Barnen kommer hem. Innan så satt jag kvar i soffan ända sedan förra inlägget. J pockade på min uppmärksamhet och jag gav henne den så gott jag kunde. Men tankarna hamnade någon annanstans hela tiden. Hon fick flyga i soffan, hoppade i mitt knä och allt jag kunde komma på. Hennes skrikande skratt, var trots dess ljud underbart. Men gav mig också dåligt samvete, dessa stunder då jag än hur mycket jag vill, inte är här.
Jag skulle laga middag och hade svårt att fokusera. Allt som hände runtom mig svischade omkring och stressen i kroppen ökade. Jag berättade att än hur lite jag vill, kanske jag kommer bli på väldigt dåligt humör snart. Det kände jag. Det är så jobbigt. Det där fladdret runtom. Som att se allt och samtidigt ingenting. Att höra allt.. och samtidigt ingenting.
Jag har behållit mitt humör. Men inombords ligger stressen på en hög nivå, nästan så jag måste andas extra många gånger för att få syre alls. Dessa stunder och dagar är ALLA ljud jobbiga. Alla ljud är lika höga, oavsett den egentliga ljudvolymen. Jag hör allt. Just nu sitter jag här vid datorn och försöker läsa en blogg. Jag börjar läsa, scrollar längre ner, ser texten utan att egentligen läsa. Trots att jag vill läsa, men det handlar inte om det. Runtom mig dras det bitar från en godisbit, för att kunna sväljas av en tvååring. Tre barns konstanta tuggande hör jag. Prassel i en påse. Godisbitar som tas ur påsen och släpps på bordet. Någon ändrar ställning i soffan. Och från tv:n strömmar ljudet från en barnfilm.
Jag vill ju så gärna vara här. Sitta här. Vara med. Men det är jobbigt. Och än hur mycket jag hade bestämt att lördagen skulle bli bra, så räcker inte viljan. Det är jobbigt. Att allt bara går rakt in och all energi går åt till att inte brista. Eller försöka att inte brista och bli ett monster. Alla mina barns glädje och inte ens H:s förtjusning och dansande framför spelar någon roll just nu. Än hur mycket jag vill, så är det bara ännu fler jobbiga intryck. Som om det var för att provocera mig, även fast jag såklart vet att det inte är så. Där det inte spelar någon roll att jag mest suttit och vilat idag, för det hjälper inte. Det är den bistra sanningen denna lördagseftermiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar