Kladdkaka och soffhäng

Jag har haft en relativt oproduktiv dag. Efter barnen var lämnade så åkte jag hem för att infria löftet om kladdkaka för N att bjuda på dagis. Jag försökte tänka att jag vill göra en kladdkaka och inte att jag måste. Vilket inte var sant, men jag ville göra min dotter lycklig så oavsett om jag ville eller måste spelade ingen roll. Det är mycket som jag måste, som jag alltför ofta har svårt att uppnå. Så i de situationer där jag kan göra dom lyckliga, så gör jag det. Även om en kladdkaka kan låta okomplicerad. Men blir det ett måste och ibland även annars, kan de enkla sakerna vara de svåraste och vice versa.

Så jag startade ett maraton av Modern Family, varvade frukost med soffhäng, till att smälta smör, mera soffhäng, sortera tvätt, mer soffhäng och slutligen stod det en kladdkaka framför mig. Mitt i kökshängets virrvarr så stannade jag upp. Och tittade runtom mig. Senaste veckan har verkligen gått i förvirringens tecken. Och ibland glimtar vissa saker förbi som gör mig så säker på att jag vet. Som att få en uppenbarelse då man bakar kladdkaka. Men glimtarna av klarhet suddas snabbt ut. Resten av tiden är konstant i tvivlens tecken. Vad som är värre än att få ett svar, även om det är negativt, är att inte veta något alls. För så länge man inte har något svar, är det svårt att veta vad man ska förhålla sig till.

Tiden som återstår till tidig höst, med det svar som förväntas medföljas, kommer spenderas i vacuum. Som att jag, likt en bebis, ruvas i magen i väntan på att födas. Med förväntningar på att få möjligheten att födas. Men där jag ligger under tiden och bara ser mörker eller ljus, men inte kan se mer än så. Där jag endast kan höra mummel, utan möjlighet att höra vad som egentligen sägs och heller inte kunna förstå vad som sägs. Där jag, så länge jag förblir ofödd, inte kommer kunna förstå vad detta ljus, mörker och mummel egentligen är. Där jag inte kommer födas ut till fullständig klarhet. Men där jag äntligen kommer slippa undra hur världen verkligen såg ut på andra sidan.