Från och med förra veckan är jag föräldraledig, eftersom min sjukskrivning inte blev förlängd. Egentligen orkar jag inte vara hemma med barnen 100% just nu heller, inte såhär pang på efter en total sjukskrivning. Men att jobba hade jag absolut inte orkat. Så jag gör mitt bästa och umgås med mina finaste. Jag har blandat veckorna mellan min äldsta och min fyraåring, så får de andra två gå 15 timmar på dagis. Som någon slags mjukstart iallafall. Men trots att det bara gått en vecka, även om jag faktiskt tycker att det går bättre än förväntat, så känner jag av stimulansen. Jag har sedan förra veckan slagits av en trötthet större än på länge. Jag somnar till hela tiden, även vid köksbordet. Som om det vore det enda sättet för min hjärna att stänga av all stimulans. Det är inte bra, eftersom jag inte kan ligga och sova med barnen hemma. En tupplur kanske om de båda stora är hemma och lillan sover. Men ananrs bara med min äldsta som är lite lugnare. Min fyraåring är ganska aktiv och kräver aktivitet och klarar inte av att sitta och se en hel film, absolut inte då hon är enda barnet hemma.
Så jag försöker hålla mig aktiv om dagarna såklart och skjuta undan tröttheten. Men man måste ju sitta ner för att äta. Jag kanske får börja göra även det stående. Även om jag tror att jag faktiskt skulle kunna sova stående också.
Annars har min äldsta fyllt 6 år och hon har verkligen växt de sista månaderna. Inne i någon slags mini-tonår, hon som ändå varit i princip lugnet själv innan. Och min fyraåring, som tjatat i veckor om att få ta bort stödhjulen, men nekats i största övertygelsen om att hon inte kan cykla utan. Igår togs de av och oj, som hon cyklade. Från första taget. Hon behöver bara hållas fast vid första tramptaget och kan redan stanna. Ibland ramlar cykeln, men hon har ändå stått på benen hela dagen idag. Denna veckan har hon kvalitetstiden hemma med mig! Ettåringen frodas också, hon får mycket beröm på dagis, som att hon redan vet att hon ska hämta skorna på hyllan om man ber henne. Det tar jag faktiskt åt mig äran för, eftersom jag tar till såna enkla knep för att försöka få mina barn att utvecklas. Så sen jag började ta henne till dagis har jag bett henne gå bort med skorna till sin skohylla varje dag. Hon vet precis vilken som är hennes plats. Mina fina prinsessor. De kommer utvecklas till underbara personligheter. Eller är redan, men kommer växa ännu mera och har många år på sig innan de är vuxna. De är guldkanten i tillvaron!
