Vissa stunder blir det mer påtagligt

Barnen kommer hem. Innan så satt jag kvar i soffan ända sedan förra inlägget. J pockade på min uppmärksamhet och jag gav henne den så gott jag kunde. Men tankarna hamnade någon annanstans hela tiden. Hon fick flyga i soffan, hoppade i mitt knä och allt jag kunde komma på. Hennes skrikande skratt, var trots dess ljud underbart. Men gav mig också dåligt samvete, dessa stunder då jag än hur mycket jag vill, inte är här.

Jag skulle laga middag och hade svårt att fokusera. Allt som hände runtom mig svischade omkring och stressen i kroppen ökade. Jag berättade att än hur lite jag vill, kanske jag kommer bli på väldigt dåligt humör snart. Det kände jag. Det är så jobbigt. Det där fladdret runtom. Som att se allt och samtidigt ingenting. Att höra allt.. och samtidigt ingenting.

Jag har behållit mitt humör. Men inombords ligger stressen på en hög nivå, nästan så jag måste andas extra många gånger för att få syre alls. Dessa stunder och dagar är ALLA ljud jobbiga. Alla ljud är lika höga, oavsett den egentliga ljudvolymen. Jag hör allt. Just nu sitter jag här vid datorn och försöker läsa en blogg. Jag börjar läsa, scrollar längre ner, ser texten utan att egentligen läsa. Trots att jag vill läsa, men det handlar inte om det. Runtom mig dras det bitar från en godisbit, för att kunna sväljas av en tvååring. Tre barns konstanta tuggande hör jag. Prassel i en påse. Godisbitar som tas ur påsen och släpps på bordet. Någon ändrar ställning i soffan. Och från tv:n strömmar ljudet från en barnfilm.

Jag vill ju så gärna vara här. Sitta här. Vara med. Men det är jobbigt. Och än hur mycket jag hade bestämt att lördagen skulle bli bra, så räcker inte viljan. Det är jobbigt. Att allt bara går rakt in och all energi går åt till att inte brista. Eller försöka att inte brista och bli ett monster. Alla mina barns glädje och inte ens H:s förtjusning och dansande framför spelar någon roll just nu. Än hur mycket jag vill, så är det bara ännu fler jobbiga intryck. Som om det var för att provocera mig, även fast jag såklart vet att det inte är så. Där det inte spelar någon roll att jag mest suttit och vilat idag, för det hjälper inte. Det är den bistra sanningen denna lördagseftermiddag.

Solstrålen

Lilla J har vaknat och även jag har vaknat till liv. Vi har hunnit stöka undan en del och biverkningarna av medicinen är faktiskt ännu inte så farligt. Orolig mage och jag har kräkts en gång idag. Men det är hanterbart. Törstig är jag också. Så nu sitter jag och vilar lite igen, medan J leker runtom mig. Jag har planerat kvällens middag. Jag som älskar att laga mat har inte haft inspiration till det på länge. Eller ork? Fortfarande är denna lördag en bra lördag!

Lördag

Skrev nyss ett inlägg, men det hamnade längre ner såg jag pga att jag började skriva det igårkväll. Jag sitter och tar det lugnt medan den minsta i familjen ligger och sover. De stora barnen är och badar på badhuset med M. Vi får se hur pigg jag är idag. Jag brukar ta minst halva dagen på mig, innan jag riktigt vaknat till liv. Innan dess händer inte så mycket, även om jag försöker. Det jag gör, händer väldigt långsamt. Det är litegrann som att vada runt i seg kola.

Skönt med lördag, känner ni det?

I embrace the light into my life

Somnade i soffan, vilket betyder att jag nu ligger vaken. Då leker jag med telefonen. Fick till en bild och jag är fast besluten om att jag varje dag ska få fler och fler solstrålar att lysa ner på mig. Jag hoppas morgondagen blir en lika bra dag som idag. Att en dag börjar dåligt, behöver inte betyda att den inte blir bättre. Det tar jag med mig, efter idag!