid att reflektera över just nu. Förutom att jag vet att trots adhd, klarar man av att samordna mycket och allt på samma gång då man inte har nåt val. Har nog lärt mig mycket om ovanstående senaste tiden, bara det får tid för reflektion. Lärt mig mer om mig själv och andra, insikt. Även i dom mest tragiska situationerna finns glädje och skratt. Utan det är det svårt att klara svårigheterna i livet!

Så om nån saknat mina inlägg, vet ni att det kommer. Till dess, så kom ihåg att alltid lita på dig själv. Du är din viktigaste kompass i livet. Mycket vet man om man bara lyckas förstå vad man söker efter!

torsdag 31 maj 2012

Varje dag finns det någon som kämpar...

Många med mig har hinder att klättra över. Ibland är dom mindre. Ibland ser dom ut att vara omöjliga att ta sig över. Det kan göra ont i mig då jag tänker på det. Jag har bättre dagar, medan andra istället klättrar samma dagar. Kämpar för sig själva. Stångar sig blodiga för sina barn. Gör det man orkar och lite till, men känner ändå att man inte når dit man vill orka. Ingen människa kan göra mer än att orka och orka ännu lite till. Använda några extra reserver, som ibland egentligen inte finns. Men dessa dagar då orken inte finns, är de dagar vi behöver känna att vi gör det vi kan. Men slår på oss själva istället för dagen inte blev så bra. Men egentligen blev den ju så bra som den kunde bli.

Viljan och alla ständiga försök att gå framåt varje dag. Från morgonen, genom dagen tills man nått kvällen. Det är det som är styrkan. Även om dagen slet oss i bitar och vi led igenom den. Även fast det känns som vi misslyckades. För vi ser de 90% som var dåliga istället för de 10% vi hade det mindre jobbigt och vi gjorde något bra. Men det är inte lätt, för 90 ger 10 en smäll på käften vilken dag som helst.
Jag har haft några bättre dagar. Då medicinen fungerat genom hela dagen, då jag fått till doserna. Då jag varit lugn. Upptäckt att jag egentligen inte gjorde särskilt mycket mer än de föregående dagarna. Men där det räknades ännu mer, för det skedde i ett större lugn. Vilket i sin tur gav mig möjlighet att se dagen på ett annat sätt. Som också gav en skjuts i sig för att klara resterande timmar av dygnet.De dagarna som varit bra har också varit dåliga. Men inte på samma sätt, långt ifrån på samma sätt. Är det vad man kan kalla en normal onsdag kanske? Jag vet inte.

Idag har jag varit stolt över mig själv. För jag känner mig så tillfreds då jag får en dag i lugn. Jag hänger tvätt i lugn. Jag tvingar mig upp för att städa upp röran i köket, men det tar bara en liten stund istället för hela dagen. Igångsättningssvårigheterna som annars är en stor del av dagen är istället bara en liten snooze innan jag sätter igång. Jag går en promenad med min lillis som plockar maskrosor. Utan att jag vill riva mig i håret efter två minuter. Jag har varit en arg mamma mot kvällen. Men ser ändå det som varit bra. För lugnet inom mig. Ovärderligt... Det är en nyfunnen känsla. Jag blir lycklig då jag får känna så. Vara trött, men ändå orka. Jag har försovit mig samtliga dagar den här veckan. Alarmet har tryckts av för att nästa i tur fått ringa i 4 minuter innan hjärnan reagerade. Men dessa dagar gör det inget. Jag kan inte förklara känslan, inte för dom som inte haft den andra bultande stresskänslan ständigt närvarande tidigare. Lyckorus dess stunder i det lilla!

Men varje dag finns det någon annan som kämpar. Som det gör ont i. Som inte orkar finnas just idag. Som inte orkar vara förälder just idag, fast man måste finnas för ett barn med större behov av det. Just barnen, dom funktionshindrade. Dom oskyldiga. Som klankas ner på, där föräldrar får se sorgen och samtidigt måste lägga undan sin egen sorg över andra okunskap och dömande blickar. Där små barn inte vill finnas. Inte orkar finnas just idag. Det är det mest tragiska med vårt samhälle. Okunskap mobbar ut dessa barn. Där vuxna är dom värsta av alla. Barn lär sig av vuxna. Barn kan acceptera mycket. Om någon är annorlunda eller kanske ibland är lite mer "dum" än andra(impulsiv), där accepterar dom också mycket. Om man får vägledning. Och då någon bemöter ett barn med ADHD, då kan man hantera detta annorlunda med en syn som visar förståelse.

Mina barn har sagt att andra barn är dumma. Dom slåss, är elaka. Jag förstår att reaktionen är så. Och ingen får slåss. Men, främst min äldsta dotter, har lyssnat och tagit in mycket jag sagt till henne. Hon säger inte längre att någon är dum. Jag tror att det beror på att jag förklarat varför det kan bli så, vad som finns bakom beteendet. På ett barns sätt. Jämfört det med hur alla barn, alla vuxna också är. Men att det blir mycket mera ibland. Dom hon nämnt har kanske inte alla ADHD, men liknande symtom. Och det spelar ju egentligen ingen roll om dom har det. Nu kommer hon själv också med kloka ord om saker som händer. Jag är inte alltid en mamma som orkar. Jag är många gånger inte som en mamma borde vara. Men jag är stolt över att mina barn får mycket av mig ändå, men inte alltid. För jag gör det jag kan, med en vilja att varje dag orka mer. Och jag ger dom kärlek, försöker förklara varför jag är som jag är. Det är ingen ursäkt. Det är för att det finns orsaker och det ska förklaras att det inte är dom det beror på. Jag är stolt över att mina barn blir individer som ser andra människor. Som kan tänka steget längre. Det betyder inte att dom kliver undan för att andra ska ursäktas heller. Utan att dom med sin syn, ser saker ur en annan synvinkel vilket innebär att de också kan reagera annorlunda. Vilket i sin tur många gånger, tror jag, kan föda en helt annan reaktion från ett barn med annorlunda beteenden. Om vi tilldelas en roll kommer vi oftast leva upp till den.

Vi dömer oss själva hårdast. Ett "dumt" barn vet att det gör dumma saker. Dom vill inte det. Ingen föds elak. Dom har viljan, men det är så svårt. Som säger jag vill inte, men kroppen och hjärnan bara gör och jag hinner inte med. JAG VILL INTE VARA SÅ! Viljan finns, förhoppningsvis finns den kvar innan dom hamrats ner i skosulorna.
Små barn vill dö för dom känner att dom förstör för andra. Föräldrar älskar sina barn. Men många av dessa barn vill att föräldrarna ska älska ett annat barn. Hitta ett annat barn, för dom tycker att deras älskade mamma och pappa förtjänar ett bra barn. Inte ett dumt barn. Tänk på det nästa gång ni tittar snett i affären för ni tycker någon är ouppfostrad. Tycker att föräldrar inte kan hantera sina barn. Vissa av dessa föräldrar får höra orden ovan från sina barn och bara att hantera det är hårt nog. Gå fram och klappa dessa på ryggen, de behöver det mer än någon annan. För viljan är starkare hos dom än hos många andra. Men det hjälper bara en kort, kort bit på vägen. Lämpa inte över ditt fördömande också...




Vuxna är värst. Vuxna dömer. Då dömer barn. Barn gör som vuxna gör... 
Så fortsätter samhället byggas upp på en grund där annorlunda inte accepteras. Barn är formbara. Barn accepterar. Ta tillvara på det!

måndag 28 maj 2012

Livet är en konstant process...

Livet är något som hela tiden förändras och utvecklas. Ibland invecklas kanske..
Jag har aldrig riktigt förstått kommentaren "det rullar på". Jag vet inte, jag kanske misstolkar mycket. Lägger för stora värderingar i allt och tolkar saker bokstavligen. Fast jag säger det själv ibland. Frågor frågas, endast i syftet att frågas. Bryr någon sig egentligen om svaren? Mitt liv har aldrig rullat på. Och jag tvivlar faktiskt på att mångas gör det. Visserligen rullar dagarna på i en rasande takt.

Men även om varje dag känns som en utmaning, trots att jag utåt sett inte tampas med mycket, finns mycket glädje hos mig. Jag tror jag genom min blogg vinklar mig själv som en självömkande, tråkig surtant... Men bloggens syfte är inte att underhålla. Det är för mig något viktigt, där jag själv reflekterar kring psykiatri och funktionshinder först och främst. Om mina svårigheter. Jag har även många styrkor, men tider i livet tar svagheterna för stor plats. Jag tror min resa från dagen jag fick min diagnos behövts. Fortfarande behövs. Jag insåg inte förrän ett kort tag sen hur otroligt ledsen jag varit över min diagnos. Samtidigt som jag är glad, har det varit en sorg. Innan var det en kamp, men jag levde på hoppet. Hoppet om att även jag skulle lära mig hur saker och ting fungerade. Men hoppet tog slut. Kraften tog slut. Jag gav upp. Så trots motgångar, sorg och ledsamheter, så är diagnosen i sig något som fick mig framåt. Hoppet tog inte slut pga en ADHD-diagnos, utan jag såg till att utredas för att jag insåg att det var något som inte stämde. Gav mig tillåtelse att även jag försöka komma tillrätta med mig själv. Istället för att, som innan, be mig själv att skärpa mig. Att andra behövde hjälpen bättre än mig.

Det kan vara en motgång i sig att ha alla dessa styrkor kring vissa områden, då man är så svag inom vissa. Alla är det, men jag glappar så otroligt. man blir förvirrad och det blir så svårt att förstå då. Svårt för andra, tror jag, att se och förstå då. Men jag inser också att då jag verkar gå bakåt, så går jag faktiskt framåt. Jag lär mig, går tillbaka till början och försöker placera och förstå vad som hände. Men tvivlet kommer och underminerar mig då och då. Ibland länge. Men med diagnosen får jag nu också yttre insatser. Jag har kommit längre på sistone då jag får hjälp av arbetsterapeuten. Hon är den första jag träffat som på riktigt fått mig känna att någon hör. Hon bekräftar det jag försöker säga, även då jag inte lyckas säga vad jag menar. Då jag pratar med henne kan jag bli ledsen. Hon lyckas, genom att hitta mina svårigheter, mina verkliga svårigheter, att få mig att gråta och hitta känslan där inne. Och att återigen ta nya tag, för varje vecka har jag mot slutet lyckats slå ner mig själv i skosulorna över det jag inte gjorde. Istället för det jag gjorde. Dom stunder jag klappar mig på ryggen är oftare. Dom stunderna kommer en större självinsikt än jag tidigare haft. Det är då jag tar till mig av reflektionerna som jag fått för mig är dåliga, men då tar till mig dom som en lärdom. Vänder på det.

Jag är grunden en omtänksam människa. Har alltid varit. Men jag har inte kunnat vara mig själv. Är så skönt att förstå det. Att det är mycket av det som är jag, som jag inte tycker jag ska förändra. Som jag försökt förändra för andra. Jag kan inte älska på ett sätt som andra ibland. Jag älskar mina nära, vänner, men jag klarar inte att umgås med andra för mycket. Men det betyder inte att jag inte vill. Jag tycker inte om närhet som andra. Men det betyder inte att jag inte tycker om det alls. Alla intryck och hur jag har energi över till dom, går i perioder beroende av olika faktorer. Förut har jag dragit mig undan för jag inte vill såra någon. För att jag inte klarat av att jag ska verka vara en person som inte bryr sig i längden. När jag faktiskt gör det. Jag visar det bara på andra sätt. Och det är den viljan, intresset och omtanken som fick mig att bli sjuksköterska. Jag tycker jag bryr mig mer på djupet ofta. Människan är intressant.
Så jag gillar inte kommentarer som "det rullar på". Jag vill vet hur du mår på riktigt. För jag bryr mig. Och andra är intressanta. Men det gör ont då någon inte tror på mig, för jag inte kan uttrycka saker som man "borde". Mina sätt är inte heller alltid dom sämsta. Jag tycker ofta andras är knasiga och att mina är bättre. Jag pratade också med en kompis om att andra, som man inte känner med träffar, kanske tar avstånd. Som kanske inte skulle gjort det annars. Och jag förstår varför vissa inte är öppen, för att man ska se människan före diagnosen. Men för mig är det inte något som behöver vara åtskilda delar av mig. Och skrämmer jag iväg någon får det vara så. Det jag gör är viktigt, för mig är det viktigare. Det är för att människor i slutändan inte ska springa åt motsatt håll pga okunskap.
Jag är jag och jag tycker jag är bra, även om jag inte alltid är rätt. Sen vill jag påminna om att jag skriver direkt vad jag tänker, förhandsgranska kan jag inte och jag hoppas det går fram vad jag egentligen vill ha sagt. För det är viktigt för mig. Nu ska jag ta tag i resten av den här dagen. Man lär så länge man lever!

onsdag 23 maj 2012

En av alla skillnader...

God Morgon! En tanke såhär på morgonen.. Även om mitt ritalin inte funkar optimalt än så länge, så är en skillnad stor. Jag tar mig upp på morgonen. En avgörande skillnad! Förut gjorde jag inte det. Med concertan fungerade det sämre med, tog mig upp bättre redan då, men mest med träning. Jag var ändå som en klubbad säl. Dels sover jag bättre mestadels, vilket säkert också gör skillnad. Förut kunde jag sova 12 timmar och var inte piggare än när jag la mig ändå. Det var ingen stor skillnad då jag åt concerta. Det är tungt, alla rutiner, biverkningar då medicinen går ut och en massa andra saker. Sen är det svårt att värdera allt också. Jag kan inte jämföra riktigt. Fast känslan av att det går bättre att kliva upp känner jag. Och att jag inte är lika tung i huvudet, mossig. Det var bara nån vecka sen jag tänkte: "Hur klarade jag nåt ALLS förut"? Jag har ingen aning.. Men jag är imponerad av mig själv, men svårigheten att gå tillbaka i tiden, gör det svårt att ta till sig det. Nu kallar barnen, plingade alarm och frukost!

söndag 20 maj 2012

"Hitte-på-sjukan" och inte ADHD?

Debatt i torsdags... För det första kändes det som om programmet varken gjorde till eller från, eftersom det inte hanns med något utbyte av svar från några egentligen. Och det borde inte ha lagts tid alls på den där skådespelerskan. Vad bidrog hon med? Ska man ha en åsikt, än åt vilket håll det är, ska man verkligen kunna visa att man inte bara tycker med utgång ifrån sina egna lösryckta uppfattningar. Och än mer är orden även då ganska tomma om man inte vet mer än diagnoskriterier, därför människorna bakom är verkligheten.
Och att möta människan innebär också att man endast kan se om man tittar bakom beteenden. Att se är inte detsamma som att se, att höra är inte detsamma som att lyssna, att tro att man förstår betyder inte att man gör det. Ord är bara ord, man känner om orden är sanna eller inte, det är jag som lever i mitt huvud...
Se programmet här (Spola ca 20 min) och eftersnacket här.
Det borde göras ett program om detta. Är det bara jag som sökt efter dessa klipp och program med ljus och lykta? Dom, där personer med diagnoserna berättar. Där föräldrar och anhöriga och dom som ser dessa personer kan berätta. För mig är diagnoskriterierna något som behövs för att sätta en diagnos. Men du sätter inte en diagnos genom att pricka av dessa punkter, man pratar ju kring varje kriterie för att visa en bild av dessa svårigheter.

Och ja, alla "har lite adhd" (förutom att det låter fel att säga så) men om man tänker rätt kring det kan man istället använda det för mer förståelse. Om alla "har lite adhd", så betyder det att alla har vissa områden med lite svårigheter. Men vi med ADHD har mycket och kring många av dessa områden. Jag tycker det borde kunna visa på hur jobbigt det är, om dom som fungerar har det lite jobbigt med det ibland/med vissa saker. Vi har det gånger 100 (miljoner kan det kännas ibland). Det gör så ont i mig då jag inte orkar med, då mina barn bara är som surrande bin omkring mig, då jag blir arg och vill sparka i väggen om nån tar i mig, för allt går rakt in. En strykning på armen då gör direkt ont i en..
Men jag försöker åtminstone, blir mer tyst och försöker bara finnas med liksom. Man vill kämpa och orka finnas där för sin familj, för andra. Man gör redan det, det vet jag, för jag ser det som inte syns. Men då man gör det, så ser ofta andra någon som inte bryr sig. När jag tvärtom bryr mig massor och försöker göra det jag kan just då. Och det gör så ont i en. Då vill man bara fly, man sparkar på sig själv och återigen hatar sig själv för man inte kan. För mig är det ett klart bevis på att med en förstående omgivning, kommer man så mycket längre.

Jag blir bara så trött och jag trodde allvarligt inte den artikeln borde betyda så mycket. Men det är ju så att det inte bara är artikeln/studien, utan den representerar och klumpas ihop med allt det andra som säger samma sak. Jag får höra "varför klarar du/ni med adhd inte av att någon tycker annorlunda kring det här".. "Ni är ju så stolta över att ha adhd".. klart som fan man försöker intala sig det, för man kan ju inte ta bort det. Eller jag är stolt, för jag kämpar som ett djur även om jag bara kommer halvvägs, det gör mig till en hjälte varje dag i veckan!
Det är åtminstone för mig, första gången i livet jag kände att det är ju så här det är, när jag fick diagnosen. Som en AHA-upplevelse, det finns andra som har en stormvind i huvudet och kämpar fast det går trögt.. Och kan det kanske vara så, att med diagnosen får man äntligen ta del av en värld där man inte behöver förklara sig och att känna att man äntligen passar in på riktigt? Identifiering, inte längre som en egen klick bland alla andra?

Att blogga stör också har jag märkt, för är det enda man kan prata om adhd hela tiden? Ja, vi måste ju, för när ingen lyssnar får vi skrika högre!!!! Visserligen får jag positiv feedback från andra , främst dom som lever med ADHD på ett eller annat sig omkring sig, vilket borde betyda mest.
Men klart som fan man tar till med allt man har, oavsett om det är stort eller litet motstånd som kastas i ens väg, för man är så arg! Man ska väl fortsätta rätta sig i ledet, må skit och spela det där skådespelet igen, så omgivningen slipper irritera sig på oss. Den där skådespelerskan kan för det andra kasta sig i väggen, för jag skulle vinna en Oscar vilken dag som helst, jag har levt rollen i hela mitt liv. Hon kliver ur den, jag lämnar den inte, eller ja, jag har ju lämnat rollen där jag låtsas vara annat än jag är. Fast nog får jag lust att krypa tillbaka in i den igen, då såna som hon med sina ord stjälper en. Det finns ingen tid att jobba med sina svårigheter, då man lägger all energi på att låtsas..

Spela roll varför saker inte fungerar, måste det ens spekuleras vilt kring det? Kalla det vad som helst, jag har ADHD ändå, med diagnosen kan jag däremot få rätt hjälp.. Det får mig konstant att undra, vill vi alla inte bara att våra medmänniskor ska få må bra?

fredag 18 maj 2012

På väg på Universitetet

Snart ska jag åka iväg till Umeås Universitet för att intervjuas av en psykologstudent som tillsammans med några andra gör en studie om ADHD och hur diagnosen påverkat mig sen jag fick den. Dom ville göra studien eftersom de hört och läst så mycket kommentarer och åsikter kring det här med ADHD. Dom ville därför låta några med diagnosen att själva få berätta hur det faktiskt är att ha diagnosen ADHD. Så jag ville gladeligen delta och tycker det var bra att de tyckte det var ett ämne som ska belysas och då helst att få en bild av mig och andra som faktiskt har ADHD istället för andras åsikter. Så det blir spännande!

fredag 11 maj 2012

Född senare = större risk för ADHD?

Igår fanns en artikel i DN att läsa, om att barn födda senare på året löper 34-35% större risk att få diagnosen ADHD (något mindre skillnad blandflickorna), enligt statistik från socialstyrelsen. Det ger mig många tankar kring vad som skrivs i artikeln
Läs artikeln här: ADHD kan vara omognad hos många pojkar

Det första jag reagerar på är att det är en risk att få en ADHD-diagnos. Som jag uppfattar artikeln, att det bara skulle handla om omognad och att det då inte skulle handla om en ADHD. Nu är det som sagt mina tolkningar, jag tycker artikeln i sig kan tolkas olika beroende på vilka glasögon läsaren tittar genom.
Jag reagerar på ordvalet risk. Jag kanske är petig och tolkar för ordagrant, men å andra sidan är ordvalen en viktig del hur saker uppfattas.
Sen när är det en risk att få en neuropsykiatrisk diagnos? Jag ser det snarare som chans att få adekvat stöd. För verkligheten är ju faktiskt att det ofta behövs en diagnos för att få "särbehandlas" och få "tillstånd" att frångå normen kring hur en elev ska lyckas i skolan.
Sen händer det såklart att både vuxna och barn feldiagnostiseras, gäller alla slags åkommor. Saker kan missas eller misstolkas, det är inte alltid ADHD vid svårigheter att klara t.ex. skolan. Men min erfarenhet (av att ha läst en del och min egen bild av verkligheten), är snarare att en ADHD-problematik diagnostiseras för att vara något annat än ADHD. Att när en ADHD-diagnos ställs, när den i många fall äntligen ställs, är korrekt. Jag tror det oftare är en risk att omgivningen tolkar ett barn som omogen, istället för att fundera kring att svårigheterna kan bero på ADHD. Att inte lära sig hur man utskiljer dom med andra, inte lika uppenbara och besvärande beteende som orsakar synbara problem i omgivningen. Att vara insatt i vad som kännetecknar ADHD, men är mindre kända som en del av diagnosen.

Nästa reaktion jag får är att det bland de diagnostiserade, i större grad ges medicinsk behandling till barnen som fötts sent på året. Även här benämns medicineringen som en risk, vilket jag anser ger eld på brasan kring motståndare för metylfenidat. Det finns det många delade åsikter kring detta med medicinering, främst bland de med okunskap och bland dom som lever i tron att ADHD inte ens existerar. Självklart ska åtgärder som anpassning i skolan och hemma, kunskap för egen del och omgivningen och eventuella hjälpmedel, vara en stor del för att minska barnets svårigheter. Större omognad vid ADHD kan säkert ofta dra fördelar av senare skolstart.
Men det är inte alltid anpassning räcker och ur en annan synvinkel kan det vara svårare att ta till sig dessa stödinsatser utan medicin. Hjärnan är fortfarande annorlunda och medicinen hjälper den att fungera bättre. Men man SKA vara kritiskt då medicin ges, i första hand för att det inte ska skrivas ut mediciner och minska andra insatser i tron att bara medicinen får barnet att fungera bättre. Men det är väl en helt egen diskussion. Men återigen så ser jag medicin i stor grad som en chans och inte som en risk. Eller jo, risken ligger väl isåfall i att medicinen missas att ges till de som är födda tidigare. Snarare än att det händer att medicin ges till ett barn med fel diagnos. Alla hjälps inte av medicin alls, trots diagnos, men i övrigt kan nog många vittna om resultatet för de barnen som den fungerar för. Sen är det antagligen också en annan diskussion kring om man verkligen prövar ut medicinen ordentligt och inte ger upp för tidigt, då det faktiskt inte finns någon mall kring hur ofta och hur mycket medicin varje person svarar på.

Överläkare i barnneuropsykiatri, Björn Kadesjö är den som kommenterat resultaten i artikeln. Han har såklart en del bra synpunkter kring detta. Att kravnivån kan vara lämpligare vid senare skolstart, att senare diagnos redan gett ökad problematik och vikten av anpassning i omgivningen. Att det inte handlar om biologi utan att kraven inte matchar barnets mognad. Mer omogna barn kanske generellt inte kan möta förväntade krav, men då måste man ju också tolka det gällande barnen med NPF, de kan ju inte exkluderas för barn i allmänhet är omogna än sina äldre klasskamrater. Jag tror det kan vara farligt det här med "pojkar är pojkar", "vissa är lite sena" och "det växer bort". Såklart är det så, men den synen leder till missar även om det vore orimligt att springa och göra en utredning varje gång ett barn är mer livlig än någon annan eller utvecklas lite långsammare.

Det är såklart rimligt att utföra studier för att se om det finns någon slags misstolkning vid diagnostisering av barn med ADHD om det nu ska räknas som ett neuropsykiatriskt tillstånd. Men jag tror fortfarande att risken är större åt andra hållet. Att dessa studier framstället medicin mer negativt än det är i praktiken och att det istället borde vara viktigare att lära sig skilja ut barn med svårigheter genom att titta på varje individ för sig. Oavsett om de ska ha en diagnos eller inte. Att bedömningarna ska ske enligt barnets svårigheter. Och vi visste väl redan att oavsett orsak, blir svårigheterna mer utmärkande vid krav som är högre än individen klarar att hantera. Det är ju logiskt att barnet får lättare i framtiden om krav blir rimliga redan från början, vilket i de bästa av världar skedde utan diagnos alla gånger.
Forskaren Richard Morrow påpekar också att man i större grad borde se hur barnet fungerar utanför skolan. Det tycker jag är rätt i den mening att barnen inte bara ska pressas in i allmän mall för att fungera i skolan, utan livet utanför ska vara av kvalité. Barn kan klara skolan ganska bra, men resterande delar blir oerhört lidande. Skolan är viktig, både för lärandets skull men även för gemenskap mm. Men det är inte alltid det viktigaste!

Men som en tanke till artikeln skrev också Malene Larssen om att det kanske är dom som missas istället av dom som är födda tidigare på året. Som sagt, reflektion är bra, jag har tolkat och reagerat på artikeln genom vilka glasögon jag bär och kanske misstolkat. Om någon annan uppfattat på annat sätt så är det bara intressant att byta ideér, man kan ofta dra lärdom av alla dessa teorier, studier och undersökningar. Däremot tror jag det kan vara mer skadligt att inte få en diagnos och att det sedan avskriv nästan istället för att en diagnos fortsätter misstänkas och utredas på yngre barn över tid eller att kanske faktiskt behöva omformulera diagnos eller svårigheternas orsaker. Sen är det tråkigt att såna här artiklar ger alla skeptiker vatten på kvarn att kunna fortsätta hålla fast vid sin okunskap. Att ignorera hur hårt vi med diagnoser kämpar med de till synes enklaste ting. Såna personer som tar till sig sådana här resultat och adderar det till en syn som baseras på en åsikt utan kunskap. Samhällets syn har också en stor betydelse för hur barnen/vuxna med NPF-diagnoser ses och bemöts.


lördag 5 maj 2012

Stänga av eller explodera?

En överstimulerad, trött ADHD-hjärna (och autistiska) leder tillslut att man känner varje cell i kroppen som håller på upplösas..
Jag får en puls på 110, får sätta sig under en filt, grina, spela musik i hörlurar och gunga, för då stänger jag ute all stimuli... Då det är som värst alltså. Vilket blev idag. Då blir man ibland ännu mer ledsen för hjärnan inte funkar normalt..
Nu blev jag själv och om man bara får en paus och får gå in i sig själv så det lugnar sig så småningom!
Kanske är förståeligt varför adhd-barn skriker och slåss, för att stänga ute alla intryck, då kroppen och hjärnan håller på lösas upp i miljoner partiklar.. För mig är det åtminstone det, helt förståeligt alltså. För jag känner likadant, men som vuxen får man inte göra så. Känslan försvinner inte som vuxen ADHD:are.. Bara uttryckssätten. Eller ja, för barn blir det ju inte heller accepterat miljömässigt. Och ska såklart inte heller bara accepteras. Resterande barn drabbas istället för explosion av inåtvändhet, stänger av, får ångest och fysiska känningar.. En slags kortvarig katatoni, vilket är kroppens självförsvar.

Min ångest har försvunnit i princip helt, så istället riktas mer utåt nu istället vid härdsmälta. Eller ja, explosion i munnen fick jag väl också förr, iallafall som vuxen vilket drabbat mina barn. Själva skriket, tycker åtminstone jag har minskat med medicineringen. Men medicinen är ju inte botande på det viset, man har ju fortfarande en annorlunda hjärna!

Sen kring barn som slår sig själv också, helt förståeligt.. man måste minska all stimulans, så är det inte underligt att dom blir mer utåtagerande då nån kommer in och förstör då man egentligen bara försöker lugna sig inombords! Så länge det inte är för skadligt, kanske man kan låta dom minska den fruktansvärda känslan. Eller? Om man redan kommit förbi att det fungerar att avleda (har ju visserligen med själva impulskontrollen att göra med). Många gånger ser det nog värre ut från utsidan och dessa barn har inte samma upplevelse av smärta som "normala" pga annorlunda perception. Att backa är många gånger bättre än att närma sig. Om barnet går ett steg bakåt, backa två stycken själv. Låta dom gå ifrån, istället för att skälla och fostra kanske just då, i vissa situationer. Det går ändå inte in, för den delen.. Och efteråt skuldbelägger nog barnen (och dom vuxna) sig själva tillräckligt ändå om dom varit utåtagerande eller gjort något som inte är acceptabelt enligt omgivningen. Även om man ska tillrättavisa, så får det ske enligt viss modifikation av vad som borde fungera för andra barn. Tycker jag iallafall. Det är inte orättvist eller att vara överseende i den meningen. Enligt mig alltså. Det är inte att låta domkomma undan med vad som helst. Det viktiga är väl att hjälpa barnet att hitta strategier och hantera situationerna. Både för sin egen och andras skull. Det är resultatet som är det viktiga och inte hur man tar sig dit.



Den som inte känt den känslan, den tycker jag ska försöka tänka sig in så gott det går i situationen och känna tacksamhet för att inte behöva uppleva det. För det oerhört jobbigt och att känna så önskar jag ingen i världen!!

Bild lånad från: http://www.radda-sverige.nu

måndag 23 april 2012

En tanke såhär på kvällskvisten: Ordet ADD var givet att tittas på närmare!

ADD: make an addition (to); join or combine or unite with others; increase the quality, quantity, size or scope of... 

Några synonymer: 
To Bestow - Man hyser (värnar om)
To supply - Man tillför
To Impart - Man ger
To Tally - Man sammanlänkar
To Contribute - Man bidrar

Motsatser: 
To Deduct - Man drar av
Take Away - Tar ifrån
To Substract - Man subtraherar
Take Off - Tar av

Så summan av kardemumman är: Jag har hellre ADD än är utan;)

söndag 1 april 2012

Ibland blir man för trött för att ens orka bli trött!

Känner någon igen sig i den känslan? Har insett själv senaste veckan vad vissa saker beror på och det känns väldigt bra. Och jobbigt. Vad jag vet nu, som jag visserligen visste förut, är mitt behov av ramar. Av fakta, vilket jag mer förstått senaste veckan. I den allra minsta sak. Annars får jag panik inombords. Och kan stänga av. Annars exploderar ju hjärnan. Om jag kom till en annan person hem, skulle jag behöva vet att här gör man så här och så här. Även om jag bara ska vara där och hälsa på en timme. Jag känner mig jättedum. Men varför egentligen? Bara för att ingen tror att jag känner så. Att jag inte är dum i huvudet. Men det som är hos en person, är inte hos en annan. Ännu en anledning till varför jag är en kameleont. Jag läser in den andra personen. När jag hälsa på en bekant för några månader sen, var det lite jobbigt. Även om hon har add också. Jag skulle äta lunch där. Var vill dom att jag ska sitta, helt löjliga såna småsaker. Är lättare då det är flera, för då försvinner jag lite i blurret. Ja, vimsar bara känner jag. Orkar inte ens utveckla mer, kände jag nu. Mer än att jag behöver ramar i allt. I dom små sakerna. Den här veckan har jag blivit serverad fakta. Och jag kände att vad har vi gjort i ett år. Suttit här med alla öppna frågor, jag inte fattar nåt av. Som uppfattas som att jag inte vill prata om saker, då jag faktiskt inte fattar. Vilket jag inte vågat sagt riktigt, eftersom man ju "ska" gräva i sitt inre. Nä, nu drog det åt ett annat håll. Har iallafall fått en del resultat från min arbetsterapeut. Som väntat var jag sämre på dom delarna som hör till ADHD/ADD. Även andra saker som jag får höra om mer till veckan. Och så känner jag att jag imorgon äntligen kan förklara för min psykolog vad jag behöver. Att jag såklart tycker hon sett en massa saker rätt, men att jag känner att jag såklart inte kunnat svara för jag faktiskt inte förstår vad du frågar. Vilket jag som sagt tänkt på förut. Ändå har jag suttit där och försökt möta vad jag tror att hon också vill/som man ska svara på frågan som ställs. För att låtsas förstå. Ja och så började jag med ritalin idag. Hittills känns det bra. Och en vän var med hos läkaren som sa att fungerade inte det här provar vi vidare. Och fungerar inte det, kan vi prova licenspreparat även om det är aktuellt då och i sita hand. Så nu vet jag det. Jag kan tycka till om jag inte tycker det fungerar. För det kanske faktiskt är så att det inte fungerar tillräckligt bra. Precis som jag försökt säga. Så nu känner jag mig lugn. Nu vet jag ramarna inom det iallafall!

lördag 24 mars 2012

Som jag skrev i förra inlägget ang sexuella övergrepp...

Jag hade redan insikt i att sånt händer, i olika former. Men var inne på Lottas Abrahamssons Blogg och fick precis den åsikten och vetskapen bevisad. Jag röde ju vid det i mitt förra inlägg, ang utnyttjande.

Läs får ni se hur vansinnigt det är: Inget straff att våldta någon med asperger pga svårigheter vid förhör...

tisdag 20 mars 2012

Så länge en person står bredvid "en sån som jag" ser den alltid normal ut!

För er som vill bli stärkta i att fortsätta vara normala, så länge du står bredvid den som är "psykiskt sjuk", kommer några här några tips (ironiskt såklart, den positiva klangen alltså):


1. Man använder ordet psykiskt sjuk när man pratar om och med personen. 

- Ja, jag vet att jag har en psykisk sjukdom. Men om du kallar det som det jag vet att det egentligen är, så låter det fel. Tyvärr. Då kommer jag motsätta mig. Använd gärna ord som "såna som ni", "dom" mm. så ska du se vad glad jag blir. Jag själv kallar det hellre svårigheter, problem, mm. Eftersom ordet kan användas som skällsord. Jag kan säga det, du får med.. Om du använder det på rätt sätt.


2. Berätta för personen vad den ska göra. För det vet ju du bäst. Du som är normal. Du vore ju inte normal om du inte visste hur man gör för att vara det.

- Berätta aldrig för någon annan hur dom ska göra. Det skulle jag vilja säga är en allmän regel, oavsett person. Det är skillnad på att lyssna och sedan berätta hur du ser på saken. Det kan hjälpa personen att se saker ur ett annat perspektiv. Ge förslag. Att berätta vad en person ska göra, får den antagligen att känna att den inte blir tagen på allvar. Och att dennes svårigheter är enkla om man bara gjorde på rätt sätt. Jag är inte dum, jag vet vad jag ska göra, hur jag ska göra, men det gör det inte enklare. Så då måste det bero på mig själv, enligt vissa andra. Och det gör ju självklart att jag känner mig ännu starkare och växer som människa.....


3. Om personen säger eller agerar ut (visserligen som en vanlig människa) kan man helt enkelt säga att  denne är sjuk. Det där är en del av hennes sjukdom.

- Ja, det vet vi ju alla att ingenting "såna som jag" gör, kan ju vara normalt. Och allt är onormalt, då det blir fel. Andra skulle kanske kallas som idiot. Jag kanske kan bete mig som en idiot, utan att jag är sjuk. Och vad bra för andra att jag kan kallas sjuk i alla sammanhang det är bekvämt. Då blir vi tysta, för varför prata eller uttrycka sig om det ändå inte räknas som en mänsklig åsikt eller känsla. Och vad skönt sen för andra som kan komma undan med vad som helst, för dom är ju inte "sjuka i huvudet". Den enda frasen man behöver ta till är "Ja, men du.. hon är ju psykiskt störd". Och är man en riktigt stor idiot så varför inte också utnyttja personen i fråga, kanske även sexuellt. Ingen kommer ju ändå tro det om den berättade, för du är ju normal. Det är bara att säga "Ja, hon är ju sjuk, det förstår du väl när man hittar på såna saker"....... Eller, kanske det inte ansågs att vara något som skadade den andra personen, eftersom hon är "sjuk i huvudet" kan ju ingen gärning vara hemsk nog... Visserligen kommer ju ändå inte den "sjuka" säga något, eftersom hon själv vet att ingen kommer tro henne. Och vilket bra sätt sen, människan bli så mycket tryggare i sin självkänsla och personlighet. Den var ju redan så stark ifrån början....


Jag har en kusin med Crohns och en med Diabetes. Alla har en sjukdom, äter mediciner. För att vara friska. För en sjukdom likställs inte riktigt med att vara sjuk. Den kommer med svårigheter, försvårande omständigheter, lidande ibland.. Men man behöver inte vara sjuk. Den är en del av människan. Fysisk som psykisk. Vissa kanske alltid är väldigt sjuka, medan andra kan hålla sig ganska friska. Man skulle aldrig titta på en hjärtsjuk och tänka "Hjärtsjuk". Men många tittar på en (neuro)psykiatriskt handikappad och tänker "psyksjuk".

Oavsett... Slå aldrig på någon som är svagare. Ingen har större rätt att förolämpa någon för att man har en sjukdom. Eller ett handikapp. Och ja, jag gräver ner mig i ämnet NPF och psykiska funktionshinder.. För någon måste göra det, för jag står upp för mig och alla andra. För jag tycker det är viktigt. Jag mår bra av att göra det som jag haft/har svårt med till någon nytta. Och för varje person som tycker jag gör det för mycket, kommer jag göra det mer. För den personen visar precis med den åsikten, varför jag läser, lär mig, förmedlar och BRYR mig. Det betyder inte att jag gräver ner mig i mig själv, jag lyfter mig själv. Genom fakta, genom att veta min rättigheter, genom att boxa tillbaka mot vidriga synsätt och genom att känna att jag kanske hjälper en person längs vägen. Tråkigt för den som störs av det, men jag kan faktiskt också växa av kritik, eftersom det ger ännu mer eld på brasan. Så länge jag reflekterar och har kunskap att kunna ta in och kasta ut skiten igen. För att använda den i rätt syfte. Vilket inte är att den ska slå hål på mig, utan användas för att slå hål på idioter utan insikt och översittande!

Ingen människa är god rakt igenom, eller ond rakt igenom. 
Ingen människa är heller sjuk rakt igenom, eller frisk rakt igenom. 
Inte heller normal rakt igenom, eller onormal rakt igenom.
Nu pratar jag både om fysiskt sjuka och psykiskt sjuka. 
Men främst om alla, mänskligheten. 
"Såna som jag"... och såna där "normala".

fredag 16 mars 2012

Hjärnkoll - för ett psykiskt friskare Sverige

Jag bloggar från och med idag i samarbete med Hjärnkoll. Där man även kan hitta andra bloggar och annat intressant. Så gör som jag, bli supporter, bl.a. kan du gå med i deras grupp på Facebook.

Så klicka nu in dig här: www.hjarnkoll.se


onsdag 14 mars 2012

Gästbloggare: Bipolär Sjukdom

Får ibland kontakt med andra personer med diagnoser. Alla bär på sin egen historia. Jag vill gärna visa er diagnoser ur olika människors perspektiv, av en och samma sjukdom/handikapp. Alla är unika, både i sin sjukdom och som människa. Så idag har en person fått berätta sin. Som vill vara anonym. Om andra som läser vill dela med sig, så hör gärna av er. Anonym eller inte, det spelar ingen roll. 


Jag har en stark tro på att, om andra kan se diagnoser i alla dess nyanser, blir det lättare att urskilja vad som är personlighet och vad som tillhör sjukdomen/handikappet. Att se människan bakom diagnosen. Där diagnosen får stå i bakgrunden av människan som bär den. Den kan komma med viss glädje, lycka och positiva erfarenheter. Utveckling. Även om den ibland tar över oss. Bryter ner oss och lyckas krackelera oss. 


 

Men oavsett... Ingen är sin diagnos!


En berättelse om att leva med Bipolär sjukdom

Sjukt... trodde inte jag hade problem. Trodde man bara såg sånt på film. 

Jag vet nu att jag har något. Måste bara erkänna det för mig själv först. 
Men lägger man svart på vitt alla händelser som skett, så ser man ju det ganska klart.


Första gången jag fick en depression var när jag var 19 år. Jag bara låg i min pojkväns säng, dag ut och dag in. Utan att äta, utan att duscha. Dag och natt flöt ihop till ett grått blurr. Det spelade ändå ingen roll vad som var dag och natt. Jag hade ingenting att passa, var arbetslös, det fanns inga jobb då. Och att sälja in sig själv var inget jag kunde när jag var 19 år. Jag visste ju inte ens själv vem jag var. 


Det var också första gången jag drabbades av ångest. Ångest för allt. Ångest för att bli sjuk, ångest för att bli vuxen, ångest för att åka buss, stå i köer, prata med människor. Så jag bara isolerade mig själv. Stängde fönster och dörrar för alla. Vet inte hur länge det pågick... Dagar blev veckor, veckor blev månader... Ingen såg. Ingen förstod. Jag trodde jag hade blivit knäpp. Då sökte jag hjälp. Fick en gammal psykolog som själv verkade väldigt trött på livet. Hon frågade om min trasiga barndom, jag berättade och mådde sämre än någonsin. Psykologen tittade på klockan när jag pratade och hon gäspade flera gånger. Inte det bästa sättet en trasig 19-åring blivit bemött på. Det gjorde att jag stängde ute vården och vuxenvärlden... 


Kämpade på genom åren med depressioner och hypomanier som kom och gick i skov. Kände mig inte som alla andra... har aldrig gjort det. När jag satt på parmiddagar, när jag var runt 25 år och alla omkring mig hade hunnit börja bilda familj. Då ville jag bara fly! Ibland under någon snedfylla kunde jag döma ut alla ”normala” par och familjer. Tyckte dom var lurade, att dom följde en mall. Bara för att man skulle liksom... Tyckte inte dom kunde tänka själva. Jag var bitter på min egen uppväxt och hade inga normala referensramar till familjelivet. 


Träffade en person som var väldigt laidback och skrattade åt allt i livet. Jag gifte mig med honom och la locket på för allt. Men depressionerna och ångesten fanns kvar. Mina hypomanier fick jag mest under sommaren och när jag var berusad eller nykär (då tänker ni; ja men så är det väl för alla). Men skillnaden är att man gör såna saker som man bittert får ångra sen... Tokiga och ogenomtänkta grejer.


När jag är i mina hypomanier tycker jag att tiden går sååå sakta. Människor rör sig sakta, pratar om ointressanta saker. Medan jag är redo att lösa världsproblem och Platons filosofiska gåtor, allt på en och samma gång! 


- Move it! Ur vägen! 
- Här kommer jag, era sega svenssonsjävlar! 
Tänk er mig på en parmiddag med dom känslorna... 
Medan omgivningen sa: ”där är hon, hon som är så rastlös”.... 
Fick alltid höra det... 
Det blir för mycket vin, jag drar mig undan paren och sen ut på någon nattklubb och efterfest tills alla slocknat. 
Sunt. Nää... fast kul? Jaaaa.


Jag har alltid haft lätt att skaffa jobb. Då jag sökt dom under mina hypomanier. Jag kan ju allt då! Och dom tror ju mig! Det positiva är att jag lärt mig så många olika yrken på vägen och träffat underbara människor därtill. Jag skapar också fantastiska saker under mina maniska skov. Bilder, texter... känns som jag betyder allt för alla och att världen förstår mig. 
Naturen viskar:
- Klä av dig naken.... 
- Lägg dig i mitt lingonris.... 
- Bada i min silverbäck. Vi är ett, du och jag.... 
Som ett allomfattande universum. Cooolt! 


Jag fick också barn tillslut. Jag ångrar inte en sekund. Fast han har ADHD. Inte direkt chockad med hur det ser ut genetiskt i min släkt. Man kan väl säga att även jag växte upp (fast på mitt vis). Föll i en djup depression efter förlossningen. Kände mig som världens sämsta mamma... Gjorde allt man skulle. Och allt man inte behövde såsom att stampa pärmos, amma sönder brösten, koka och puréa. Byta sängkläder varje dag, dammsuga och Gudarna vet vad... Men allt detta gjorde jag oftast med tårarna rinnande. 


Jag dog när min son föddes. 

Tills en dag. 

Det tog stopp. 


Klockan var kring 12 på dagen, sonen var runt 10 månader, han var överaktiv och sov lite och nästan inget. Jag satt på vardagsrumsgolvet och grät och grät. Med en whiskey i min hand medan sonen klättrade på mig och skrattade. 
Ringde sambon o sa: 
- Nu är jag sjukskriven. Nu orkar jag inte mer. Jag ger upp... kom hem NU! För annars dör jag! 
Då sökte jag hjälp och fick ångestdämpande. Jag var 31 år då. Livet började få färg igen. Jag kunde ta upp min son, se han i ögonen och älska tills mitt hjärta blödde. Mitt barn. MITT BARN!! En fantastisk känsla. Jag såg inte min son innan medicinen. Då var allt helt svart. 


Men ångest och depressivitet fanns ändå med under åren som kom. Men jag har lärt mig att inte vara rädd för min ångest. Jag blev så jävla less en dag och tänkte att döden måste ju vara bättre än det här..? 
Så jag skrek utmanande till min ångest: 
- Kom igen då! Ta mitt jävla liv, orkar inte fajtas med dig längre! Det går inte! 
Och då försvann den jäveln en bit.... Sjukt, att allt jag behövde göra var att skälla på Herr Ångest och acceptera honom som en del av mig. Vi blev poolersch och efter det kommer han inte och hälsar på så ofta, hmm....


Jag har nyss fått veta att jag är Bipolär. Jag håller på att prova ut mediciner. 
Känner mig ändå nöjd med mitt liv, skulle faktiskt inte vilja byta det mot någon annans. 


Jag är ju jag, med eller utan diagnos! 


Jag bär mitt hjärta och mina känslor utanpå kroppen, precis som min son. 
Och är stolt över det! Och stolt över honom! 
För vi har något speciellt, något som dom andra inte har!




tisdag 13 mars 2012

Sug på den ni!

När det kommer upp någon adress jag inte känner igen i mina trafikkällor blir jag såklart nyfiken att kolla vad det är. Idag var det en sån länk. Och nu ska ni få höra vad jag fann! Jag fanns med som en bland 16 andra bloggar som handlar om ADHD. Någon försöker tydligen länka bloggarna på en sida, så det är lättare att hitta för dom som söker antar jag. Coolt tyckte jag iallafall, haha!!




Och så länkar jag snällt tillbaka, så ni också kan hitta andra intressanta bloggar om Äjdi Häjdi (som Maria Andersson säger)!

Kika in imorgon vettja, då får ni ett inlägg gjort av en gästbloggare. Mycket fint inlägg!
Go´kväller på er!

Samsjuklighet ADHD och Bipolär sjukdom



ADHD och förekomsten av andra psykiatriska åkommor som följd, anses vara mycket vanligt. Man har i flera forskningsstudier kunnat visa att samsjukligheten av att just Bipolär sjukdom och ADHD är hög. Man har hittat fynd på att de delar som fungerar sämre hos en person med ADHD också är påverkade vid depression och Bipolär sjukdom. Det kan därför spekuleras kring om det är därför det är vanligt att dessa två diagnoser ofta samexisterar.

I studierna har man sett att dessa båda diagnoser finns samtidigt, både barn, tonåringar och vuxna i högre grad än dom utan ADHD. Dom barn som kan diagnostiseras med Bipolär sjukdom har också till 80-90% diagnosen ADHD, enligt en av studierna. I tonåren har man funnit att samsjukligheten är mellan 50-70%. Dock kan symtomen vara mycket lika varandra och kan ibland vara svåra att urskilja. De bipolära svängningarna ter sig ofta inte heller som hos en vuxen. Barnen har ofta svängningar under dagar/ korta perioder av några dagar. Förekomsten av ett stabilt humör, förekommer ofta knappt alls utan svängningarna är mer konstanta. Man har också kunnat se samband att personer med ADHD utvecklade sina bipolära symtom tidigare i livet än dom utan förekomst av båda diagnoser. Drabbas svårare av sina svängningar och att dom med båda diagnoser också ofta har fler skov under sin livstid än de som enbart är bipolära. När barnet kommer upp i tonåren framträder skoven av depression och hypomanier ofta tydligare, vilket kan göra att det kan hittas och diagnostiseras lättare. Det kan även vara lättare att urskilja symtomen från ev samtidig ADHD.

I vissa fall har man dock kunnat se att när barnet växer upp, får man endast diagnosen Bipolär sjukdom istället för redan diagnostiserad ADHD. Länge har även kunskapen om Manodepressivitet hos barn varit låg och man har trott att barn inte drabbas. Kriterierna uppfylls ofta inte hos barn/ungdomar, men bör ändå tas i beaktning att det behövs medicinsk behandling utan uppfyllda kriterier.

Enligt B Geller är det fem symtom som hör till en manisk bild men
inte ADHD:

  1. Förhöjt stämningsläge
  2. Grandiositet
  3. Minskat sömnbehov 
  4. Ökad sexuell upptagenhet
  5. Tankeflykt. 
Enligt andra forskare är det förhöjda stämningsläget och grandiositet det enda som skiljer manin från ADHD.

Samsjukligheten ses även i hög grad hos vuxna. Kunskapen om ADHD har ökat under de senaste åren och fler diagnostiseras därför också. Kunskapen om Bipolära sjukdomar har också en del kriterier som sagt, som skiljer sig från ADHD. Man brukar ofta ha dom båda som differentialdiagnoser (att kolla om en ADHD-diagnos istället beror på bipolör sjukdom och vice versa).
Den psykiatriska vården borde, med tanke på nya rön kring båda diagnoserna, öka medvetenheten hos samtliga vårdgivare inom psykiatrin. Att i högre grad leta efter tecken på samtidig ADHD, hos de patienter som har diagnosen Bipolär. Om man sätter i system att man vid Bipolär sjukdom faktiskt ser över om ev. ADHD-problematik finns, skulle de hitta dom med samexisterande diagnoser. För det tros finnas många patientgrupper som underdiagnostiseras. Den ökade kunskapen leder till också till ökad chans att urskilja symtomen i högre grad, för tilläggsdiagnos.

Att behandla Bipolär sjukdom och dess svängningarna, gör att behandlingen ofta kommer fungera sämre. Det är då självklart att upptäckten av båda diagnoserna är mycket viktiga för att minska patientens lidande, kunna ge rätt medicinsk behandling och rätt stöd för att fungera så bra som möjligt. Vilket stöd som behövs kan ju skilja sig mellan diagnoserna och utan rätt diagnos, ger man då kanske också felaktigt stöd. Behandlingen av ADHD-symtomen kan såklart få sämre effekt om det behandlas som enbart Bipolär sjukdom. Eller om man behandlas för felaktig Bipolär sjukdom/bara Bipolär sjukdom. Oftast behandlar man i första hand humörsvängningar för att stabilisera humöret, för att sedan behandla ADHD:n med centralstimulerande om ADHD-symtom kvarstår. Man har sett att svängningarna kan förvärras, vilket tros bero på metylfenidatets av- och på-effekt. Samtidigt anses det av en del därför inte heller farligt att behandla ADHD:n först, då effekten av metylfenidat går ur vid dagens slut. Den känsliga stresströskeln (och andra symtom) vid ADHD kan i sig leda till att trigga igång ett skov av hypomani/depression.  Medan depression t.ex. i sin tur kan öka problematiken av sin ADHD. Ökad kunskap om diagnostisering, tillsammans och enskilt är självklart viktig att forska vidare kring. Även hur det ska behandlas då man har svårigheter från båda diagnoserna, vilken av diagnoserna som faktiskt bör behandlas först. Antagligen borde det ses till varje enskild individ vilken som försvårar livet och den andra diagnosen mest, skulle jag själv tro. Självklart måste man ha något att utgå ifrån gällande all slags behandling, men jag tror själv på att sätta stor vikt vid varje enskild patients behov.


Källor: 

http://www.kcp.se/useruploads/files/arbeta_i_kvalitetsregister/Vardprogram/Bipolar_depression%20och%20bipolar%20sjukdom.pdf

http://www.lakartidningen.se/old/content_0413/pdf/1182_1187.pdf

http://www.svenskpsykiatri.se/calender/Samsjuklighet%20bipol%C3%A4r%20sjukdom%20och%20ADHD.pdf

söndag 11 mars 2012

"Hjärnans Chef"

Exekutiva funktionerna är en väldigt viktig del att förklara för att förklara problematiken vid ADHD/ADD. I vår frontallob som sitter i främre delen av hjärna finns hjärnans "dirigent". Samordnaren av de många olika funktionerna som styrs av frontalloben. De exekutiva förmågorna. Övergripande kan man säga att all information skickas dit, där det ska tolkas, organiseras och planeras mm. för att utföra en handling.  Liten som stor. Det är det som gör att människan kan tänka i flera led, vilket man gör för det mesta vid en aktivitet. Att hålla den röda tråden, som man brukar säga. Där ska det sedan lagras i arbetsminnet, för att vid andra tillfällen kunna plocka fram det man lärt sig av tidigare erfarenheter. I det lilla kan det förklaras med små vardagsaktiviteter som blir automatiserat. Städ, tvätt, som två exempel. Även då man hamnar i en ny situation, kunna använda erfarenheten för att kunna använda som mall för att kunna lösa nya problem. Man kan alltså säga att man blickar bakåt i tiden för att ta sig igenom problemet genom att analysera gamla erfarenheter, samtidigt som man får en inre bild av hur resultatet kommer bli av använd problemlösning, framtidstänket. För att nå målet, måste man sortera ut det viktiga och kunna stänga ute sånt som stör och är ovidkommande. Efter vägen korrigerar man sånt som blivit fel för att nå uppsatt slutresultat. En handling innehåller dessa funktioner på samma gång, vi behöver dom tillsammans för att få till en handling. Även i dom minsta saker, men där det inte är lika tydligt just pga automatisering.


 Vid ADHD/ADD brister "kommunikationen" mellan funktionerna vilket gör att en handling blir svår att automatisera. Dom behöver även varandra för att kunna utveckla varje enskild funktion så optimalt som möjligt. Det är fortfarande inte helt känt kring allt gällande de exekutiva funktionerna och är därför också svårt att förklara.


Men vilka är dom enskilda funktionerna? 


Vilja och Initiativ (motivation) 
 För att komma igång med en aktivitet måste man ta ett initiativ. Och en vilja att utföra aktiviteten. Om vi inte vill så utför majoriteten den ändå. Även om det tar ett längre tid att börja. Vi tvingar oss att styra våra känslor så vi kan nå målet. Vid ADHD/ADD har vi som sagt brister i denna exekutiva förmåga och går mer på känslor. Målets resultat styrs alltså av känslor som då står över andra av hjärnans förmågor. Man kan ofta säga att man är här och nu vid ADHD/ADD, styrs av känslor och tillsammans med att ha svårt att överblicka blir det inte alltid rätt. Ytterligare tillsammans med förmågan att ha svårt att tänka sig in i hur ett slutmål kommet vara förrän man är där, innebär att man gör först och tänker sedan. Och ännu ett led, tillsammans med impulsivitet, så rusar det ännu fortare och man agerar ännu mer i affekt (känslor) och hinner inte reflektera över tanken förrän efteråt. Finns väldigt liten tid att ens hinna uppfatta vad som behövs för att tackla situationen på rätt sätt. Det är också en del som beskriver problemet med att man har förmågan, eftersom det går bra då man är motiverad men inte alls annars. Vilket inte andra kan se. Som att man inte bryr sig, men vi kan inte se till belöningen som kan komma efter utförs uppgift. Vi vill ha snabba belöningar, för även om vi tycker det är skönt efteråt då vi utfört en omotiverade aktivitet så kan vi inte plocka fram tidigare erfarenheter och inte heller kunna sätta sig in i att det kommet kännas så efteråt. Vårat motivationscentra är också "trasigt" och vi kan dessutom kräva extrema stimuli för att känna belöningen.
Om man trots det försöker utföra något tråkigt, ställer de exekutiva funktionerna till det och uppgiften blir ännu svårare (=ännu sämre motivation). Du kanske inte ens kommer i mål för du brister i uppmärksamhet mm och om du blir klar så är det fullt möjligt att det är fel ändå, eftersom du inte kunde hålla fokus. Du får negativ kritik och blir ännu mindre motiverad inför dessa aktiviteter, för när du väl utförde den fanns ingen belöning, vaken liten eller stor. Du får dålig självkänsla och orkar då kanske heller faktiskt inte bry dig. Och man har hamnat i den negativa spiralen. Väldigt viktigt i vår utveckling, eftersom vi inte bara har problem med de exekutiva funktionerna men också påverkas av miljö.  Vilket såklart medför att de exekutiva förmågorna utvecklas ännu sämre och du fick inte rätt möjligheter för utvecklingen av dina exekutiva förmågor. Att kunna träna på att underlätta automatiseringen. Redan från barnsben. Vilket för övrigt, alla barn ju faktiskt gör, eftersom de inte utvecklat klart sina exekutiva förmågor heller.


Ja, det är så svårt att ta ut vilken information att skriva. Så jag avslutar bara såhär. Det är hjärnan som ska ta in intryck, kunna sortera ut vad som är viktigt att fokusera på, organisera, planera, motivera, reflektera (säkert något mer jag glömmer nu). Det ger ju uttryck som jag skrivit i allt, impulsivitet, lagra information (arbetsminne), vardagsbestyr och det som kallas igångsättningssvårigheter handlar mycket om att det blir för mycket intryck, som inte går att sortera och man tar sig ingenstans istället. De exekutiva funktionerna hör ju ihop med kognitiva förmågor. Googla om ni är intresserade av att läsa mer!


Och allt ville jag förklara, då jag kom att tänka på det, nu när jag läst mina utredningspapper. Jag förstår varför jag har svårt i vardagen, jag har väldigt dåliga exekutiva förmågor vilket visade sig på testen under utredningen. Så lägger ut en liten del ur mina papper, som är relevant. Och så vill jag säga till er, att det var mycket konstigt att läsa om mig själv. Jag har säkert läst papperen 20 gånger, för att försöka förstå att det är jag. Jag vet ju om mina svårigheter, men jag har inte riktigt kunnat förstå, eftersom det är så enkla saker som bara inte fungerar.



onsdag 7 mars 2012

Så roligt att det börjar droppa in kommentarer!!

Har senaste veckan fått flera kommentarer här på bloggen. Med frågor och berättelser om personerna själva. Och lite boosting för mig, då vissa tackar för att dom kan känna igen sig. Bra, då vet jag att bloggen nått till dom jag vill att den ska nå ut till!

Jag är ju varken psykolog eller läkare och kan ju bara svara på frågor ur min egen synvinkel. Och den kunskapen jag samlat på mig. Men för mig ger det mycket att prata med likasinnade och alla har inte något att fråga eller prata med. Så det gör mig ännu gladare att någon vill dela med sig till mig. Och jag lär mig något av att få höra om er. Personer bakom diagnoser ger en annan kunskap än att läsa i en faktabok.

Jag blir glad att någon sätter sig och skriver en kommentar, det gör att jag får ännu mer inspiration till att fortsätta skriva mina inlägg. Så tack till er som kommenterat de här senaste dagarna! Jag hoppas fler vill göra det!


Jag vaknade imorse och hade äntligen sovit bra en natt. Tre nätter i rad sov jag inte mycket. 4 timmar ungefär varje natt, med uppvaknanden. Många gånger då jag sover dåligt en natt, så blir jag inte trött dagen efter utan pigg. Och kan inte somna nästa natt heller. Kroppen känns slut, men min hjärna är vad jag skulle tro övertrött. Som barna! Reagerar åt precis motsatt håll och den varvar upp istället. Så igår låg jag på dagen och försökte somna, för att bryta det, så jag skulle kunna somna på kvällen. Jag lyckades inte men tillslut somnade jag på kvällen och sov nästan 8 timmar. Eftersom jag inte kände mig trött, var det inte jobbigt, men kroppen reagerar ju negativt på det. Så jag vet att det sliter och att jag blir upp och ner, vilket jag inte vill. Jag har sömnmedicin kvar, men jag tog den helst inte ens då jag fick den utskriven förra året. Jag vill lära mig hantera så mycket som möjligt själv, inte ta mediciner för det. Men vissa gånger behövs det. Jag åt det en kort period förra året och det var för att få en sömnrutin, så när jag kommit tillrätta med det, så slutade jag med den. Mediciner behöver faktiskt inte bli långvariga.

Barnen är borta resten av veckan, så vi får se vad jag hittar på för något. Känns skönt att slippa ha tider att passa, som stressar mig. Ska till sjukgymnasten på psyket kl 11, kom jag på nu när jag tänker på tider Sen är jag fri resten av dagen och resten av veckan! Jag hoppas åtminstone att solen kikar fram idag, få tanka in lite vårkänsla. Har ni hört att fåglarna börjat kvittra?



Slutligen ger jag er en uppgift: Gör någon glad idag. Ge någon en kram, eller berätta att du tycker om någon. Ge en okänd en komplimang. Bestäm själv hur, men kanske den du gör glad verkligen behöver det idag utan att du visste det. Kanske är det du som behöver det mest idag. Ställ dig framför spegeln och säg något snällt till dig själv. Det ska jag göra, träna på att vara lite snäll med mig själv idag!


tisdag 6 mars 2012

Finns det någon med ADHD/ADD här?

Jag tror ju de flesta som läser min blogg är dom som vet vem jag är. Men jag har ju en del läsare nu och tänkte att någon borde väl för tusan ha ADHD/ADD?
Om denna någon som läser detta fått pröva sig fram med medicinerna, så skulle jag så gärna ha någon att diskutera medicin med. Jag var rätt less idag och stod på mig hos min Psykolog om medicin-byte och hon tyckte jag verkade påläst. Men jag vet som inte vad jag ska säga, jag känner bara att  jag vill byta till Ritalin. Har ju effekt av min Concerta, vilket jag märkt nu i helgen då jag struntade i att ta den. För jag blev så ledsen, då jag får en Rebound-effekt och ganska snabbt, trots att Concerta ska vara upp till 12 timmar. Ja och andra biverkningar. Kändes som att det inte kunde vara värre utan.

Nu har jag provat ett tag och höjt och mixtrat. Läkaren ville att jag skulle höja till 72 mg + 18 mg till lunch. Men då blev ju Rebound-effekten som en ännu större käftsmäll. Det var för att få snabbare effekt på morgonen, vilket jag verkligen behöver. Men jag tror inte Concerta är första-hands-alternativet för det. Hon (psykologen)tyckte då iallafall ungefär, kändes det som, att ja, men du har ju effekt då så då fungerar den. Det tyckte jag inte riktigt var samma sak. Så jag drog hela raddan med vad jag vet. Men avslutade med att jag är ju faktiskt ingen läkare, men jag tänker inte nånsin mer äta medicin utan att göra allt för att det ska bli så bra effekt som möjligt. För tidigare har jag ju fått dom, ingen har egentligen utvärderat hur den fungerat och har heller inte höjt för att se om det blev bättre effekt.

Hmm, ointressant för er som inte äter min medicin. Men ja, jag vet att alla reagera olika på medicin av olika anledningar, men skulle som sagt bara vara skönt att ha någon att klura med för att känna att jag har något att stötta mig på för min sak. Frågade också hur kunnig min läkare är på medicinering mot ADHD. För även om hon är överläkare inom psykiatrin, så krävs det ändå mycket kunskap eftersom det är en helt annan typ av behandling. Fick dock inget svar.

Vi får väl se vad som händer. Jag kan åtminstone inte sluta, oavsett hur jobbiga biverkningar jag har. För i lördags då jag inte tog den, så fick jag nog kl 11 och tog en lägre dos. Som en känsla att det inte går att leva resten av dagen, i mitt "normal"-tillstånd. I det där luddet.. Skulle få en läkartid, så jag ska väl känna mig lyckosam eftersom det brukar ta lång tid mellan gångerna. Och jag är glad att jag verkligen gjorde så mycket jag kunde för att få något gehör. Stå upp för min rätt är ju inte direkt något jag kan lägga till i min egenskaps-lista direkt.

Känns som en long-shot att någon skulle svara, men jag provar iallafall. Den som inte frågar, får heller inget svar.

Sov Gott me´ er nu!!

lördag 3 mars 2012

Sökord på Google som får upp min blogg som resultat..


Sökningarna på Google som gör att människor får fram min blogg i sökresultatet. Dom orden syns i min statistik. Jag undrar vilka vissa är. Hur mår dom? Vad lever dom i för situation? Lider dom i tysthet?

En sökning idag löd: "Jag försöker hela tiden fast det inte syns". Och jag börjar tänka.. Det måste ju vara en människa med en problematik, eftersom denne tillslut sätter sig och knappar in orden i sökrutan. Jag föreställer mig en person som känner att något inte stämmer och letar ett svar. En person där inte någon ser vad som virvlar på insidan. Men som uppenbarligen faktiskt inte är lat eller ovillig att försöka. Känner det, att den försöker hela tiden . Men antagligen ändå har svårt att lita på den känslan eftersom andra just inte ser. Kampen.

En annan sökning för någon vecka sen löd: "Kan man få ADHD då man är 11 år, eller märks det innan"? Något liknande, för sökorden har försvunnit nu. Där tänkte jag, är det denna 11-åring som sökt med dom orden? Som inte heller någon ser. Eller är det en förälder som söker svar på varför deras barn kämpar, fast ändå inte når upp till vad som krävs.

Jag får ont i hjärtat då jag rullar ner i statistik-listan och ser dessa sökningar. Att någon okänd, någon annanstans sitter och mest troligt är ensam i den känslan. Jag vet hur det känns. Hur många det måste finnas som sitter och känner så. Dom här två exemplen har ju faktiskt sökt ett svar på en fundering. Dom kanske då åtminstone tagit ett steg framåt i att vägra stå svarslös. Men dom som inte ens vet själv att det dom känner inte är fel. Inte beror på att dom gör fel. Hur är det med dom?

Jag hoppas dom här personerna läser det här. Och om dom inte menade frågan som sådan, så vet jag ju att det finns andra med den frågan. Som jag hoppas läser det här.


Lita ALLTID på den känslan. Din känsla!! 

Folk ser tyvärr vad man gör. Inte så konstigt. Men du vet. Du vet att du försöker mer än vad som syns. Jag hoppas du ber om att någon lyssnar på dig. Att någon faktiskt hör det du säger och också tar din känsla på allvar. Och att du får sinnesro i att du är bra. Precis som du är. Om bara andra också kunde se det. På riktigt!

fredag 2 mars 2012

Skattepengar

Något jag funderat på och jag vet, andra med mig, är vad våra skattepengar går till. Jag har inte alltför stor inblick i politiken, men borde inte folket kunna ha större inflytande i vad de används till?

Det finns för lite pengar.. Vi måste skära ner i skola och vården. I slutändan blir dom som arbetar med sjuka, sjuka själva. För dom går på knäna. Och de flesta tycker det är otroligt fel. Så mitt resonemang är och har länge varit; Kan vi inte minska tillskottet inom vissa områden? Jag tycker iallafall att vissa saker borde få finansieras i större grad av personen som vill ha tillgång till det. I Strömsund där jag bodde förut smällde man upp en stor, fet älg på torget. Den var ful och ärligt, hur många hade saknat en älg där? Det fyller ju absolut ingen funktion. Fulare blev den, för jag störde mig på den vare gång jag gick förbi den, eftersom jag tänkte på hur pengarna kunde använts bättre.

Så mitt förslag är, kan man inte göra fasta summor som går till olika områden. Så självklart dom stora pengarna går till just skola och omsorg i första hand. Och säg, tex en tredjedel ska skattebetalarna kunna bestämma själv till vad de ska användas. Många skulle nog skjuta in den summan i nödvändiga saker, som att människor ska få bättre vård. Vill jag ha kultur så får jag betala. Jag tycker att pengarna finnas, men att det i större grad ska få bekostas själv. I skolan drog dom ju in fruktstunden för skolan inte kunde finansiera det. För mig är det okej, men för vissa inte. En del i Sverige har faktiskt knappt råd med mat i slutet av månaden. Så om det får bekostad själv, varför inte låta oss betala för saker som inte är livsnödvändiga. Barn orkar inte en dag i skolan utan att få fylla på energi. Hur ska barnen kunna tänka en hel dag? Jag skulle däremot inte sova sämre om Umeå inte blev kulturhuvudstad 2014.

Men som sagt, har inte jättebra koll på hur det fungerar. Men för mig låter det som något som borde kunna göras. Pengarna behöver kanske inte komma utav högre skatt, utan av mer logiska prioriteringar. Jag skulle väldigt gärna höra varför det är som det är av någon politiker. Så jag kan förstå. Måste ju vara av en bra anledning man fördelar pengarna som man gör idag? Någon annan som tänkt på det? Eller vet svaret på min stilla undran?

torsdag 1 mars 2012

Tydligen kan jag skriva..

På mindre än ett dygn har jag fått höra att mina blogginlägg är bra skrivna. Någon gång har det hänt tidigare. Igår var det en tjej som hälsade genom Y. Som jobbar på avdelning på psyket. Och idag en tjej jag känner som har ADHD. Inte vet jag om det är för dom har någon slags inblick i vad jag skriver om. Andra med ADHD/ADD kan känna igen sig, det är viktigt. Det som finns då man träffar en grupp med andra så kallade bokstavsbarn är en känsla man inte tidigare upplevt. Den där förståelsen om vad det man pratar om, faktiskt betyder. Som den här tjejen också sa, att hon känner igen sig. Även om inte alla saker är likadana. För vi är ju individer, med samma diagnos men lite olika svårigheter. Och olika personligheter. Men den där kärnan som binder oss samman. Och hon tog också upp om det här med att andra inte kan förstå riktigt, hur man kliver upp och kliver in i kaoset. Jag kan försöka förklara det. Men det finns ändå en slags totalkvot för vad andra kan förstå. Det är skönt att prata med andra, "likadana". Man behöver liksom inte säga så mycket, för man pratar samma språk.

Ja, skrivandet. Jag blir glad av att höra att jag skriver bra. Jag tycker ju att jag skriver lite vimsigt. Känner att jag har svårt att få fram riktigt vad jag menar. Sen läser jag ju inte igenom texten. Jag publicerar bara. Korrekturläsning, vad är det? Men jag känner nu att jag överraskas av mig själv då jag efteråt läser min egen text. Ofta ser det faktiskt ganska ordnat ut ändå. Jag har fått ut det jag kände i text. Jag sätter mig och vet vad jag vill skriva. Men kan innan inte riktigt samla tankarna för vad och hur jag ska få fram det. Men märker nu att jag sätter mig, börjar skriva och så löper det bara på. Blir ganska långt ibland, för jag får helt plötsligt jättemycket jag vill skriva. Kanske hade kunnat tänkas igenom och samla ihop det. Så det blir mer koncist. Men jag kan inte. Och jag skriver ur hjärtat. Vad jag vill förmedla och genom att inte försöka sammanfatta, tycker jag att det blir ännu mer ärligt. Det går från tanke till text, utan att riktigt passera hjärnan. Direkt från hjärtat.

Annars har jag spenderat någrs timmar på psyket idag. Jag är klar med utredningen hos arbetsterapeuten. Sista frågorna. Nu sammanställer hon och sen får jag höra vad hon kommit fram till. Och då kan vi börja jobba istället. Ska bli intressant. Har varit jobbigt. Flera möten, många formulär och mycket frågor. Jag har så svårt att svara på många, ska beskriva saker. Vad fungerar inte och så, mer i detalj. Jag vet ju, men ändå inte. Att ge ett kort svar, har jag svårt för. Skattningsformulär också. Jag kan inte ange en siffra. 1-5. Det är svårt. Måste diskutera nästan varje fråga. Vad menar hon, vilken situation osv, för att kunna komma fram till den där siffran. Men det har varit det viktigaste just nu. Arbetsterapeten. Det känns som hon sitter på nycklarna som jag behöver. Strategierna som precis jag är i behov av. Det blir bra.

Biverkningarna är bättre. Det är jag väldigt glad över. Att monstret som tog över mig har börjat krypa ut igen. Då kan jag ta mig an nästa medicinjustering.

Det går bra nu. Det brukar folk säga. Kaoset är ganska stort just nu. Men jag är gladare. För jag känner mig mer och mer trygg i mig själv. Kaoset ställer då till det. Men slår inte ner mig lika hårt då. Håller på skriva ett inlägg om självkänsla. Och försöker sammanfatta en studie. Det blir bra det. Då jag fått ihop vad studien handlar om, så jag kan förmedla det och koppla ihop det med mina egna tankar.

Imorgon är det fredag. Härligt. Woo hooooo.. Tycker ni inte?

onsdag 29 februari 2012

Om man får tillåtelse att stänga en dörr, kan man öppna en annan!

Jag lärde mig aldrig multiplikationstabellen. Jag fick hemläxa att lära mig den många gånger. Träna extra. Kan den fortfarande inte, tror inte jag skulle kunna lära mig den heller. Och tycker inte heller att jag behöver det. Jo, 6x8 är 48. Det lärde jag mig för min kompis gjorde en viss klang i den och det rimmade. Hon försökte hjälpa mig att lära mig den också.

Jaha, kanske ni tänker, varför skriva en hel radda om multiplikationstabellen? Därför att det var något som jag fick träna på och aldrig lärde mig, vilket var bortkastad tid. Självklart, man kan ju inte ge upp och inte försöka lära sig något man har svårt för. Men jag har andra saker som jag istället lärt mig, fast jag bara inte gör det på "rätt" sätt. Genom att jag aldrig lärde mig multiplikationstabellen, så satt jag vid varje sån uppgift och skrev 8+8+8, osv. Därför är jag riktig bra på huvudräkning. Snabb, jag tycker det är roligt att skynda sig att räkna ut något så jag får slänga ur mig svaret innan nån annan hinner. Jag var heller inte jättebra på matte, men inte heller så dålig. Jag kämpade med den. Och det värsta som fanns, var att man var tvungen att beskriva hur man kom fram till svaret. Det var jobbigt, men jag gjorde det och det tog en himla plats för alla omvägar jag gjort innan jag kom i mål. Och dom försökte visa mig hur jag skulle räkna, hur man skulle räkna för att få fram samma svar. Men då förstår jag inte tyckte ju jag. Vad spelar det för roll om det är ett enklare sätt. För mig var det ju inte enklare. Och så knäpp en av mina lärare var då han inte kunde förklara varför man använde den modellen för att komma fram till svaret. Det var ju ologiskt, jag måste ju förstå varför. Jag kan inte trycka in en modell, bara för att så är det. För det var svaret jag fick. Så är det. Ja, men varför? Jag kan inte förstå annars.

Jag tar ofta omvägar innan jag är klar. Visst, i en del situationer tar ju det en oerhörd energi. Men jag tänker så här, att jag kanske hinner se andra saker ur andra perspektiv eftersom jag går mina omvägar. Och jag förlorade inget på att inte lära mig den där jäkla tabellen. Jag vann egenskapen att bli snabb på huvudräkning. Är det verkligen så viktigt alltid att alla ska göra saker på ett visst sätt? Det viktiga är väl om personen i fråga tycker att det är ett bra sätt. Helst om utkomsten är densamma. Kan man inte lägga den energin på någonting annat då. Och mitt sätt var bäst för mig och trots att matte var ett "hat-ämne", så var ju motivationen högre om jag fick göra på mitt sätt. Dom kanske tyckte att det var lite opraktiskt visserligen, eftersom jag var tvungen att ha ett kluddpapper så jag skulle rymmas med svaret sen i boken. Och för att jag ofta inte hade nåt papper och skrev på bordet istället och suddade. Skrev och suddade. Det var praktiskt tyckte jag, då det var klart suddade man och så var det nästa uppgift. Och jag slapp se det där kluddet som störde nästa tal.

Så, jag tycker att så länge man lär sig så spelar det ingen roll hur. Det ska inte behöva läras på det "rätta" sättet bara för att det ska vara så. Som sagt, en dörr som man får lov att stänga, ger utrymme att öppna en annan. Och då kanske utveckla en färdighet som blir stark, istället för att traggla med något som blir halvbra. Eller inte bra alls. Det kallas att vända något negativt till något positivt. Se möjligheten och ta vara på den. Min nyfikenhet är också ett exempel på något positivt som hjälpte mig i skolan. Jag ville var varför saker var som dom var. För viljan att förstå var det inte fel på. Förklarar du för mig varför det är så tills jag faktiskt förstått, så har jag lärt mig nåt. Så, min nyfikenhet gav mig MVG i samhällskunskap på gymnasiet. Jag ville veta, jag diskuterade och argumenterade. Det la min lärare stor vikt på. Mer vikt på, än om jag bara läste och levererade vad som stod. Precis som en lärare ska vara tycker jag. Det som antagligen var det tråkigaste ämnet av alla (förutom geografi), men blev då mycket roligare då jag fick lägga in det i ett mer levande scenario.

Många negativa saker kan ses ur en positiv synvinkel, bara man tillåts att lägga energi på rätt tyngdpunkt. Många saker blir inte negativt, förrän någon tillslut fått personen att tro att det är så, att dennes rätt är fel rätt. Uppmuntran att följa sin egen väg, för det är en styrka att se saker på andra sätt. Det är det som kallas kreativitet.




Så lägg det på minnet: Dom som tar dom krångligaste vägarna hinner se mer än dom som bara trampar på rakt fram.