ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

ADHD/ADD - Det osynliga funktionshindret

onsdag 29 februari 2012

Om man får tillåtelse att stänga en dörr, kan man öppna en annan!

Jag lärde mig aldrig multiplikationstabellen. Jag fick hemläxa att lära mig den många gånger. Träna extra. Kan den fortfarande inte, tror inte jag skulle kunna lära mig den heller. Och tycker inte heller att jag behöver det. Jo, 6x8 är 48. Det lärde jag mig för min kompis gjorde en viss klang i den och det rimmade. Hon försökte hjälpa mig att lära mig den också.

Jaha, kanske ni tänker, varför skriva en hel radda om multiplikationstabellen? Därför att det var något som jag fick träna på och aldrig lärde mig, vilket var bortkastad tid. Självklart, man kan ju inte ge upp och inte försöka lära sig något man har svårt för. Men jag har andra saker som jag istället lärt mig, fast jag bara inte gör det på "rätt" sätt. Genom att jag aldrig lärde mig multiplikationstabellen, så satt jag vid varje sån uppgift och skrev 8+8+8, osv. Därför är jag riktig bra på huvudräkning. Snabb, jag tycker det är roligt att skynda sig att räkna ut något så jag får slänga ur mig svaret innan nån annan hinner. Jag var heller inte jättebra på matte, men inte heller så dålig. Jag kämpade med den. Och det värsta som fanns, var att man var tvungen att beskriva hur man kom fram till svaret. Det var jobbigt, men jag gjorde det och det tog en himla plats för alla omvägar jag gjort innan jag kom i mål. Och dom försökte visa mig hur jag skulle räkna, hur man skulle räkna för att få fram samma svar. Men då förstår jag inte tyckte ju jag. Vad spelar det för roll om det är ett enklare sätt. För mig var det ju inte enklare. Och så knäpp en av mina lärare var då han inte kunde förklara varför man använde den modellen för att komma fram till svaret. Det var ju ologiskt, jag måste ju förstå varför. Jag kan inte trycka in en modell, bara för att så är det. För det var svaret jag fick. Så är det. Ja, men varför? Jag kan inte förstå annars.

Jag tar ofta omvägar innan jag är klar. Visst, i en del situationer tar ju det en oerhörd energi. Men jag tänker så här, att jag kanske hinner se andra saker ur andra perspektiv eftersom jag går mina omvägar. Och jag förlorade inget på att inte lära mig den där jäkla tabellen. Jag vann egenskapen att bli snabb på huvudräkning. Är det verkligen så viktigt alltid att alla ska göra saker på ett visst sätt? Det viktiga är väl om personen i fråga tycker att det är ett bra sätt. Helst om utkomsten är densamma. Kan man inte lägga den energin på någonting annat då. Och mitt sätt var bäst för mig och trots att matte var ett "hat-ämne", så var ju motivationen högre om jag fick göra på mitt sätt. Dom kanske tyckte att det var lite opraktiskt visserligen, eftersom jag var tvungen att ha ett kluddpapper så jag skulle rymmas med svaret sen i boken. Och för att jag ofta inte hade nåt papper och skrev på bordet istället och suddade. Skrev och suddade. Det var praktiskt tyckte jag, då det var klart suddade man och så var det nästa uppgift. Och jag slapp se det där kluddet som störde nästa tal.

Så, jag tycker att så länge man lär sig så spelar det ingen roll hur. Det ska inte behöva läras på det "rätta" sättet bara för att det ska vara så. Som sagt, en dörr som man får lov att stänga, ger utrymme att öppna en annan. Och då kanske utveckla en färdighet som blir stark, istället för att traggla med något som blir halvbra. Eller inte bra alls. Det kallas att vända något negativt till något positivt. Se möjligheten och ta vara på den. Min nyfikenhet är också ett exempel på något positivt som hjälpte mig i skolan. Jag ville var varför saker var som dom var. För viljan att förstå var det inte fel på. Förklarar du för mig varför det är så tills jag faktiskt förstått, så har jag lärt mig nåt. Så, min nyfikenhet gav mig MVG i samhällskunskap på gymnasiet. Jag ville veta, jag diskuterade och argumenterade. Det la min lärare stor vikt på. Mer vikt på, än om jag bara läste och levererade vad som stod. Precis som en lärare ska vara tycker jag. Det som antagligen var det tråkigaste ämnet av alla (förutom geografi), men blev då mycket roligare då jag fick lägga in det i ett mer levande scenario.

Många negativa saker kan ses ur en positiv synvinkel, bara man tillåts att lägga energi på rätt tyngdpunkt. Många saker blir inte negativt, förrän någon tillslut fått personen att tro att det är så, att dennes rätt är fel rätt. Uppmuntran att följa sin egen väg, för det är en styrka att se saker på andra sätt. Det är det som kallas kreativitet.




Så lägg det på minnet: Dom som tar dom krångligaste vägarna hinner se mer än dom som bara trampar på rakt fram. 

måndag 27 februari 2012

bloglovin

Nu har jag kopplat bloggen till bloglovin.

Följ min blogg med Bloglovin

Kolla videon, ni vet att ni är nyfikna!

Suttit här och fastnat, vilket inte är alltför ovanligt. Kom in på sidospår genom att läsa Aftonbladet, som spann vidare till diverse och tillslut hamnade jag på tv4play. Där en 30 minuter lång intervju med en far och en son, som berättar om sin ADHD. Även pappans läkare är där och berättar. En väldigt bra intervju, dels för att pappan fick diagnosen sent och beskriver hur det var. Dels för sonen som fick den tidigare och berättar om det. Och dels för dom tar upp om vad det egentligen innebär att ha ADHD. Och om motstånd till varför föräldrar inte vill utreda bl.a. Och så visar dom mycket av det positiva. ADHD är lite som två mtosatta poler ibland. Jag själv är så trött och kommer aldrig igång. MEN om jag blir inspirerad och får fart kan jag itne sluta. Då har man istället besvär med det. Eller kanske andra har det. Eller jo, jag med, då jag blir klar och har använt mer energi än jag hade, eftersom jag inte kände att den tog slut.

Se den, ger en klarare bild på vad ADHD är. Och hur man ska se på barn som behöver hjälp. Att inte avfärda någon som lite stökig osv. Speed innebär inte energi mina vänner, det innebär att en ADHD-persons hjärna försöker att inte somna. Och viktigt, ADHD är inte ett problem i sig. Det ska inte ses som ett problem i den bemärkelsen. Utan det är efterföljderna som blir problem. Och det är dom som är så svåra att bryta. Med rätt hjälp så kan man få gå rätt väg ifrån början. Så hellre en utredning för mycket, än en för lite. För som läkaren i klippet säger. Vi ser vilka som har svårigheter som beror på miljö och vilka som faktiskt har ADHD.

SÅ KOLLA, DET ÄR LÄRORIKT OCH INTRESSANT!


Lars-Erik%20fick%20diagnosen%20ADHD%20i%2050-%C3%A5rs%C3%A5ldern

söndag 26 februari 2012

Snart är det haveri på gång

Alltså min hjärna och min kropp håller på implodera. Varje ljud skär inne i hjärnan och får en kortslutning. Mot kvällen (som nu) är det hela tiden. Kroppen känns som om den skulle ha ett konstant blodsockerfall, det värker i varenda liten led och jag har bara halv känsel känns det som. Hade det inte varit för barnen, så hade jag gått i ide för att genomlida den här skiten. Stängt in mig tills det gått över. Även om jag är så otroligt less. Mitt humör har aldrig varit så här hemskt någonsin. Det är jobbigt att titta också, hjärnan hänger inte med och ögonen kortsluter dom med. Och konstanta ryckningar och skakiga händer. Fast skakig är jag i och för sig jämt, men inte riktigt så här.



Får sån obehagskänsla i kroppen, det känns ju som om hjärnan kommer smälta ihop, eller att en stroke kommer inträffa. Nåt iallafall. Det ger en lite ångest. Men jag vet ju att det inte kommer att ske. Men när känslan bli så stark är det svårt att tänka så. Eftersom alla utsättningssymtom känns så starka och fruktansvärt onaturliga. Nä, jag säger som 4-åringen: "Du är en bajskorv"! Just nu gäller det alla och allt.

Alldeles, alldeles normalt, bara i starkare former

Dom svårigheter jag brukar skriva om tänker jag oftast som att det egentligen är ganska "normala" saker man har inom sig. Bara det att det blivit ett problem för det förstärks.

Alla kan vara trött och lättirriterade, lättare att bli ledsen, balla ur lite för kroppen och hjärnan hamnar lite i olag. När det blir för mycket och för ofta tänker jag att det blivit ett problem. När det handikappar, när det helt enkelt sätter krokben i livet.

ADHD tycker jag man kan jämställa lättast med humöret som barn har. Som är mer lättuttröttade och har en hjärna som inte hinner registrera allt och har svårare att hålla tråden. Vuxna har också även så, men hjärnan har utvecklats och dels har man funnit den där normen som gör att man vet vilka ramar som man ska röra sig inom. Där det ibland kan trampas lite utanför, utan att det för den delen blir något konstigt.

Alla kan bli lite "deppiga" och det är normalt. Men det är snabbare övergående. Det är inte heller lika djupt och kanske finns det en orsak. Alla känslor inom en människa med psykiatriska hinder tycker jag har helt normala känslor. Men dom tar sig lättare ut, dom är mer lättutlösta och känslan man får är ju också sanning för personen, men kanske uppfattas fel för hjärnan tolkar situationerna och människor fel. Men även där är det ju bara också ett förstärkt normalt beteende. Alla missuppfattar varandra, det sker omkring oss hela tiden. Nu kan ju inte heller alla psykiatriska åkommor buntas ihop, men jag tänker generellt. Att om det sågs ur den synvinkeln så kanske det skulle vara lättare att förstå och acceptera det där som var annorlunda. Lite "galet".

När man pratar om barn brukar man prata om att inte lägga för stor vikt på det negativa beteendet, eftersom det förstärker och ökar det beteendet. Man kan inte låta allt glida genom fingrarna och jag tror att vissa kan tycka att det daltas med dom som har någon psykiatrisk svårighet. Men där tänker jag likadant. Att det kan vara bra i olika situationer att låta saker passera.

Sen skriver jag oftast genom mitt och t.ex. perspektivet ur ADHD/ADD. Men jag tänker givetvis också på hur svårt det är för anhöriga. Det är alltså inte så att jag tror att jag står i centrum. Även om det tyvärr kan bli så, eftersom mitt humör tar stor plats. Småsaker kan trigga mig, vilket också ofta kan bero på vilken dag jag har. Men där ser jag också det som normalt i extremare form. Alla kan ha en dålig dag och lacka ur på petitesser. Men det kan inte vara lätt. Det tas säkert också personligt, vilket det åtminstone för mig aldrig är. Ja, visst, ibland, jag menar jag är ju inte heller onormal på det sättet. Man kan ju ogilla personers beteenden hos dom "normala" med.

Ja, känner att jag inte egentligen kan få till det här som jag vill det. Är alldeles för snurrig i hjärnan idag för det. Men det jag menar är slutligen att vi borde se det mer ur ett normalt perspektiv. Som något som bara är starkare för individen. Att man är känsligare. Ökad sårbarhet, vilket då gör en känsligare för yttre påfrestningar. Och ingen går "säker" ska ni tro. Dom med störst fördomar kommer likaväl kunna vara den som drabbas av en depression. Som nu är något som inte alltid är kroniskt utan som alla kan utveckla någon gång i livet. Vissa människor har mindre sårbarhet för det, men alla kan drabbas.

Min sorg över fördomar mot psykiatriska sjukdomar och npf-spektrat är inte vad folk säger om mig eller dom fördomar jag skulle kunna möta. Det är för ungdomarnas skull samhället måste veta mer. Fler skulle inte utveckla en svårare problematik om någon såg och hjälpte dom i tid. Dom som har något kroniskt skulle få mindre efterverkningar i form av att snöbollseffekten skulle bli mindre. Och man skulle inte heller dra på sig fler svårigheter som komplement till dom man redan har. Och själva svårigheterna i sig är faktiskt ett ok nog att bära. Att också behöva gå omkring med dom ensam gör bara det att människan mår så mycket sämre. Få människor är sadistiska och få människor vill nog att våra barn, vår ungdom ska må dåligt. Då måste hela spektrat tas in. Man kan inte bara punktmarkera ungdomarna då heller. Utan måste ha medvetenhet i det stora hela över verkligheten.

Självmord. Har man inte hört kommentaren då någon tagit sitt liv "Det hade vi aldrig kunnat tro. Vi såg aldrig att hon mådde dåligt. Hon som verkade vara en sån glad tjej". För man döljer. I det här klimatet måste det döljas. Och ungdomarna är ju inte heller lika medvetna om dessa svårigheter som så många har eftersom det inte är en naturlig del i samhället att ha ett öppnare klimat. Så öppenhet skulle öppna många dörrar. Dels för att personerna själv skulle kunna vara mer öppen med hur dom egentligen mår. Fler skulle se och upptäcka dom. Och fler skulle kämpa för att det blev bättre vård. Den där glada flickan skulle tillslut inte vara instängd där enda utvägen är att ta sitt liv. Har även hört att vissa inte förstår hur man kan skylta med sina problem. Var glad för att någon gör det. Visa respekt för det. Oftast handlar det inte om att söka medlidande. Utan förståelse och för att man brinner för att visa vad det faktiskt handlar om. Och hade du varit lyckligare om den här personen satt själv och lät det gröta ihop sig än mer inom sig? Jag vet att de flesta av er inte önskar det till någon.

Kommentarer... Kommentaren "Det hade jag aldrig kunnat tro om dig". Vad är det man tror? Vi är ju normala människor med. Vi är inte vår sjukdom. Det syns inte. Att du redan känner en människa som visade sig t.ex. vara bipolär visar ju bara på det jag försöker säga. Att din syn på psykiska åkommor är fel. Att man skulle vara en viss sorts människa. På föreläsningen "Ett bipolärt hjärta" visade Rebecka Anserud lite statistik. Bl.a. att 60% lite drygt inte skulle vilja jobba med någon som är psykiskt sjuk. Det tyckte jag var ganska skrattretande. För det är få personer som inte jobbar med någon som har den typen av problem. Och antagligen tycker denna är helt "normal". En fördom hur någon ska vara för att vara psykiskt sjuk också där. Varför skulle det då vara skillnad om någon började som man visste hade en sjukdom. Den personen är en person, inte en sjukdom. Är en väldigt liten procent man behöver vara rädda för. Väldigt få skulle få för sig att sticka ner någon, om det nu kan vara något sådant dom tror dessa personer är kapababla till.

Ditt barn kan drabbas. Ditt barnbarn. Om du går in då och ser med öppna ögon och ger ditt stöd är ovärderligt. Men blir också en del av en kamp, en kamp för detta barn. Som kunde vara lättare. Vore det då inte bättre om vi såg efter allas barn, genom att hjälpa till att öka kunskapen. Med början hos dig själv. Den enda som mår bra av att blunda är den personen som slipper se hur ont det faktiskt gör hos så många ungdomar. Det kan vara att försöka se hur en person verkligen mår, istället för att så snabbt döma ett annorlunda beteende. Det kan vara att säga till en person som yttrar sig, som uppenbart inte vet vad den pratar om, när den sitter och dömer ut personer med psykiska problem. Det kan vara att bli medlem i hjärnkoll.se Det handlar inte om något som tar tid egentligen. Man behöver inte föreläsa, blogga, eller liknande. Det är dom små sakerna i vardagen som gör stor skillnad. Att visa att man är öppen också, kanske gör att någon till och med vänder sig till dig för att visa vad som finns under slöjan. Då kan man känna sig stolt. Och räds inte. Det enda felet man kan göra är att vända någon ryggen eller låtsas att man inte ser. Man kan inte säga något fel om man visar att man är villig att försöka förstå. Min allra äldsta och bästa vän sa en gång till mig för några år sen då jag mådde dåligt, att hon inte kunde förstå eftersom hon inte varit i den situationen. Men att hon ville förstå. Två meningar som gör att det inte spelar någon roll om man kanske sa något klumpigt heller då. För då vet man att man kan rätta denne och att den kommer ta åt sig av det.

Fick en kommentar här en gång av en tjej som gått gymnasiet med mig. Som beskrev hur hon sett på mig och att hon inte trott att jag faktiskt inte var den hon trott. Och att hon nu faktiskt tagit till sig det hon läst här och kollat upp ADHD, som hon faktiskt egentligen inte visste något om. Och hade nu lärt sig mer om vad det faktiskt var. Det gjorde mig glad. Och om hundra vill sitta och prata om vad de tycker om min öppenhet. Vad de tror om mig. Så handlar det om att hellre se på ytan än att söka efter verkligheten. Och dom hundra kan gärna sitta där och slösa energi på det. För om bara en person läser detta och känner igen sig, eller känner sig något mindre ensam, eller hör av sig för att berätta, så väger det ett ton starkare än resten. Då känner jag att mitt eget elände faktiskt är till nytta för någon annan. Jag vet att det är det, för när jag berättat är det ofta någon som vill berätta om sig själv. Läs kommentaren här.

Så alla som läser, gör andra en tjänst, gör er själva stolta bara genom att kanske bara ta upp ämnet psykisk ohälsa med någon. Orka läsa hela detta inlägg med öppet sinne. Kanske försöka reflektera ur ett annat perspektiv som du inte sett det ur förut. Genom att öppna kanske öppna Google och söka på t.ex. ADHD/ADD. Den lilla handlingen kan sprida sig och då blir en liten handling en stor, utan att du egentligen avlagt särskilt stor del av din tid. Gör det för våra barn, barnbarn och syskonbarn. DU kan göra skillnad, tillsammans är man stark!

lördag 25 februari 2012

Idag känner jag livet i mig

Som Madicken skulle säga. Jag blev till och med peppad på att börja jobba. Jag vill hoppa p saker och köra i 180 ibland. Det är inte bra i längden, men det är en bra känsla. Engagemanget, drivkraften, energin man har då. Samtidigt har jag inte velat jobba, för jag vet hur det skulle ha blivit, eller bli, om det hår för fort fram. Men då försvinner ju även inspirationen till ett jobb. Men jag utbildade mig av en anledning. Gett svaret till arbetsförmedlingen att jag inte skulle klara något annat jobb, för jag skulle inte bry mig. Så just idag känner jag att problemen med ett jobb är mindre. Glädjen större. Jag kommer få anpassad arbetsplats, med anpassade tider mm. Rutiner, rutiner. Mina nästa vänner och även den sämsta eftersom jag inte klarar av att skapa och hålla dom.

Ja, var bara den tanken jag ville dela med mig av idag. Och att jag gråter mer nu, men det är skönt även då dippen bli djup. För dom är rätt korta. Och jag känner ju mig ledsen. Det är inte roligt att ha svårt för det. Och det betyder även att jag känner mer glädje. Och inspiration till saker. Livet är till för att levas, inte bara överlevas!

Vissa saker är ju oerhört komiska

Idag när jag lämnat ungarna på morgonen så satt jag vid datorn och skulle föra över en serie till usb-minnet. Börjar hålla på med lite annat. I köket knäpper något. Kylskåpet tänker jag. Nåt av barnen har nog inte stängt det ordentligt. Sitter ett bra tag och knäpper gör det. Efter ett tag då jag väl går in för att göra frukost så står dörren vidöppen. Okej, inte barnen.. När jag ska stänga tittar jag in och ser mjölken. Just det, var jag som ställde tillbaka den då jag kom hem och tydligen stängde jag inte kylskåpet. Antagligen för jag kom på det där med serien och gick iväg. Tänkte kanske inte på det. Eller så gjorde jag det, vet faktiskt inte. Men det kan hända att jag tänkte att jag skulle ju ändå snart gå tillbaka och ta ur grejer ur kylskåpet. Och ni vet ju det att det tar ju oerhört lång tid att stänga ett kylskåp. Slöseri med tid då man ändå ska dit igen.

Såna gånger tycker jag att det är roligt. Jag skrattar åt mig själv. Andra gånger kommer jag inte ihåg att det var jag. Och då är det ju väldigt bra att ha barn som man kan skylla på. För barn är ju sååå slarviga!

Det som också är roligt är morgonen i övrigt. Då vi är sena och jag tjatar och blir arg för att dom inte gör det dom ska, börjar leka då dom ska hämta en tröja och så. Men sen måste jag erkänna för mig själv att vi är sena för jag är likadan. Går och slänger smutstvätt och börjar sortera och tvätta istället. Oj, nu skulle vi ha åkt och jag har inte heller fått på mig varken byxa eller tröja. Fastnar i något jag börjar läsa och barnen pratar och tjatar på mig och jag tycker att dom stör mig. Meeeeen.. Jag ska bara, jag ska bara jöööh.. Det måste dom väl förstå att det är omöjligt att läsa det där sen, det måste jag ju göra precis nu! Och samma som att jag ibland störs av allt så är det precis tvärtom då jag fastnar i nåt. En atombomb kan gå bredvid mig och jag lyfter ändå inte blicken nästan. Sen när jag kollar upp kan jag ju inte förstå hur dom hann kleta sylt fulla väggarna, spilla ut mjölk över hela golvet klä av sig nakna och rulla i runt havregryn. På den korta tiden..

Sen står jag och tjatar och säger att dom inte lyssnar. Så det är fyra barn som ska bli klara på morgonen. Jag brukar be om ursäkt sen, eftersom det var jag som inte lyssnade. Blir nog bra med hjälpmedel på morgonen ändå. Även fast jag tycker det känns töntigt. Att jag ska behöva ha en stapel med lysande pluppar som räknar ner tiden, så jag verkligen kan se att klockan faktiskt går. Och det är bra för barnen med sa arbetsterapeuten. Ja, vi är ju likadana allihop sa jag och skrattade. Jag ska även använda den själv. En plupp för att borsta tänderna, en för att kamma håret osv. Så jag gör mina egna morgonrutiner och att det inte tar halva dan. Eller ja.. Tre dagar innan jag verkligen greppar borsten och kammar håret.

Men det är faktiskt ganska roligt som sagt många gånger. Bara jag inte måste någonstans där jag måste ta av mössan. Fast äsch, kan ju vara kul det med. Som en isbrytare. Då jag får skämta om att jag är en slarvmaja och att det är ju ändå ganska tråkigt att kamma håret. Tänk, jag ska berätta vad jag gjorde istället. Och erkänn, att det blir lättare att vara sig själv med någon som ser ut som en clown i håret, sitter i pyjamas (ok, om jag sov i pyjamas skulle jag nog ha den på mig) och sitter och för en konversation sovandes. Jag menar, man kan ju inte förvänta sig att jag skulle hinna vakna innan jag åkte. Det får man göra på plats. Då kan du vara dig själv, för du behöver bara ta en titt så ser man att jag knappast skulle döma om någon råkat vända tröjan ut och in. Tänk så tråkigt om man inte gick med kläderna aviga lite då och då. Kanske vissa vänder dom med vilja ibland. Lite wild and crazy måste man ju få va ibland. Liva lite på edgen så att säga...!

fredag 24 februari 2012

Avtändning

Okej, jag vet att det inte är en avtändning som ifrån droger. Men jag hade väl lurat mig själv till att tro att jag inte skulle få utsättningssymtom alls. Tji, fick jag.

- Kroppen känns som den håller på självupplösas. Lite som den också domnat av.
- Yrsel, men inte vanlig yrsel. Mer som om att det känns lite vingligt i huvet då jag inte ligger. Vänder jag på huvet, så får jag som en kortslutning. Var inte roligt att köra bil imorse. Så nu får barnen hämtas av pappa istället.
- Dessa stötar som går genom kroppen och främst i huvet. Dom gör inte ont som en stöt och dom är rätt svårförklarliga.

- MEEEEN... Inget illamående och det är jag glad över.
- Ingen nedstämdhet, mer tvärtom. Även om jag blir något låg av att behöva ligga i soffan. Och rastlös för jag blir uttråkad och det finns inget att göra. Jag hade ju tänkt åka och köpa en present idag.

Men summa summarum, så är det så att sålänge jag inte blir deppig så får jag stå ut med utsättningssymtomen. Läste på internetmedicin att Venlafaxin är ett av dom svåraste antidepressiva att sluta med. Har tydligen något att göra med bl.a. kort halveringstid. Och det kan tydligen ta upp till två månader innan symtomen försvunnit. Känns ju något värre idag ifrån igår, så jag vet ju inte hur morgondagen bli. Men den kan ju lika gärna bli bättre, så det är inget jag lägger någon vikt vid. Sen vill jag också säga att jag inte ångrar att jag började med medicinen. Kanske hade det funnits någon bättre, men det blev ju såhär nu. Och även om jag känt mig något känslomässigt tillplattad så kan man inte vara kvar i en depression. Och hade känt mig känslolös innan det, så då är lite tillplattning en förbättring. Har ju stängt av mig själv av och till ända sen jag var yngre. Blev värre eftersom åren gick. Tillslut kunde jag inte slå på strömbrytaren igen. Och melankoli är inte rolig. Det är den värsta sorten av depression, för du känner inte någonting i princip. Du mår egentligen inte ens dåligt. Du är bara ingenting. Men min kropp stängde av för att jag skulle kunna göra det jag skulle. Som en robot. Är nog en överlevnadsinstinkt eller något liknande som kroppen tar till av sig själv.

Pratade med en vän idag, som jag inte pratar så ofta med. Hon skulle få börja med antidepressiva och kände sig lite tveksam till det. Lite rädd skulle jag vilja påstå att hon lät. Hon tar inte heller ens en alvedon i onödan. Eller i "nödan" heller för den delen. Men de flesta antidepressiva är inte farliga i den bemärkelsen. I sämsta fall fungerar de bara inte. Och för de flesta är det något som behövs för att höja stämningsläget och sen får man äta den för att stabilisera det. Minst ett halvår efter man börjat må bättre. Sen kan man sluta med den oftast. Hon sa själv att hon nog har fördomar emot dessa mediciner. Inte konstigt med tanke på saker man kan läsa ibland och hör från okunniga. Lyckopiller, knappast. Piller-för-att-känna.normal-glädje, skulle jag vilja säga. Och normal nedstämdhet. Men förstår henne. Det tog ungefär ett år från att förslaget om medicin kom upp på bordet, till att jag valde att ta emot den. Och trots mina medisiner jag har nu, vilket inte är särskilt mycket ändå, så tar jag fortfarande helst inte alvedon vid huvudvärk. Där försöker jag också dumt att stå ut med huvudvärken med tanken att det går nog över snart.

Nej, nu ska jag klä mig. Sitter i handduken efter att prickat av dagens enda punkt, som var att duscha. Och idag, trots att jag är less, är jag nöjd med det. Annars kan mitt invanda negativa beteende ofta sänka mig då något oförväntat omkullkastar planerna. Eller om jag inte tar mig för att göra det jag tänkt. Då är det som om att jag tänker att ja, det var väl som vanligt Anna. Du tar då aldrig tag i nåt, nu har du misslyckats igen. Så då göra jag ingenting. Det mår man ju inte bättre av, jag vet. Men det går framåt. Arbetet med att se saker mer positivt. Eller mig själv mer positivt. Min förmåga och vad jag klarar är ju min ram och mall. Ur min situation så ger jag mig en glad fanfar idag. För jag har duschat. Det ni, det är glädje det!

torsdag 23 februari 2012

Medicin-mixter

Har nu helt trappat ut min antidepressiva medicin, venlafaxin. Minskade själv med tabletter förutom de lägre doserna som skrevs ut. Plockade ur korn ur kapseln och satte igen den innan jag tog den. Har läst att det är en hel del utsättningssymtom. Vilket jag helt och fullt kände igen mig i, dom gånger jag glömde en tablett. Hjärnstötar som är obehagligt. Och dagen var gjord för illamående innan jag tillslut spydde. En dag utan nu och tror den långsamma minskningen var bra. Har endast känt av dom här stötarna.

Jag har länge tyckt att medicinen är ett rävgift. Jag ville verkligen sluta. Efter att jag halverat dosen till 75 mg för några månader sen, kände jag också att jag mådde bättre. Visst hjälpte den väl mot depressionen, men efter minskningen märkte jag mer av det jag känt. Som en avtrubbning. Inte deprimerad eller speciellt nedstämd, men rätt likgiltig och ingen lust att göra nåt. Redan nu har jag fått större lust igen att göra saker. Läkaren sa att vi skulle sätta ut den, för troligen sänkte den mig. Trots att den är stämningshöjande.

Nu ska jag istället prova att öka min stämningsstabiliserande medicin. Prova prova. Men enda sättet att hitta rätt. Ökade också concertan för att försöka komma igång bättre på morgonen. Men åt det bara några dagar, sen gick jag ner i dos igen. Fick ännu mer andnöd, som om det satt en häst på bröstet. Pulsökning. Visserligen är det efter lunch och jag har det nu också, men mindre. När medicinen går ur får jag snabb puls och ofta andnöd. Stresskänsla. Som om det lugnande den ger, istället pyser ut på samma gång då den går ur. Då tar jag en till vid 2-tiden. Eftersom jag blir lugnare på kvällen av den. Blir tröttare och mer avslappnad. Men vill fortfarande byta till Ritalin. Kommer snart vägra ta concertan. Sen hjälper för lite och biverkningarna är mer. Ritalin kanske inte heller kommer funka bättre, men det vet jag ju ute förrän jag provat.

Men helst av allt skulle jag slippa mediciner. Fast tror inte nån vill äta medicin. Det jag uppfattat är att jag och många med mig är rädd då man måste börja med mediciner. Det kanske gäller andra sjukdomar med, men skillnaden tror jag är att fysisk sjukdom ofta är mer konkret. Man behöver medicinen för att må bättre eller vara frisk. Så man tar den. Vid medicin för psyket så är det som om att man inte behöver den. För det är något man kan hantera själv. Men människor dör av psykiska åkommor. Det är Den vanligaste dödsorsaken bland unga tillsammans med olyckor. Men det är som om en psykisk sjukdom ofta ses som något man själv har ansvar över, medan en fysisk sjukdom är något man ofrivilligt drabbas av. Tror mycket få personer skulle känna lika stort motstånd till att ta en medicin som man utan kan dö av. Även om man är rädd för den. Går uppfattningen att dödligheten av psykisk sjukdom på något sätt bortses ifrån. Dom behövs för att ställa iordning ämnen och substanser i kroppen, likaväl som vid det fysiska. Kan det kanske vara för att det kan vara svårare att hitta rätt medicin? Det finns inte bara några att välja bland för olika tillstånd, utan ofta en hel uppsjö av läkemedel. Och för att man inte kan testa med t.ex. blodprov för att säkerställa diagnos.

När det gäller metylfenidat och amfetamin vid ADHD har man ju hört och läst om det beroendeframkallande knarket. Det är större risk att hamna i missbruk om man inte tar dom. Man måste hantera problemen och självmedicinerar. Det har också motsatt effekt än vad det har på människor utan ADHD. Man blir inte hög utan lugnare.

Vid psykisk sjukdom tror jag också att mångas okunskap leder till att andra tror att man är en svag människa som bara måste försöka mer, man måste rycka upp sig och sluta tycka synd om sig själv. Ja, man måste själv ta ansvaret över att jobba med sina svårigheter. Alla behöver inte heller medicin. Men den som inte mått dåligt vet inte vilken styrka som dagligen krävs för att ta sig framåt. Tänk alla gånger en och samma människa lyckats ställa sig upp igen. Och faller gång på gång. Jag skulle vilja påstå att vi är en grupp med en av dom största styrkorna. Och jag tror få vill dö. Dom vill bara inte leva. Och trots dom starka tankarna så ska det ofta gå långt innan någon tar sitt liv. Så förstå, att med den starka känslan inom sig ändå försöka att må bättre.

Många psykiatriska svårigheter går inte över. Botas inte. Det gör inte heller diabetes. Man får lära sig att kontrollera sitt blodsocker. Lära sig hur man måste sköta kosten. Hur man ska dosera sitt insulin. Lära sig känna igen tecknen för att veta om man håller på bli låg. Kämpa med att lära sig leva med det. Samma sak enligt mig. Man får lära sig hantera sin psykiska sjukdom. Lära sig att känna igen tecknen på om man håller på bli låg, deprimerad. Lära sig hantera ångest för att kunna leva med den om den inte övervinns. Och precis som att vissa inte vill inse att dom har diabetes och inte skötet sig med kosten mm. Finns det dom som inte accepterar och lär sig hantera sitt psyke. Sen finns det ju olika sorters diagnoser, där man ibland själv inte märker då man blit sjukare igen. Men bara som en liknelse mellan fysisk och psykisk sjukdom. Båda kan vara dödliga om dom inte hanteras på rätt sätt.

Det som här mig förbannad också är att man inte tar in döden och allvaret lika tydligt i ekvationen. Få unga skulle få gå med en fysisk sjukdom så länge som ungdomar med psykisk åkomma. Det skulle utredas bättre och fortare tills man hittat rätt och satt in rätt åtgärder. Det är dåliga resurser inom psykiatrin. Men det gäller hela sjukvården. Och det är lika oacceptabelt att inte hjälpa dom som mår psykiskt dåligt som tvärtom. Skyll inte på dåliga resurser. Människor kommer in och har gjort självmordsförsök och kastas ändå snabbt ut till sitt öde igen. Väntan på hjälp. Skulle ingen acceptera inom somatiska vården även om jag är väl medveten om att det ofta är in och ut även där pga resursbrist. Men likställ det. Siffrorna måste ju ändå tala för sig. Det är nåt som är fel om självmord är vanligaste dödsorsaken bland unga. Det är inget som kan väntas med innan hjälpen kommer. Det är DÖDLIGT!!! Och då skiter jag blanka fan i om det går att bevisas genom tester. Personen skulle inte välja att ta sitt liv pm denna var frisk. Det är bevis nog att något måste göras. Det går inte att bara skicka hem någon med ångestdämpande. Roten till problemet finns kvar. Ingen skriver ut insulin till diabetikern och lämnar dom till att klura ut resten själv.

Hur dom haver så kan jag bara säga hur jag ser på det. Och det är grova liknelser, men nog så bra som förklaring på vad jag menar. Har inte många läsare här, men den som får någon tanke får gärna skriva en kommentar om hur denne ser på mitt resonemang. Oavsett om du håller med eller inte. Det fina i kråksången är ju möjligheten att vara anonym. För jag tror inte 60 läsare inte får en enda tanke då dom läser mina inlägg. Får väl se om någon känner sig manad att uttrycka sina egna åsikter, det tar inte lång tid att dela med sig av en tanke. Tycker just du nåt om psykiatri, diagnoser och mediciner?

onsdag 22 februari 2012

ADHD och skolgång

Jag var hos arbetsterapeuten igår. Hon är väldigt bra, hon är nog den som hittills haft de bästa förklaringarna och som mött mig i mina funderingar och svårigheter. Igår pratade jag med henne, som jag även pratat med andra om, om att jag tänkte att jag inte hade ADHD. Herregud, jag har klarat en hel skolgång, skaffa en universitetsutbildning. Om jag har koncentrationssvårigheter borde jag ju inte klara det. En vanlig missuppfattning är att personer med ADHD inte kan klara skolan pga sitt handikapp. Och jag kom på uppföljningen efter utredningen och får veta att jag har rätt grava koncentrationssvårigheter.

ADHD är olika i grad i olika miljöer och även i olika situationer. ADHD kan också i perioder vara mindre utmärkande. Allt i samhället bedöms enligt prestationer i första hand tycker jag. Och når man upp till kraven så är man fungerande. Jag personligen tycker det är fruktansvärt fel. Självklart märks dom barnen som får svårt att klara skolgången eller inte har orken att ens slutföra sin skolgång mer. Men långt ifrån alla misslyckas med sin skolgång. Tvärtom är många väldigt högpresterande. Men det betyder inte att man är välfungerande. Jag kan tycka att för mycket fokus läggs på skolgång (med det menar jag inte att det inte är viktigt att få att fungera). Med det menar jag dom barnen som klarar sig, men som faktiskt bränner ut sig. Har somatiska problem som huvudvärk och magont. Som klarar sig, men får kämpa så otroligt hårt utan att det kanske märks. Just för att svårigheter i skolan får omgivningen att uppmärksamma barnet. Men ändå, är både enligt mig skolproblem. Och hur fungerar barnet utanför skolan? Ett barn som kämpar hårt och får lägga ner mycket energi drabbas istället på andra sätt. Med somatiska problem, humörsvängningar, nedstämdhet, oro och ångest som exempel. För all energi går till skolan. Ju högre upp i åldern, desto mer krävs och desto mer energi går åt. Och skolan är ett ganska stort krav, som det läggs mycket vikt på och därför blir något som kanske överfokuseras på för att man vill nå upp till omgivningens krav.

Ett ADHD-barn är ett stresskänsligt barn. Stress leder till följdproblem. Och någon med ADHD kan hyperfokusera. Men det krävs oerhörd energi. Men är också en otrolig tillgång i många sammanhang. I skolsynpunkt måste dessa barn också hittas och uppmärksammas. För det är inte meningen att ett barn ska behöva lägga all energi på skola och inte orka med annat som barn har rätt till. Det är inte meningen att barn ska drabbas av ångest och depressionsproblematik för att de kämpar med skolan. De kämpar, utan att det syns för deras ansträngningen ändå ger resultat. Och det är nog därför, som jag, som diagnostiseras som vuxen kan ha svårt att förstå. Trots att jag känt mig totalt handikappad kring resten och totalt oförstående över att jag som klarar så mycket stora saker, inte verkar fatta hur man får resten att fungera. Det gjorde ju att jag visste att det var något fel. Alla förklaringar som kom om varför det var si eller så visste jag inte stämde. Min trötthet var en annan trötthet. Mitt kaos var ett annat kaos än lite vanligt kaos.

Jag sa till min arbetsterapeut att ingen har någonsin sett mig. Ju längre upp i skolan, desto mer ångest och ju mindre liv fick jag. Samtidigt måste jag ändå tillägga att mitt liv fungerade bättre också just pga skolan. Skolan var en miljö med givna ramar och rutiner. Men nu i efterhand känner jag ganska liten stolthet i att jag har en utbildning. Det var helt ärligt inte värt det. Det var inte värt att resten av delarna i mitt liv inte fungerade bra. Första gången jag hade en depression gick jag i åttan. I efterhand känner jag igen tecknen. Det var utmattning. Jag mådde faktiskt inte så dåligt just då. Och jag har haft depressioner. I efterhand har jag önskat att jag hoppade av skolan. Då hade jag åtminstone haft ett liv. Många vet jag har tyckt att jag har varit driven och otroligt duktig. Det tråkiga för mig var bara att jag inte blev glad över beröm. Inombords tänkte jag bara att du fattar inte hur dåligt jag mår, det som jag är glad över är om det inte tar fyra dagar innan jag lyckas att duscha. Om jag faktiskt inte är så stressad att jag struntar i att låsa bilen för det tar för många sekunder. Så ja, jag har klarat en hel skolgång. Jag har en universitetsutbildning. Och inget gör mig så lycklig ,när det gäller prestationer,  som när jag lyckats vika in tvätt i garderoben. Då hade jag blivit glad om flera kom och klappade mig på axeln. Fan va bra Anna, idag har du lyckats tvätta. Idag kom du in i duschen. Idag hade du tillräckligt mycket ro att du inte kände pulsen rusa för det var så otroligt stressande då du kammade håret. Som tog 20 sekunder.

Sakar kan ta flera timmar för mig. Dels kommer jag inte igång. Vilket blivit värre, eftersom det nu dessutom är kopplat till ångest. Jag mår dåligt då jag måste duscha. Jag kan diskutera med mig själv i två timmar innan jag duschar. Om jag ens hinner duscha alls. Och ja, jag säger hinner.. För det är en stor uppgift. Ibland hoppar jag bara in i den, visst. Därför svårigheterna med ADHD är att man fungerar olika i olika miljöer. Olika i en och samma situation. En hel dag kan gå på räls och man förstår inte sig själv. Hur kan det funka ibland och inte ibland. Så åter till skolan. Luras där inte heller om ditt barn börjar fungera bättre i skolan. För jag skulle tro i de flesta fall att det inte är något som kommer vara. Inte om det bara av "sig själv" fungerar. För periodvis fungerar man bra. Men så tar man ut sig. Och så fungerar man ännu sämre.

Jag har därför nu en utbildning, men klarade inte av att jobba. Några har sagt till mig att det ska väl inte vara så att jag inte ska kunna jobba. För jag är ju 25 år. Ja, jag är 25 år. Men jag har ADHD. Och ni ser inte mig och hur mycket jag kämpar. Det har aldrig synts. Jag har fått betala både med att släppa allt vad fritid heter. Och att kunna fungera i vardagen. Ja, jag kan jobba. Men då kan jag inget annat. Jag kan nämligen hyperfokusera. Jag är jävligt bra på det. Jag stänger ute allt annat. Jag är inne i det jag gör. Jag kan göra det bättre än många andra. Och det är också så jag gjort. Med resultatet att jag fallit hundra gånger om. Och samtidigt har ju ändå massor av andra saker inte fungerat. Något som gjort mig lyckligare. Jag hade blivit varit mer lycklig om jag inte behövde hela dagen till att försöka klara de enklaste saker. Och förmodligen har jag bara klarat hälften då dagen är slut. Och halva dagen har gått åt till ingenting för att ens ta mig fram och igenom en uppgift. Jag hade varit lyckligare om jag hade fått det att fungera dessa år, än att ha en lyckad skolgång.

Jag har ADHD. Jag HAR koncentrationssvårigheter. Som gör att jag drar mig undan för jag inte orkar. För jag inte klarar av ljud. För jag inte klarar av alla synintryck. Och nu är jag medveten om det. Jag kan stänga det ute. Hyperfokus. Men då får jag dra mig undan ännu mer. När det blir för mycket hörselintryck så blir det också ännu värre med synintrycken. Jag kan klockan. Men jag har svårare att förstå vad tid är. Jag har svårt att lära mig hur långt det är mellan 8 och 9. Jag missbedömer tiden. Tror jag har mer tid än jag har. Helt plötsligt ska jag iväg och måste skynda mig att kamma håret, borsta tänderna, klä på mig osv. Och jag har svårt att planera vilket också påverkar tiden. För jag distraheras och tappar tråden och börjar med något annat så jag inte blir klar i tid. Det är jobbigt att ta mig från A till B. Jag önskar att dom jag har omkring mig, kunde leva med mig i en vecka. Där jag inte skulle försöka dölja mitt handikapp. Sluta improvisera. Ni skulle ändå bara förstå hälften av det. Alla kan tycka det är jobbigt med ljud. Men i min hjärna brinner det. Jag skriker och sparkar inombords för det gör så ont, för det känns som jag är fast inuti mig själv. Jag får ångest, blir arg och gråter och skriker. Hemma. Där ingen vet. Jag sitter och gungar och vill dö. För jag vill slippa vara i det. Som tur är vet jag medan jag sitter där att jag bara känner så för det känns som jag ska gå sönder i tusen bitar av all stress som jag får av småsaker.

Just nu sitter jag och skriver här. Jag lyssnar på skithög musik för att stänga ute ALLT annat. Så jag inte behöver gå sönder. Det är ljud jag bestämmer. Har kontroll över. En jämn ström av toner. Inga plötsliga ljud. Och jag glömde ta min concerta till lunch, vilket jag blev medveten om på eftermiddagen då jag kände av det.

Det här blev långt. Och kanske osammanhängande även om jag på något sätt försöka komma tillbaka till min tanke jag hade i början. Men det jag ville komma fram till. Se även barnen som lyckas i skolan. Se till helheten. Hitta rätt glasögon. Se hur vissa barn överkompenserar genom att kämpa i skolan. Jag själv har iallafall ingen lust längre att i perioder överkompensera och i andra perioder få falla hårt och klättra upp igen. Jag har ingen lust att inrätta mig i ledet längre. Jag skiter i vad alla tycker. Jag vill inte jobba. Inte om det ska vara som livet hittills har varit. Jag är 25 år och jag tänker jobba så mycket jag klarar för att orka leva. Jag skiter i att jag är 25, för min del kan jag lika gärna vara 75. Och jag tänker inte lära mig att hantera min vardag för att jag ska kunna jobba. Jag vill ha en fungerande vardag. Men aldrig att det är för att jag ska kunna uppfylla den mallen samhället sätter ut att man ska klara. Jag gör det för att må bra. Tråkigt om det sticker andra i ögonen som lättja eller ovilja. Det handlar inte om det. Jag har sämre ekonomi och det kan vara stressande. Men vad ska jag med pengar till om jag sliter till jag hamnar på psyket iallafall. Jag har nedsatt kapacitet för jag har ett funktionshinder. Och ingen har sett det hittills och ni har hittills sett en hyperfokuserande Anna. Från och med nu tänker jag fördela mina svårigheter över alla delar i mitt liv. För att kunna använda mina förbannat bra egenskaper till att skapa ett liv. För jag får jobba minst tio gånger så hårt som er andra som inte har min problematik.

Vi finns, hur mycket andra än blundar!

Om man har adhd, har man det även utan diagnos. Det värsta som kan hända med diagnos är att få rätt hjälp. Hemskt.. Eller? De flesta säger att de vill att andra och deras kära ska ha det bra, ändå blundar många. Men den som har det, har det oavsett hur hårt man blundar. Och hellre adhd och att folk tvivlar på diagnoser, än att ha odiagnostiserad adhd och ett livslångt tvivel på sig själv! 


http://www.attention-riks.se/blog/?p=295&preview=true

Och sen ännu ett klipp som är helt underbart, ger lyckokänslor och får en att gråta tårar av sorg för dom som inte kan förmedla sin smärta. Den här tjejen lyckades tillslut hitta ett sätt att nå ut ur sin autistiska kropp och kunna förklara känslor och vem hon var. Och visa att hon fanns där inne och låter oss andra förstå mer om hur det är att vara autistisk.




Ja, det var allt för stunden. Även om det maler på en massa saker i mitt huvud jag skulle kunna skriva om. Men allt har sin tid.

söndag 19 februari 2012

Minnen

Jag minns klart och tydligt första gången jag uppfattade min oro och rastlöshet för vad det var. Jag klev ur mammas bil som hon parkerade utanför lägenhetslängan vi bodde i. Hon gick in före mig. Jag stod kvar utanför bilen och undrade varför den här oron fanns i mig. Jag är ju ett barn, tänkte jag, jag har ju inget att oroa mig över. Jag förstår inte hur jag kunde tänka så, känns omöjligt för en sjuåring.

Andra exakta minnet jag har, som jag stannade upp och tänkte på det var jag kanske tio-elva år. Jag granskade min bästis och undrade varför hon såg så lugn ut då hon torkade av köksbordet. Tänkte att varför är inte jag så. Men kom fram till att hon och alla andra känner nog också som jag. Jag ser nog lika ordentlig ut då jag gör saker. Även fast en sån enkel sak kändes som att rastlösheten dansade i mitt huvud.

Den verkligheten man känner inom sig, är ju sanningen. Det är svårt att tänka sig att man tänker annorlunda. Alla tyckte jag var lugn då jag var liten. Mamma tyckte jag var rätt seg av mig. Tog tid på mig. Det lugnet jag hade på utsidan.. Det lugnets motsats, den oändliga rastlösheten klöste inom mig som ett monster. Inuti klättrade jag på väggarna. Jag tyckte om att vara själv ganska mycket ändå och det gör jag fortfarande. Nu vet jag att det är för jag har dåligt filter. Det tränger in i mig och fastnar väldigt länge. Mitt filter är också trasigt när det gäller att filtrera bort inuti. Varje pirr, varje knak, varje stick till och med hårstrån som ömmar, uppfattar jag. Sjukgymnasten hjälpte mig förstå det och jag förstod hur logiskt det är att jag blev rätt hypokondrisk av mig. Allas känslor åkte rakt igenom och naglade sig fast där inne. Och bodde kvar långt efter att den personen som ägde den, skakat av sig den för längesen.

I eftermiddag har jag varit arg. Skrikit och skrikit, för ljuden ekat i mitt huvud. Ett andetag från någon av barnen sögs upp och lät som om någon lika gärna stod och skrek in i mitt öra. Det är fruktansvärt, för jag hade ingenstans att ta vägen. Jag var själv med dom. Tillslut började jag gråta istället. Länge, länge och det gjorde så ont i mig av allt ljud. Och ökade för jag var så ledsen att jag var arg för att jag inte kan va med dom. För jag känner att jag knappt orkar med ett andetag som ekar. Man kan inte be sina barn att inte få röra sig. Försökte förklara att ljud som knappt hördes, hörs jättehögt för mig. När jag la min minsta så somnade jag med. Det är sorg, som i dom värsta stunderna gör att jag inte vill leva. Inte orkar leva, även fast jag vet att jag inte vill dö. Det är en sorg som bor inom mig. Och dom gångerna gör att jag skjuter ifrån mig mina egna barn. Och det gör ont. Både för min egen och deras skull. Då önskar jag att min hjärna bara kunde va normal. Att mitt lugna yttre också bodde inuti mig. Jävla jävla hjärna, du fuckar upp mitt liv!!!!!

onsdag 15 februari 2012

En månad sen sist..

Lusten att blogga har helt uteblivit. Jag kämpar efter jul och vad det innebär med flera steg tillbaka för mig som tappar alla rutiner. Kaoset infinner sig så fort och slår lätt undan fötterna för mig. Känslan av att det inte finns någon mening att börja om igen. Svårigheten med att ens lyckas börja någonstans alls egentligen. Sen har det varit både läkare, psykologbesök, arbetsterapeut, sjukgymnast, försäkringskassa och arbetsförmedlingen. Två-tre möten på en vecka och jag känner mig helt utpumpad. Samtidigt som det går bakåt går det ändå samtidigt framåt. Jag känner mer styrka i min egen person och vad jag är. Att försöka acceptera mina svårigheter, trots att jag ofta är så arg för det är så orättvist. Men samtidigt glad över det, för jag och andra med mig och liknande situation utvecklas till stora människor. Som får ovärderlig erfarenhet, möjligheten att se saker andra inte lägger märke till. Och för min del, den stora acceptansen för annorlunda, unika människor. Men tänker på hur underligt det är.. Jag accepterar andra så lätt, deras goda egenskaper överskuggar andra brister. Om jag mötte någon som mig skulle jag acceptera mig, respektera mig och tycka jag var en unik och insiktsfull människa. Ändå överskuggar mina negativa sidor konstant de positiva, där alla dåliga ting blir sanning och alla bra saker om mig själv följs av ett men..

Att få kapitulera och motvilligt acceptera min bipolära diagnos. Där jag inte är bitter på någon, men ledsen att jag mest troligt utvecklat bipolaritet som följd av min Adhd. Att då behöva hantera två diagnoser och inte bara en. Som påverkar varandra. Men jag ser nu dessa som två grundstenar, till för att få rätt mediciner, rätt terapi och att ha något att förhålla mig till för att lära mig fungera med dom. Diagnoser som är nyanserade, som inte kan klumpa ihop människor i en kategori eftersom ingen är sin diagnos. Jag har en personlighet, även om jag såklart inte kunnat utvecklas på det sätt jag kanske kunde utan dom. Men där jag är glad att jag faktiskt har formats av dom. Det gör mig till en bättre människa. Men det kan ofta vara liten tröst då allt går emot en och jag inte kan fungera som jag vill och må bra. Svängningarna är värst, från båda diagnoser. Det är svårt då jag absolut inte vet hur en dag kommer bli. Men jag lär mig för att veta när jag måste göra vad, utifrån hur jag mår. Så jag vill ändå inte vara någon annan än mig. Min person växer med mina motgångar. Och ju mer jag lär mig, desto mer kan jag utnyttja de positiva sidorna.

En mamma med en son med adhd sa till mig hur mycket hon älskar sin son men önskade att impulsiviteten och det negativa som det medför skulle bli bättre. Tror det kan vara en sorg. Då sa jag att utan det skulle han å andra sidan inte ha den enorma empati han har. Hur mycket kärlek och omtanke som ryms i en sån liten kropp är så underbart. Därför är det så synd att han och så många med honom, genom att inte passa in pga det som stör omgivningen ger ångest och trycker ner de positiva ur människan. Därför är det så viktigt att få hjälp i tid, så det positiva inte hinner förminskas. Därför dessa egenskaper innebär såna otroliga möjligheter. Och dom ska andra vara lyckliga att dessa små barn har. Det är vad som borde sticka ut och läggas märke till. Uppmuntra det och lär er hantera andras svårigheter bättre. För ett barn som fortfarande går på dagis ska inte behöva ha ångest. Och inte se sig själv som ett elakt barn. Att de redan så tidigt väver in ondska och mindervärde som en del av sin person. Det är inte okej!