ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

torsdag 31 mars 2011

Jag och sopgubbarna

Idag när jag skulle åka på mitt möte, så kom sopbilen och ställde sig bredvid vårt garage precis när jag höll på backa ut. Så det var stressande, men jag hann iallafall backa ut. Men sen ställde de sig helt för och jag fick springa runt för att stänga porten och sen gick jag tillbaka till bilen och mötte en kille med pilotbrillor och såg säkert måttligt road ut när jag spände blicken i honom. Som tur var kunde jag köra ut från parkeringen då det var tomt på två rutor mittemot varandra. Jag var dessutom som vanligt ute i sista sekund, så jag var redan stressad.

Som tur var, var det även samma incident som fick mig på bättre humör då jag kom hem igen. En lapp som stack fram bakom nummerbrickan på garageporten. Så istället för att kliva in genom dörren och vara ledsen hade lappen gett mig ett gott skratt som bröt tankegångarna.


Ett bevis på att en dålig sak ibland kan komma med en twist som i slutändan blir till något bra, precis när det behövdes!

En riktig jävla skräpdag...

Var på möte idag. Ett fruktansvärt jävla möte, där jag efteråt gick ut med huvudvärk, tårar brännande bakom ögonlocken och tomhet. Jag väntade till jag kom ut till bilen innan jag bröt ihop. Men det övergick snabbt till att bara vilja skita i allt. Att strunta i allt vad medicin, psykologhjälp och allt som tillkommer med det, heter. Känslan av att snart hamna på ruta ett igen känns mer trolig och mest av allt ville jag bara gå och gömma mig ett mörkt litet hörn.

Ska det här vara mig det handlar om? Denna väntan i ovisshet och där jag, så länge jag visar framfötterna och tar ansvar bara får skit tillbaka. Så känns det. Jag hade hellre legat kvar, fastklistrad i soffan som den melankoliska människa jag nyss varit. För just idag hade det varit bra mycket bekvämare. Jag känner mig lurad... Jag känner att då jag tidigare verkligen kämpat, men inte kommit framåt, där jag nu försöker ta mig åtminstone ett steg längre... Där verkar svaret som jag sökt vara det jag redan såg hela tiden. Att det bara är just.. Skit. Man ska alltså lära sig att tycka om det. Jag struntar i vilket, jag vill inte beblanda mig med det gröna fula huset mer. Det är inte deras förtjänst att jag mår bättre. Det är min. Och det där leendet som samtidigt formar med läpparna: "vad bra, hoppas det håller i sig"! Fan heller att det gör. Jag har mått bättre förut. Och jag vill inte lära mig att tycka om skit. Dom som gillar det, kan gott fortsätta med det. Jag struntar i vilket. Dom hör ändå inte. Men kanske beror även det på att de stoppat öronen fulla med skit.

onsdag 30 mars 2011

Gravid, eller hur var det?

Jag har verkligen haft ett nervöst småätande sen i januari nu. Jag ser därmed också ut som ett stort paket med späck. Jag har länge sagt att jag inte har energi över att ta tag i det och avfärdat det genom att säga "att vara fet ger pondus". Eller kanske inte..

Barnen undrar dessutom om de ska få ett syskon snart.. Det är inte okej. Inte nånstans. Och kommer fram till mg och säger att de vill "dega" och drar upp tröjan och börjar knåda magen. Jag har dessutom knappt några kläder att ta på mig och släpar runt ett par mjukisbyxor kring benen 24/7. Då känner man sig ju ofräsch om något.. Då man får tvätta byxorna och torka över natten så man ska ha nåt att ta på sig dagen efter. Nästan så iallafall.

Jag skämtar ofta om att jag är en tjockis och ingen skulle kunna säga att jag är tjock utan att jag håller med, utan att ta illa upp. För jag är ju det. Men sista spiken i kistan sattes igår då jag skämtade om att jag var Homer Simpson, som slår till fläsket och det slutar aldrig dallra. Då tänkte jag att fan, nu skulle jag bli förolämpad om nån sa att jag var tjock. Då jag börjar bry mig, på riktigt, då är det dags att göra nåt åt det. De kilon jag tappade innan jul är tillbaka med råge. På måndag måste jag ta tjuren vid hornen. Men måste planera kring kosten, för annars kommer jag stå där med nån lös plan och då vet jag ju vart det barkar sen...

/Anna aka Homer

tisdag 29 mars 2011

Jag skulle kunna klara livet jag med...

Det skulle jag, bara jag fick ta det i min egna lugna mak. Jag kan, men det tar lång tid för mig att göra saker. Jag kan göra dem snabbare, men det brakar ju tillslut till och stressen knäcker mig. Även i små saker. Imorse kom vi 45 minuter sent till dagis. Men istället för att stressa för att komma i tid, valde jag lugnet. Fatta vad skönt att slippa känna den där stressen. Och då handlar det bara om morgonen. Ibland går det bättre, då kommer jag kanske 5-15 minuter sent. Så i viss mån måste jag foga mig, eftersom de nu kom lite sent till frukosten. Så jag stannade kvar med lillan eftersom det inte gick att kasta in henne vid frukostbordet. Jag bad om ursäkt att jag var sen, men ni vet, jag kan ju vara så. De var så vänligt bemötande. De pratar med mig och undrar hur jag mår, frågar hur det går, erbjuder mig att vara kvar ett tag på dagis om jag orkar för att få vara med i gemenskapen. Så dagis är rätt införstådda tycker jag. Det ska de få credit för faktiskt.

Eftersom jag föddes lite sent, som jag brukar säga, så stressas det alltid mycket för att hinna med även de minsta saker som sagt. Bara jag skulle få ta det i egen takt skulle det gå bra. Tyvärr anpassar sig ju inte hela världen efter mig, men i vilken mån måste jag anpassa mig? Jag har fogat mig tillräckligt länge och bara mått sämre och sämre. Ska jag då kastas in i samhället för att fortsätta ta av mitt välbefinnande för andras skull? Jag vägrar. Jag vill inte behöva känna att jag inte kan och få dåligt samvete och önskan om döden ska kännas mer välbehaglig än livet. Så får det inte vara. jag sätter fan ner foten nu! Trampa inte ner mig, då jag inte gjort annat än kämpat och försökt för att lyckas stå rak och för vad? Bara få erfara att jag inte får ett smack för det. Jag kan gå krokigt, spelar ingen roll så länge jag åtminstone får må bättre och mina barn får en lugnare, mer närvarande mamma. Jag kommer inte ge mig, nu är det min tur att bråka skiten ur de som tänker försöka motivera mig. Motivera mig till vad? A load of shit? Och det är orättvist. Andra är hemma hur länge som helst, så varför ska jag då, som tidigare gjort allt för att försöka och försöka slungas framåt för fort igen? Det pratas konstant om bestående förändringar, istället för att som innan inte kunna hålla ut i det jag gör. Jag vet att jag kommer dit, för jag är jävligt bra. Men då ska det fan gå långsamt denna gång! Jag förtjänar fan att få nåt för mina uppoffringar av mitt jag, då de som inte försöker får allt och mer därtill. Jag har nu märkt att om man lägger sig ner och skriker och vägrar så får man som man vill... Jag tänker lägga mig ner och skrika och vägra nu, hör ni det!!!

Kärlek i dess renaste form



Den envisaste av dem alla tror jag. Men hade hon kunnat bli annat då man måste stå upp mot dem som är större utan att knäckas? Ikväll vägrade hon äta välling förrän vi tillslut förstod vad hon ville. Hon började äta direkt då hon sattes i baljan, Sen var hon en nöjd liten unge istället för en envis åsna!

måndag 28 mars 2011

Klantarsle som jag är

För några dagar sen ringde jag min sambo från bilen. La den mellan benen och körde klart och parkerade. Kliver ut och river med min iPhone. Tagit av skyddet gjorde jag för det var fult för flera månader sen. Satan och dess svordomar spottar jag ut men känner lugnet då jag ser att den åtminstone landat på baksidan. Tar upp den och tro på fan att den glider ur händerna och landar med displayen ner på gruset. Displayen är nu sprucken med en repa över, men det är bara lite i ena hörnet den spruckit helt. Men jag var inte nådigt less...

Jag har nog förstört alla displayer på samtliga mobiler jag ägt. Jag har kört sönder ett helt uttag genom att ej dra ut motorvärmarkabeln, jag har backat ut med fullt öppen bildörr ur garaget och fuckat upp dörren. Det kostar på att vara tankspridd. Tur sambon fixar.. Tyvärr med en full skopa utskällning varje gång. Men jag råkar ju bara....

lördag 26 mars 2011

En middag på fem-man-hand...

Idag åt vi middag, vilket vi självklart gör varje dag. Man kan ju tycka att det är barnen som brukar stå för det oseriösa, fjanterierna vid matbordet och har svårt att sitta stilla. Men inte idag. Idag var det mamma Anna som stod för spexandet. Jag, H och N hade tävling som jag inbjöd till. Den som kunde suga i sig en spaghetti fortast vinner. N, som snart blir 4, kunde inte ens sörpla i sig utan mulade istället i sig sin spaghetti. Hon vann således på sitt egna lilla vis. Men den riktiga kampen stod såklart mellan mig och femåringen. Hon var en riktig baddare på min lek och det var jämna kamper. Varje gång jag vann så gjorde jag vågen och skrek "Såg ni.. såg ni vad snabb jag var"?!! Jag lät henne aldrig vinna, utan det kallades så snällt av dottern som oavgjort. Jag tror hon så gärna lät det vara så då vi lekte vid matbordet eftersom jag uppfann leken och det vore ju tråkigt om jag surade. Vanligtvis, i spel, blir det självklart sura miner då jag inte låter dom vinna och pappa är nog favoriten gällande motståndare på spelplanen.

Måste man vara vuxen bara för att man "ska" vara det? Jag tycker det är tråkigt. Mera barnsligheter åt folket! Med folket menar jag såklart s.k. vuxna. För barn har ju redan fattat hela grejen...

En rolig anekdot gällande dagen var även då sambon hört på radion om analblekning. Som jag sedan kom på var som en återkoppling till förra gången jag och sambon diskuterade ... baken. Ett barn hade ringt upp högsta chefen på radion och frågat vad det var. Han hade sagt åt lill-killen att han fick googla det. Så då gjorde sambon det för att se vilka sidor som kom upp som man kunde läsa på. Han började med högläsning och kom till ett parti där någon frågat vad analblekning var. Svaret som gavs var följande: "Analblekning är vad det låter som.. Man ljusar upp huden kring analhålet". Varvid jag utbrister: "Va, sa du bananhålet"? Fick veta att jag hört fel och sa att från och med nu heter det bananhålet för mig. Anamma det om ni har lust och om ni inte har det så strunt i det då.

fredag 25 mars 2011

Natten från helvetet....

Jag har gång på gång inatt vaknat i en uppsjö av svett. I takt med att jag ökat medicinen verkar det bli värre och värre. Jag tänker inte fortsätta med medicinen om det ska vara så här. Jag svettas men kan inte ta av täcket för jag fryser samtidigt. Till och med sambon märker att jag är dyngsur på morgonen.

Nä, jag ska banne mig ha en tid hos läkare och prata om det här. I fass finns svettningar inte under biverkningar, men det verkar ju vara den som orsakar det. På lördag ska jag öka från 100 mg till 200 mg. Så ska jag få dubbelt så mycket svettningar då så kommer jag absolut torka ut. Jag tror faktiskt inte jag är bipolär ens, så då borde jag ju ändå klara mig utan stämningsstabiliserare.

torsdag 24 mars 2011

Mysdag

Lillan fick vara hemma idag för hon hade konstiga utslag imorse. Trodde det kanske var början till vattkoppor, så det var lika bra att vara hemma. Utslagen försvann i princip då vi kommit hem igen efter att lämnat två busar på dagis. Sjuksköterska var det.. Idag var det nojiga mamman bara!

Dagen var bra med en liten som njöt av att slippa storasyrrorna som slet och drog i henne. På dagis blir hon less på dom och hade igår gått in i lekrummet och lekt, även fast ingen annan var där bara för att slippa H och N. Jag njöt av en glad ettåring som var hur lättsam och glad somhelst då vi fick vara, bara vi.

Annars så är det fint denna veckan. Förutom biverkningar som består av konstanta svettningar (jag som aldrig svettas annars) och plötsliga ryckningar främst i benen och fötterna. Ni vet som när man håller på somna och rycker till.

Ja, mer händer inte gott folk. Eller jag håller på med en hel del, men det får ni ta del av en annan dag!

onsdag 23 mars 2011

Mitt senaste "projekt"




Gjorde iordning i köket för några dagar sen. Bilderna gör sig tyvärr inte lika bra som i verkligheten. Även om de visar de fula gula tapeterna. Jag blir så glad varje gång jag kommer in i köket ändå. Sen älskar jag grönt. Jag klarar bara av att ha vitt, grått och svart kombinerat med en annan färg. Annars stör det mig något otroligt. Beige och brunt går också bra tillsammans, men inte med någon annan färg. Men jag kan ju inte ha grönt överallt, det blir kanske lite mycket. Men jag kan inte känna att någon annan färg känns bra. Ett tag kunde jag bara ha turkost. Men grönt har varat länge nu. Sambon tror det ändå är en färgfas, men jag tror grönt är här för att stanna. Tyvärr till hans förtret...

Min färgnisch gör också ofta det svårt att hitta gardiner, eftersom jag vill byta ibland men kan inte om jag inte hittar någon vilket oftast är svårt. Har jag hittat en så betyder det att jag fallit för den och har svårt att hitta någon som mäter sig med den. Känns skönt att ha ett i-landsproblem faktiskt. För det har gjort att jag känt mig upprymd för att jag får göra nåt jag verkligen tycker om!

måndag 21 mars 2011

Bra dag

La mig inte på soffan idag. Varit igång hela dagen och kände mig trött mot kvällen, så jag tog ingen sömnmedicin eftersom jag ska upp tidigt imorgon för att åka till doktorn på VC för fysiskt problem. Men då blir det ju så att jag blir klarvaken sen. Att det ska vara så. Jag har på sista tiden drömt så mycket mardrömmar så man blir fan rädd för att lägga sig nästan... Men ska upp och prova på en stund iallafall. Hoppas att trevligare drömmar infinner sig inatt.

Annars så har jag börjat lite research till en bok som jag så gärna skulle vilja skriva. Är väldigt peppad på det, men det går trögt. Men vilken underbar dag det skulle vara då jag är färdig med hel bok!

Time will tell...

Det är en sak som känns något obra. Det är att jag måste acceptera att jag inte kan hantera stress. Det är inte så bra på en vårdavdelning. Även att jag är känslig för att jobba skift, för jag är beroende av rutiner för att kunna håla mig frisk i längden. Och dagjobb på en mottagning är inte det lättaste att få. Ännu svårare blir det även pga att jag inte kommer kunna jobba 100% på länge, kanske inte någonsin. Vilket jag på ett sätt visserligen accepterar, men det jobbiga sitter i att var ska jag då kunna jobba som sjuksköterska?

Jag vill som sagt läsa Barn- och ungdomspsykiatrikursen, men vet faktiskt inte om jag kommer lyckas plugga mer heller. Men jag tänker prova, för det är ju bara som det känns nu. Jag har fått en egen handläggare på försäkringskassan och kanske kommer jag antagligen börja med arbetsträning då den tiden är kommen. Så det är upp till dom hur det ska ordnas. Tänker inte på detta mycket, men ibland poppar tankarna kring jobb upp. Speciellt de dagar som jag känner mig bättre, för då förstår jag inte ens att vad jag behöver en psykolog till. Nästa dag kan det vara tvärtom och jag känner att jag skulle behöva gå dit varje dag.

Pysslat idag med att måla en kroklist eller hur det nu benämns. Har även varit ner på stan och handlat en gardin till sovrummet som varit utan gardiner sen vi bytta rum. Och tabletter till det nya bordet så vi inte börjar med att förstöra det. Vi kan inte använda det förrän imorgon, eftersom jag oljat in det. Så vi äter på det gamla i vardagsrummet nu. Det kan ju vara lite spännande. Haha, vilken spänning det är i min familj när det är dagens höjdpunkt. Men allt som är nytt är ju lite spännande ett tag!

En snögubbe barnen gjorde igår, där jag bidrog med hatt.


Adjökens!

söndag 20 mars 2011

Hösten 2011

Jag har sökt en kurs till hösten. Barn- och ungdomspsykiatri på 50%. Jag hoppas verkligen jag mår bättre då, vilket jag tror efter en sommar med förhoppningsvis sol och bad. Skulle väldigt gärna jobba på BUP då jag blivit friskare.

Nu ska vi snart på MIO och hämta en order. Jag hoppas det är mitt nya köksbord, men kan även vara soffborden. Kanske svänger vi in på Rusta också och köper tapeterna till fondväggen jag ska göra i köket. Bara det att jag måste göra det tråkiga förarbetet också... Ska peppa mig inför det! Men lite svårt att hitta tapeter som passar till ett svart-vitrutigt golv. Men strunt i det, nu tar vi tapeterna jag tycker ät fina. Jag är rätt exalterad inför att fixa upp det äckligt fula, gula och fettfläckiga köket.

Vaken

Såhär klarvaken efter att vaknat med världens ångest. Sen mina hypokondriska tankar, fy för dom. Ikväll har jag ett aortaanerysm som med 99% chans är mina sjuka tankar. Som tur är håller de sig borta ca 360 dagar per år numera. Det jag vet är dit jag överför min ångest som en typ av tvångstankar. Och antagligen har jag muskeleyckningar i magen av min sneda hållning. Och nu ligger jag och spänner mellangärdet till max.

Sen hörde jag nån som andades nere. Så jag tänkte, "jaha, fint nu får jag en psykos också". Sen efter ett tag av att sitta upp med en hjärtfrekvens på tusen vandrar en liten 3-åring in som den bästa medicinen. Som om hon visste att jag behövde det. La mig ner och höll om henne. Bättre piller kan man inte få, för ångesten försvann i samma ögonblick som jag gosade ner mig med henne. Hon vrider sig och vrider sig runt i sängen och jag frågar hur det är. "Det är bra" svarar hon med lite svajande R i farten och jag skrattar. Hon somnar om och jag hör att hon andas högre än en timmerbil dånar. Då vet jag att det var hon jag hört, bara det att jag har svårt att lokalisera ljud ibland. Hör även klockan ticka på toaletten, trots stängd dörr. Jag har känsliga öron, jag hör allt. Vissa dagar mer än andra.

Dock kommer jag inte somna om i första taget, då adrenalinet pumpar. Men medan jag lyssnar på min dotters andetag vet jag att allt är fint. Mina finaste är åter på plats och det är allt som betyder nåt!

lördag 19 mars 2011

Handy, yes I am!

Tog och ryckte, eftersom jag ville göra klart tjejernas rum innan de kom. Jag har målat deras stolar och bord rosa. Sen skulle en spegel sättas upp, så jag tog saken i egna händer och måttade, vattenpassade, borrade, pluggade och skruvade. Sen var den på plats och jag var riktigt nöjd, då det var första gången jag gjort det. Så nu kan jag det med, var inte så svårt.

Den är inte sned, det är bilden som är det.


 


Nu blir det lördagsmys och jag känner mig helt utpumpad. Man gklmmer fort hur de små låter. Men många goa kramar har jag fått och det härligaste är när jag får mysa i soffan med dom ikväll. Ha en bra kväll!

Vaknat på avigsidan

När jag vaknar har jag redan en känsla och ett humör så då vet man hur dagen blir. Jag vaknade trött, matt, irriterad, ledsen och allt sånt tråkigt man kan känna. Som tur är kommer tre små trallande hem om bara några timmar och då blir det bättre! Jag ska vila nu trots att det är en hel del jag skulle kunna ordna innan de kommer, men vill inte spä på mattheten och tråkhumöret.

Annars gråter mammahjärtat idag då man läser i en blogg jag följer sporadiskt: http://tindraskamp.se/

Tindras gula lilla hand som bevis på en trasig lever...

Jag är sedan några år tillbaka donator genom att jag tagit ställning i donationsregistret. Har du? Vill även anmärka på att det är viktigt för de som inte vill vara donator också, eftersom om olyckan är framme behöver inte anhöriga ta det beslutet i ett chockat, sorgset, förvirrat tillstånd. Blunda inte för det svåra, det som kan hända vem som helst av oss...

fredag 18 mars 2011

Imorrn är det lördag

Lördag som innebär att småtrollen kommer hem och ska driva sin mamma till vansinne. Åh, vad jag längtar! Innan vansinnet kommer igång så kommer en veckas saknad generera mycket gos, mys och skoj i några dagar. Men sen blandas det nog mef den vanliga familjegalenskapen här hemma. Som mest 3,5 åringen skapar genom att retas konstant. Hon är riktigt rolig den där lill-pruppen!

Flickor utan utåtriktad hyperaktivitet

Jag har på senare tid fått lära mig att hyperaktivitet hos flickor kan sitta på insidan och ta sig uttryck som inåtvändhet och ett självdestruktivt beteende. Kriterierna för ADHD baseras på pojkar och deras symtom, precis som så många andra sjukdomar t.ex. kvinnor och symtom på hjärtinfarkt.
Intressant läsning i länkarna nedan där det resoneras kring detta.

http://adhd-npf.com/stress-flickor-utan-utatriktad-hyperaktivitet/
http://adhd-npf.com/kan-flickor-ha-adhd-1/

Det kommer inte spela någon roll om jag inte får en ADHD-diagnos för jag kommer inte släppa detta ämne. Jag tänker jobba med detta i framtiden, var så säker på det! På psyket var det många kvinnor som varit inne i rullarna länge i kontakt med psykiatrin som efter år utretts för ADHD och fått diagnosen. Till den grad att det kändes som nästan alla där i grunden hade ADHD. För om ADHD förblir obehandlad leder det ofta till samsjuklighet som psykatriska diagnoser, ångest och depressioner. Som skulle kunnat undvikas med bättre kunskap kring flickor och ADHD för tidig diagnos och hjälp i barndomen/ungdomen.

"Alice, on the other hand, is probably more likely to be labeled as a daydreamer, spacey, disorganized, maybe even lazy, and her difficulties are less likely to be addressed. Unfortunately, Alice may drift through the school years without intervention -- less likely to reach her full educational potential, frustrated at herself, struggling with self-esteem issues and perhaps even anxiety and depression."

“Most of the research has been done with boys, and as many as 50% to 75% of girls with ADHD are missed,” says Dr. Gurian who notes that boys are generally diagnosed around age 7, while girls are typically diagnosed around age 12. In other words, if these girls do receive a diagnosis, it occurs on average five years later than boys." http://add.about.com/od/childrenandteens/a/girls.htm

Levande död

Sedan jag var liten har jag känt att jag varit levande död. Som att hela livet är overkligt, ibland tog jag på saker eftersom livet utanför mig själv kändes inte som det återspeglade allt jag kände på insidan. Har också alltid undrat hur andra gör. Min bästa vän var så ansvarstagande och när jag tittade på henne och minns en gång när hon torkade av bordet tänkte jag: "hon slarvar inte, hon torkar av systematiskt utan den där stressen". Jag har alltid känt det som jag slarvat mig igenom allt. Som på syslöjden, jag gillade verkligen att sy. Jag fick VG, men hade kunnat få MVG om jag inte alltid slarvat med detaljerna. Men det är svårt att inte slarva då man är så ivrig då man gör nåt roligt. I 7:an började magkatarren och min mamma sa att: "Anna har en inre stress". Det har jag fortfarande...

Jag har alltid känt mig sämre än andra och kämpat för att visa andra "att fan jag kan", för jag inombords känt att jag klarar mer än detta. De jag har berättat det för har inte kunnat tro det, "du som har lyckats med så mycket", men så har jag inte själv känt. I gymnasiet stannade jag hemma på proven och gjorde omprov efter jag frågat vilka frågor som var med för att veta vad jag skulle plugga på. Hittade arbeten och gjorde om texten, till skillnad mot andra, hade jag förstånd nog att inte kopiera rakt av. Ville bli doktor för jag ville hjälpa andra men visste att jag aldrig skulle klara det, så jag valde estetmusik till min fars bedrövelse. Kanske för att han själv aldrig gick klart gymnasiet, utan hoppade av. Min styvmamma stöttade mig och det var skönt, eftersom jag visste att jag behövde de roliga ämnena för att klara av allt det tråkiga. Jag har också sedan jag blev tillsammans med min sambo skämtat och sagt: "Fan vad smart jag måste vara, eftersom jag aldrig pluggar och ändå lyckas. Tänk vad långt jag hade kunnat gå om jag faktiskt pluggat"!

För någon månad sen sa jag till min killkompis: "att vet du, jag har alltid känt det som om jag har förvarats i livet i väntan på döden". Han lyssnade och hade aldrig förstått att jag kände det så, även om han visste om mina problem med ångest och depressioner och antidepressiva. Jag har hittils i mitt liv börjat med allt i förtid, men ändå aldrig levt känns det som. Och nu har jag hunnit med mycket som vissa inte gör på så kort tid som jag. Om man väntat så länge på döden så måste man hinna uppleva allt som är det viktiga, det man ska innan man lämnar jorden. Nu vet jag att jag bara väntat på döden, just pga att jag aldrig levt. Nu ska jag banne mig kräva min rätt av livet.

Sedan första kontakten med psykvården för 5 år sen har jag beskrivit saker som att inte lyckas få till rutiner, ha perioder då jag är väldigt intensiv och blir egoistisk eftersom då det pirrar känner man att man lever. Och är det enda gången man kan känna det så tillåter man sig, även fast man mår skit efteråt. Men alla har bara tagit fasta på det depressiva, det som gått förbi dem har äntligen nu kommit i fokus som det grundläggande kärnproblemen i mitt liv.

Tyvärr är detta en dag då jag tvivlar, tror att jag bara är lat och inte försökt tillräckligt mycket eftersom idag började dagen med att jag började städa. Så jag kan ju, så det är ju "bara att göra det" alla de andra dagarna också...

Men som sagt, detta är min subjektiva känsla. Och inte det alla ser objektivt... Det som känns inombords och det som finns inom mitt hus väggar, där ingen annan kan se.

torsdag 17 mars 2011

Hur gör dom för att somna?

Dom som går och lägger sig, i ett tyst rum och somnar? Ligger bredvid en sambo, samma sambo som för fem minuter sen låg och pratade och sa att han inte var trött. Nu ligger han och trynar i vanlig ordning. Jag har alltid avundat hans förmåga att borsta tänderna, klä av sig, traska upp till sängen och sen kunna somna på en grisblink. Bara sådär. Varför har jag aldrig kunnat det? Varför har jag varit tvungen att ha musik, bruset från en tv, eller snurrande tankar tills sömnen infaller efter att vrida sig runt i lakanen.

Att bo med en s.k. okomplicerad människa får mig ofta att undra hur gör han. Lyckas komma i tid till dagis med barnen, få iväg viktiga papper, inte stöka ner allt som kommer i hans väg utan helt per automatik få ruljansen att funka. Även om det kanske är lite tröttsamt ibland även för han. Ja, hur gör man allt detta utan att ens behöva fundera särskilt mycket över hur man får det att funka. Då andra part, dvs jag, måste kämpa med dessa saker och ändå knappt och ibland inte alls få till det.

Jag ligger och lyssnar medan han sover och avverkar några gäspningar samt några tankar till. Sen kanske jag också får sova lika gott, även om jag måste däcka till sömns. Fler människor borde stanna upp och känna lyckan i att kunna göra de enklaste sakerna, som sker på rutin, utan att behöva tänka. För det finns en hel del som inte kan det...

Jag gillar människor...

... oavsett kön, oavsett hudfärg, oavsett ålder. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var fördomsfri, det är jag inte. Däremot är jag öppen för allt. Jag skapar självklart vid första anblick en uppfattning om hur människan framför mig är. Men jag ger dom alltid en chans att visa vem dem verkligen är, om jag hade rätt eller fel. Min mamma kallade mig naiv då jag var ung. Jag vet att jag fortfarande är det, men samtidigt kan jag vara mycket cynisk. Eller har svårt att släppa människor inpå mig, trots att vissa kanske tycker jag berättar mycket. Jag vet inte.. vet inte vad andra ser i mig. Jag vet bara att jag ofta gillar de som är annorlunda, även om det inte är en regel. Trots detta har jag hela mitt liv försökt att bli "samhällstjejen", ni vet dom på gymnasiet, dom coola, dom som såg snygga ut och såg likadana ut allihopa. Även om jag tycker om "dom" människorna också beroende på den enskilda människan. Trots att jag älskade alla "udda" människor i min estetklass. Vi som satt och sjöng på håltimmarna i korridoren, skrattade högt i korridoren, vi som hade sjukt roligt, även fast jag en gång fick höra "du vet att alla skrattar åt er då ni kommer in i matsalen". Och? Ändå försökte jag bli så, som jag trodde man var för att bli lycklig. Konstigt egentligen eftersom jag aldrig varit så.

Jag känner att jag börjat vandra längs en lång stig, en slingrande stig där jag plockar upp delar av den person jag verkligen är. Jag är kanske också som "dom", men det är nog för jag är en mångfacetterad människa. En helt konstig, normal person. Som faktiskt i den känslan de senaste dagarna känner liv i mig. Då jag inte dödar den känslan för att försöka leva upp till något jag inte är. Fast grejen är samtidigt att jag inte vet vilka som är "dom" och vi och jag. Jag hittar faktiskt en hel del egenheter i alla människor och accepterar ganska mycket, förutom elakhet och utstuderad egoism. Jag tror på att alla gör misstag, av olika anledningar och att även om man gör om dom så kan man ändå känna om en människa är äkta eller inte. Jag själv är i vissas ögon omogen och barnslig, i vissas ögon är jag mogen, i vissas ögon oerhört klok och vis trots min ålder. Jag är alla dessa saker, för jag tror ju självklart att man kan var allt på samma gång. Men även för att jag (tyvärr?) anpassar mig till situationen med de människor jag är i kring. Men erkänner samtidigt mig själv som att samtidigt vara originell samt kontroversiell. För åt andra hållet kan jag inte heller bara gilla de "udda" sakerna, då jag inte gör det bara för att gå emot strömmen. Jag gillar det jag gillar helt enkelt. Let´s leave it at that.

Jag är Anna, 24 år, sambo, mamma till tre barn och är sjuksköterska. Men det har också varit nästan min enda identitet, i jakten efter en efterlängtad identitet. Man kan tro att det är att ha levt och åstadkommit mycket, men för mig, alltså mig som egen individ har livet försiktigt för första gången börjat. Jag har börjat krypa, för att kanske snart lära mig gå. Det känns svårt och underbart på samma gång. Jag ger mig äntligen utrymme för att vara mig själv!












Och några sista ord för att summera: Gillar du något så håll fast vid det, även fast det kan kännas jobbigt om andra tycker det är konstigt. Döda inte dig själv för att vara accepterad, för i slutändan har du tappat dig själv. Ta vara på dina egenskaper som du har, för det är de unika egenskaperna som oftast är de bästa att utveckla vidare. Om du känner dig annorlunda i så stor grad att det för dig PERSONLIGEN leder till svårigheter. Om du känner dig udda och undrar varför, för du känner i själen att något är fel. Lita på den känslan, för den är oftast rätt. Med det menar jag att alltid söka den hjälp du behöver för att hantera svårigheterna och ta vara på de delar som är bra. Att kanske äntligen få veta att det kanske finns en anledning till känslan av utanförskap, för att kunna acceptera sig själv. Tyvärr kan det ta ett tag av anledningen att man själv inte kan sätta fingret på det, men fortsätt berätta, fortsätt leta, gärna andra personer där du känner trygghet som kan stödja dig i jakten. Jag är helt säker på att jag kommer fortsätta snubbla, men så länge jag inte fått den rättighet jag har och provat alla vägar och den hjälp jag är värd kommer jag inte ge upp!

onsdag 16 mars 2011

Mormor

Har i flera veckor av och till drömt om min mormor. Bara vackra drömmar där jag varit med henne. Igår då jag pratade med min kusin berättade jag det och hon påminde mig om att det i dagarna var 9 år sen hon dog. Hon själv berättade om en kvinna som tackat henne en gång och tog hennes händer. En stöt gick genom hennes kropp för de var som om det varit mormors händer. Lika lena och mjuka. Jag minns också hennes händer, som en nyfödds mjuka hud. Jag sa det en gång till henne. Minns även när hon var sjuk och jag satt med henne i soffan och höll hennes friska hand. Jag kan känna fortfarande hur de kändes.

Jag och samma kusin brukade säga att hon skulle leva i hundra år. Hon själv sa att hon ville gå ut i skogen och dö under en gran. Och hon sa alltid; "stinta" till en. När jag vaknar efter att fått träffa min mormor i mina drömmar under natten vaknar jag aldrig med sorg. Jag vaknar alltid med glädje i hjärtat!

Vad händer då...

... man vet att man måste kliva upp för att åka på apoteket och hämta ut medicin på morgonen. Jo, då tar man sig inte upp och sover till 12. Igår tog jag halv dos lamictal och blev less över att medicinen inte fanns på apoteket och jag fick jaga för att få ett recept. Detta resulterar att jag blir jävligt less och rutinen är bruten och då skiter man blanka fan i att orka sig upp för att hämta den. Och äter godis till frukost.

Vad händer då jag kommer på apoteket då? Jodå, medicinen finns. Men de har skrivit ut 50 mg:s tabletter, trots att jag upprepat flera gånger att jag äter 100 mg och ska på lördag öka till 200 mg. Vilket betyder att medicinen nu räcker i 13 dagar och jag har fått betala mer pengar än jag behöver. Jag kanske dessutom kommer få öka ännu mer och ja, då kan man ju räkna ut att den inte räcker särskilt länge. Så nu är jag ännu mer less. Jag har för tre personen igår förklarat att jag tog halv dos för jag inte hade mer och hade tänkt ta en halv dos på kvällen för att jag var tvungen. Men la vikten vid att jag äter 100 mg och SKA öka. Fattar dom inget? Hela dagen är nu helt jävla i obalans och jag skiter fullständigt i den jävla morgonplaneringen eftersom det nu är mitt i dagen. Jag tänker inte syssla med nåt tråkigt skit idag. Jag gör som jag vill bara jag faktiskt gör nåt. Så nu ödslar jag inte mer energi på det heller. Nu ringer jag mina barn istället, mina guldkorn!

Min fina vän

En av de finaste faktiskt. Topp 3 skulle jag faktiskt vilja påstå. Det är världens bästa Catta jag pratar om såklart. Efter att inte träffats på ca två veckor så var det precis vad jag behövde ikväll. Efter en vecka av total förvirring. Jag fick till och med fram ord på ännu fler saker jag ännu inte kunnat sätta ord på förut.

Catta var den som fick in mig på psyket. Som såg vad som behövdes, som hjälpte mig se det då jag tvivlade på vad jag trodde om mig själv. Catta var den jag sökte mig till för hon var en bekant. Men mest för att hon, genom sin blogg och genom att prata öppet om sig själv och sina svårigheter, var någon som jag visste skulle förstå. Jag sträcker sällan ut en hand. Och absolut inte om jag är ute på okänt hav. Men någonstans var jag tvungen att få stöd. Så jag sträckte handen till henne. Och hon tog den varmhjärtat. Hon gav mig en kram då jag kom hem till henne för första gången och det kändes inte konstigt. Hon sa att hon gav mig den så jag skulle slippa fundera över hur jag skulle hälsa då jag kom. Ett fenomen jag ofta grubblar på faktiskt.

Jag öppnade mig för första gången för någon annan. Sa det fulaste till henne. Det jag faktiskt aldrig sagt till någon. Mycket av det som jag fortfarande inte sagt till någon. Där jag för första gången kände att jag kände igen mig i någon. Där jag kände att jag passade in. Där jag även så hett önskade en mall. Men orden som upprepades var ständigt: "Jag kan inte ge dig någon mall. Vi är alla olika. Jag kan bara berätta hur det känns för mig och bekräfta det du säger". Och så är det. När jag pratar med Catta kan jag berätta. Ibland bekräftas det. Ibland behövs det inte för vi båda förstår. Ibland säger hon: "Så är det inte för mig". Ibland säger jag det. Den gemensamma nämnaren är två personer med svårigheter att klara det "vanliga" livet. Med flera saker som vi har gemensamt. Men även mycket som skiljer sig åt. Den enda regeln är att ingen känsla är förbjuden. Än vilket ämne som behandlas. Om hon mot all förmodan börjar förklara sig frågar jag vad hon håller på med. Varför hon ursäktar sig då jag inte dömer. Där jag tar till mig av hennes rättframhet, men där jag även kan ge tillbaka lugn. Där jag låter henne vara och inte gör nåt väsen av det. Bara frågar och lyssnar. Och samma tillbaka. Där jag kan komma med saker som sagts till mig, som gjort mig förvirrad och som inte känns rätt men jag behöver hjälp att komma fram till varför. Då jag lämnar dörren har jag fått hjälp att klura ut det jag hade inom mig, men som jag bara inte klarade av att gripa tag i helt själv. Skratt till gravallvar behandlas oss emellan. Men även tystnad ibland. Och jag känner tacksamhet över att hon anförtrott så mycket till mig också. Att jag kan ge henne klarhet i hennes känslor, bara genom att också vara öppensinnad.

Idag fick jag sms av henne där det stod: <3 jag är så innerligt glad att jag fann dig....
Fast där jag trott att det var jag som fann henne. Nu vet jag att vi fann varandra och jag är så glad att ha fått en så kär vän som hon blivit. Tillsammans är man stark!

tisdag 15 mars 2011

Kalla mig strulig...

Eller vad som helst. Men ikväll står jag åter utan min medicin. I fredags ringde psykologen och kom då på att påminna henne om att jag behöver recept på lamotrigin. Hon sa att det tar vi på måndag slipper du betala extra eftersom du då har besök hos mig. Jag bad henne påminna mig då och skrev själv en anteckning på mitt larm. Måndagen kom, alarmet ljöd och jag trckte bort det utan att se anteckningen eftersom jag alltid har alarm då jag ska dit. Det glömdes bort under besöket och imorse stod jag utan medicin, förutom en halv dos i skåpet som jag grävde fram. Mejlade psykologen och avvaktade. Kl 15 ringde jag akutpsyk och bad de skriva ut. Nu halv åtta kom jag på det och åkte iväg men inget recept fanns. Åkte därifrån för att åter ringa akutpsyk och förklara. Fick åtminstone nu prata direkt med en läkare så jag kan hämta ut det imorgon på morgonen.

Jag känner mest, suck. Över mig själv och även detta jagande. Hade tänkt ta halva dosen ikväll, men nu blir det inte så. Lät saken bero idag eftersom jag förstår att annat måste göras. Men nästa gång kommer jag strunta i extraavgiften och ta ut det direkt. Alternativt ringa akutpsyk direkt. Varför kam det inte bara skrivas ut mer medicin direkt så man inte behöver förnya och förnya. Mitt propavan måste hämtas ut väldigt ofta. Jag undrade varför och tydligen för det kan vara tillvänjande. Även fast det står i FASS att det inte är det. Och visst kan man väl skriva ut medicin och sen har Apoteket en spärr så det inte kan hämtas för tätt.

Suckar lite till och sen känner jag mest att jag inte orkar bry mig. Vill verkligen sköta medicineringen och även få i mig hela dagens dos. Finns det inte imorgon blir jag tokig...

Kl 3 en tisdagseftermiddag...

Då kan man upptäcka att man glömt mjölken framme sedan imorse. Sur-mjölk någon? Men det är en värdslig sak. Idag är en bra dag, även om jag inte gjort mina måsten. Men jag gör lite då och då. Dagen är inte slut än. Jag kommer inte lyckas med mina hemuppgifter som det är sagt. Men fick idag åter klarhet i att jag är jag. Jag ska hitta ett sätt att lyckas, men jag vill ändå hitta mitt eget sätt bara det görs. Jag vill stärkas och inte göras om. Annars har jag hunden som går och städar mitt golv. Bra, då slipper jag det!


Sovit som en prinsessa!

Somnade gjorde jag då jag började läsa en bok, men hade svårt att hålla fokus då den inte fångade mitt intresse. Så då somnade jag istället. Vaknat har jag gjort ändå, men inte lika ofta och somnat om snabbt. Dessa nätter då jag lyckas sova bra utan sömnmedicin är mer utvilande. Så nu är jag vaken, fast klockan är sju. Ljuset strömmar in, jag ser en blå himmel och jag ligger kvar i sängen. Kravlös dag, så lite lättare att vakna då.

Jag processar nattens drömmar, vissa bättre än andra. Drömt om jobbet och dagar som dessa saknar jag det. Eller mest mina fina arbetskamrater. Känns lite tråkigt att jag inte kommer jobba med dom igen. Dagar som dessa fattar jag inte varför jag går hos psykolog för jag vaknar och mår bra och känner mig ganska problemlös. Men då har jag inte stigit ur sängen än.

Idag ska jag ta hand om finaste valpen Krut. Jag tror det blir en bra dag!

Radioskugga

Jag har haft en ganska jobbig vecka. Detta resulterar extra mycket att jag är totalt onåbar. Jag stänger av hjärnan, orkar inte aktivera den för det blir för mycket. Det leder också till extra mycket känslighet gällande vissa saker. Som just nu, jag måste få vara för mig själv en stund. Efter en eftermiddag då jag dragits runt för att kolla på fotbollsskor med sambon. När jag kollat på skor för min egen njutning skull för att ha något att göra höll jag på somna.Att det sedan fortsatte tjatas om dessa skor och dessutom ordbajsas om andra ointressanta saker och det förväntas att jag aktivt ska lyssna ger mig tillslut ett psykbryt. Så nu sitter jag här i lugnan ro och bara försöker andas ut. Och in. Och ut. Tog inget propavan ikväll för jag var i behov att får vara mig själv och vara den nattmänniska jag är för en kväll.

Grymt snygga skor som jag diggade stenhårt. Se så fint de passar på min fot.

Jag ville styla om M:s fötter, men våra åsikter gick tyvärr isär. Även om alla såklart vet att min uppfattning om vad som ser bra är den rätta!
Utanför en affär hittade jag min moster på en affisch om Kungsledenrännet. Det tycker jag var rätt roligt.

Jag var hos psykologen imorse. Jag blev ledsen för första gången då jag var där. Som sagt, veckan har känts tuff. Jag visade henne bilder på alla mina projekt, som jag startat upp och ligger utspridda över hela lägenheten. Oavslutade. Jag var tvungen att göra en beteendeanalys och ska nu som hemläxa varje morgon göra en prioriteringslista. Den ska innehålla tråkiga saker, som måste göras innan jag sen ska få göra nåt lustfyllt. Oj vad jag vred och vände på mig då hon sa det. Hon såg det och bekräftade att hon såg att jag såg tveksam ut. Jag svarade bara att ja, idag så gör vi ju en läxa tillsammans. Men imorgon då. Och nästa dag? Och hur ska jag kunna göra klart? Motivation... Kortsiktigt vs. Långsiktigt. Blä, tråk tråk tråk tyckte jag. Men höll ju även med om att jag inte känner mig bra då en hel dag gått, för man bara måste det och sen bara det här, sen gör jag det där. Allt för att undvika det man måste och ska göra. Kraven, måsten. Hon sa även att mina drag, som vi inte vet är ADHD än, men som har många drag åt det hållet, inte handlar om att man inte vet vad man ska göra. Det är en motivations-störning beskrev hon det som. Detta efter jag sagt och varit ledsen över att det är så svårt att berätta för andra om svårigheter eftersom alla kan svara; "Ja, men så är ju jag också. Så kan jag också vara". Men hon sa att de flesta har det, men lite. Kanske på nåt område, men inte till den grad att den är genomgående i hela ens beteende så det blir funktionsnedsättande för man inte klarar av att hålla ihop livet. Senast i lördags gav jag åter upp och drog täcket över huvudet. Sambon kom hem och hittade mig och jag sprack likt en glasvas som kastats i golvet. Oj, vad jag ofta tänker på det. Jag måste vara lat, andra har också dessa drag, det är bara jag som inte försöker, inte kan, inte orkar, som är lat och dum. Kolla här, kolla där, jag fixar det inte, var ska jag börja? Kaos, kaos, kaos. Kolla byrån, alla kläder som väller ut för jag slitit i den och inte hade tid då att ordna tillbaka, för jag skulle göra nåt annat. Sambon svarade bara med att trycka ner kläderna och slänga igen lådorna med orden. "Klart, nu finns det inte". Det behövdes just då. Byrån symboliserade mitt värdelösa varande just då. Jag torkade tårarna och gick på kalas. Trots att det syntes att jag gråtit, knappt orkade hålla upp ansiktet under tiden och drog mig undan en hel del. Människor i en massa, jobbigt i såna stunder. Förresten jobbigt i många stunder. Men jag gjorde det. Och det ska jag vara stolt över har jag hört. För det är bättre än att ligga kvar i sängen och gråta. Jag bryr mig inte om att människor får se att jag är ledsen eller nedstämd längre. Det betyder också att jag inte måste, förutom just den stunden det är extra jobbigt, fortsätta ha det lika jobbigt för jag måste dölja efterdyningarna. Då kanske, kanske man dras upp av omgivningens stämning. Iallafall litegrann. I en kravlös miljö.

Mamma har ringt mig hela veckan. En gång om dagen. Jag, som inte orkar svara för jag inte mår bra. Som sen inte kan svara för jag måste svara på varför jag inte svarat. Detta gäller inte bara henne. Jag lovade i ett bättre ögonblick att ringa min kusin, sen damp jag igenom och då grusades även det. Jag måste sluta lova saker, för jag kan inte hålla dom. Men det innebär också att människor i min omgivning måste tillåta det och inte ta det personligt. Utan det handlar om mig. Fortsätter man så kanske jag svarar en dag, eller ringer upp. Men jag vet åtminstone att man bryr sig. Och det gör jag med, jag är bara inte alltid så stark att jag orkar förmedla det. Jag ska ringa min mamma imorgon. Det får stå på morgondagens göra-lista.

Vad gäller dagens hemuppgift gick det sådär. Det blev gjort. Tillslut. Väldigt sent. Eftersom jag inte fick göra det roliga som stod på min lista innan jag gjort det tråkiga så blev det så att jag inte gjorde nåt av dem utan nåt annat. Jag hittade ett kryphål... Tills jag tog tag i det. Då hamnade det i hallen. Sen på bron. Sen dit det skulle. Jag, när jag väl kom igång, hittade en massa andra saker att röra runt i såklart. Å, titta här och titta där och jag ska bara. Jag är som Alfons och sambon som Alfons pappa. Sambon kom hem och sa att det inte räknas som att sakerna hamnat dit de skulle bara för jag slängt dem utanför dörren. Jag tror ändå jag lyckats även om han inte kommit hem. Tror jag... Så dag nr 1. Det gjordes, men inte i rätt ordning. Fast ändå inte fel, eftersom jag inte gjorde det roliga som stod förrän jag var klar. Räknas det då som att jag får en bock istället för minus på rättningen? Jag vet inte, allt jag vet är att jag fortsätter imorgon. Även om det blir fel eller tokigt. Och om jag misslyckas så är det så. Jag måste kunna känna tryggheten att erkänna det hos min psykolog. Det blir en spännande vecka. För vissa låter det nog som hur enkelt som helst. För mig också. I teorin. som sagt, imorgon fortsätter det.

fredag 11 mars 2011

Äventyr

Dagen började med disco i vardagsrummet och jag blev utnämnd vinnare många gånger. Det är härligt att ha barn som tycker man är bäst på allt. Jag utnyttjar det till max, åtminstone för att vinna på barnspel, dansa som en kung och ha det vackraste håret i världen. Det är fint när sambon låter barnen vinnaredan jag skrattar som grinchen då han stal julen, eftersom jag går all in. Även om det är i spelet Pingu.

Sen drog jag och fyra små flickor iväg med bilen. Jag hade därmed i baksätet tre fnittrande flickor som jag hyschade för att inte köra i diket. Jag satt likt en spänd scout bakom ratten. Med den dyrbaraste lasten. Men roligt hade vi allt, jag blev dessutom matad med choklad kontinuerligt. Bättre kan man inte ha det. Då jag körde mot en veckas frihet, så fick jag inse att jag också kört mot en stor saknad. För direkt då jag lämnat av skatterna fick jag ont i magen. Och det var inte av all choklad jag tryckt i mig. Jag tror egentligen det blir mer semester för barnen än för mig. Så i slutändan blir det bra trots allt. Flickorna får skämmas bort av farföräldrar och jag kan med gott samvete, trots saknad, vara en trött människa i en vecka. Och förhoppningsvis vara en något piggare mamma då barnen kommer hem.

torsdag 10 mars 2011

Motstridiga kommentarer från psykiatrin

När jag låg på psyket sa en av tanterna som jobbade där till mig att det varit fel av min vän att kliva in i min och min familjs liv. Orsaken till denna kommentar kom efter att jag delat en personlig sak som min dotter sagt till denne vän. Enligt denna tant så var det fel, pga att inträdet av vännen fick mina barn att tro att deras mamma var någon som behövdes tas hand om. Jag blev ganska irriterad och sa att det var samma vän som sett till att jag kom in på sjukhuset. Utan denna vän, hade jag stått kvar och trampat i samma fotspår. Fotspåren av ensam skam. Den som på insidan kantades av en mamma som barnen säkert själv kunde skapa sin egen uppfattning om. Det hon sa var alltså att jag inte kan ta emot hjälp utifrån för att då tror barnen att mamma, hon måste vi också ta hand om. Hon sa alltså med denna mening att jag bara skulle rycka upp mig och klara mig själv och ta hand om mina barn. Återigen, utan hjälp utifrån. Eller var det bara för att denna vän, själv sedan länge öppnat upp sin insida på samma avdelning och av denna vårdare nu endast brännmärkts som sjuk. Att hon inte längre sågs som en människa. En människa med empati och färdigheter, som genom sin egen erfarenhet kan hjälpa andra att se sig själv och släppa sin skam lite. Att hjälpa till att tillåta sig själv att falla för att kunna börja läka ordentligt, från djupet och ut. Oavsett vilket av alternativen det var, så agerade hon mycket fel. Det hon sa var nedtryckande, mot mig eller min vän. Eller mot båda. Denna människa, som ska lyfta människor. Som man kan tycka, att hon om någon, borde kunna se en människa med dessa funktionshinder som en människa, kanske med vissa svårigheter. Och inte bara som "psyksjuk".

I samma samtal sa även denna människa att bara jag kom hem, tog med mina barn ut och åkte skridskor och kom hem och rörde ihop en fruktsallad skulle jag kunna klappa mig själv på axeln på kvällen och somna gott. Va kunde inte tro mina öron, var denna människa sann? Jag, som gjort allt som man "ska" hela livet, tills jag efter vägen vacklat mer och kraschat. Att jag, trots att jag gjort stora prestationer, sovit sämre och sämre. Och jag lovar, jag har gjort mycket som man borde kunna klappa sig på axeln för. Mer än att åka skridskor och äta frukt. Både för min familj och genom egna prestationer.

När jag kom till öppenvården var det helt andra bud. Där togs jag inte emot som "mamman". Där togs jag emot med öppna armar som "Anna". Som det människa jag är, som sökt mig till någon där jag blottar min sårbara insida. Som jag uttalat skamliga och jobbiga tankar till. Där tankarna togs emot och speglades tillbaka som att jag var tvungen att laga mig själv. Börja med mig själv. För att inte fortsätta vara trasig, eftersom en trasig mamma inte riktigt klarar allt som hon skulle vilja. Där de tar vara på på viljan och vill styrka den. Med stöd och hjälp. Utifrån. En läkare sa även, och jag citerar: "Det gillar vi INTE inom öppenvården". Detta som kommentar att avdelningsläkaren sjukskrivit mig två veckor på en nåder med orden: "Det är bra att jobba". Från öppenvården fick jag en sjukskrivning på 2½ månad, till att börja med, bara så att försäkringskassan inte skulle krångla. Med orden, de är bra att göra något, men det kan vara en promenad eller något roligt. Och jag behövde vila. Hon bad även om ursäkt flera gånger för sina kollegors, enligt henne, skamliga brister. Jag ville kyssa hennes fötter då jag lämnade rummet!

Psykavdelningen kändes som stenålder efter detta mottagande inom den psykiatriska öppenvården. Tyvärr. Även om många på avdelningen såklart var vänliga själar. Men en sak lyckades de ju med. Jag kommer aldrig vilja sätta min fot som patient innanför psykavdelningens dörrar igen. Så det är ju bra. Eller är det verkligen det? Om jag kommer behöva den hjälpen så kanske jag inte kommer känna trygghet i att våga söka den.

Det som hänt på den korta tiden inom öppenvården är att jag fortfarande tvivlar mycket, mest på mig själv, men att de ändå redan lyckats nästla sig in i mig och få mig att inse saker om ansvar. Där jag tidigare trott att jag tagit ansvar genom att försöka orka det jag inte orkar. Och ansvar är inte att försöka vara en bra mamma genom att låtsas vara det då man inte orkar. Eller att låtsas att man själv mår bra då man inte gör det. Att ta ansvar är att be om hjälp då man behöver den. Det gjorde jag i tisdags. Jag tvivlade, men genom deras ord kastade jag mig ut från planet i hopp om att fallskärmen skulle lösa ut sig. Och det gjorde den. Även om jag känner mig lite skadad i fallet. Men nästa gång, då kommer jag ha större erfarenhet hur jag ska agera vid landningen. Medan psykavdelningen kastade ut mig från flygplanet med en trasig fallskärm, som inte löste ut sig...

onsdag 9 mars 2011

Nederlaget

Det har varit några tunga dagar nu. Igår var väldigt jobbig. Jag tog tag i en jobbig sak och jag lyckades även stoppa negativa tankar genom att kasta ut en livlina. Jag ska nog känna mig stolt över att jag tog mitt ansvar, men det känns som ett nederlag bitvis. Min psykolog säger att jag har ett funktionshinder, det har man om man inte får ihop alla delar i sitt liv som är nödvändigt. Jag som så länge velat höra de orden, att jag inte är lat och dum. Jag har ändå svårt att ta emot det, jag som trodde att när jag fick höra det skulle äntligen få mitt erkännande om att det faktiskt inte är så att jag inte försöker. Men det är nog så det är, man måste få tid att sörja att allt man så gärna ville klara av inte går. Att livet i den form man försökt att uppnå inte lyckas. Att jag behöver hjälp med vissa delar. Man vet aldrig vem som har det så. Det kan vara vem som helst, din granne, din fru, din mamma, din vän eller den du trodde var den duktiga, den som du sett upp till, den du trodde klarade allt. Man vet aldrig vad som sker bakom lyckta dörrar. Inte ens alltid, även fast du bor med någon.

Ibland kanske man inte vill veta. Ibland vill de runtom veta, men det är svårast att erkänna till de som står närmast. De som så gärna vill trösta och att du ska må bra. De tröstande orden, de som ges i all välmening. Man ska inte sluta med dom. Men ha i åtanke att orden, de uppmuntrande orden om att "detta klarar du". De orden kan få en att känna sig ännu mer ensam i sina svårigheter, eftersom du känner att du inte blir tagen på allvar. Och att du måste fortsätta dölja dem, eftersom de runtomkring just vill att du ska må bra. Inte heller kanske de ser vad du har svårt med. Och du slutar säga vad du känner. Det är inte bra, eftersom saker blir mindre om man uttalar de till någon. Så en uppmuntran till er som vill uppmuntra, glöm inte bort att det som oftast är det viktiga är att lyssna och bekräfta känslorna över att man mår dåligt eller har det svårt. Det kan ofta vara den största trösten!

tisdag 8 mars 2011

Internationella Kvinnodagen

Idag firas denna dag över stora delar av världen. Historiskt sett började det genom olika socialistiska partier att främja kvinnors rättigheter i samhälllet, då främst att de skulle få rösträtt. I början firades det även av kvinnor själva som protest mot krig och för att de ville få fred. Intressant här tycker jag är att socialisterna var de första att ge kvinnorna stöd i dessa frågor och att kvinnorna själva var måna om fred.

I vissa länder firas dagen nu som en hyllning till kvinnan, ungefär som morsdag. Och i andra fortfarande för att uppmärksamma kvinnors rättigheter. 2009 sa Viviane Reding (EU-kommissionär) att "så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så att vi inte längre behöver en sådan här dag". Detta följdes år 2010 av feministen Alice Schwarzer (Tyska kvinnorörelsen) som förde en debatt om dagen och önskan om dess avskaffande, eftersom strävan mot lika rättigheter ska ske varje dag, året om.
Källa: Wikipedia (Där man kan läsa om man vill veta mer)

Oavsett vad man tycker är dagen ändå Internationella Kvinnodagen, firad eller icke firad. Jag själv tycker att det historiskt sett skedde mycket genom dagens införskaffande. Däremot med tanke på hur långt vi nu kommit, känns det rätt logiskt kring de ovan nämnda kvinnornas resonemang. Genus är något som nuförtiden ska genomsyra mycket, vilket på ett sätt är bra. Däremot kan jag tycka och även andra jag diskuterat detta med som anser att det ser bra ut att trycka in dessa i t.ex. utbildningar men att utkomsten av det kanske känns mindre givande vissa gånger. Det ska "bara" finnas för finnandets skull. Men ska inte ta upp detta nu, för den diskussionen kan ju fortgå i oändlighet. Jag själv tror att alla slags förändringar börjar i hemmet och med sig själv, även när det kommer till jämställdhet.

Själv firar jag den inte alls. Vad jag däremot "firat" idag är semlor. Jag skrapade bort all grädde och åt den för man "ska". Jag kom på, vilket jag gör varje år, hur osmakliga jag tycker semlor är. Men barnen gillar´t, så därför "gör" jag också det!

Oj vad morgonen kom plötsligt...

Igår tog jag min sömntablett och behövde sova. Ändå svarade jag då M frågade om jag inte skulle gå och lägga mig att jag inte var trött. Men du sover ju sa han, men oo nej, det gjorde jag ju inte. Jag försökte med alla medel att hålla ögonen öppna, hade jag haft tandpetare hemma hade jag stoppat dit dom. Jag låg och blinkade, höll upp ögonen med fingrarna och utropade "Se jag ÄR ju vaken". Och vägrar ge upp, även om det är en seger att gå och lägga sig egentligen. Ironi kanske man kan kalla det...

Annars kom ju morgonen fruktansvärt fort imorse... Som om det vore en överraskning, trots att det ändå åter gryr till en ny dag varje dygn. Så den började halvbra kan man säga. Men jag försöker ta nya tag idag ändå. Har skrivit i kalendern dagens göromål så det är ju ett steg bara det. Sen så är det ju fettisdag idag och det är tur jag hann baka bullarna innan min bakrusch gick över. Jag vet man kan köpa, men jag vill inte det. Det är bullen som är god och godast är den, hembakad som den är utan allt gisch på. Sen ska barnen banne mig ha semlor idag, även om de får på dagis. Så är det bara. Jag må vara som jag är, men jag försöker hela tiden och än hur dagen blir i slutändan ska den avslutas på bästa sätt. Med mina finaste ungar och semlor tills vi storknar!

Och morgonens reflektion har fått mig ett steg närmare acceptans gällande en sak som jag sett som ett nederlag länge. Men nu fick jag åter insikt om att det största misstaget är att inte svälja stoltheten. Mina barn går först ändå och så länge det är dom som hamnar i kläm så sväljer jag stoltheten. Därför ska jag nu börja dagen med att ta tag i denna sak som jag skjutit undan alltför länge.

Ha en bra dag och God Morgon!

måndag 7 mars 2011

Lill-Krut


Känner att jag måste väga upp föregående inlägg med detta inlägg med lite ljusare text. Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i hundar. Förutom dom jag lärt känna som min kusins och nu svågerns lille valp. Jag är helt såld på den lilla buskillen. Jag sa till min sambo i söndags att jag saknade honom. På lördagen sov han i mitt knä och vi var ute och gick en långpromenad i solen. Hundar måste ju vara ultimata sällskapet en dag man inte orkar prata. Kan motivera en till en promenad dessa dagar. De dagar man är glad kan man springa och busa. Om jag själv orkat hade jag absolut velat ha en liten egen Krut. Men jag skulle inte orka det. Men så länge passar jag på att låna denna lilla solstråle och tar emot hans underbara charm då tillfälle ges!

Psykologen sa att jag var en "låg en".

Nä, dålig ordvits. Jag har dålig humor säger vissa. Men jag skrattar gärna högt och fult till mina egna skämt. Men tillbaka till mitt besök i det fula huset aka "Psyket". Och nu syftar jag till arkitekturen och inte att det är fult och skamligt att vara där. Psykologen sa att hon uppfattade mig som låg idag. Jag som trodde jag "bara" var trött.. Varför kan jag inte se det själv? Men det är nog så, idag vill jag inget. Orkar inte koncentrera mig på nåt särskilt länge utan hoppar fram och tillbaka mellan saker på nätet och är uttråkad och dagen känns faktiskt grå trots sol ute. Det är då jag egentligen ska göra tvärtom. Men idag kapitulerar jag för en stund för att senare komma igen. Jag kan inte sova dessa dagar ändå, så det är inte så att jag faller ner och sover konstant för att åter ligga sömnlös. Jag skulle lätt kunna vara uppe till tre inatt igen. Det är ju det som är det onormala med detta. Så kapitulationen är viktigt för mig, för gör jag nåt idag kommer jag snart speeda iväg. En sömntablett på det så löser det sig!

Hos psykologen skulle vi börja kartlägga mina nedåtperioder och uppåtperioder och det däremellan. Det är riktigt svårt och jag har svårt att kartlägga det. Hela min världsbild snurrar om för varje gång jag snurrar om. Jag har svårt att se det depressiva i min energifyllda perioder och tvärtom. Iallafall hur jag känslomässigt är då. Sen kom inte kartläggningen så långt för jag hade svårt att hålla fokus och hade ju som annat att prata om och stack iväg på sidospår konstant. Kanske var det omedvetet undvikande? Usch, det är jobbigt att analysera hela sin person. Eller hitta mig själv i allt virrvarr. Jag, som alltid anpassar mig efter andra människor och "härmar" dom för jag själv har ett splittrat jag som hela tiden omvälvs vid varje stormande svärta eller ljusaste ljus. Och har svårt att förstå omvärlden: "Jaha, dom gör så, jaha men då är det så man ska göra alltså! Nej, det funkade inte. Jaha, men då gör jag såhär då. Bara jag slutar vara tonåring, åren då alla mår dåligt. Jag skaffar barn,människor med barn är lyckliga. Jag är ingen loser, jag ska skaffa en utbildning, det gör folk. Bara jag får ett jobb, det är då livet börjar. Det måste vara så. HUR GÖR MAN? Jag förstår inte.." Att kartlägga nån slags mellanperiod är nog svårast eftersom de knappt existerar. Ytterligheter...

Allt detta är för att se varningstecken innan man spinner iväg. Åt det ena eller andra hållet. Det är svårt. Min sista depressionsperiod var som att bokstavligen gå in i väggen. Som från en dag till en annan. Jag uppfattade mig mer som utslut än deprimerad. Men kan man inte annat än att sova och inte orkar vara delaktig så känner man sig tillslut riktigt värdelös. Man blir deprimerad. En penna väger bly, även om min depression är väldigt varierande från dag till dag. Svårt att veta om man är trött för man är deprimerad, eller om man blir depressiv pga att är trött.


Och sen försöka hitta andra sätt, "Nej jag är uttråkad av att vara föräldraledig, så då börjar jag jobba". Men då orkar jag inte jobba för jag är deprimerad, men jobba ska man. Måste man och jag försöker göra allt det man "ska" och orkar inget annat. Tills det inte går längre.  Man hittar hela tiden på orsaker, men samtidigt innerst inne skriker man "så här ska det inte vara, så här FÅR det inte vara". För då vill man inte vara med längre. Då är livet en enda raksträcka mot döden. Och varför vänta? För att tjäna in pengar till samhället tills man dör utan att själv hinna leva. Det är bullshit, jag går inte med på det. Jag har alltid känt att jag inte hör till denna världen. Att jag inte är som andra. Att jag förvaras i livet i väntan på döden. Vissa säger att självmord är en konstant lösning på ett tillfälligt problem. Jag håller inte riktigt med om det. För de som för första gången faller ner i hålet är det så, så långt håller jag med. Men inte för de som kämpar hela sitt liv. Jag skulle aldrig kalla någon som väljer att avsluta sitt liv som egoistisk. Jag skulle hedra den människan som försökte så länge. Den som säger att självmord är egoistiskt har själv aldrig varit nere i det allra svartaste. När man är i det svartaste, det är då man inte känner nåt. Det är då man inte gråter, inte känner sorg, inte känner glädjen, inte känner meningen. Det är sedan länge passerat den tiden då du trodde du mådde dåligt. Det du kunde känna igen som obehagligt och jobbigt. Det är då du svarar: "men jag mår ju inte ens dåligt". När du tänker så, det är då det är som farligast. För känner man inget, så har man inget att förlora. Det är då kör för fort med bilen i hopp om att du ska förolyckas mot en lastbil. Det är då du varje gång du badar sänker huvudet i hopp om att kroppens överlevnadsinstinkt inte ska ta över. Det är då du övar på knutar som håller. Det är då du funderar slut-datum, vem som ska få vad, vad som ska spelas på begravningen och över att du hellre låter dina närmaste vara arg på dig för du försvann hellre än vara arga för att du gång på gång misslyckas. Även fast du försöker och försöker, men det syns inte, kampen du för i ditt inre. Jag är inte där nu. Och jag tänker göra allt i min makt för att lyckas leva. Men, de som redan försökt, men inte lyckats. Lyckats att leva, trots deras kamp då det gör ont,skär i själen och känns tomt men ändå försöker de in i det sista. Dom får min djupaste respekt!!!

Åter till idag. Jag kände mig stressad över att jag ska vara den "duktiga patienten" samtidigt som jag är rädd att inte uppfattas som motiverad och inte värd att lägga ner nån energi på. Allt är ytterligheter. Konstant och hela tiden. Fan också, jag känner att detta kommer ta lång tid. Det är okej för mig, bara jag känner att jag har den tiden på mig från vårdens sida. För det är inte hela tiden den kamp du för inom dig. Det är hela tiden den oro du ska ha över den yttre omvärlden också. Men det är ju det som är en stor del av livet. Men i ett visst skede, då är det nånting som till stor del inte finns plats för. Det som spär på den oerhörda sten du redan bär. Idag är dagen grå, men inte svart. Min lilla lillan gick in själv och satte sig på samlingen imorse, först på plats då de ropade för samling. Hon förstod och satt där och väntade på de andra barnen då jag kikade in med värme i mammahjärtat. Det kan man känna då dagen är grå, men inte svart. Stunder av lyckan!


Och de som tycker jag lämnar ut mig själv för mycket, för det är jag säker på att det finns de som tycker. Min blogg är inte till för er. Jag har spenderat nog med energi på att inte visa upp det "fula". Nu lägger jag energin på att visa den istället. Bloggen är till för de som är intresserade och för de som finner gemensamma faktorer och för en gångs skull slipper känns sig ensamma och på fel sida om stängslet. Vi är alla värda livet! Detta är inte ett försvar mot de som snackar bajs, utan till som en uppmuntran till dom som känner sig små i världen. Någon såg mig, då jag själv inte såg hur långt ner jag var. Jag tror jag är påväg att finna livet även om det är långt kvar. Jag har bestämt mig för att sprida den empatin och kunskapen vidare jag med. För det finns det behov av, tro mig!

Men åh, pust och stön...

Var jag sliten igår så ser jag ut som sju svåra år idag. Somnade efter tre inatt. Dum som jag var tog jag ingen sömnmedicin, för jag tänkte att jag är ju trött redan. Sen har jag sovit 3,5 timme och dom timmarna kantades av uppvaknanden och mardrömmar, man bara halvsover. H sa åt mig att sova i soffan imorse, så jag ställde alarmet på halv åtta. Men sambon hade för en gångs skull han tappat nycklarna så jag drog på mig täckbyxor och gick och öppnade garaget åt han och gav han min bilnyckel. Sen låg jag i soffan på helspänn med ögonen uppspärrade.

Kl 10 ska jag till psykologen och har redan hittat på tusen anledningar att inte åka, men att leta åt ett nummer att ringa och avboka känns lika jobbigt och jag vet ju att jag måste. Jag kommer ändå inte somna, för jag är övertrött. Idag är en sån dag jag måste ligga en hel dag i soffan för att lyckas somna en stund för att sen hämta barnen. Idag kommer inte mycket bli gjort. Tur min femåring är så duktig och hjälper mig med att plocka fram och undan frukost och ta fram lillans kläder. Och skönt att jag ä själv med barnen på morgonen så vi kan pumpa musik på högsta volym!

Jag skiter i att kamma håret, har ju flätat hår då jag sover, drar på mig mjukisbyxor, skiter i bh, drar på mig en huvtröja och masar mig upp för att hämta strumpor. Bara jag tar mig iväg. Kommer inte vara ett aktivt samtal från min sida idag... Nä, denna vecka kunde börjat bättre.

söndag 6 mars 2011

Mobilbloggerskan


Premiär för inlägg från mobilen. Har tänkt fixa det länge, men inte fattat hur man gör. Nu lyckades jag! Bilden är från i fredags. Barnen skjutsade lillasyrran hela vägen hem från dagis. Dom var så duktiga!

All in..

Igår var dagen kommen för mig att åka på födelsedagsfest hos en vän jag inte träffat på 6-7 år.. Jag gjorde mig iordning ifall jag skulle åka. Jag tog tempen, sa att jag var sjuk och satt och velade i en timme. Efter jag trängt på mig byxorna efter att haft lördag i fyra veckor så var inte festhumöret på topp direkt.. Men med vetskapen om att det värsta är att ta sig iväg gav jag ångesten fingret och tog en godis som för att visa att jag är "Jag är här, jag är tjock and I`m proud of it" i ett försök att boosta mig själv!


Men att komma sent till en fest är inte bra med tanke på hur jag går ihop med alkohol. Men bättre att ångra det man gjorde än det man inte gjorde. Eller jag ångrar bara att jag shottade sambuca. Imorse då jag bakissvettades, hade skallebang, med världens knullrufs(utan att ens rumlat runt i sänghalmen) och linserna torkat fast i ögonen kunde jag inte för min värld förstå varför M inte tyckte jag var attraktiv...

När jag kollat mig i spegeln kunde jag inte annat än medge att jag sett vackrare syner. Jag kände att jag kunde varit med i en anti-alkohol kampanj. Gårdagen genererade dock några positiva saker. Jag träffade en fin vän. Jag fick veta att jag kan strunta i att festa ett tag för att jag inte missar nåt just nu medan jag fortsätter öka medicinen. Jag fick ligga och gosa med min största tjej i soffan imorse. Barn förstår inte vad bakis är och tror man är sjuk och ger en medlidande och skäller på andra vuxna (M) som tycker man får skylla sig själv! Lördagarna kommer fortsatt att spenderas i soffan med mina underbara barn som somnar i min famn. Och när mitt omdöme förbättras kommer jag åter kunna gå ut och vara mitt sprudlande jag på en fest. Det hinns det med.

Imorgon är det måndag och det kommer inte bli en tråkig vardag. För första gången på över ett år så känner jag känslor som för första gången. Att börja ta sig ur en depression är som en nyförälskelse varje gång och vardag med vuxensaker känns lite mindre skrämmande än på länge. Ha en fin söndagkväll!

fredag 4 mars 2011

En ny dag med nya möjligheter

Gråten kom ej igår.. Däremot somnade jag i soffan med en filt uppdragen över huvudet. Sen vaknade jag sakta till och då var det ny energi och gråtkänslan var borta. Så jag började tvätta och fixa och planera en massa saker. Sen däckade jag åter soffan kl 22.

Nu har morgonen börjat och små barn har utfodrats. Detta tillsammans med live-underhållning genom fönstret där de hos grannen sanerar efter en brand. Det är spännande då både soffor, resväskor, tavlor och gitarrer flyger genom fönstret ner i en container.

Annars har jag hunnit tvättat ännu mer och städat toalett under morgonen. Allt för att inte sätta mig i soffan och somna. Men jag är trött redan, det går inte att förneka. Men idag är det så mycket jag vill och helst allt på en och samma gång. Men vetskapen om att när barnen lämnat dagis finns mindre tid för vila. Idag bli helt enkelt dagen då jag åter laborerar med mig själv och min energi. En bra dag kommer det bli hur som, även om jag kanske dimper ner i trötthet ibland.

Morrn Morrn!

torsdag 3 mars 2011

Med gråten brännande bakom ögonlocken

Jag är inte ledsen, inte neråt, men ändå känner jag mig som ett vrak ikväll. Helt urlakad, urvattnad, urkramad. Till den grad att gråten finns i halsgropen. Men jag vill inte gråta... Inte behöva det. Jag har även dåligt samvete. För att min sambo är jättetrött, men min trötthet går före. Går alltid före, eftersom jag är som en ballong som någon spräckt hål på och luften pyste ur. Ändå har jag varit ute en gång till idag för barnen skulle få åka skidor. Och för att barnaröster blir mindre påträngande i utomhusmiljö. Men efter 2 minuter var jag less.

Så vi gick in. Åter till soffan, för jag inte orkar. Försöker titta runt på nätet på saker jag tycker är intressant, men orken räcker knappt dit. Sen försöker jag svälja irritationen över alla ljud. Fläkten låter, barnet sörplar, någon pratar, vatten skvalar, kylskåpet brummar och en sambo som ljudar frekventa irriterande ljud för att busa med lillan. Och hjärnan har fått tilt.

Att fått råden att inte tänka på framtiden för mycket, men samtidigt behöva planera framåt. Hur går det ihop? Att tycka att världen är orättvis, att jag som kämpar ändå ska vara rädd att inte hinna vila ut. Att inte orka, men samtidigt stressa, löpa mot en förbättring för känslan av krav att bli bättre flåsar i nacken. Men jag vill inte det, för det håller inte. Jag vill inte krascha hela tiden. Det är motstridiga känslor vid tanken och känslan på förbättring. Analyserande vid varje ord psykologen säger om att jag verkar må lite bättre. Det känns bättre, men även sliter det i mig och stressar mig för det betyder att jag ska prestera mer. Ordet prestera, jag avskyr det.

Men nu är kvällen här. Kvällen betyder tystnad, eller tystnad, jag tycker inte heller om tystnad för då hör man varje lilla surrande ljud. Men tystnaden betyder för mig att inga plötsliga skrik eller dunsar. Med ett någorlunda jämnt ljud från en tv eller musik. Det lugnar, medan sambon tycker det tillför stress. Vad olika man kan vara. Så jag fortsätter in mot kvällen. Och hoppas nästan ändå gråten snart droppar... För det betyder att den sista orken lämnat mig och jag kan känna tröttheten till fullo. Och hoppas att morgondagen blir en orkens dag.