Har gjort fler och fler upptäckter i min omgivning under de senaste åren. Från att, som förut, tro att det var sällsynt att må så fruktansvärt dåligt, till att upptäcka att det finns hur många som helst runt om mig. Vilket såklart är väldigt tragiskt. Men samtidigt så bra att man berättar, för helt plötsligt möter man en människa som känner som jag gjorde. Som helst plötsligt inte längre känner sig ensam. Alla kan vi må dåligt, av olika anledningar. Livslångt, som under kort tid. Alla berättar inte alltid om sina fysiska sjukdomar och så heller inte alltid om sina psykiska. Så allt måste respekteras. Men att inte få välja att kunna berätta om det psykiska måendet, utan att det tittas snett på en är tråkigt.
Jag själv har svårt att behålla kontakter. Det är som med det mesta annars i mitt liv, korta episoder, som snabbt läggs åt sidan och göms i botten på byrålådan. Det betyder inte att jag inte fann någon glädje i den jag fann. Kanske är det pga den otillgängliga delen av mig det rinner ut i sanden. Att jag under perioder är helt onåbar för omvärlden. Och kanske för att jag tyvärr tröttnar ganska fort. Jag är ingen sitta och fika-människa och sitter sällan och pratar om livets lättheter. Kanske ett tag, men sen blir jag uttråkad. Däremot är jag en människa som finner något intressant i att prata om livets svårigheter. Det kan vara allt som är relaterat till mina egna erfarenheter och ta del av andras som är liknande. Men jag har även lätt för att fråga människor om saker som kan vara känsliga. Jag är väldigt intresserad av människors livsöden, som den gången jag frågade en invandrad kvinna om hur hon kom till Sverige och fick prata om hur hennes man inte hörde av sig på tre år och hon trodde han var död tills han en dag kom dit och knackade på dörren.
Omvärlden består mer av "onormala" människor än "normala". Nu vad som kan kallas normalt. Det normala är väl mest den norm som vissa försöker slipa på för att det ska vara så. Jobba, städa, ligga på fredagar och ruta in livet i samma visa tills man dör. Vecka ut och vecka in. Ja, men man måste ju det, säger vissa. Det är det som kallas att vara vuxen. Men måste man det? Vill man det, på riktigt? Eller är det helt enkelt det vanliga att-nöja-sig? Man lever bara en gång och det är tragiskt att dö med vetskapen att man jobbade hela livet och att just varje vecka mest såg likadan ut. Nej, då lever jag hellre i ett mörkt hål och sticker ut för att jobba mig framåt och ibland uppåt till det riktiga solskenet. Än en konstant molning dag med små solstrålar som strilar fram.
De människor jag kan behålla i mitt liv är få. Jag har försökt så många gånger att utöka min sociala krets. Men det går inte. Vilket gjort att jag känt än mer att jag är udda. Men har insett att jag vill inte det. Jag är den som sätter mig bredvid de udda människorna, för det är dom jag lyckas prata med. De jag sedan håller fast vid, är de som är galna och som berättar. Berättar om verkligheten. Om skiten i livet, istället för att låtsas. Låtsas känna sig nöjd med att städa, jobba och ligga på fredagar. Även om lättheterna också behandlas, för det är inte heller som att vi sitter och gräver runt i mörkret dygnet runt. Kanske de också behålls för att de i perioder kan vara lika otillgängliga själv. För det tas inte som att de inte bryr sig. Jag vet att det bara är att försöka igen. Och ibland igen. Det är kanske därför jag också tycker en stor del av min omgivning består av dessa människor, eftersom vi dras till varandra. Likt en pluspol och en pluspol, trots att magneter består av en minuspol. Vi kämpar oss fram till varandra. Som om vi märkte att vi behöver såna som oss själva att dela med av oss själva till. Där ålder inte har någon betydelse. Jag tror det beror på att vi själva inte definierar oss på det sättet. Därför vi alla är ålderslösa. Eller så känner inte alla så, utan det bara råkar vara så att de jag hittat är så. Hur som, så tycker jag det är fint att vara ålderslös. Fint att visa hur jag ser ut innanför skinnet. Jag bjuder isåfall på de som sneglar snett på mig. Vill någon hellre titta på andra än sig själva, så är det jag som ser det mest tragiska. Att inte våga möta sin egen spegelbild av rädsla för vad de kan få se...
