Ett till tråkigt inlägg om min tvätt

Tvättade ikväll med, orkade inte, men gjorde det ändå. Orkade inte heller vika in den, men gjorde det ändå. Sen orkade jag inte hänga den, men det gjorde jag också. Hade det varit en vanlig kväll, hade jag antagligen tvättat och glömt att hänga den. Eller struntat i det. För att upptäcka det på eftermiddagen efteråt och fått tvätta om det. Om jag ens tvättat överhuvudtaget.  Dubbelarbete blir det ofta och mer att ta itu med är ju det sista jag vill.

Hos psykologen har vi diskuterat vad jag kan belöna mig med då jag gjort någon tråkig syssla. Jag har hittills inte kommit på något som skulle få mig att tvätta genom att tänka på en belöning efteråt. Då hade jag ju gjort det roliga först. Även om den genuina tanken faktiskt skulle vara att jag gör det tråkiga sen. Men det händer ju sällan. Men jag upptäckte ju efter den här veckan att belöningen kom på köpet. Känslan av att lyckas, vilket förde med sig att jag gjorde andra saker med och kände mig nöjd över mig själv. Bra belöning, tycker ni inte?

Små enkla saker kan leda till stora upptäckter
Häromdagen tvättade jag underkläder och det måste ju vara det tråkigaste som går att tvätta. Eller snarare att hänga. Så jag ska ge ett tips, för den som behöver det. Känns ju konstigt för mig att tipsa om tvätt, men det fungerade faktiskt och jag fick tvätten hängd. Vissa kanske hoppar över dessa tråkiga tvättinlägg, men de som känner igen sig läser nog. Då jag lyckas hitta något bra, kan jag ju dela med mig. Det jag gjorde var att tänka ett litet steg i taget. Jag delade tankemässigt upp det  i smådelar, genom att först hänga vita strumpor, sen randiga och ja, ni förstår. Det gjorde jobbet mindre på något sätt.  Kanske det fungerar nästa gång, kanske inte. Men man får försöka hitta på småknep som fungerar. Om någon har andra tips som jag kan få, tas de tacksamt emot. Allt är värt att prövas, eller hur?

Dagens session

Idag kändes det som ett stort genombrott hos psykologen. Det har varit på väg ett tag, men idag fick en slags AHA-känsla. Och många saker kunde för första gången ses i dess rätta perspektiv. En sak vi avhandlade var att jag måste börja lyssna på vad jag själv vill. Jag är redan väl medveten att man inte kan ändra andra, utan måste välja hur man själv vill förhålla sig till hur andra beter sig. Men det är något som är lättare i teorin än i verkligheten många gånger.

Allt runtom mig har alltid strömmat rakt in i mig och där har jag stått utan möjlighet att skydda mig. Är någon elak mot någon annan tar jag ju även in alla de känslorna och det blir svårt att urskilja dem från mina egna, eftersom jag känner dom precis som jag känner en egen känsla. Det virvlar ju konstant omkring känslor runtom oss och det är ju helt uppenbart att jag tillslut går sönder om de griper tag om mitt hjärta utan att släppa taget. Sedan ligger mina känslor förtvivlat och ropar i bakgrunden men kan inte göra sig hörda.

Jag måste lära mig att när jag gjort det jag kan för att förmedla mig och lyssna och det inte tas emot, så kan jag antingen ta in den andras tycke och tänkande och få dåligt samvete å deras vägnar.. Eller så kan jag välja att tänka att någon annans känslor är inte mitt ansvar. De kan ej skyllas på mig om jag inte gjort något fel. Där jag gjort fel, får jag givetvis ta ansvar för den andres känslor. Men där jag inte gjort det, eller gjort det jag kan, får den andra ta och behålla sin känslor för sig själv.

Det kommer bli ett hårt arbete, men är nog en stor del av vad som behövs för att jag ska orka andas varje dag. Det som nästan blir svårast är att klara av att folk visar en sak och säger en annan, eller ger flera olika signaler samtidigt. Det försätter min hjärna i kaos och jag får svårt att sortera, vilket gör mig oerhört splittrad. I de bästa av världar skulle alla säga exakt vad de menar till mig, ibland även vara övertydliga. Jag har ADD och är i behov av struktur, så även när det gäller känslolivet. Men andra kan inte heller ändra sig för min skull, därför hanterar jag det. Hittar en lösning, genom att jobba med det. Jag kan bara förändra mig själv!

Monday Monday

   

Igår bytte vi däck på bilarna och tjejerna tog i så det knakade för att lyfta bilen.

Jag och J agerade mest sällskap. Och jag var lika trött som jag ser ut att vara, men i sinnet lyste solen likt den strålade från himlen. Efteråt gick vi på skogspromenad med resten av M:s syskon plus en fru och barnens kusin. Med var även deras hund. Vi strövade bara omkring och J gick nästan hela tiden själv, förutom då hon bars trots att hon inte ville för att inte hamna för långt på efterkälken. Att en snart 2-åring kan gå flera kilometer utan att snubbla bland snår och buskar är otroligt. Hon har en vilja av stål!

Jag somnade till på eftermiddagen en stund medan barnen spelade Wii. Det skreks nästintill mitt öra, men när någon väckte mig somnade jag bara om igen. Är det för mycket ljud, så slocknar hjärnan direkt igen. Men sen hoppade jag upp, lagade världens godaste mat och tvättade och fixade inför idag. För första gången sedan vi började traggla det i terapin ibörjan på året packade jag barnens ryggsäckar dagen innan. Jag plockade och damsög med, trots trötthet eftersom motivationen däremot var på topp. Jag tror det beror på en sak och det är att jag följde tvättrutinen en hel vecka i sträck. Det för med sig stolthet som resulterar i att jag tar tag i andra saker lättare med!

Nu måste jag springa, ska till psykologen.