Hur gör dom för att somna?

Dom som går och lägger sig, i ett tyst rum och somnar? Ligger bredvid en sambo, samma sambo som för fem minuter sen låg och pratade och sa att han inte var trött. Nu ligger han och trynar i vanlig ordning. Jag har alltid avundat hans förmåga att borsta tänderna, klä av sig, traska upp till sängen och sen kunna somna på en grisblink. Bara sådär. Varför har jag aldrig kunnat det? Varför har jag varit tvungen att ha musik, bruset från en tv, eller snurrande tankar tills sömnen infaller efter att vrida sig runt i lakanen.

Att bo med en s.k. okomplicerad människa får mig ofta att undra hur gör han. Lyckas komma i tid till dagis med barnen, få iväg viktiga papper, inte stöka ner allt som kommer i hans väg utan helt per automatik få ruljansen att funka. Även om det kanske är lite tröttsamt ibland även för han. Ja, hur gör man allt detta utan att ens behöva fundera särskilt mycket över hur man får det att funka. Då andra part, dvs jag, måste kämpa med dessa saker och ändå knappt och ibland inte alls få till det.

Jag ligger och lyssnar medan han sover och avverkar några gäspningar samt några tankar till. Sen kanske jag också får sova lika gott, även om jag måste däcka till sömns. Fler människor borde stanna upp och känna lyckan i att kunna göra de enklaste sakerna, som sker på rutin, utan att behöva tänka. För det finns en hel del som inte kan det...

Jag gillar människor...

... oavsett kön, oavsett hudfärg, oavsett ålder. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var fördomsfri, det är jag inte. Däremot är jag öppen för allt. Jag skapar självklart vid första anblick en uppfattning om hur människan framför mig är. Men jag ger dom alltid en chans att visa vem dem verkligen är, om jag hade rätt eller fel. Min mamma kallade mig naiv då jag var ung. Jag vet att jag fortfarande är det, men samtidigt kan jag vara mycket cynisk. Eller har svårt att släppa människor inpå mig, trots att vissa kanske tycker jag berättar mycket. Jag vet inte.. vet inte vad andra ser i mig. Jag vet bara att jag ofta gillar de som är annorlunda, även om det inte är en regel. Trots detta har jag hela mitt liv försökt att bli "samhällstjejen", ni vet dom på gymnasiet, dom coola, dom som såg snygga ut och såg likadana ut allihopa. Även om jag tycker om "dom" människorna också beroende på den enskilda människan. Trots att jag älskade alla "udda" människor i min estetklass. Vi som satt och sjöng på håltimmarna i korridoren, skrattade högt i korridoren, vi som hade sjukt roligt, även fast jag en gång fick höra "du vet att alla skrattar åt er då ni kommer in i matsalen". Och? Ändå försökte jag bli så, som jag trodde man var för att bli lycklig. Konstigt egentligen eftersom jag aldrig varit så.

Jag känner att jag börjat vandra längs en lång stig, en slingrande stig där jag plockar upp delar av den person jag verkligen är. Jag är kanske också som "dom", men det är nog för jag är en mångfacetterad människa. En helt konstig, normal person. Som faktiskt i den känslan de senaste dagarna känner liv i mig. Då jag inte dödar den känslan för att försöka leva upp till något jag inte är. Fast grejen är samtidigt att jag inte vet vilka som är "dom" och vi och jag. Jag hittar faktiskt en hel del egenheter i alla människor och accepterar ganska mycket, förutom elakhet och utstuderad egoism. Jag tror på att alla gör misstag, av olika anledningar och att även om man gör om dom så kan man ändå känna om en människa är äkta eller inte. Jag själv är i vissas ögon omogen och barnslig, i vissas ögon är jag mogen, i vissas ögon oerhört klok och vis trots min ålder. Jag är alla dessa saker, för jag tror ju självklart att man kan var allt på samma gång. Men även för att jag (tyvärr?) anpassar mig till situationen med de människor jag är i kring. Men erkänner samtidigt mig själv som att samtidigt vara originell samt kontroversiell. För åt andra hållet kan jag inte heller bara gilla de "udda" sakerna, då jag inte gör det bara för att gå emot strömmen. Jag gillar det jag gillar helt enkelt. Let´s leave it at that.

Jag är Anna, 24 år, sambo, mamma till tre barn och är sjuksköterska. Men det har också varit nästan min enda identitet, i jakten efter en efterlängtad identitet. Man kan tro att det är att ha levt och åstadkommit mycket, men för mig, alltså mig som egen individ har livet försiktigt för första gången börjat. Jag har börjat krypa, för att kanske snart lära mig gå. Det känns svårt och underbart på samma gång. Jag ger mig äntligen utrymme för att vara mig själv!

Och några sista ord för att summera: Gillar du något så håll fast vid det, även fast det kan kännas jobbigt om andra tycker det är konstigt. Döda inte dig själv för att vara accepterad, för i slutändan har du tappat dig själv. Ta vara på dina egenskaper som du har, för det är de unika egenskaperna som oftast är de bästa att utveckla vidare. Om du känner dig annorlunda i så stor grad att det för dig PERSONLIGEN leder till svårigheter. Om du känner dig udda och undrar varför, för du känner i själen att något är fel. Lita på den känslan, för den är oftast rätt. Med det menar jag att alltid söka den hjälp du behöver för att hantera svårigheterna och ta vara på de delar som är bra. Att kanske äntligen få veta att det kanske finns en anledning till känslan av utanförskap, för att kunna acceptera sig själv. Tyvärr kan det ta ett tag av anledningen att man själv inte kan sätta fingret på det, men fortsätt berätta, fortsätt leta, gärna andra personer där du känner trygghet som kan stödja dig i jakten. Jag är helt säker på att jag kommer fortsätta snubbla, men så länge jag inte fått den rättighet jag har och provat alla vägar och den hjälp jag är värd kommer jag inte ge upp!