Jag: "Varför är bajshålet så brunt?"
M: "Ja, det måste ju vara för det kommer bajs där. För det blir ju brunare med åren"
Jag: "Men ändå.. det känns ju konstigt att bajset färgar av sig tillslut".
M: "Ja, men det måste ju va det..."
Jag: "Men jag är ju lite brun runt ögonen."
M: "Ja, du har väl fått bajs där också då!"
Får man ha kiss- och bajshumor som vuxen? Äsch, jag tycker de som inte undrar över dessa ting är tråkiga. Jag filosoferar ju kring allt, även detta mindre viktiga ting. Har nån svaret får ni gärna upplysa mig så jag slipper undra mer.
onsdag 2 mars 2011
Gott och blandat
Det är vad dagen bestått av. M kom hem efter sin lunch. Förmiddagen gick ändå bra. Barnen gick upp och lekte själva med sin minstaste lillasyster. Jag var fortsatt less och tog därmed tag i att städa toan och fortsatte avverka tvättberget. Är det något man kan förlita sig på så är det att tvättberget alltid växer, men aldrig tycks minska.
Jag tog sen och åkte ner på stan, men kände mig bara stressad och då försvinner inspirationen att ens orka titta. Så styrde kosen upp mot psyket och självklart är jag i sista sekunden som alltid. Detta rimmar dåligt för någon som även är ägare av Sveriges sämsta lokalsinne. Jag sladdade in på mottagningen och kom 10 minuter sent. Även om jag har ursäkten på gång om hur jag fick stanna vid varje rödljus och körde fel och ditten och datten så väljer jag att inte dra det. Jag vet ju att det är nåt som borde tas med i beräkningen, så det är ändå inte en bra ursäkt. Det tas inte heller någon notis om hos psykologen, så jag behöver inte själv lägga så stor vikt vid det. Det är skönt!
Jag berättade att när jag skulle åka så bad M mig ta ut soppåsen. Jag hade faktiskt tänkt på det själv, men hunnit glömma det lika snabbt igen. Men skyndade mig självklart att lägga till det då han stod och knöt ihop påsen åt mig. Han la ut den och la den mitt på bron med orden: "Jag lägger den här så kanske du kommer ihåg att ta den". Vanligtvis läggs den på sidan och jag glömmer den. Alltid. Jag svarar: "Du vet att jag lätt skulle kunna kliva över den ändå va?". Han säger bara "Ja, jag vet!" Och så skrattar vi över mitt kassa minne. Ibland kan man faktiskt skämta om sakerna som så ofta driver en (främst honom) till vansinne. Och egentligen glömmer jag den inte riktigt varje gång. Men eftersom jag alltid är sen så är varje sekund viktig och då känns den lilla extrastunden för soppåsen otroligt stressande.
Jag brukar ibland skämta med barnen också och säga: "Det är ju eran pappa som är eran mamma". Allt bygger såklart på att jag inte uppfyller normen som en mamma "ska" göra. Jag kan inte hålla koll på barnens grejer, vad som ska hända på dagis och komma i tid med barnen dit.
Jag som själv behöver påminnas om mina grejer som jag ofta tappar bort. "Men var är min telefon, nu har nån tagit min snusdosa, var är vantarna, var är nycklarna, vem är det som tagit mina greeeejer? Är det du, nä då är det du.. Oj, här var dom". M som skrattar för jag går omkring och hojar över att mina grejer går och gömmer sig.
Jag som måste påminnas av min sambo "Du vet att du ska dit då, har du ställt alarmet? Har du tagit medicinen, har du skickat det där brevet". "Jaja, jag ska. Okej jag tar medicinen. Ja, jag har skickat brevet.. (Jag ska göra det när jag åker nästa gång, jag MÅSTE komma ihåg) men brevet ligger ändå kvar en vecka i väskan.
Jag som alltid hastar iväg och får springa, köra för fort och ändå ibland har jag lång tid på mig. Ja, att lägga till på det att det kanske är barn som stretar emot när man ska iväg finns inte riktigt med i beräkningen. Jag som inte hinner slänga soppåsen som tar tre sekunder måste vänta på barn som tar år(känns det som) på sig att åla, kråla och vägra då jag redan är SEN.
Man kan ibland skratta åt det. Men det är inte roligt att behöva vara så beroende av någon då man inte vill behöva hjälp med de saker som är så små ibland. Jag ska försöka jobba på det. Men främst måste jag hitta nåt sätt att behålla det. Det tar emot. Nåt fruktansvärt, eftersom jag inte kan se hur man få ihop alla dessa enkla ting. Men nästa vecka ska det börja planeras. Idag nämndes ordet ansvar en hel del gånger. Jag är inte emot att ta mitt ansvar. Men det är ju bara så svårt då det inte funkar. Det gör mig ledsen. Jag klarar mycket, det är inte så, men just att få ihop saker som andra tycker "det är bara". Det får en att känna sig värdelös. Då kan man ha pluggat på universitet, lyckats med saker som i andras ögon är en bedrift, men i sig själv känns det bara som en stor svart smörja. Och berömmet kan ej tas emot. För jag sliter svett och tårar bara för att hålla ihop mig själv. Jag når bara ytan med nästippen.
Men just nu, just ikväll mår jag ganska bra. Som jag gjort sen några dagar tillbaka trots magsjuka i förbannelse. Men jag vill i min framtid ha några dagar, några veckor då jag känner mig låg. Inte tvärtom. Ja... det är vad jag vill ha i min framtid!
Jag tog sen och åkte ner på stan, men kände mig bara stressad och då försvinner inspirationen att ens orka titta. Så styrde kosen upp mot psyket och självklart är jag i sista sekunden som alltid. Detta rimmar dåligt för någon som även är ägare av Sveriges sämsta lokalsinne. Jag sladdade in på mottagningen och kom 10 minuter sent. Även om jag har ursäkten på gång om hur jag fick stanna vid varje rödljus och körde fel och ditten och datten så väljer jag att inte dra det. Jag vet ju att det är nåt som borde tas med i beräkningen, så det är ändå inte en bra ursäkt. Det tas inte heller någon notis om hos psykologen, så jag behöver inte själv lägga så stor vikt vid det. Det är skönt!
Jag berättade att när jag skulle åka så bad M mig ta ut soppåsen. Jag hade faktiskt tänkt på det själv, men hunnit glömma det lika snabbt igen. Men skyndade mig självklart att lägga till det då han stod och knöt ihop påsen åt mig. Han la ut den och la den mitt på bron med orden: "Jag lägger den här så kanske du kommer ihåg att ta den". Vanligtvis läggs den på sidan och jag glömmer den. Alltid. Jag svarar: "Du vet att jag lätt skulle kunna kliva över den ändå va?". Han säger bara "Ja, jag vet!" Och så skrattar vi över mitt kassa minne. Ibland kan man faktiskt skämta om sakerna som så ofta driver en (främst honom) till vansinne. Och egentligen glömmer jag den inte riktigt varje gång. Men eftersom jag alltid är sen så är varje sekund viktig och då känns den lilla extrastunden för soppåsen otroligt stressande.
Jag brukar ibland skämta med barnen också och säga: "Det är ju eran pappa som är eran mamma". Allt bygger såklart på att jag inte uppfyller normen som en mamma "ska" göra. Jag kan inte hålla koll på barnens grejer, vad som ska hända på dagis och komma i tid med barnen dit.
Jag som själv behöver påminnas om mina grejer som jag ofta tappar bort. "Men var är min telefon, nu har nån tagit min snusdosa, var är vantarna, var är nycklarna, vem är det som tagit mina greeeejer? Är det du, nä då är det du.. Oj, här var dom". M som skrattar för jag går omkring och hojar över att mina grejer går och gömmer sig.
Jag som måste påminnas av min sambo "Du vet att du ska dit då, har du ställt alarmet? Har du tagit medicinen, har du skickat det där brevet". "Jaja, jag ska. Okej jag tar medicinen. Ja, jag har skickat brevet.. (Jag ska göra det när jag åker nästa gång, jag MÅSTE komma ihåg) men brevet ligger ändå kvar en vecka i väskan.
Jag som alltid hastar iväg och får springa, köra för fort och ändå ibland har jag lång tid på mig. Ja, att lägga till på det att det kanske är barn som stretar emot när man ska iväg finns inte riktigt med i beräkningen. Jag som inte hinner slänga soppåsen som tar tre sekunder måste vänta på barn som tar år(känns det som) på sig att åla, kråla och vägra då jag redan är SEN.
Man kan ibland skratta åt det. Men det är inte roligt att behöva vara så beroende av någon då man inte vill behöva hjälp med de saker som är så små ibland. Jag ska försöka jobba på det. Men främst måste jag hitta nåt sätt att behålla det. Det tar emot. Nåt fruktansvärt, eftersom jag inte kan se hur man få ihop alla dessa enkla ting. Men nästa vecka ska det börja planeras. Idag nämndes ordet ansvar en hel del gånger. Jag är inte emot att ta mitt ansvar. Men det är ju bara så svårt då det inte funkar. Det gör mig ledsen. Jag klarar mycket, det är inte så, men just att få ihop saker som andra tycker "det är bara". Det får en att känna sig värdelös. Då kan man ha pluggat på universitet, lyckats med saker som i andras ögon är en bedrift, men i sig själv känns det bara som en stor svart smörja. Och berömmet kan ej tas emot. För jag sliter svett och tårar bara för att hålla ihop mig själv. Jag når bara ytan med nästippen.
Men just nu, just ikväll mår jag ganska bra. Som jag gjort sen några dagar tillbaka trots magsjuka i förbannelse. Men jag vill i min framtid ha några dagar, några veckor då jag känner mig låg. Inte tvärtom. Ja... det är vad jag vill ha i min framtid!
Två och ett halvt dygn...
... har det gått sen äldsta dottern kräktes. Det var (äntligen) dags att gå på dagis igen. Barnen klädde sig och gick ut i väntan på mamma. N var lite lös i magen, men inte kunde det väl vara magsjuka. Igen. Men hon kom in efter en stund och behövde gå på toa. Nummer 2. Då kom misstanken om magsjuka åter. Tillslut kom det i trosorna och då skrek mamman rakt ut och svor och spottade. Då var misstanken inte längre en misstanke, utan ett faktum. Ska detta för i helvete aldrig ta slut. Jag kastar in handduken. Nu vill jag inte vara med längre. Den återkommer än vad vi gör, så nu låter jag fan magsjukan härja fritt. Kom igen då ditt helvetesvirus.. Är det här allt du kan?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)