Hur har dagen varit idag då?

Imorse var jag som tidigare dagar så trött, att jag inte förstod hur jag skulle genomlida dagen. Men efter att suttit fast vid datorn en stund på förmiddagen så fortsatte jag tvätta. Och tvätta och vika och hänga. Jag blev så less på att tvätten är ett sånt stort problem att jag lyckades få in flera baljor tvätt in i garderoben.

Det har nog sjunkit in och bearbetats nu. Så motivationen kom helt plötsligt. Så idag har jag skrivit om och funderat ut ett enkelt tvättschema. Det kan inte bara stå att jag SKA tvätta. Det måste stå hur och i vilken ordning och när på dagen vad sker. Men nu har tanken hunnit ifatt och jag tror detta kommer fungera. Kanske vissa ändringar kommer behövas, men nu lägger jag allt fokus på tvätten ett tag. Måste acceptera att jag bara klarar av ett område i taget. Även fast så mycket annat är kaos. Funderar dock lite på hur lång tid det kan tänkas ta, hur länge borde det ta, hur länge förväntar andra att jag ska ta på mig för att fixa detta? De vanliga tankarna. Men nu är det JAG, jag måste försöka trycka undan dessa störande tankar och fokusera på att jag vill få detta att fungera. För min skull. Inte för att hamna inom någon mall för vad man bör klara på en viss tid.


Jag börjar känna att jag bara skriver om tråkiga rutiner, negativa saker kring ett funktionshinder och verkar allmänt negativ själv. men så är det inte. Snart kommer ett inlägg om det positiva med mig och min ADD. Men sen är det ju de jobbigaste sakerna och de viktiga sakerna att diskutera som jag främst får lust att blogga om. När något faktiskt fungerar har jag mindre behov av att avreagera mig genom att skriva.

Jo, just de.. dagen har varit bra. Trots skitmycket tvätt. För jag blev motiverad och det gjorde mig glad och jag kände mig värdefull. Idag är jag värdefull både i handling och tanke, vilken grej!

2/3 vågar ej berätta om psykisk ohälsa

Sitter med tv4 på i bakgrunden nu på morgonen och hör att Hjärnkoll gjort en undersökning som visar att 2 av 3 personer inte vågar berätta om sin psykiska ohälsa pga rädsla för fördomar. Rebecca Anserud från Umeå berättar att hon insjuknade i bipolär sjukdom som 15-åring. Hon höll det hemligt, även för sina föräldrar. Tillslut vågade hon börja berätta och är nu ambassadör för Hjärnkoll. Hon säger att "Öppenhet skapar öppenhet".

Jag var aldrig öppen om hur dåligt jag mådde under högstadiet och gymnasiet. Jag led i det tysta, eftersom jag inte visste hur jag skulle berätta. För jag kände mig så fel. I gymnasiet gick jag ofta utanför dörren och vände och gick in och la mig i sängen igen. Det gick bara inte att gå hemifrån. Tillslut skrev jag till min klassföreståndare som det var. Att jag mådde psykiskt dåligt och att det var anledningen till att jag inte kom på skolan. Hon ordnade en tid hos skolans kurator som jag träffade en gång. Sen skulle hon boka en tid till, men det gjorde hon aldrig... Så jag som knappt vågat be om hjälp gick såklart inte tillbaka och undrade varför hon glömt mig. Utan tänkte bara att det var klart hon glömt mig, jag är ju inte värd något.

Jag kände mig så ensam och det kändes som att jag var den enda i hela världen som mådde dåligt, även fast jag på någon nivå förstod att det inte var så. Men då det inte pratas om och man känner sig så liten, hur ska man våga öppna munnen och börja prata?

På Universitetet var det samma sak. Tills en klasskompis bara sådär började prata om sin antidepressiva medicin. Jag sa att jag också åt det. Och då släppte det. Helt plötsligt visste jag om flera som åt medicin och jag började prata om det. Jag började blogga då jag blev sjukskriven och har sedan dess varit öppen om det. Och jag kan instämma i att öppenhet föder öppenhet. Utan öppenhet hade inte andra sagt till mig hur de mår. Utan andras öppenhet hade jag inte kunnat be om hjälp i min tur. Och ensamheten hade fortsatt.

De som är yngre och har ännu svagare ben att stå på, de behöver oss vuxna som berättar. Att minska stigmatiseringen, öka kunskapen och sakta men säkert närma oss en normalisering av pyskiskt ohälsa som erkända sjukdomar.  Att visa dem att vi är många och att det är okej att prata om och att våga söka hjälp. Att dom inte är ensamma. Skulle det pratas om detta i vardagen, skulle alla dessa ungdomar kunna stödja varandra. För jag tvivlar på att jag var den enda som led i tysthet under skolåren.

Att prata om psykiska funktionshinder och sjukdomar kan mötas av mycket fördomar. Men för varje människa man möter som det öppnas upp något inom är det värt allt. Och för mig att kunna vara öppen är värt allt, att slippa bära korset själv.

Trots öppenhet är jag inte utan skam. Den är rotad djupt inom mig. Ett exempel är att de undrade på fritids hur mitt barn skulle gå under höstlovet. Jag fick dåligt samvete och blev stressad över att jag känner behovet av att ha henne där, både för hennes och min skull. Att inte räcka till som mamma. Men svarar ändå att jag kan försöka korta ner dagarna. Senare blev jag så arg på mig själv. Hade jag haft ett fysiskt funktionshinder som gjorde att jag behövde barnomsorg för att orka, hade jag säkert inte känt att jag behövde korta dagarna för deras skull. Då det är jag och mina barn som lider av att jag inte orkar finnas där hela tiden.

Men skam eller inte skam, jag har ett samhällsansvar att prata om det. Även om jag respekterar dem som känner att de inte orkar. Det är så sorgligt bara. Att vara ensam i det som är svårt är fruktansvärt och ger bara ökad ohälsa. Ingen förtjänar ensamheten och ingen förtjänar skam över att ha en sjukdom eller ett funktionshinder. Ingen av oss har valt det.


Se klippet nedan:



Länk till Hjärnkolls hemsida: 
Diskriminering av personer med psykisk ohälsa – en intervjuundersöknin