Hela dagen har gått åt till mina bestyr med packningen. Det är ju egentligen sinnessjukt. Och när sambon slutade 4 och kom hem så var det fortfarande inte klart. Pulsen dundrade och jag högg som en orm pga stressen. Jag hade fått en lista att följa och bocka av, vilket jag är tacksam för. Och tillslut tog vi oss iväg med mig bakom ratten. Med huvudvärk som följer efter påfrestande göromål så var sambon tvungen att sitta tyst bredvid mig. Efter några mil hade pulsen sjunkit och jag kunde vara ett trevligt resesällskap igen.
30 mil, 4 spyor av kräksjuk lillan och en kisspaus senare så rullade bilen upp mot mitt barndomshem. Så nu ligger jag i min gamla säng, bara jag är vaken och ligger och lyssnar på ett surrande element. Jag ligger och funderar på vart jag knölat ner de förbannade påskäggen. Rutinerna bryts och all ordning med det. Jag har dock ett andra minne med mig i form av sambon som kan påminna om medicin. I övrigt är det bara fint att inte ha några rutiner. För jag är här, får träffa släkt och familj. Och ha påsk, som inte kan vara riktig påsk om den inte spenderades här. H har längtat efter mormor. Och jag mest efter lillasyster och lillebror!
