Att ha snabba skiftningar i humöret och i ens känsloliv är ibland svårt att hantera. Just i den känslan man är i och övertygelsen på att det är rätt känsla blir just då ens verklighet. Vilket är fallet för de flesta människor. Men hur fungerar det då man skiftar från dag till dag? Från timme till timme? Det som kändes rätt för en stund sen blir helt plötsligt helt fel. Och leder till känslor av förvirring, känslor av skam och en känsla av att vara en dålig person. Och mest av allt så svårt att veta vem man egentligen är. Om man aldrig kan lita på sin känsla, hur ska man då veta hur man känner?
Idag var jag oerhört omotiverad att åka till psykologen. Att ännu en gång tjata om dessa mornar. Det ledde till att jag kom 20 minuter försent. Jag ursäktade mig, utan en bortförklaring eftersom svaret jag fick var att det inte var någon fara. Men efter en stunds samtalande så sa jag att jag egentligen inte visste varför jag går dit. Vad som egentligen är meningen med detta eviga tjatande om samma sak. Och hon sa att det är en process. Jag själv vill inte heller att det ska gå för fort, men att inte veta vad framtiden bär med sig och hur länge jag ska gå i terapi gör att jag kände att det kändes än mer lönlöst. Jag kommer inte hinna något i denna snigeltakt. Och hon sa att jag inte skulle komma för att hon ville det, utan att jag måste vilja själv. Vilket jag vill, eftersom någon förändring måste till. Men hur?
Så vi släppte mornarna. Och kom fram till att börja arbeta med att lära mig att ställa mig utanför mitt känsloliv. Att försöka att inte vara mina känslor. Och främst att inte hela tiden agera ut min känsla, eftersom jag enligt erfarenhet vet att reflektionen kommer efter reaktionen oftast.
Har haft en vecka i mina hemtrakter i påsk. Den var bra, men fick mig att känna mig helt slutkörd. Alla människor och att dessutom redan innan känt mig ganska orkeslös, trots att jag egentligen inte vet vad som gjort mig så trött. Efter en veckas avbrott från vardagen, med positiva och negativa effekter. Positiva i form av min underbara släkt och att få tas hand om. Att vara hos mamma aka duracellkaninen med sin till synes outtömliga kraft som plockar, lagar mat och säger att man får gå från bordet för hon ordnar undan. Och negativa i form av trötthet och missar med medicinintag bl.a. Ett mellanbarn som fyllt 4 år har också firats. Tre gånger och hon är en stolt 4-åring. Men det har också trissat upp en såklart. Vilket i helgen, tillslut ledde till att vissa saker fallerade. Och jag kan bara hoppas att jag lyckas ta upp tråden där den plötsligt slutade. Vilket brukar vara oerhört svårt...
Så nu sitter jag här. Klarvaken. Av dagens intryck, som får mig att inte kunna slappna av. Vilket brukar vara fallet, mer eller mindre, då jag haft mitt måndagsbesök i den fula, grön byggnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar