Jag har satt upp ett två A4 högt papper för att påminnas om frukten, så alla kan se det innan vi går ut genom dörren. Förutom alarmet som ringer för att göra iordning frukten. Men efter två dagar så är lappen osynlig... Men idag kom frukten ut på skohyllan iallafall.
Men tro på tusan att jag märkte att jag glömt det väl framme på skolan. Så jag åkte hem för att hämta den. När jag skulle låsa kom jag på att jag borde sätta en lapp i bilen så jag måste lyfta den för att sätta i bilnyckeln. Den borde jag ju se. Tänkte att nu gör jag det på en gång, innan jag åker för annars blir det inte gjort. Jag tänker jämt sen annars, för alla små detaljer känns oerhört stressande även fast jag inte måste skynda mig någonstans.
Kom till skolan och såg att jag glömt frukten. Igen. Jag stod ju med den i handen då jag skulle låsa dörren. Så hem... igen! Måttligt less var jag då. Men H måste ha frukten, för hon blir jättehungrig annars och även besviken på¨att jag aldrig kan komma ihåg saker. Väl hemma stod den på bordet där jag gjort iordning lappen. Det tog allt som allt en halvtimme att lyckas få iväg en burk med apelsiner.
Alla dessa småsaker som tar sån oerhörd tid, som jag tränar på men inte lyckas med. Och det har blivit värre och värre. Jag fattar inte hur jag ska kunna börja jobba. Det brinner i hjärnan då jag gör det och det får mig så ledsen att tänka på det. Det är som att den sista koncentrationsförmågan runnit ur hjärnan efter alla dessa år. Ska till läkaren den 14/10 och hoppas för allt i världen att jag snart får medicin och blir hjälpt av den. Annars vet jag inte hur jag ska orka. För jag känner att all övning inte funkar, kanske det kommer funka med medicin. För jag är väl medveten om att medicinen inte räcker. Och om jag börjar jobba och kör slut på mig en gång till, så kommer jag inte palla mer nånsin känns det som. Jag tycker det är så orättvist att jag ska stå som 100% arbetssökande. Om jag hade fått ett jobb redan då, det hade inte funkat. Inget här hemma funkar ju längre alls. Jag vill inte börja jobba förrän jag fått ordning på medicin och hunnit få öva upp de mest nödvändiga sakerna... Men det är bara att sitta snällt och göra som man blir tillsagd... Det är oerhört frustrerande att känna att man inte har kontroll över något alls i sitt liv längre!
