Gårdagen var rolig, men som vanligt springer jag runt som ett yrväder när jag är ute nånstans. Jag kunde inte somna då jag kom hem, för då jag slumrade till hade jag sån hjärtklappning. Men när den la sig sov jag några timmar. Drack lite igår, men vaknade helt o-bakis faktiskt. Känns skönt att dagen inte är förstörd. Däremot känner jag av att jag rubbat på sömnen, har funkat bra med sömnrutinerna ett tag nu, även om propavanet slutat funger så somnar jag ändå i någorlunda bra tid. Och upp kl halv 7 med väckning av sambon och har hållit mig sysselsatt faktiskt. Men att jag mår bättre har ju resulterat i större rastlöshet. Städar som en galning, från att haft det hur stökigt som helst. Håller på rensa upp så det finns mindre som kan störa mig i hemmet.
Igår innan jag åkte, så tog det ett bra tag då jag som vanligt har lite dålig tidsuppfattning. Skulle äta hos en kompis kl 18, men var inte klar förrän 19:30 så jag åkte direkt ner på stan. Och usch, den där stressen resulterar i att ag springer omkring som en yr höna här hemma. Tur jag är själv, för jag kan verkligen stöka ner på bara en timme. Men kvällen blev bra, ibland måste man rubba på rytmen också så man kan göra nåt roligt.
I övrigt mår jag lite bättre, däremot har ag fått mer ångest. Främst pga stress då det börjar pratas om jobb. Jag behöver mer vila och stressfritt, så jag sa det att isåfall får de strunta i att sjukskriva mig och jag blir utan ersättning. För jag börjar inte jobba igen för att snart åter bli sjukskriven. Jag känner att jag är på krigsstigen nu, jag är fruktansvärt irriterad och jag är rätt frustrerad på att jag träffat läkare två gånger och då två olika. Nu ska jag få träffa en tredje. Hur lätt är det för tre olika att bedöma mig. Sen är jag less på min psykolog just nu, jag kommer inte vara medgörlig på terapin på måndag kan jag säga. Dessutom får jag vänta tills i höst på adhd-utredningen för det blir semester. Då kan de ju få räkna med att jag inte börjar jobba förrän jag vet om jag har adhd eller inte. För det är först efter det jag får hjälp av t.ex. arbetsterapi i hemmet och dessutom tar det ca 4 månader om jag får hjälp från soc med familjepedagoger som kommer och hjälper till med struktur i hemmet. Jag mår inte sämre av att vara hemma, jag försöker strukturera. Och jag tycker jag ska få struktur på det mest grundläggande först, det närmast mig. Och det går, men det går långsamt. Men det är ju bra, för då kanske det håller i längden. Jag känner mig som sagt arg, frustrerad och ledsen.
