Mormor

Har i flera veckor av och till drömt om min mormor. Bara vackra drömmar där jag varit med henne. Igår då jag pratade med min kusin berättade jag det och hon påminde mig om att det i dagarna var 9 år sen hon dog. Hon själv berättade om en kvinna som tackat henne en gång och tog hennes händer. En stöt gick genom hennes kropp för de var som om det varit mormors händer. Lika lena och mjuka. Jag minns också hennes händer, som en nyfödds mjuka hud. Jag sa det en gång till henne. Minns även när hon var sjuk och jag satt med henne i soffan och höll hennes friska hand. Jag kan känna fortfarande hur de kändes.

Jag och samma kusin brukade säga att hon skulle leva i hundra år. Hon själv sa att hon ville gå ut i skogen och dö under en gran. Och hon sa alltid; "stinta" till en. När jag vaknar efter att fått träffa min mormor i mina drömmar under natten vaknar jag aldrig med sorg. Jag vaknar alltid med glädje i hjärtat!

Vad händer då...

... man vet att man måste kliva upp för att åka på apoteket och hämta ut medicin på morgonen. Jo, då tar man sig inte upp och sover till 12. Igår tog jag halv dos lamictal och blev less över att medicinen inte fanns på apoteket och jag fick jaga för att få ett recept. Detta resulterar att jag blir jävligt less och rutinen är bruten och då skiter man blanka fan i att orka sig upp för att hämta den. Och äter godis till frukost.

Vad händer då jag kommer på apoteket då? Jodå, medicinen finns. Men de har skrivit ut 50 mg:s tabletter, trots att jag upprepat flera gånger att jag äter 100 mg och ska på lördag öka till 200 mg. Vilket betyder att medicinen nu räcker i 13 dagar och jag har fått betala mer pengar än jag behöver. Jag kanske dessutom kommer få öka ännu mer och ja, då kan man ju räkna ut att den inte räcker särskilt länge. Så nu är jag ännu mer less. Jag har för tre personen igår förklarat att jag tog halv dos för jag inte hade mer och hade tänkt ta en halv dos på kvällen för att jag var tvungen. Men la vikten vid att jag äter 100 mg och SKA öka. Fattar dom inget? Hela dagen är nu helt jävla i obalans och jag skiter fullständigt i den jävla morgonplaneringen eftersom det nu är mitt i dagen. Jag tänker inte syssla med nåt tråkigt skit idag. Jag gör som jag vill bara jag faktiskt gör nåt. Så nu ödslar jag inte mer energi på det heller. Nu ringer jag mina barn istället, mina guldkorn!

Min fina vän

En av de finaste faktiskt. Topp 3 skulle jag faktiskt vilja påstå. Det är världens bästa Catta jag pratar om såklart. Efter att inte träffats på ca två veckor så var det precis vad jag behövde ikväll. Efter en vecka av total förvirring. Jag fick till och med fram ord på ännu fler saker jag ännu inte kunnat sätta ord på förut.

Catta var den som fick in mig på psyket. Som såg vad som behövdes, som hjälpte mig se det då jag tvivlade på vad jag trodde om mig själv. Catta var den jag sökte mig till för hon var en bekant. Men mest för att hon, genom sin blogg och genom att prata öppet om sig själv och sina svårigheter, var någon som jag visste skulle förstå. Jag sträcker sällan ut en hand. Och absolut inte om jag är ute på okänt hav. Men någonstans var jag tvungen att få stöd. Så jag sträckte handen till henne. Och hon tog den varmhjärtat. Hon gav mig en kram då jag kom hem till henne för första gången och det kändes inte konstigt. Hon sa att hon gav mig den så jag skulle slippa fundera över hur jag skulle hälsa då jag kom. Ett fenomen jag ofta grubblar på faktiskt.

Jag öppnade mig för första gången för någon annan. Sa det fulaste till henne. Det jag faktiskt aldrig sagt till någon. Mycket av det som jag fortfarande inte sagt till någon. Där jag för första gången kände att jag kände igen mig i någon. Där jag kände att jag passade in. Där jag även så hett önskade en mall. Men orden som upprepades var ständigt: "Jag kan inte ge dig någon mall. Vi är alla olika. Jag kan bara berätta hur det känns för mig och bekräfta det du säger". Och så är det. När jag pratar med Catta kan jag berätta. Ibland bekräftas det. Ibland behövs det inte för vi båda förstår. Ibland säger hon: "Så är det inte för mig". Ibland säger jag det. Den gemensamma nämnaren är två personer med svårigheter att klara det "vanliga" livet. Med flera saker som vi har gemensamt. Men även mycket som skiljer sig åt. Den enda regeln är att ingen känsla är förbjuden. Än vilket ämne som behandlas. Om hon mot all förmodan börjar förklara sig frågar jag vad hon håller på med. Varför hon ursäktar sig då jag inte dömer. Där jag tar till mig av hennes rättframhet, men där jag även kan ge tillbaka lugn. Där jag låter henne vara och inte gör nåt väsen av det. Bara frågar och lyssnar. Och samma tillbaka. Där jag kan komma med saker som sagts till mig, som gjort mig förvirrad och som inte känns rätt men jag behöver hjälp att komma fram till varför. Då jag lämnar dörren har jag fått hjälp att klura ut det jag hade inom mig, men som jag bara inte klarade av att gripa tag i helt själv. Skratt till gravallvar behandlas oss emellan. Men även tystnad ibland. Och jag känner tacksamhet över att hon anförtrott så mycket till mig också. Att jag kan ge henne klarhet i hennes känslor, bara genom att också vara öppensinnad.

Idag fick jag sms av henne där det stod: <3 jag är så innerligt glad att jag fann dig....
Fast där jag trott att det var jag som fann henne. Nu vet jag att vi fann varandra och jag är så glad att ha fått en så kär vän som hon blivit. Tillsammans är man stark!