Det har varit några tunga dagar nu. Igår var väldigt jobbig. Jag tog tag i en jobbig sak och jag lyckades även stoppa negativa tankar genom att kasta ut en livlina. Jag ska nog känna mig stolt över att jag tog mitt ansvar, men det känns som ett nederlag bitvis. Min psykolog säger att jag har ett funktionshinder, det har man om man inte får ihop alla delar i sitt liv som är nödvändigt. Jag som så länge velat höra de orden, att jag inte är lat och dum. Jag har ändå svårt att ta emot det, jag som trodde att när jag fick höra det skulle äntligen få mitt erkännande om att det faktiskt inte är så att jag inte försöker. Men det är nog så det är, man måste få tid att sörja att allt man så gärna ville klara av inte går. Att livet i den form man försökt att uppnå inte lyckas. Att jag behöver hjälp med vissa delar. Man vet aldrig vem som har det så. Det kan vara vem som helst, din granne, din fru, din mamma, din vän eller den du trodde var den duktiga, den som du sett upp till, den du trodde klarade allt. Man vet aldrig vad som sker bakom lyckta dörrar. Inte ens alltid, även fast du bor med någon.
Ibland kanske man inte vill veta. Ibland vill de runtom veta, men det är svårast att erkänna till de som står närmast. De som så gärna vill trösta och att du ska må bra. De tröstande orden, de som ges i all välmening. Man ska inte sluta med dom. Men ha i åtanke att orden, de uppmuntrande orden om att "detta klarar du". De orden kan få en att känna sig ännu mer ensam i sina svårigheter, eftersom du känner att du inte blir tagen på allvar. Och att du måste fortsätta dölja dem, eftersom de runtomkring just vill att du ska må bra. Inte heller kanske de ser vad du har svårt med. Och du slutar säga vad du känner. Det är inte bra, eftersom saker blir mindre om man uttalar de till någon. Så en uppmuntran till er som vill uppmuntra, glöm inte bort att det som oftast är det viktiga är att lyssna och bekräfta känslorna över att man mår dåligt eller har det svårt. Det kan ofta vara den största trösten!
