Vad var det som hände?

Jag gick tillslut och bakade kladdkaka och tog datorn till köket och såg Grey's samtidigt. Tre timmar senare hade jag städat också. Vissa har berättat att de har ett ADHD-skåp. Jag har ett ADHD-bord. Så jag bestämde mig för att fylla på det. Kaos samlat på bara ett enda ställe och inget kommer bort. Det finns ju någonstans på bordet. Där ligger det mesta, lite gott och blandat.

Var det medicinen? Jag vet inte, men det jag vet var att jag faktiskt inte kände mig stressad och kunde laga mat sen under kontroll. Hann även duscha innan middagsgästerna kom. Det var trevligt, även om jag gick undan en del och satte mig i vardagsrummet istället. Har tyckt att jag visst är med och kan koncentrera mig då jag är bland andra. Men har märkt att jag istället går undan. Det är samma anledning till att jag sällan orkar hälsa på hos folk, det tar för mycket energi att hålla sig alert. Så det är inte för att vara otrevlig, utan för att jag måste. Det sker omedvetet, även om jag blivit mer medveten om det på sista tiden.

Testar min nya app

Laddat ner bloggers app. Blev lite besviken, trodde man skulle kunna se kommentarer och statistik precis som på datorn. Verkar inte så. Har lekt med en fotoeffekts-app också, så kul man kan ha!

Ett tecken på en del brister som visar sig som ett kvitto i vardagen

Jag var på riktigt dåligt humör imorse. Hade dåligt samvete pga barnen och blir arg på mig själv. När jag kom hem satte jag igång en maskin tvätt. Gick sedan vidare till en av mina röriga hörnor. Så förbannad och less och ledsen över att jag inte kan komma igång, ordna upp mitt liv, fixa vardagen utan att det är som ett maratonlopp. Jag började sortera papper, lade saker i vissa högar, stötte slutligen på saker jag inte visste var de skulle vara. Då hände det som oftast händer...

Här är en bild som visar hur jag ordnat upp lite på bänken. CD-skivor i en hög. En bakform och en burk som ska in i ett köksskåp. En påse med pärlor i. En kartongbit ser jag ligger där, som legat där länge i röran. Trots att jag vet var den ska, hamnar den inte där, främst pga att jag inte kan sortera i hjärnan då det är så rörigt. Så inget tar sig därifrån, inte ens en bit kartong som ska lägga två meter bort i en påse.

Jag stöter på en skruvmejsel, den vet jag var den ska. Den ska i verktygslådan. Men det kändes jobbigt... Och se, där ligger batterier. Fungerar de, fungerar de inte, var ska dem? Och den där skålen jag inte vet var jag ska ställa... Stöter jag på ett litet problem jag inte kan lösa, så fastnar jag och kan inte ordna det andra heller. Slutligen går jag därifrån. Kanske för jag gick bort med något och började med någonting på ett annat ställe eller för jag, som idag, tänkte att jag går härifrån en stund. Om jag klarar av att hyperfokusera ett tag, brukar det kunna gå, men då är jag helt slut efteråt. För det betyder att jag gör allt jättefort, stänger ut allt runtomkring mig, jag kan inte ens gå och dricka vatten för då bryter jag fokuseringen.

Jag lyckades ordna två högar. En med papper i som jag inte får slänga. Och en brandvarnare. De hamnade på bordet så jag kan urskilja dem. Men efter att hamnat i situationen jag beskrev till bilden ovan, så ligger de fortfarande kvar där. Och sakta bildas små, små högar med ordning i lite här och där men jag fullföljer inte... och tillslut finns 25 olika oavslutade saker omkring mig. Hade jag bott själv hade de fått legat, tills jag tog bort dem. Eller tills de var överrösta med nya grejer och inte syntes längre. En del av det nya kaoset. Eftersom jag inte bor själv slutar det oftast på följande sätt.  De är ivägen, de klagas på och tillslut kastar jag tillbaka grejerna dit de låg från början. Och har alltså egentligen inte åstadkommit något alls i slutändan. Jag vet att det är bättre att då göra något alls, göra det som är viktigt åtminstone. Men då ska man kunna sortera ut vad som är viktigt och klara av att fokusera på det då det trots allt som finns runtom mig som får mig att mista koncentrationen. 

Detta kan visa sig i olika situationer, i läxläsning, vardagen, att hantera ett problem som uppstår.  Det som händer genomsyrar även efterföljande saker som planerats. Jag skulle idag åka till en kompis, innan det skulle jag duscha. Jag tog av mig byxorna jag hade på mig, lade dem i tvätten och började tvätta. Gick förbi högen och kände att NU tänker jag börja ordna här hemma. Är så less på detta kaos. Sen blev det som det blev. Nu sitter jag här, flera timmar efter, utan byxor och har inte duschat. Jag skulle kunna välja att bara åka och hälsa på min kompis. Men jag får sån stress över att jag inte åstadkommit något och vill inte åka förrän jag gjort det. Men eftersom jag är så handlingsförlamad går ofta hela dagen till ingenting. Jag gör andra saker, helt onödiga saker. Och i slutändan har jag varken fått det nödvändiga gjort, eller det jag ville göra för det är roligt. Det drabbar också min självkänsla. Att jag inte kan ha vänner, eftersom jag konstant (tidigare) behövt ljuga ihop saker som att jag har ont i magen, ont i huvudet bl.a. för jag inte tar mig iväg, blev så nedstämd eftersom jag inte fick något gjort. Att det jag så entusiastiskt planerade dagen innan, eller tidigare på dagen som att hälsa på någon inte går. Jag kan inte planera saker egentligen, men vill ju också kunna bestämma vad jag ska göra nästa vecka. bara stressen av att ha planerat något, får mig extra handlingsförlamad. Och att jag genom att vara jag, påverkar andra eftersom de ingick i planerna.

Detta beror på brist i organisation och planering. Främst är det ju kaos i första hand, för jag inte kan organisera. Dels så kan jag inte planera hur jag ska ordna upp det och ju mer kaoset infinner sig, desto svårare att göra något åt det. Det är också pga impulser som kaoset uppstår och förmågan att inte fullfölja. Jag börjar med något utan att egentligen tänkt igenom det. Det beror också på den fluktuerande energinivån. På att motivationen snabbt tar slut. På att jag (och många med ADHD) har svårt att hantera en situation då den inte blir som man tänkt sig. Då ett problem kommer och man har svårt att tänka ut alternativa problemlösningar. Detta kan skapa panik och för mig kan det bli oro och ångest. För barn kan frustrationen vid dessa situationer leda till att de skriker, kanske t.o.m. slår sönder saker eftersom kaoset i hjärnan är ett faktum. Detta är bara en situation taget ut mitt liv. Detta genomsyrar som sagt många delar ur mitt liv.

En del säger, "så kan jag göra", "jag är också slarvig", "jag blir också less och går och gör något annat". Men ja, dem som säger det kanske lyckas få ihop livet ändå?

Skammen kommer också. Jag sitter och skriver om det och ändå kan jag inte ta itu med det. Skäms eftersom jag undrar varför det bara inte går. Det som står ivägen är ju jag själv. Och förstår varför andra tycker att det är väl bara att skärpa sig och göra det. Jag förstår det ju inte ens själv. Men jag är min största kritiker. Att känna att man gör andra besvikna, trots att man försöker att inte göra det är jobbigt. Jag kämpar med att ta mig framåt, men tycker det är viktigt att visa på hur det är. ADHD och ADD finns, trots att många inte tror det. Och det kan hanteras om människor väljer att åsidosätta sig själva och sluta skuldbelägga (ofta omedvetet), eftersom det inte spelar någon roll hur många gånger du säger att nu lär du dig till nästa gång, eller du måste ju försöka, du kan om du vill, för du kan ju sitta och rita två timmar då du tycker det är roligt. Vad som är värre än att behöva kämpa, är att kämpa och få höra att man måste försöka mer, få höra att man inte ens försöker. Det är nämligen inte något man kan förändra, trots att man vill det. Inte utan tydlig och rätt hjälp och ev. med medicinering.

Jag skulle vilja säga att kaoset runtom mig representerar kaoset i min hjärna!