Har redan en blogg som jag skrivit i sedan i januari. Men den är låst med mina innersta tankar. Men eftersom jag har svårt för att svara på samtal och hålla kontakten och för att de som undrar och bryr sig ska kunna läsa om hur jag mår även fast de inte får tag i mig så bestämmer jag mig för att återigen starta upp en blogg för allmänheten att beskåda.
Puh, tror det där blev jordens längsta mening i ett svep.
Jag tänker göra mitt yttersta för att orka skriva av mig varje dag. men eftersom den låsta bloggen är där jag spaltar upp dagen och mina innersta känslor och dessutom ha svårt att vara konsekvent med det jag gör, vilket leder till att jag ofta sparar in några dagar innan jag skriver. Det gör det till ett stort krafthandtag att samla tankarna då i detaljer. Men om jag dessutom kan skriva här har jag ju en liten mall att föra över dit sen. Som att slå två flugor i en smäll liksom! Även för att jag tycker att det är viktigt att sprida kunskapen om psykisk ohälsa och att alla är vi olika, men alla psykiskt sjuka finns inte i en klunga någonstans där man kan klumpa ihop dem och se dem som just "de andra". Utan vi finns bland alla andra och grejen är att många inte ens vet om det. om de allra flesta visste det, så kanske stigmatiseringen skulle bli bra mindre!
Idag var som lite en pånyttfödelse. Eller ja.. min M började jobba och jag skulle kliva upp tidigt, själv och dessutom få iväg barnen på dagis till utsatt tid. Lyckas därför ta min propavan i tid igårkväll och somna in tidigt. Detta glömmes ofta, trots alarm kl 19 eftersom det tar emot i tråkigheten att ta medicin för att sova redan kl 19. Men annars är jag vaken till 4-5 på morgonen och det är INTE roligt!
Detta kan kanske vara en liten parantes i livet med morgonens göromål, men icket för mig. Jag blev väckt halv sju då M skulle åka, men somnade om i samma andetag helt ovetandes om vad som sades. Barnen kom sen in i vanlig ordning och hoppade på mig och tjatade. Jag somnade om och om, även det i vanlig ordning. När jag väl vaknade till liv av mig själv var klockan 7:11. Att blivit väckt och lyckas ta sig upp vid 8 i flera veckor har nog vait en bra rutin känner jag och är stolt.
Jag gick in i lillans rum och hon var vaken, men hade inte skrikit. Anledningen var att hon hade sällskap av två lite större troll i sängen. Stora barnen fick på sig kläder av en mamma som satt i sängen i deras rum och kommenderade. Barnen valde helt och hållet själva. Ibland tror jag mina svårigheter faktiskt blivit en del av deras styrkor. De får dessutom ganska fritt välja kläder själv vilket de tycker om. Att de dessutom måste ta tag i det själva och klä sig är nog utvecklande. Jag försöker iallafall inbilla mig det, eftersom jag inte vill känna mig jättekass. faktiskt innerst inne tror jag faktiskt på det!
Sen gick vi ner och gjorde iordning lillan. Barnen fick lite fil eftersom de senare äter på dagis. Jag fick på mig mina kläder och åt frukost för att kunna inta min efexor och min lamictal. En eloge bara det, jag har tagit min medicin sen jag kom ut från psyk nästan exakt kl 8 varje dag. Hoppas det kommer funka även nu utan min sambo. Lillan fick välling. Jag i lugn mak som vanligt men samtidigt undrandes om vi skulle lyckas i tid.
Sen fick barnen göra iordning sina tandborstar och lillan sprang omkring med sin. Jag borstade deras tänder och sen fick de själva plocka bort dem. Mellersta dottern har själv lite svårt att komma igång med nåt, men när jag är hemma själv i vims-smeten så tycker jag det kan gå bättre även för henne. Det borstades hår och sen fick de ta fram sina kläder och klä sig. Jag uupäckte smöret i köket och fick in det i kylen med ett smil vid tanken på min M som skulle säga det ena och det andra om jag istället hittat det då jag kom hem från dagis.
H var klar på ett kick som vanligt och stack ut. Jag klädde lillan samtidigt som jag fick säga till N att ta på tjocksockorna, ta på tröjan, ta på byxorna och så overallen och det gick då bara hur fint som helst. Sen till den där promenaden på dagis som jag undvikit i veckor att tänka på. Att jag inte ska kunna köra bil, då jag i sista sekunden får eld i baken och stressar iväg. Men det gick bra. Med lillan i vagnen och barnen på skrana kom vi iväg. Jag släppte av dem på sin avdelning och föste in dem med orden att nu klär ni av er. Sen till lillans avdelning. Jag var stolt och bara en kvart sen. Som i vanlig ordning. Min morgonen gick bra, utan bråk och skrik(främst från mig) som annars då klockan slår halv 9 inser att vi ska vara på dagis och då med svetten lackande försöker rappa på barnen som i sin tur är i behov av struktur.
Jag var med på storbarnens samling då jag stanna kvar en stund eftersom lillan endast varit en hel inskolningsdag där då hon blev sjuk sen. Intressant att se. Men mycket ljud. H sa att det var gympa och jag skämdes: "Shit nu har jag glömt gympakläderna. Jävla M som inte sa nåt". Smög ut och ringde och fick veta att det var nästa måndag." Puhu, då slapp jag skamset gå hem och hämta dem.
Jag lunkade sen hem, dock med lite av en tomhet. Jag är mamman som är hemma. Som måste gå med barnen på dagis och ha dem där en hel dag och nu ska jag dessutom hem och fixa allt som vuxna gör. Har åtminstone skrivit i kalendern när dottern har gympa och dagen innan skrivit: "Packa väskan!". Man får börja smått!
Sen har dock tomheten tagit överhanden. Allt som måste fixas, men som jag inte lyckats med för det är för mycket. Hjärnslut trots att jag inget gjort och inte ens orkat se tv eller nåt annat för att fördriva tiden. Det ger mig en känsla av större tomhet då jag nu, på den första måndagen i mitt liv stirrat i taket en hel dag. Kom så långt att jag tagit ut rester i kylen och sen står de där. Har lagt färdigt en pärlplatta i hopp om att inspirationen ska komma och det gjorde den. Men hinder satte stopp för alla ideér. Som att måla om barnens bord, men jag har ingen färg och ingen bil. Som att göra klart ett dockhus jag renoverat. Eller att hitta möbler till nyss nämnda på tradera. Att även ta tag i och göra fint är hemma men inspirationen tryter då jag inte vet var jag ska börja och hamnar återigen i soffan efter att dragit ut ur kylskåpet.
Tog åtminstone tag i och ringde FK om ett brev. Och jag måste skicka in en komplettering. Detta gör mig stressad och har hela helgen ignorerat det och även inte ägnat många tankar åt det. Jag vet logiskt sett att det är två siffror som ska fyllas i och sen kan jag posta påväg till dagis. Min sambo säger ofta åt mig: "Men det är ju bara.." För mig är få ting att bara. Dessutom var det försenat från allra första början för jag var tvungen att skriva om mina arbetsuppgifter med egna ord och varför jag inte kan jobba. Jag har inte en bruten fot och det var svårt att sätta ord på allt. Tack och lov hjälpte min fina vän Catta mig så jag fick det gjort. Tack snälla du!
Sen nu så fick jag inspirationen att skriva i en blogg och tog tag i det. Och nu blev inlägget dessutom för långt då jag väl satte mig och skrev. Den som orkade läsa igenom får en eloge. Nu ska jag faktiskt fokusera på det där brevet och dessutom lägga det på skorna. Sen ska jag "bara" komma ihåg att posta det. Och dessutom orka ta den extra svängen förbi lådan utan att tänka "jag gör det sen". Intentionen är faktiskt ärligt alltid att göra det senare. Men det blir aldrig gjort. Och även fast jag vet det så funkar det ändå inte. Kan tyckas konstigt, men ja.. för mig med. Men det går inte.
Brevet var det. Tjing!
