Känner att jag måste väga upp föregående inlägg med detta inlägg med lite ljusare text. Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i hundar. Förutom dom jag lärt känna som min kusins och nu svågerns lille valp. Jag är helt såld på den lilla buskillen. Jag sa till min sambo i söndags att jag saknade honom. På lördagen sov han i mitt knä och vi var ute och gick en långpromenad i solen. Hundar måste ju vara ultimata sällskapet en dag man inte orkar prata. Kan motivera en till en promenad dessa dagar. De dagar man är glad kan man springa och busa. Om jag själv orkat hade jag absolut velat ha en liten egen Krut. Men jag skulle inte orka det. Men så länge passar jag på att låna denna lilla solstråle och tar emot hans underbara charm då tillfälle ges!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar