Jag har haft en relativt oproduktiv dag. Efter barnen var lämnade så åkte jag hem för att infria löftet om kladdkaka för N att bjuda på dagis. Jag försökte tänka att jag vill göra en kladdkaka och inte att jag måste. Vilket inte var sant, men jag ville göra min dotter lycklig så oavsett om jag ville eller måste spelade ingen roll. Det är mycket som jag måste, som jag alltför ofta har svårt att uppnå. Så i de situationer där jag kan göra dom lyckliga, så gör jag det. Även om en kladdkaka kan låta okomplicerad. Men blir det ett måste och ibland även annars, kan de enkla sakerna vara de svåraste och vice versa.
Så jag startade ett maraton av Modern Family, varvade frukost med soffhäng, till att smälta smör, mera soffhäng, sortera tvätt, mer soffhäng och slutligen stod det en kladdkaka framför mig. Mitt i kökshängets virrvarr så stannade jag upp. Och tittade runtom mig. Senaste veckan har verkligen gått i förvirringens tecken. Och ibland glimtar vissa saker förbi som gör mig så säker på att jag vet. Som att få en uppenbarelse då man bakar kladdkaka. Men glimtarna av klarhet suddas snabbt ut. Resten av tiden är konstant i tvivlens tecken. Vad som är värre än att få ett svar, även om det är negativt, är att inte veta något alls. För så länge man inte har något svar, är det svårt att veta vad man ska förhålla sig till.
Tiden som återstår till tidig höst, med det svar som förväntas medföljas, kommer spenderas i vacuum. Som att jag, likt en bebis, ruvas i magen i väntan på att födas. Med förväntningar på att få möjligheten att födas. Men där jag ligger under tiden och bara ser mörker eller ljus, men inte kan se mer än så. Där jag endast kan höra mummel, utan möjlighet att höra vad som egentligen sägs och heller inte kunna förstå vad som sägs. Där jag, så länge jag förblir ofödd, inte kommer kunna förstå vad detta ljus, mörker och mummel egentligen är. Där jag inte kommer födas ut till fullständig klarhet. Men där jag äntligen kommer slippa undra hur världen verkligen såg ut på andra sidan.
tisdag 3 maj 2011
Att inte vara mina känslor...
Att ha snabba skiftningar i humöret och i ens känsloliv är ibland svårt att hantera. Just i den känslan man är i och övertygelsen på att det är rätt känsla blir just då ens verklighet. Vilket är fallet för de flesta människor. Men hur fungerar det då man skiftar från dag till dag? Från timme till timme? Det som kändes rätt för en stund sen blir helt plötsligt helt fel. Och leder till känslor av förvirring, känslor av skam och en känsla av att vara en dålig person. Och mest av allt så svårt att veta vem man egentligen är. Om man aldrig kan lita på sin känsla, hur ska man då veta hur man känner?
Idag var jag oerhört omotiverad att åka till psykologen. Att ännu en gång tjata om dessa mornar. Det ledde till att jag kom 20 minuter försent. Jag ursäktade mig, utan en bortförklaring eftersom svaret jag fick var att det inte var någon fara. Men efter en stunds samtalande så sa jag att jag egentligen inte visste varför jag går dit. Vad som egentligen är meningen med detta eviga tjatande om samma sak. Och hon sa att det är en process. Jag själv vill inte heller att det ska gå för fort, men att inte veta vad framtiden bär med sig och hur länge jag ska gå i terapi gör att jag kände att det kändes än mer lönlöst. Jag kommer inte hinna något i denna snigeltakt. Och hon sa att jag inte skulle komma för att hon ville det, utan att jag måste vilja själv. Vilket jag vill, eftersom någon förändring måste till. Men hur?
Så vi släppte mornarna. Och kom fram till att börja arbeta med att lära mig att ställa mig utanför mitt känsloliv. Att försöka att inte vara mina känslor. Och främst att inte hela tiden agera ut min känsla, eftersom jag enligt erfarenhet vet att reflektionen kommer efter reaktionen oftast.
Har haft en vecka i mina hemtrakter i påsk. Den var bra, men fick mig att känna mig helt slutkörd. Alla människor och att dessutom redan innan känt mig ganska orkeslös, trots att jag egentligen inte vet vad som gjort mig så trött. Efter en veckas avbrott från vardagen, med positiva och negativa effekter. Positiva i form av min underbara släkt och att få tas hand om. Att vara hos mamma aka duracellkaninen med sin till synes outtömliga kraft som plockar, lagar mat och säger att man får gå från bordet för hon ordnar undan. Och negativa i form av trötthet och missar med medicinintag bl.a. Ett mellanbarn som fyllt 4 år har också firats. Tre gånger och hon är en stolt 4-åring. Men det har också trissat upp en såklart. Vilket i helgen, tillslut ledde till att vissa saker fallerade. Och jag kan bara hoppas att jag lyckas ta upp tråden där den plötsligt slutade. Vilket brukar vara oerhört svårt...
Så nu sitter jag här. Klarvaken. Av dagens intryck, som får mig att inte kunna slappna av. Vilket brukar vara fallet, mer eller mindre, då jag haft mitt måndagsbesök i den fula, grön byggnaden.
Idag var jag oerhört omotiverad att åka till psykologen. Att ännu en gång tjata om dessa mornar. Det ledde till att jag kom 20 minuter försent. Jag ursäktade mig, utan en bortförklaring eftersom svaret jag fick var att det inte var någon fara. Men efter en stunds samtalande så sa jag att jag egentligen inte visste varför jag går dit. Vad som egentligen är meningen med detta eviga tjatande om samma sak. Och hon sa att det är en process. Jag själv vill inte heller att det ska gå för fort, men att inte veta vad framtiden bär med sig och hur länge jag ska gå i terapi gör att jag kände att det kändes än mer lönlöst. Jag kommer inte hinna något i denna snigeltakt. Och hon sa att jag inte skulle komma för att hon ville det, utan att jag måste vilja själv. Vilket jag vill, eftersom någon förändring måste till. Men hur?
Så vi släppte mornarna. Och kom fram till att börja arbeta med att lära mig att ställa mig utanför mitt känsloliv. Att försöka att inte vara mina känslor. Och främst att inte hela tiden agera ut min känsla, eftersom jag enligt erfarenhet vet att reflektionen kommer efter reaktionen oftast.
Har haft en vecka i mina hemtrakter i påsk. Den var bra, men fick mig att känna mig helt slutkörd. Alla människor och att dessutom redan innan känt mig ganska orkeslös, trots att jag egentligen inte vet vad som gjort mig så trött. Efter en veckas avbrott från vardagen, med positiva och negativa effekter. Positiva i form av min underbara släkt och att få tas hand om. Att vara hos mamma aka duracellkaninen med sin till synes outtömliga kraft som plockar, lagar mat och säger att man får gå från bordet för hon ordnar undan. Och negativa i form av trötthet och missar med medicinintag bl.a. Ett mellanbarn som fyllt 4 år har också firats. Tre gånger och hon är en stolt 4-åring. Men det har också trissat upp en såklart. Vilket i helgen, tillslut ledde till att vissa saker fallerade. Och jag kan bara hoppas att jag lyckas ta upp tråden där den plötsligt slutade. Vilket brukar vara oerhört svårt...
Så nu sitter jag här. Klarvaken. Av dagens intryck, som får mig att inte kunna slappna av. Vilket brukar vara fallet, mer eller mindre, då jag haft mitt måndagsbesök i den fula, grön byggnaden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)