Jag minns klart och tydligt första gången jag uppfattade min oro och rastlöshet för vad det var. Jag klev ur mammas bil som hon parkerade utanför lägenhetslängan vi bodde i. Hon gick in före mig. Jag stod kvar utanför bilen och undrade varför den här oron fanns i mig. Jag är ju ett barn, tänkte jag, jag har ju inget att oroa mig över. Jag förstår inte hur jag kunde tänka så, känns omöjligt för en sjuåring.
Andra exakta minnet jag har, som jag stannade upp och tänkte på det var jag kanske tio-elva år. Jag granskade min bästis och undrade varför hon såg så lugn ut då hon torkade av köksbordet. Tänkte att varför är inte jag så. Men kom fram till att hon och alla andra känner nog också som jag. Jag ser nog lika ordentlig ut då jag gör saker. Även fast en sån enkel sak kändes som att rastlösheten dansade i mitt huvud.
Den verkligheten man känner inom sig, är ju sanningen. Det är svårt att tänka sig att man tänker annorlunda. Alla tyckte jag var lugn då jag var liten. Mamma tyckte jag var rätt seg av mig. Tog tid på mig. Det lugnet jag hade på utsidan.. Det lugnets motsats, den oändliga rastlösheten klöste inom mig som ett monster. Inuti klättrade jag på väggarna. Jag tyckte om att vara själv ganska mycket ändå och det gör jag fortfarande. Nu vet jag att det är för jag har dåligt filter. Det tränger in i mig och fastnar väldigt länge. Mitt filter är också trasigt när det gäller att filtrera bort inuti. Varje pirr, varje knak, varje stick till och med hårstrån som ömmar, uppfattar jag. Sjukgymnasten hjälpte mig förstå det och jag förstod hur logiskt det är att jag blev rätt hypokondrisk av mig. Allas känslor åkte rakt igenom och naglade sig fast där inne. Och bodde kvar långt efter att den personen som ägde den, skakat av sig den för längesen.
I eftermiddag har jag varit arg. Skrikit och skrikit, för ljuden ekat i mitt huvud. Ett andetag från någon av barnen sögs upp och lät som om någon lika gärna stod och skrek in i mitt öra. Det är fruktansvärt, för jag hade ingenstans att ta vägen. Jag var själv med dom. Tillslut började jag gråta istället. Länge, länge och det gjorde så ont i mig av allt ljud. Och ökade för jag var så ledsen att jag var arg för att jag inte kan va med dom. För jag känner att jag knappt orkar med ett andetag som ekar. Man kan inte be sina barn att inte få röra sig. Försökte förklara att ljud som knappt hördes, hörs jättehögt för mig. När jag la min minsta så somnade jag med. Det är sorg, som i dom värsta stunderna gör att jag inte vill leva. Inte orkar leva, även fast jag vet att jag inte vill dö. Det är en sorg som bor inom mig. Och dom gångerna gör att jag skjuter ifrån mig mina egna barn. Och det gör ont. Både för min egen och deras skull. Då önskar jag att min hjärna bara kunde va normal. Att mitt lugna yttre också bodde inuti mig. Jävla jävla hjärna, du fuckar upp mitt liv!!!!!
