Skickar ut barn i hopp om att något sånär lyckas ordna upp i röran i hemmet. Men trots att barn är ute lyckas de hitta sätt att smutsa ner ytterligare. Detta genom att springa in och ut med vattenkannor från sandlådan och gegga ner hela hallen och toaletten.
Sen till den minsta skitungen... Att försöka klä på en ettåring måste ske med finess. Det är som att försöka fånga en vildhäst. Man smyger låååångsamt för att sakta närma sig med lugnande förtroendeingivande ord. Tills man lyckas fånga henne för att dra på henne kläderna.
Men idag funkar det ändå. Jag gjorde bort surandet redan imorse och nu lyser solen till och med inom mig. Så nu ska jag städa upp för att sen dra ner på stan med min Lill-kompis H.
fredag 29 april 2011
torsdag 21 april 2011
Skärtorsdag och skälltorsdag
Hela dagen har gått åt till mina bestyr med packningen. Det är ju egentligen sinnessjukt. Och när sambon slutade 4 och kom hem så var det fortfarande inte klart. Pulsen dundrade och jag högg som en orm pga stressen. Jag hade fått en lista att följa och bocka av, vilket jag är tacksam för. Och tillslut tog vi oss iväg med mig bakom ratten. Med huvudvärk som följer efter påfrestande göromål så var sambon tvungen att sitta tyst bredvid mig. Efter några mil hade pulsen sjunkit och jag kunde vara ett trevligt resesällskap igen.
30 mil, 4 spyor av kräksjuk lillan och en kisspaus senare så rullade bilen upp mot mitt barndomshem. Så nu ligger jag i min gamla säng, bara jag är vaken och ligger och lyssnar på ett surrande element. Jag ligger och funderar på vart jag knölat ner de förbannade påskäggen. Rutinerna bryts och all ordning med det. Jag har dock ett andra minne med mig i form av sambon som kan påminna om medicin. I övrigt är det bara fint att inte ha några rutiner. För jag är här, får träffa släkt och familj. Och ha påsk, som inte kan vara riktig påsk om den inte spenderades här. H har längtat efter mormor. Och jag mest efter lillasyster och lillebror!
30 mil, 4 spyor av kräksjuk lillan och en kisspaus senare så rullade bilen upp mot mitt barndomshem. Så nu ligger jag i min gamla säng, bara jag är vaken och ligger och lyssnar på ett surrande element. Jag ligger och funderar på vart jag knölat ner de förbannade påskäggen. Rutinerna bryts och all ordning med det. Jag har dock ett andra minne med mig i form av sambon som kan påminna om medicin. I övrigt är det bara fint att inte ha några rutiner. För jag är här, får träffa släkt och familj. Och ha påsk, som inte kan vara riktig påsk om den inte spenderades här. H har längtat efter mormor. Och jag mest efter lillasyster och lillebror!
tisdag 19 april 2011
Tiden på psyket
När jag legat på psyket gick jag några dagar senare och åt lunch med en kompis. Hon undrade om jag inte var rädd då jag var inlagd. Men det var jag verkligen inte. Eftersom jag varit nedgången så länge så var det så otroligt skönt att komma någonstans med så lite stimuli. Jag kunde sova bättre, jag fick sömnmedicin även om vissa nätter bestod att av att vakna klockan 4 och jag klev upp och la pussel. Det som först var jobbigt var ju att det var skrämmande. Att jag inte visste. Det som är jobbigt för mig i såna situationer är otroligt löjliga saker. Som att jag inte vet hur man ska göra när man ska ta mat och av att inte veta var saker finns. Det gör mig otroligt förvirrad att inte veta vad reglerna är och något som kan tyckas vara så okomplicerat som att ta mat är ett stort orosmoment.
Min sänggranne snarkade nåt så fruktansvärt, men eftersom jag inte kan sova om det är tyst så gick det ändå ganska bra. Jag lyssnade på musik på nätterna och det enda som var jobbigt var att alla sladdar och liknande saker som någon kan skada sig med var inlåsta. Så att inte kunna ladda sin mobil när man ville var det som var mest handikappande. Jag lyssnade på musik för att kunna somna och när rastlösheten satte in. jag har många låtar som är starkt relaterade till tiden där. Det som var det bästa var den gemenskapen man fick med andra patienter. Vi tog hand om varandra och var någon svagare än den andra så drog vi upp varandra. Vi lyssnade på varandra och därmed pratade man också med någon som visste. Som inte kom med en massa nonsens som gör att man skäms för hur man känner. Och jag blev förbannad på personalen då de hotade med bälte om vissa inte tog dubbel dos sömnmedicin... Och lagarna kring att bälta innefattar inte hot för att man inte tar ännu en dos sömnmedicin. Där dubbel dos medicin var viktigare än att denna person blev lugn bara av att någon satt utanför istället. Men där det tillslut blev bälte, eftersom denna person som kunnat sitta utanför och besvara patientens oro istället för att sitta insjunken i en artikel, utlöste ångest som i sin tur vid ADHD och bristande impulskontroll leder till att personen får ett utbrott. Personalen var jag själv ganska distanserad ifrån. Och de var nervösa då de skulle sätta nål på mig eftersom de visste att jag sätter nål ofta. Och jag iakttog deras dåliga hygien och rynkade på näsan.
Det jag tycker är mest negativ med psyket är att alla vårdgivare har så olika sätt. Vilket också är otroligt förvirrande. Och att få höra att det skulle räcka att komma hem och göra fruktsallad och åka skridskor med sina barn kändes otroligt nervärderande. Och sedan till medicineringen. Jag fick ett starkt antidepressivt dropp i en vecka. Som sedan avslutades eftersom det inte hjälpte. Och jag tror att det beror på att jag inte var depressiv i den bemärkelsen. Vilket jag åter och åter tjatat om och som personer i min omgivning backat upp. Och när inte medicinen hjälpte blev jag mer eller mindre utkastad. Att psyket är en akutavdelning är jag helt införstådd med. Men om en människa i nöd hjälps av att vara i denna ostimulerande miljö trots att medicineringen inte hjälper borde även det väga tungt tycker jag. Och att de dessutom, när medicineringen inte funkade bara skickade hem mig med en ny medicin utan att jag fick vara kvar och se hur den fungerande tycker jag var otroligt felande. Och med orden från läkaren att jag och min sambo fick lösa våra konflikter själv och jag isåfall fick bo hos någon annan. Jag blev så förbannad och fick ett utbrott utan dess like. Där alla år av smärta kom ut. Där högsta hönset verkligen undrade om jag skulle gå ut då jag var upprörd, trots att de skulle skicka hem mig dagen efter. Och att jag sedan fick noll frigång, trots att jag som sagt skulle hem dagen efter. Så från noll frigång där jag fick som svar att jag inte fick gå ut för min egen säkerhets skull till att dagen efter kunna gå hem var för mig skrattretande. Så jag jävlades och sköterskan fick ringa jouren för jag ville gå ut och där svaret blev nej och jag pepprade honom med att jag skulle hem dagen efter och det var töntigt att jag inte fick gå ut kvällen innan för att röka och att det alltså då bara var för att skydda sin egen rygg om något skulle hända medan jag fortfarande var inlagd. Men att de sedan kunde skicka hem mig dagen efter, därför det då inte spelade någon roll om jag var farlig för min egen säkerhet. Där min sambo åter skulle få ta hand om mig med rädslan för att lämna mig ensam...
Där läkaren sen fiskade efter en ursäkt efter utbrottet, men i helvete att han fick en. Han hade kunnat be mig om ursäkt. När jag sen skulle bli utskriven frågade han, den idioten, om det kändes bra att jag skulle bli utskriven. Jag bara svarade spydigt att där vill jag då fan inte vara kvar. Och får som svar att vad bra! Där och då hade jag nästan lust att ta livet av mig bara för att bevisa att den jäveln var totalt dum i huvudet. Men vad skulle han brytt sig om det? Så jag släppte honom istället, utan vidare större notis om honom eller kärringen med fruktsalladen...
Så summa summarum, det bästa på psyket är de varma, empatiska patienterna som tog hand om mig och som jag tog hand om då de hade ångest och var ledsna. Sen att vissa sticker en penna i halsen på rumskamraten för att han snarkar var inte något som jag var nämnvärt oroad över.
Min sänggranne snarkade nåt så fruktansvärt, men eftersom jag inte kan sova om det är tyst så gick det ändå ganska bra. Jag lyssnade på musik på nätterna och det enda som var jobbigt var att alla sladdar och liknande saker som någon kan skada sig med var inlåsta. Så att inte kunna ladda sin mobil när man ville var det som var mest handikappande. Jag lyssnade på musik för att kunna somna och när rastlösheten satte in. jag har många låtar som är starkt relaterade till tiden där. Det som var det bästa var den gemenskapen man fick med andra patienter. Vi tog hand om varandra och var någon svagare än den andra så drog vi upp varandra. Vi lyssnade på varandra och därmed pratade man också med någon som visste. Som inte kom med en massa nonsens som gör att man skäms för hur man känner. Och jag blev förbannad på personalen då de hotade med bälte om vissa inte tog dubbel dos sömnmedicin... Och lagarna kring att bälta innefattar inte hot för att man inte tar ännu en dos sömnmedicin. Där dubbel dos medicin var viktigare än att denna person blev lugn bara av att någon satt utanför istället. Men där det tillslut blev bälte, eftersom denna person som kunnat sitta utanför och besvara patientens oro istället för att sitta insjunken i en artikel, utlöste ångest som i sin tur vid ADHD och bristande impulskontroll leder till att personen får ett utbrott. Personalen var jag själv ganska distanserad ifrån. Och de var nervösa då de skulle sätta nål på mig eftersom de visste att jag sätter nål ofta. Och jag iakttog deras dåliga hygien och rynkade på näsan.
Det jag tycker är mest negativ med psyket är att alla vårdgivare har så olika sätt. Vilket också är otroligt förvirrande. Och att få höra att det skulle räcka att komma hem och göra fruktsallad och åka skridskor med sina barn kändes otroligt nervärderande. Och sedan till medicineringen. Jag fick ett starkt antidepressivt dropp i en vecka. Som sedan avslutades eftersom det inte hjälpte. Och jag tror att det beror på att jag inte var depressiv i den bemärkelsen. Vilket jag åter och åter tjatat om och som personer i min omgivning backat upp. Och när inte medicinen hjälpte blev jag mer eller mindre utkastad. Att psyket är en akutavdelning är jag helt införstådd med. Men om en människa i nöd hjälps av att vara i denna ostimulerande miljö trots att medicineringen inte hjälper borde även det väga tungt tycker jag. Och att de dessutom, när medicineringen inte funkade bara skickade hem mig med en ny medicin utan att jag fick vara kvar och se hur den fungerande tycker jag var otroligt felande. Och med orden från läkaren att jag och min sambo fick lösa våra konflikter själv och jag isåfall fick bo hos någon annan. Jag blev så förbannad och fick ett utbrott utan dess like. Där alla år av smärta kom ut. Där högsta hönset verkligen undrade om jag skulle gå ut då jag var upprörd, trots att de skulle skicka hem mig dagen efter. Och att jag sedan fick noll frigång, trots att jag som sagt skulle hem dagen efter. Så från noll frigång där jag fick som svar att jag inte fick gå ut för min egen säkerhets skull till att dagen efter kunna gå hem var för mig skrattretande. Så jag jävlades och sköterskan fick ringa jouren för jag ville gå ut och där svaret blev nej och jag pepprade honom med att jag skulle hem dagen efter och det var töntigt att jag inte fick gå ut kvällen innan för att röka och att det alltså då bara var för att skydda sin egen rygg om något skulle hända medan jag fortfarande var inlagd. Men att de sedan kunde skicka hem mig dagen efter, därför det då inte spelade någon roll om jag var farlig för min egen säkerhet. Där min sambo åter skulle få ta hand om mig med rädslan för att lämna mig ensam...
Där läkaren sen fiskade efter en ursäkt efter utbrottet, men i helvete att han fick en. Han hade kunnat be mig om ursäkt. När jag sen skulle bli utskriven frågade han, den idioten, om det kändes bra att jag skulle bli utskriven. Jag bara svarade spydigt att där vill jag då fan inte vara kvar. Och får som svar att vad bra! Där och då hade jag nästan lust att ta livet av mig bara för att bevisa att den jäveln var totalt dum i huvudet. Men vad skulle han brytt sig om det? Så jag släppte honom istället, utan vidare större notis om honom eller kärringen med fruktsalladen...
Så summa summarum, det bästa på psyket är de varma, empatiska patienterna som tog hand om mig och som jag tog hand om då de hade ångest och var ledsna. Sen att vissa sticker en penna i halsen på rumskamraten för att han snarkar var inte något som jag var nämnvärt oroad över.
Sovmorgonen inträffade imorse
Jag vaknade 7:15 imorse och väcker N som sover intill mig. Hon är lika stendöd som mig på morgonen. Men hon vaknar tillslut. Sen tänker jag att satan, nu sitter H och lillan nere och jag har inte märkt att jag blivit väckt innan sambon åkte på jobbet. Så medan jag letar kläder på golvet i min konstanta klädhög som bara ligger, så ropar jag på H flera gånger och tänker att hon är så inne i tv:n att hon inte hör. Tills hon tillslut skriker att hon ligger i sängen. Går in till lillan som också är i sin säng. Jag blir helt förvånad att vi alla sovit så länge, det händer sällan. Om nånsin, att vi alla sovit lika länge.
Barnen får välja kläder som de alltid gör, men N distraheras som vanligt av en massa annat och jag får åter och åter leda henne till klädletandet. När jag går ner är hon kvar länge där uppe och jag ropar och ropar att hon måste komma ner. När hon äntligen kommer så kommer hon ner i pyjamas ändå och kommer endast med en blöja till sin docka. Det är så typiskt min 4-åring. Så det är bara att få upp henne igen och hon återgår till påklädningen. Det blev bestämt att jag ska lägga fram kläder till barnen på kvällen, men det glömde jag såklart. Och de måste ju välja själv för att hus i helvete inte ska bryta loss. N kan lika gärna välja på morgonen, eftersom hon omöjligt vet dagen innan vad hon har lust att ha på sig dagen efter.
Jag vet att jag skriver mycket om mina morgnar och att det antagligen är totalt ointressant. Men det är något som är otroligt intressant för mig, eftersom det allt som oftast är kalabalik. Fast nu tycker jag mest att det är komiskt. Och H, den kloka kommer med sina kommentarer om mig, som imorse då hon påpekade "men mamma, nu är du ju sist!" och jag svarar bara med att det är jag ju alltid. Fast hon är så fin och säger att det är ju för att du måste hjälpa oss barn först. Som alla andra föräldrar såklart, men mest så fixar de faktiskt det mesta själv. Det jag egentligen gör är ju att kommendera och styra dem i rätt riktning. Och det är jag stolt över. Så det får ta lite tid, för de kommer bli otroligt självständiga individer som kommer ha en bra start för att kunna reda sig själv.
Men nu är det snart påsk. Jag slipper psykologträffar och får ett bryt i vardagen. Och jag får träffa min underbara släkt och håller tummarna för fint väder och korvgrillning. Jag suktar efter påskgodiset, men tänker inte äta det för då kommer jag vräka i mig vilket för mig innebär att påsken kommer fortsätta i månader då jag inte har någon spärr. Jag mår så otroligt mycket bättre utan kolhydrater, mitt blodsocker som annars ständigt svajar och det otroliga suget är mindre. Även om jag ibland suktar något fruktansvärt. Jag måste dock ta tag i motionen, vilket jag denna gång inte tänker förvandla till intensivträning på två timmar om dagen utan på lite styrka och promenader. Bara det att promenader är det värsta jag vet. Det går fruktansvärt långsamt, med känslan av att man inte tar sig nånstans och jag tänker konstant att detta är tråkigt, detta är tråkigt, men fy fan så tråkigt. Kanske borde jag gå till sjukgymnast återigen, eftersom mitt bäcken nu verkligen är totalt fucked up. Jag har så ont och känner att dessa år tärt. Att jag vet att skadorna kan bli permanenta med en sned rygg. Men jag ser ju mest bara några veckor framåt och det kan jag ju lika gärna ta sen. Men sen kommer aldrig.
Hade bestämt att jag skulle städa nu, men tänker baka muffins istället. Det är bra mycket roligare och jag städar sen. Och kanske sen faktiskt infinner sig idag!
Barnen får välja kläder som de alltid gör, men N distraheras som vanligt av en massa annat och jag får åter och åter leda henne till klädletandet. När jag går ner är hon kvar länge där uppe och jag ropar och ropar att hon måste komma ner. När hon äntligen kommer så kommer hon ner i pyjamas ändå och kommer endast med en blöja till sin docka. Det är så typiskt min 4-åring. Så det är bara att få upp henne igen och hon återgår till påklädningen. Det blev bestämt att jag ska lägga fram kläder till barnen på kvällen, men det glömde jag såklart. Och de måste ju välja själv för att hus i helvete inte ska bryta loss. N kan lika gärna välja på morgonen, eftersom hon omöjligt vet dagen innan vad hon har lust att ha på sig dagen efter.
Jag vet att jag skriver mycket om mina morgnar och att det antagligen är totalt ointressant. Men det är något som är otroligt intressant för mig, eftersom det allt som oftast är kalabalik. Fast nu tycker jag mest att det är komiskt. Och H, den kloka kommer med sina kommentarer om mig, som imorse då hon påpekade "men mamma, nu är du ju sist!" och jag svarar bara med att det är jag ju alltid. Fast hon är så fin och säger att det är ju för att du måste hjälpa oss barn först. Som alla andra föräldrar såklart, men mest så fixar de faktiskt det mesta själv. Det jag egentligen gör är ju att kommendera och styra dem i rätt riktning. Och det är jag stolt över. Så det får ta lite tid, för de kommer bli otroligt självständiga individer som kommer ha en bra start för att kunna reda sig själv.
Men nu är det snart påsk. Jag slipper psykologträffar och får ett bryt i vardagen. Och jag får träffa min underbara släkt och håller tummarna för fint väder och korvgrillning. Jag suktar efter påskgodiset, men tänker inte äta det för då kommer jag vräka i mig vilket för mig innebär att påsken kommer fortsätta i månader då jag inte har någon spärr. Jag mår så otroligt mycket bättre utan kolhydrater, mitt blodsocker som annars ständigt svajar och det otroliga suget är mindre. Även om jag ibland suktar något fruktansvärt. Jag måste dock ta tag i motionen, vilket jag denna gång inte tänker förvandla till intensivträning på två timmar om dagen utan på lite styrka och promenader. Bara det att promenader är det värsta jag vet. Det går fruktansvärt långsamt, med känslan av att man inte tar sig nånstans och jag tänker konstant att detta är tråkigt, detta är tråkigt, men fy fan så tråkigt. Kanske borde jag gå till sjukgymnast återigen, eftersom mitt bäcken nu verkligen är totalt fucked up. Jag har så ont och känner att dessa år tärt. Att jag vet att skadorna kan bli permanenta med en sned rygg. Men jag ser ju mest bara några veckor framåt och det kan jag ju lika gärna ta sen. Men sen kommer aldrig.
Hade bestämt att jag skulle städa nu, men tänker baka muffins istället. Det är bra mycket roligare och jag städar sen. Och kanske sen faktiskt infinner sig idag!
måndag 18 april 2011
Dagens flopp
Nä, men en tid till en läkare var lite för mycket begärt. Sjukskrivning kan jag KANSKE få ändå med hjälp av psykologens anteckningar. Men mina biverkningar då? Fy fan för psykets uppföljningar... Eller s.k. Icke-uppföljningar...
I övrigt blev jag förjävla less på min psykolog. Nu har vi en månad på oss att få till morgonrutinerna då du sedan ska ha en sysselsättning och dessutom hinna göra dig själv iordning förutom barnen. Ja, en månad... Och bara morgonen funkar kommer ju hela mitt liv rulla på då jag ska jobba... Och att vi tjatat om dessa morgonrutiner februari, mars och april utan vidare större resultat verkar inte visa på att jag rör mig oerhört sakta framåt. Med en stor skopa skepsis eftersom dessa rutiner aldrig rullar vidare in i framtiden...
Så, jag gick ut därifrån, satte mig i hallen för att invänta Catta som i sin tur var hos sin psykolog. Ledsen sitter jag där. Arg och kanske något förtvivlad över detta tjat. Även om jag helt enkelt faktiskt slutat bry mig om detta att hinna i tid. Våga-vägra-stressa är mitt nya motto. Och eftersom det alltid är något jag gör, mer eller mindre, oavsett rutiner känner jag att det får vara nog. Men då jag blickar ut ser jag L sitta i solen och röka. Så jag traskar ut till henne. Min rumskamrat från psyket, med VIP på avdelningen. Och så även nu. Igen. Så vi uppdaterar oss. Jag, den unga ynkliga lilla. Och hon, den stora varma och äldre. Vi avhandlar kärlek och självmord då hon förra veckan var på begravning. Jag skänker henne en guldtia så hon får sig en Cola och skiljs med orden "ha det så bra, som du nu kan ha"...
Resten av dagen gick sen i finare harmoni. Trots en vän hispig som ett aspblad. Det vet jag, hör jag, även om det inte syns. Följer henne på ett måste, som sedan lugnas med tv-serier utan större engagemang gällande att prata. Däremot stort engagemang i att bara vara med varandra i kravlös tystnad. Jag virkar och hon fixar lite med annat. Men ändå tillsammans. Där hon tillslut ber om hjälp för det jobbiga som stundar. Trots att jag redan erbjudit min hjälp, men där det tar tid i jag-klarar-mig-själv-land att erkänna att man behöver stöd. För även fast jag redan vet, så är det ändå så svårt att öppna skalet. Så även för mig. Vi klarar oss själva. Tills vi inte gör det längre. Då vi redan stampat genom isen för längesedan...
Dagen avslutades med lite ytlig tröst. För det behövs när allt annat sitter så djupt på insidan. Sen åkte jag och hämtade barnen. Som jag gör, oavsett hur dagen sett ut. Det som är konstant i mitt liv. Det enda jag med all säkerhet vet alltid kommer vara konstant i mitt liv. Resten får flyta var det vill. Jag vet vad jag kommer fokusera på numera och om resten fallerar gång på gång kommer det aldrig mer läggas energi på att upprätthålla det för man ska. Att betala samhället med mina barn, kommer jag aldrig gå med på igen...
I övrigt blev jag förjävla less på min psykolog. Nu har vi en månad på oss att få till morgonrutinerna då du sedan ska ha en sysselsättning och dessutom hinna göra dig själv iordning förutom barnen. Ja, en månad... Och bara morgonen funkar kommer ju hela mitt liv rulla på då jag ska jobba... Och att vi tjatat om dessa morgonrutiner februari, mars och april utan vidare större resultat verkar inte visa på att jag rör mig oerhört sakta framåt. Med en stor skopa skepsis eftersom dessa rutiner aldrig rullar vidare in i framtiden...
Så, jag gick ut därifrån, satte mig i hallen för att invänta Catta som i sin tur var hos sin psykolog. Ledsen sitter jag där. Arg och kanske något förtvivlad över detta tjat. Även om jag helt enkelt faktiskt slutat bry mig om detta att hinna i tid. Våga-vägra-stressa är mitt nya motto. Och eftersom det alltid är något jag gör, mer eller mindre, oavsett rutiner känner jag att det får vara nog. Men då jag blickar ut ser jag L sitta i solen och röka. Så jag traskar ut till henne. Min rumskamrat från psyket, med VIP på avdelningen. Och så även nu. Igen. Så vi uppdaterar oss. Jag, den unga ynkliga lilla. Och hon, den stora varma och äldre. Vi avhandlar kärlek och självmord då hon förra veckan var på begravning. Jag skänker henne en guldtia så hon får sig en Cola och skiljs med orden "ha det så bra, som du nu kan ha"...
Resten av dagen gick sen i finare harmoni. Trots en vän hispig som ett aspblad. Det vet jag, hör jag, även om det inte syns. Följer henne på ett måste, som sedan lugnas med tv-serier utan större engagemang gällande att prata. Däremot stort engagemang i att bara vara med varandra i kravlös tystnad. Jag virkar och hon fixar lite med annat. Men ändå tillsammans. Där hon tillslut ber om hjälp för det jobbiga som stundar. Trots att jag redan erbjudit min hjälp, men där det tar tid i jag-klarar-mig-själv-land att erkänna att man behöver stöd. För även fast jag redan vet, så är det ändå så svårt att öppna skalet. Så även för mig. Vi klarar oss själva. Tills vi inte gör det längre. Då vi redan stampat genom isen för längesedan...
Dagen avslutades med lite ytlig tröst. För det behövs när allt annat sitter så djupt på insidan. Sen åkte jag och hämtade barnen. Som jag gör, oavsett hur dagen sett ut. Det som är konstant i mitt liv. Det enda jag med all säkerhet vet alltid kommer vara konstant i mitt liv. Resten får flyta var det vill. Jag vet vad jag kommer fokusera på numera och om resten fallerar gång på gång kommer det aldrig mer läggas energi på att upprätthålla det för man ska. Att betala samhället med mina barn, kommer jag aldrig gå med på igen...
söndag 17 april 2011
Tristessen bor i mig...
Dagen har främst bestått av mitt dåliga humör... Tristessen har hållit mig i sitt grepp. Det innebär att jag somnat två gånger idag. Och jag har suckat femhundraelva gånger. Mina nerver kryper litegrann utanpå såna dagar. Mer än vanligt. Ungen som skrek på balkongen imorse, mina barn som var ute och hamrade, en liten skrutt som gnäller. Det blir för mycket. Ändå har mina grannar vari här och fikat idag, vilket såklart var trevligt. Men på en redan trist, trött dag kan det inte motverka hur det genomsyrar hela mitt inre. Jag har de senaste dagarna virkat typ tio mössor och kanske hinner jag några till innan jag vill kräkas på dom med. Tyvärr sätter jag på mig ett skal på något sätt, för att orka med tillsammans med att dessa nerver utanpå vilket resulterar i en hel del frånvaro från min sida i tillvaron...
Sen är det en dag, då jag normalt skulle gå och äta konstant i väntan på nästa mål mat. Vilket skulle lindra lite, vagga in mig något i sötmans värld. Men eftersom jag nu äter GI och jag fan har bestämt mig, så blev tristessen extra påtaglig idag. Imorrn psykologen... Undrar om jag får träffa en läkare denna vecka innan sjukskrivningen går ut. Man lever sitt liv utan att veta något om hur man ska ställa sig till framtiden. Men om jag ska vara ärlig har jag nu gått så långt att jag faktiskt skiter i om de sjukkriver mig eller inte. För då är dom bara blåsta, eftersom jag inte pallar att jobba. Vilket jag inte tänker göra vare sig jag blir sjukskriven eller inte just nu. Sen att träffa läkare angående biverkningar... Ja, uppföljning känner jag att psyket eventuellt inte är bäst på kanske...
Sen är det en dag, då jag normalt skulle gå och äta konstant i väntan på nästa mål mat. Vilket skulle lindra lite, vagga in mig något i sötmans värld. Men eftersom jag nu äter GI och jag fan har bestämt mig, så blev tristessen extra påtaglig idag. Imorrn psykologen... Undrar om jag får träffa en läkare denna vecka innan sjukskrivningen går ut. Man lever sitt liv utan att veta något om hur man ska ställa sig till framtiden. Men om jag ska vara ärlig har jag nu gått så långt att jag faktiskt skiter i om de sjukkriver mig eller inte. För då är dom bara blåsta, eftersom jag inte pallar att jobba. Vilket jag inte tänker göra vare sig jag blir sjukskriven eller inte just nu. Sen att träffa läkare angående biverkningar... Ja, uppföljning känner jag att psyket eventuellt inte är bäst på kanske...
onsdag 13 april 2011
Hellre en fågel i handen än tio i skogen...
Har gjort fler och fler upptäckter i min omgivning under de senaste åren. Från att, som förut, tro att det var sällsynt att må så fruktansvärt dåligt, till att upptäcka att det finns hur många som helst runt om mig. Vilket såklart är väldigt tragiskt. Men samtidigt så bra att man berättar, för helt plötsligt möter man en människa som känner som jag gjorde. Som helst plötsligt inte längre känner sig ensam. Alla kan vi må dåligt, av olika anledningar. Livslångt, som under kort tid. Alla berättar inte alltid om sina fysiska sjukdomar och så heller inte alltid om sina psykiska. Så allt måste respekteras. Men att inte få välja att kunna berätta om det psykiska måendet, utan att det tittas snett på en är tråkigt.
Jag själv har svårt att behålla kontakter. Det är som med det mesta annars i mitt liv, korta episoder, som snabbt läggs åt sidan och göms i botten på byrålådan. Det betyder inte att jag inte fann någon glädje i den jag fann. Kanske är det pga den otillgängliga delen av mig det rinner ut i sanden. Att jag under perioder är helt onåbar för omvärlden. Och kanske för att jag tyvärr tröttnar ganska fort. Jag är ingen sitta och fika-människa och sitter sällan och pratar om livets lättheter. Kanske ett tag, men sen blir jag uttråkad. Däremot är jag en människa som finner något intressant i att prata om livets svårigheter. Det kan vara allt som är relaterat till mina egna erfarenheter och ta del av andras som är liknande. Men jag har även lätt för att fråga människor om saker som kan vara känsliga. Jag är väldigt intresserad av människors livsöden, som den gången jag frågade en invandrad kvinna om hur hon kom till Sverige och fick prata om hur hennes man inte hörde av sig på tre år och hon trodde han var död tills han en dag kom dit och knackade på dörren.
Omvärlden består mer av "onormala" människor än "normala". Nu vad som kan kallas normalt. Det normala är väl mest den norm som vissa försöker slipa på för att det ska vara så. Jobba, städa, ligga på fredagar och ruta in livet i samma visa tills man dör. Vecka ut och vecka in. Ja, men man måste ju det, säger vissa. Det är det som kallas att vara vuxen. Men måste man det? Vill man det, på riktigt? Eller är det helt enkelt det vanliga att-nöja-sig? Man lever bara en gång och det är tragiskt att dö med vetskapen att man jobbade hela livet och att just varje vecka mest såg likadan ut. Nej, då lever jag hellre i ett mörkt hål och sticker ut för att jobba mig framåt och ibland uppåt till det riktiga solskenet. Än en konstant molning dag med små solstrålar som strilar fram.
De människor jag kan behålla i mitt liv är få. Jag har försökt så många gånger att utöka min sociala krets. Men det går inte. Vilket gjort att jag känt än mer att jag är udda. Men har insett att jag vill inte det. Jag är den som sätter mig bredvid de udda människorna, för det är dom jag lyckas prata med. De jag sedan håller fast vid, är de som är galna och som berättar. Berättar om verkligheten. Om skiten i livet, istället för att låtsas. Låtsas känna sig nöjd med att städa, jobba och ligga på fredagar. Även om lättheterna också behandlas, för det är inte heller som att vi sitter och gräver runt i mörkret dygnet runt. Kanske de också behålls för att de i perioder kan vara lika otillgängliga själv. För det tas inte som att de inte bryr sig. Jag vet att det bara är att försöka igen. Och ibland igen. Det är kanske därför jag också tycker en stor del av min omgivning består av dessa människor, eftersom vi dras till varandra. Likt en pluspol och en pluspol, trots att magneter består av en minuspol. Vi kämpar oss fram till varandra. Som om vi märkte att vi behöver såna som oss själva att dela med av oss själva till. Där ålder inte har någon betydelse. Jag tror det beror på att vi själva inte definierar oss på det sättet. Därför vi alla är ålderslösa. Eller så känner inte alla så, utan det bara råkar vara så att de jag hittat är så. Hur som, så tycker jag det är fint att vara ålderslös. Fint att visa hur jag ser ut innanför skinnet. Jag bjuder isåfall på de som sneglar snett på mig. Vill någon hellre titta på andra än sig själva, så är det jag som ser det mest tragiska. Att inte våga möta sin egen spegelbild av rädsla för vad de kan få se...
Jag själv har svårt att behålla kontakter. Det är som med det mesta annars i mitt liv, korta episoder, som snabbt läggs åt sidan och göms i botten på byrålådan. Det betyder inte att jag inte fann någon glädje i den jag fann. Kanske är det pga den otillgängliga delen av mig det rinner ut i sanden. Att jag under perioder är helt onåbar för omvärlden. Och kanske för att jag tyvärr tröttnar ganska fort. Jag är ingen sitta och fika-människa och sitter sällan och pratar om livets lättheter. Kanske ett tag, men sen blir jag uttråkad. Däremot är jag en människa som finner något intressant i att prata om livets svårigheter. Det kan vara allt som är relaterat till mina egna erfarenheter och ta del av andras som är liknande. Men jag har även lätt för att fråga människor om saker som kan vara känsliga. Jag är väldigt intresserad av människors livsöden, som den gången jag frågade en invandrad kvinna om hur hon kom till Sverige och fick prata om hur hennes man inte hörde av sig på tre år och hon trodde han var död tills han en dag kom dit och knackade på dörren.
Omvärlden består mer av "onormala" människor än "normala". Nu vad som kan kallas normalt. Det normala är väl mest den norm som vissa försöker slipa på för att det ska vara så. Jobba, städa, ligga på fredagar och ruta in livet i samma visa tills man dör. Vecka ut och vecka in. Ja, men man måste ju det, säger vissa. Det är det som kallas att vara vuxen. Men måste man det? Vill man det, på riktigt? Eller är det helt enkelt det vanliga att-nöja-sig? Man lever bara en gång och det är tragiskt att dö med vetskapen att man jobbade hela livet och att just varje vecka mest såg likadan ut. Nej, då lever jag hellre i ett mörkt hål och sticker ut för att jobba mig framåt och ibland uppåt till det riktiga solskenet. Än en konstant molning dag med små solstrålar som strilar fram.
De människor jag kan behålla i mitt liv är få. Jag har försökt så många gånger att utöka min sociala krets. Men det går inte. Vilket gjort att jag känt än mer att jag är udda. Men har insett att jag vill inte det. Jag är den som sätter mig bredvid de udda människorna, för det är dom jag lyckas prata med. De jag sedan håller fast vid, är de som är galna och som berättar. Berättar om verkligheten. Om skiten i livet, istället för att låtsas. Låtsas känna sig nöjd med att städa, jobba och ligga på fredagar. Även om lättheterna också behandlas, för det är inte heller som att vi sitter och gräver runt i mörkret dygnet runt. Kanske de också behålls för att de i perioder kan vara lika otillgängliga själv. För det tas inte som att de inte bryr sig. Jag vet att det bara är att försöka igen. Och ibland igen. Det är kanske därför jag också tycker en stor del av min omgivning består av dessa människor, eftersom vi dras till varandra. Likt en pluspol och en pluspol, trots att magneter består av en minuspol. Vi kämpar oss fram till varandra. Som om vi märkte att vi behöver såna som oss själva att dela med av oss själva till. Där ålder inte har någon betydelse. Jag tror det beror på att vi själva inte definierar oss på det sättet. Därför vi alla är ålderslösa. Eller så känner inte alla så, utan det bara råkar vara så att de jag hittat är så. Hur som, så tycker jag det är fint att vara ålderslös. Fint att visa hur jag ser ut innanför skinnet. Jag bjuder isåfall på de som sneglar snett på mig. Vill någon hellre titta på andra än sig själva, så är det jag som ser det mest tragiska. Att inte våga möta sin egen spegelbild av rädsla för vad de kan få se...
tisdag 12 april 2011
En ovanlig tisdag
Denna tisdag var inte som alla andra tisdagar. Först imorse så beställde H pannkakor helt plötsligt. Och varför inte, det är klart ungen ska få pannkaka. Och det var riktigt roligt att se hur glada de blev över det. Sen jag åkte och hälsade på en bekant som jag inte träffat på några år. Men det var inget knussel där inte, en lättsam stämning och även här inga fåniga masker och charader. Trots att vi inte setts på länge. Det tycker jag är bra, annars blir jag snabbt tokless på det torra och tråkiga. Det kommer hälsas på där fler gånger!
Innan det var jag imorse ner på stan för återbesök hos optikern och nu är jag godkänd för att använda linser. Tur det, så jag slipper ha mina hemska glasögon som jag heller aldrig använder för jag är för fåfäng i just det avseendet. Jag vet, sjukt att man hellre är utan glasögon och ser dåligt än pga att man tycker man passar så dåligt i glasögon. Men medicinen gör att jag blir så torr i ögonen, vilket gör att jag ser lite dåligt och även att linserna knappt går att ta ur. Igår satt ena linsen som en sugpropp på ögat och jag höll på slita av mig håret innan jag fick ut den. Och det gör jävligt ont att försöka tå ur något i ögonen som suger sig fast. Bilen gick galet bra ner till stan, jag blir exalterad varje gång jag sätter mig i den och gasar iväg. Nu kan jag ta mig var jag vill, när jag vill och det är för mig oerhört viktigt. Att känna att jag kan det eftersom små hinder, som att kunna ta sig iväg, för mig blir ett stort hinder och jag isolerar mig hemma.
Men nu blev resten av eftermiddagen "sitta-på-arslet-och-ta-det-lugnt"-stund. Blev helt slut, kanske för jag suttit så länge och pratat med någon eller så är det en sån dag bara. Kanske får M hämta på dagis efter jobbet, för jag vet inte om jag orkar det. Jag ska hursomhelst agera tant nu och sätta mig och virka, medan jag fortfarande är inne i virkar-perioden. Har fortfarande en mössa som M väntat på länge nu. Men först ska jag virka en knallrosa åt honom. Ja, så får det bli...
Innan det var jag imorse ner på stan för återbesök hos optikern och nu är jag godkänd för att använda linser. Tur det, så jag slipper ha mina hemska glasögon som jag heller aldrig använder för jag är för fåfäng i just det avseendet. Jag vet, sjukt att man hellre är utan glasögon och ser dåligt än pga att man tycker man passar så dåligt i glasögon. Men medicinen gör att jag blir så torr i ögonen, vilket gör att jag ser lite dåligt och även att linserna knappt går att ta ur. Igår satt ena linsen som en sugpropp på ögat och jag höll på slita av mig håret innan jag fick ut den. Och det gör jävligt ont att försöka tå ur något i ögonen som suger sig fast. Bilen gick galet bra ner till stan, jag blir exalterad varje gång jag sätter mig i den och gasar iväg. Nu kan jag ta mig var jag vill, när jag vill och det är för mig oerhört viktigt. Att känna att jag kan det eftersom små hinder, som att kunna ta sig iväg, för mig blir ett stort hinder och jag isolerar mig hemma.
Men nu blev resten av eftermiddagen "sitta-på-arslet-och-ta-det-lugnt"-stund. Blev helt slut, kanske för jag suttit så länge och pratat med någon eller så är det en sån dag bara. Kanske får M hämta på dagis efter jobbet, för jag vet inte om jag orkar det. Jag ska hursomhelst agera tant nu och sätta mig och virka, medan jag fortfarande är inne i virkar-perioden. Har fortfarande en mössa som M väntat på länge nu. Men först ska jag virka en knallrosa åt honom. Ja, så får det bli...
måndag 11 april 2011
Så jävla gött!
Som H sa igår, som hon hört på tv:n. Men det är verkligen så. För jag har köpt min första bil. Och den är så fin, jag är förälskad i den. Men kanske är det för det är som den första förälskelsen, nytt och spännande! Trots att jag har tre barn, kändes detta som ännu ett steg ut i vuxenlivet. Men ändå är det en bil som speglar min personlighet, som är lite som en tonåring. En snygg, snabb bil med fina finesser. Med en massa fixat på den, som att den är chippad. Vilket är ungefär som att trimma den tror jag, så den går fortare. Och den går så fint! Jag skulle kunnat sovit i bilen inatt, vilket jag visserligen inte gjorde, men det var nära. Ska ta kort sen för att visa min nya pärla!!
söndag 10 april 2011
Vad ska man säga...
Man måste ju älska de nätter man inte kan sova. Tänk så underbart att inte känna en enda tillstymmelse till att vara sömnig. Jag tror faktiskt jag kan lista det som topp 3, i det värsta som finns för mig personligen. Det är fruktansvärt att inte kunna sova. Tankar som snurrar, då man vrider sig runt i lakanen. Jag känner att den känslan av att förlora min kvällstid då jag som nattmänniska gick utrymme, är som bortblåst. Jag uppskattar sömnrutinerna oerhört mycket. Att få mig att kunna följa rytmen bättre. Måste varit den svårighet att kunna somna som fick mig att tvivla. På pensionärsvarningen det först innebar att somna så ovanligt tidigt.
I övrigt så har min viktkamp börjat. Inget socker från i måndags och inga kolhydrater från i torsdags. Inte lätt för någon som ätit säkert 5 chokladkakor i veckan sen hemkomsten från sjukhuset. Imorse åt jag turkisk yoghurt med bär och pistagenötter. Och det smakade sött. Gott att känna det bara av att plockat bort sockret. Ikväll åt vi årets första grillat. Gjorde en perfekt potatisgratäng. Och jag älskar potatis och gratäng. Tankarna kom om att det inte gjorde nåt om jag åt lite. Men jag skärpte mig och tänkte att det är dömt att misslyckas om jag redan går ifrån min plan. Och stolt kände jag mig. Gott var det ändå. Jag måste. Inte bara för vikten, utan även för att jag har ett sjukt beteende till socker. Jag måste sluta med det helt och jag tror inte jag kan äta det alls. För jag är som en alkoholist. Jag äter en hel kladdkaka. Jag kan inte ta en bit och känna mig nöjd. Så då kan jag ju lika gärna strunta i det och lägga det åt sidan. Det har börjat bra iallafall!
I övrigt så har min viktkamp börjat. Inget socker från i måndags och inga kolhydrater från i torsdags. Inte lätt för någon som ätit säkert 5 chokladkakor i veckan sen hemkomsten från sjukhuset. Imorse åt jag turkisk yoghurt med bär och pistagenötter. Och det smakade sött. Gott att känna det bara av att plockat bort sockret. Ikväll åt vi årets första grillat. Gjorde en perfekt potatisgratäng. Och jag älskar potatis och gratäng. Tankarna kom om att det inte gjorde nåt om jag åt lite. Men jag skärpte mig och tänkte att det är dömt att misslyckas om jag redan går ifrån min plan. Och stolt kände jag mig. Gott var det ändå. Jag måste. Inte bara för vikten, utan även för att jag har ett sjukt beteende till socker. Jag måste sluta med det helt och jag tror inte jag kan äta det alls. För jag är som en alkoholist. Jag äter en hel kladdkaka. Jag kan inte ta en bit och känna mig nöjd. Så då kan jag ju lika gärna strunta i det och lägga det åt sidan. Det har börjat bra iallafall!
fredag 8 april 2011
Vilken härlig dag!
Även fast stora delar av dagen varit relativt oproduktiv, så har jag gjort mycket under de stunder jag faktiskt gjort nåt. Hämta barnen, äta mat och direkt ut i dagens sista vårsol för att leka efter M åkte på fotbollsmatch. Sen in, stora barn som leker med sin kusin och jag med en lillan som leker medan jag viker tvätt och vi diggar musik på det sedvanliga sättet. På högsta volym. Nu har barnen käkat kvällsfika framför tv:n, fått på sig pyjamasen och mamman gjort popcorn enbart för dom. Så nu ska jag krypa ner i soffan och dra in doften av mina underbara innan de knoppar in i soffan. Det får man göra på fredagar!
En uppenbarelse har skett.
Två mornar nu så har vi gjort allt i omvänd ordning. Vilken snilleblixt va... Och det har fungerat lite bättre faktiskt. Men vi har behållit morgonens första aktivitet. Att slå på hög musik och dansa järnet. Det funkar skitbra för att få upp motivationen och piggna till. Rekommenderas starkt!
Annars försöker jag även göra allt rätt långsamt. Andas och ta det lugnt, för att stressen förhoppningsvis ska rinna av mig ännu lite mer. Den sätter sig i magen då, jag känner av den. Men då drar jag ett djupt andetag. Istället för att stressa iväg och vara stressad hela tiden och tillslut bli överväldigad. Men det är svårt att göra allt sakta. Jag får fortsätta att stillsamt aktivera mig.
Vad dagen ska bjuda på återstår att se. Jag har varit ganska trött de två senaste dagarna och försöker göra de tråkiga vardagsgrejerna i hemmet, för att hinna ikapp. Men det positiva med sömnrutinen, eller jag tror det beror på det, gör att jag trots tröttheten inte lägger mig på soffan och stirrar upp i taket. Jag sitter en stund, gör något en stund, men sover inte eller vilar i den bemärkelsen. Tummen upp för det!
Annars försöker jag även göra allt rätt långsamt. Andas och ta det lugnt, för att stressen förhoppningsvis ska rinna av mig ännu lite mer. Den sätter sig i magen då, jag känner av den. Men då drar jag ett djupt andetag. Istället för att stressa iväg och vara stressad hela tiden och tillslut bli överväldigad. Men det är svårt att göra allt sakta. Jag får fortsätta att stillsamt aktivera mig.
Vad dagen ska bjuda på återstår att se. Jag har varit ganska trött de två senaste dagarna och försöker göra de tråkiga vardagsgrejerna i hemmet, för att hinna ikapp. Men det positiva med sömnrutinen, eller jag tror det beror på det, gör att jag trots tröttheten inte lägger mig på soffan och stirrar upp i taket. Jag sitter en stund, gör något en stund, men sover inte eller vilar i den bemärkelsen. Tummen upp för det!
torsdag 7 april 2011
TryggHansa försäkring
Har nyss pratat med TryggHansa angående ersättning vid sjukhusvistelse och ev ersättning vid arbetsoförmåga. För det första blev jag ju kopplad fyra gånger, en klassiker... Sen fick jag svara på massor av frågor angående hur länge besvären funnits och när vård uppsöktes första gången och angående min sjukhusinläggning i januari iår. Ja, det är ju så krångligt så man nästan inte orkar bry sig om att ansöka om ersättning. Dessutom låter det väldigt svårt att få någon ersättning ens, hon ingav inte mycket hopp direkt. Och om det skulle visa sig att jag har ett neuropsykiatriskt funktionshinder ger det ingen rätt till ersättning. Och detta är ju också något man orkar krångla med bland alla andra papper och övrigt krångel som medföljer sjukdomen i sig. Eller inte. Men å andra sidan är ju plånboken inte direkt fet då man går sjukskriven. Så alla pengar tages tacksamt emot.
Så nu ska jag få ett formulär om fullmakt för att de ska få beställa mina journaler. Sen görs en utredning och mest troligt kommer jag ju inte få någon ersättning skulle jag tro. Ja, alla dessa försäkringar. Tydligen är det mest fysiska sjukdomar och olycksfall som räknas som något att ersätta. Det är ju inte direkt ersättningsskyldigt att ge till någon som har en psykisk problematik. Men det är väl som övrigt i samhället. De med psykiska sjukdomar värderas lägst i rang av alla sjukdomar. Det är fult, det är ens förmåga att se på livet, det är något som anses vara påhittat nästan känner jag ibland. Vadå obalans i hjärnan, det handlar om ens förmåga att hantera livet. Punkt. Men jag måste ändå säga att den empati jag mottagit genom min fullständiga ärlighet denna gången om min problematik varit fin. Och när man berättar, så är det många som delar med sig av sitt eget med. Det är fint. Att slippa må dåligt i tystnad.
Ja, nu är det väl bara att ge sig på försäkringsbrev nummer två jag fått från afa genom landstinget. Det ser dock mer hoppfullt ut. Vore ju fint att värderas som sjuk av landstinget. Ja, att värderas som människa och yrkeskategori över huvudtaget när det kommer till landstinget...
Så nu ska jag få ett formulär om fullmakt för att de ska få beställa mina journaler. Sen görs en utredning och mest troligt kommer jag ju inte få någon ersättning skulle jag tro. Ja, alla dessa försäkringar. Tydligen är det mest fysiska sjukdomar och olycksfall som räknas som något att ersätta. Det är ju inte direkt ersättningsskyldigt att ge till någon som har en psykisk problematik. Men det är väl som övrigt i samhället. De med psykiska sjukdomar värderas lägst i rang av alla sjukdomar. Det är fult, det är ens förmåga att se på livet, det är något som anses vara påhittat nästan känner jag ibland. Vadå obalans i hjärnan, det handlar om ens förmåga att hantera livet. Punkt. Men jag måste ändå säga att den empati jag mottagit genom min fullständiga ärlighet denna gången om min problematik varit fin. Och när man berättar, så är det många som delar med sig av sitt eget med. Det är fint. Att slippa må dåligt i tystnad.
Ja, nu är det väl bara att ge sig på försäkringsbrev nummer två jag fått från afa genom landstinget. Det ser dock mer hoppfullt ut. Vore ju fint att värderas som sjuk av landstinget. Ja, att värderas som människa och yrkeskategori över huvudtaget när det kommer till landstinget...
Om man sovit gott en natt...
... är det nästan som skrivet i sten att det är omöjligt att kunna sova kvällen därefter. Att det här med dygnsrytmen ska vara så svår att reglera. Hur ska man då göra? Om man inte kan sova bra en natt, eftersom man sover dåligt natten efter. Ska man försöka sova halvtaskigt alla nätter då? Jag har verkligen varit positiv till min sömnutveckling med en rutin som bestått av rätt bra sömnrytm, med bra läggtid och att kliva upp samma tid varje morgon ha varit den största förbättringen. Att mornarna med barnen blir kaosartade, är för mig rätt okej i nuläget. För ändå så är det ju så att barnen styr upp mig, de ger mig rutiner, även om jag ofta har svårt att följa dem. Imorse sa H att vi var för tidigt på dagis. De leker ju fortfarande! Jag förklarade då att vi var lite sena även idag, men att vi oftast är ganska mycket sena. De missar ofta samlingen innan frukosten, tyvärr. Att jag då tjatar att vi måste skynda oss för att hinna på samlingen hjälper ju föga då det är 5 minuter innan det ska skyndas.
Jag bestämde hos psykologen att jag på kvällen skulle kolla igenom så allt var klart till dagen efter. Men det har jag inte gjort. Jag litar som vanligt på att jag fixar det på morgonen, att imorgon blir det rätt. Det tror jag faktiskt helhjärtat varje kväll. Det mesta har ändå kommit med denna vecka. Förutom att en handske glömdes hemma och H:s glasögon. Jag vet faktiskt inte i nuläget hur jag ska lyckas. Men packa väskan dagen innan då, tänker säkert många av er. Ja, om det vore så lätt...
Jag bestämde hos psykologen att jag på kvällen skulle kolla igenom så allt var klart till dagen efter. Men det har jag inte gjort. Jag litar som vanligt på att jag fixar det på morgonen, att imorgon blir det rätt. Det tror jag faktiskt helhjärtat varje kväll. Det mesta har ändå kommit med denna vecka. Förutom att en handske glömdes hemma och H:s glasögon. Jag vet faktiskt inte i nuläget hur jag ska lyckas. Men packa väskan dagen innan då, tänker säkert många av er. Ja, om det vore så lätt...
onsdag 6 april 2011
Kvällen då sömnen infann sig...
... och jag somnade klockan 21! Strax efter barnen somnade jag med kläderna på i sängen. Vaknade fixade iordning mig för att åter inta sängen, somna om och sova gott natten igenom.
Lugnet infann sig säkerligen efter dagens bestyr. Vad mer behövs än en Catta, en Anna, en tvättstuga och en räkmacka? Varför inte dela det tråkiga istället för att göra det själv då man kanske också är en sån som drar sig för det tråkiga. Och vips blev det tråkiga till en dag med samtal och promenad i solen till närmaste fik. Alla försöker finna tiden att hinna dessa måsten och i sista hand finna tid till att hinna umgås med vänner. Måste man göra det så stort istället för att göra allt på samma gång med en känsla av lugn i någon kär väns närhet? Sen fick Cattas prinsessa följa med hem och leka av sig med mina döttrar. En bra dag med andra ord, trots att tvätt stod på schemat.
Lugnet infann sig säkerligen efter dagens bestyr. Vad mer behövs än en Catta, en Anna, en tvättstuga och en räkmacka? Varför inte dela det tråkiga istället för att göra det själv då man kanske också är en sån som drar sig för det tråkiga. Och vips blev det tråkiga till en dag med samtal och promenad i solen till närmaste fik. Alla försöker finna tiden att hinna dessa måsten och i sista hand finna tid till att hinna umgås med vänner. Måste man göra det så stort istället för att göra allt på samma gång med en känsla av lugn i någon kär väns närhet? Sen fick Cattas prinsessa följa med hem och leka av sig med mina döttrar. En bra dag med andra ord, trots att tvätt stod på schemat.
måndag 4 april 2011
Mitt nyfunna må-bra-band!
Slow down, please slow down I need to find peace, anywhere in me I feel like im under water struggeling to get air I feel like im lost in this body, trying to get inside my head I wanna know, what im thinking what Im feeling What I want my life to be I wanna know how I like plan to make things easier For everyone but me Tell me, please tell me What to do, now that I know myself Do you really think I could rely on this new person I have become Do you really think I give a damn now that I can do whatever I want Now I know, what im thinking what Im feeling What I want my life to be Now I know how I like to make things easier For everyone including me Now I know, what im thinking what Im feeling What I want my life to be Now I know how I like to make things easier For everyone including me Now I know, what im thinking what Im feeling What I want my life to be Now I know how I like to make things easier For everyone including me Now I know, what im thinking what Im feeling What I want my life to be Now I know how I like to make things easier For everyone including me
En tuff början på dagen och veckan
Morgon. Kaos. Sen. Men ändå lugn. Fixar frukost, kammar hår, samtidigt som jag får på barn endera en tröja eller en byxa samtidigt som de äter. Såna mornar då jag gör allt. På samma gång. Men samtidigt såklart går det långsammare. In och ut genom dörren femtioelva gånger innan vi är påväg.
Dagis. Kasta in barn, som är sena till frukost där. Ha uppföljningssamtal på inskolningen. Ut till bilen. Kasta in barnens kläder och väskor med en ursäkt. Sen och stress.
Till sjukhuset i all hast. Psykologen som staplat upp meningar på stor tavla.
Diagnos - Acceptans och mående
Organisera och planera
Och nåt mer jag inte kommer ihåg.
Första gången jag gråter hos henne. De sprutar ut som om dammen brustit. Besvikelse och sorg. Besvikelse över att jag känner mig pressad och därmed fått ångest. Ångest över press för framtiden. Att skyndas på. Vill inte. Jag har varit sjukskriven två gånger på två år. Det accepteras inte av mig att jag ska bli det igen. Kasta mig inte framåt för snabbt. Sorg över att känna overklighetskänslor att det är mig vi talar om. Att känna tvivel om jag vill bli bättre, då jag ändå halkar neråt igen. Får höra att jag är för hård mot mig själv. Att jag måste jobba bort känslan av det som de utanför inte ser, men som jag vet. Att inte hitta fokus, att ha grytor som kokar över ideligen, att skapa kaos på en timme, att inte veta vad jag vill. Vad måste jag ändra och vad kan jag behålla för att inte förlora mig själv och den delen som är oerhört kreativ. Att lära mig att göra klart. Att kunna komma igång.
Planering och organisation kommer högst i prioriteringen. I den del det drabbar barnen. Och det som gör att det känns som ett nederlag. Att nästa vecka tillsammans hitta strategier att få till morgonen.
Går därifrån med huvudvärk. Men samtidigt en viss lättnad. Även om känslorna samsas allihopa på samma gång. Eller kanske inte samsas?
Att vilja hämta barnen för jag saknar dom, men att hejda mig för att orka med kvällen som spenderas själv med dom. Att andas, andas för att inte speeda iväg. Det går. Lite. Det ger bättre fokus. Samtidigt som jag i huvudet måste tänka på vad jag gör. Nu tar vi av ytterkläderna. Nu skär jag kycklingen. Stressen lägger sig något. Men speedar tillslut iväg ändå lite. Känns långsamt och glöms snart. Att andas och tänka på vad jag gör. Även fast det går långsammare i kaoset. Egentligen.
Lyckas stöka undan efter middagen. Och tvättar en tvätt. Lägger lillan. Fixar kvällsfika med jordgubbar och mjölk. Och yoghurt och flingor Allt de vill ha. Snälla mamman tittar fram. Det gjorde hon redan imorse då hon skämtsamt undrade om någon glömt byxorna. Ingen var naken. Mamman satt inte i trosorna påväg till dagis. Så mitt i allt elände var dagen bra. Jag kände. Jag var glad. Jag skrattade. Och kunde därmed också vara ledsen då det behövdes. Visa mig något mer sårbar.
Nu får tvätten ligga. För energin tog slut. Jag orkar inte mer idag. Och det måste få vara så.
Dagis. Kasta in barn, som är sena till frukost där. Ha uppföljningssamtal på inskolningen. Ut till bilen. Kasta in barnens kläder och väskor med en ursäkt. Sen och stress.
Till sjukhuset i all hast. Psykologen som staplat upp meningar på stor tavla.
Diagnos - Acceptans och mående
Organisera och planera
Och nåt mer jag inte kommer ihåg.
Första gången jag gråter hos henne. De sprutar ut som om dammen brustit. Besvikelse och sorg. Besvikelse över att jag känner mig pressad och därmed fått ångest. Ångest över press för framtiden. Att skyndas på. Vill inte. Jag har varit sjukskriven två gånger på två år. Det accepteras inte av mig att jag ska bli det igen. Kasta mig inte framåt för snabbt. Sorg över att känna overklighetskänslor att det är mig vi talar om. Att känna tvivel om jag vill bli bättre, då jag ändå halkar neråt igen. Får höra att jag är för hård mot mig själv. Att jag måste jobba bort känslan av det som de utanför inte ser, men som jag vet. Att inte hitta fokus, att ha grytor som kokar över ideligen, att skapa kaos på en timme, att inte veta vad jag vill. Vad måste jag ändra och vad kan jag behålla för att inte förlora mig själv och den delen som är oerhört kreativ. Att lära mig att göra klart. Att kunna komma igång.
Planering och organisation kommer högst i prioriteringen. I den del det drabbar barnen. Och det som gör att det känns som ett nederlag. Att nästa vecka tillsammans hitta strategier att få till morgonen.
Går därifrån med huvudvärk. Men samtidigt en viss lättnad. Även om känslorna samsas allihopa på samma gång. Eller kanske inte samsas?
Att vilja hämta barnen för jag saknar dom, men att hejda mig för att orka med kvällen som spenderas själv med dom. Att andas, andas för att inte speeda iväg. Det går. Lite. Det ger bättre fokus. Samtidigt som jag i huvudet måste tänka på vad jag gör. Nu tar vi av ytterkläderna. Nu skär jag kycklingen. Stressen lägger sig något. Men speedar tillslut iväg ändå lite. Känns långsamt och glöms snart. Att andas och tänka på vad jag gör. Även fast det går långsammare i kaoset. Egentligen.
Lyckas stöka undan efter middagen. Och tvättar en tvätt. Lägger lillan. Fixar kvällsfika med jordgubbar och mjölk. Och yoghurt och flingor Allt de vill ha. Snälla mamman tittar fram. Det gjorde hon redan imorse då hon skämtsamt undrade om någon glömt byxorna. Ingen var naken. Mamman satt inte i trosorna påväg till dagis. Så mitt i allt elände var dagen bra. Jag kände. Jag var glad. Jag skrattade. Och kunde därmed också vara ledsen då det behövdes. Visa mig något mer sårbar.
Nu får tvätten ligga. För energin tog slut. Jag orkar inte mer idag. Och det måste få vara så.
söndag 3 april 2011
Eftersmaken från gårdagens fylla...
... ångar ur munnen, med en blandning av chips och feströk. Jag hade så kul igår, att det borde vara olagligt. Med lite sprit i ådrorna släpper den sociala fobi jag dragit på mig under åren. Då kryper jag ur skalet och pratar med allt som kommer i min väg. Likt en studsboll studsar jag runt för att jag har sånt spring i benen. Som en enda intensiv explosion... Sen hade jag efterfest med mig själv hemma. Utan alkohol vill säga, men sprite och chips. Somnade inte förrän halv 6 imorse. Och vaknade halv 8. Fattar inte hur man kan sova när man varit ute och festat.
Dock som sagt med den rubbade rytmen har det bidragit till lite sömn såklart, men även för lite mat och att jag missat min medicin. Imorgon börjar veckan igen och då ska det bli intressant att se hur min förmåga att rätta till allt, är.
Sen kommer familjen hem i eftermiddag. Jag längtar som en tok efter dom! Min lilla femåring slog upp ett jack i huvudet igår, då hon ramlade från sängen in i ett element. Hon fick åka till farbror doktorn och limma. Med ett speciellt lim, för hud, som hon sa. Tiden kommer gå alldeles för långsamt tills jag får pussa på dom igen.
 |
| Tycker ändå jag såg hyfsat pigg ut då jag kom hem |
Dock som sagt med den rubbade rytmen har det bidragit till lite sömn såklart, men även för lite mat och att jag missat min medicin. Imorgon börjar veckan igen och då ska det bli intressant att se hur min förmåga att rätta till allt, är.
Sen kommer familjen hem i eftermiddag. Jag längtar som en tok efter dom! Min lilla femåring slog upp ett jack i huvudet igår, då hon ramlade från sängen in i ett element. Hon fick åka till farbror doktorn och limma. Med ett speciellt lim, för hud, som hon sa. Tiden kommer gå alldeles för långsamt tills jag får pussa på dom igen.
lördag 2 april 2011
Roligt med en släng av hjärtklappning...
Gårdagen var rolig, men som vanligt springer jag runt som ett yrväder när jag är ute nånstans. Jag kunde inte somna då jag kom hem, för då jag slumrade till hade jag sån hjärtklappning. Men när den la sig sov jag några timmar. Drack lite igår, men vaknade helt o-bakis faktiskt. Känns skönt att dagen inte är förstörd. Däremot känner jag av att jag rubbat på sömnen, har funkat bra med sömnrutinerna ett tag nu, även om propavanet slutat funger så somnar jag ändå i någorlunda bra tid. Och upp kl halv 7 med väckning av sambon och har hållit mig sysselsatt faktiskt. Men att jag mår bättre har ju resulterat i större rastlöshet. Städar som en galning, från att haft det hur stökigt som helst. Håller på rensa upp så det finns mindre som kan störa mig i hemmet.
Igår innan jag åkte, så tog det ett bra tag då jag som vanligt har lite dålig tidsuppfattning. Skulle äta hos en kompis kl 18, men var inte klar förrän 19:30 så jag åkte direkt ner på stan. Och usch, den där stressen resulterar i att ag springer omkring som en yr höna här hemma. Tur jag är själv, för jag kan verkligen stöka ner på bara en timme. Men kvällen blev bra, ibland måste man rubba på rytmen också så man kan göra nåt roligt.
I övrigt mår jag lite bättre, däremot har ag fått mer ångest. Främst pga stress då det börjar pratas om jobb. Jag behöver mer vila och stressfritt, så jag sa det att isåfall får de strunta i att sjukskriva mig och jag blir utan ersättning. För jag börjar inte jobba igen för att snart åter bli sjukskriven. Jag känner att jag är på krigsstigen nu, jag är fruktansvärt irriterad och jag är rätt frustrerad på att jag träffat läkare två gånger och då två olika. Nu ska jag få träffa en tredje. Hur lätt är det för tre olika att bedöma mig. Sen är jag less på min psykolog just nu, jag kommer inte vara medgörlig på terapin på måndag kan jag säga. Dessutom får jag vänta tills i höst på adhd-utredningen för det blir semester. Då kan de ju få räkna med att jag inte börjar jobba förrän jag vet om jag har adhd eller inte. För det är först efter det jag får hjälp av t.ex. arbetsterapi i hemmet och dessutom tar det ca 4 månader om jag får hjälp från soc med familjepedagoger som kommer och hjälper till med struktur i hemmet. Jag mår inte sämre av att vara hemma, jag försöker strukturera. Och jag tycker jag ska få struktur på det mest grundläggande först, det närmast mig. Och det går, men det går långsamt. Men det är ju bra, för då kanske det håller i längden. Jag känner mig som sagt arg, frustrerad och ledsen.
Igår innan jag åkte, så tog det ett bra tag då jag som vanligt har lite dålig tidsuppfattning. Skulle äta hos en kompis kl 18, men var inte klar förrän 19:30 så jag åkte direkt ner på stan. Och usch, den där stressen resulterar i att ag springer omkring som en yr höna här hemma. Tur jag är själv, för jag kan verkligen stöka ner på bara en timme. Men kvällen blev bra, ibland måste man rubba på rytmen också så man kan göra nåt roligt.
I övrigt mår jag lite bättre, däremot har ag fått mer ångest. Främst pga stress då det börjar pratas om jobb. Jag behöver mer vila och stressfritt, så jag sa det att isåfall får de strunta i att sjukskriva mig och jag blir utan ersättning. För jag börjar inte jobba igen för att snart åter bli sjukskriven. Jag känner att jag är på krigsstigen nu, jag är fruktansvärt irriterad och jag är rätt frustrerad på att jag träffat läkare två gånger och då två olika. Nu ska jag få träffa en tredje. Hur lätt är det för tre olika att bedöma mig. Sen är jag less på min psykolog just nu, jag kommer inte vara medgörlig på terapin på måndag kan jag säga. Dessutom får jag vänta tills i höst på adhd-utredningen för det blir semester. Då kan de ju få räkna med att jag inte börjar jobba förrän jag vet om jag har adhd eller inte. För det är först efter det jag får hjälp av t.ex. arbetsterapi i hemmet och dessutom tar det ca 4 månader om jag får hjälp från soc med familjepedagoger som kommer och hjälper till med struktur i hemmet. Jag mår inte sämre av att vara hemma, jag försöker strukturera. Och jag tycker jag ska få struktur på det mest grundläggande först, det närmast mig. Och det går, men det går långsamt. Men det är ju bra, för då kanske det håller i längden. Jag känner mig som sagt arg, frustrerad och ledsen.
fredag 1 april 2011
Ovissheten och planering
Ovisshet är bland det värsta jag vet. Jag blir oerhört stressad över att inte veta vad som gäller, när det kommer ske och att istället behöva gå igenom tusen olika scenarion i mitt huvud om och om och om igen. Att vänta, på något osäkert. Att ha en planering, så jag själv vet och har kontroll över situationen. Samtidigt gillar jag inte planeringen i sig, eftersom jag även har svårt för det. Att veta vad som ska hända, de gånger jag inte vet om jag kommer vilja eller orka delta. Så inför båda hyser jag en stor ångest. Kanske behöver jag en blandning. Mest av allt skulle jag egentligen vilja att allt anpassades efter mig eftersom jag har så svårt för att göra det själv, beroende på hur det ser ut just den dagen. Men otroligt nog snurrar inte jorden runt mig. I vissa fall är det bra att det planerade finns, så jag får utsätta mig för det. Ibland känner jag mig ändå inte redo och trotsar. Och om jag bestämt mig för att ta tag i den planerade aktiviteten och det då grusas blir jag oerhört störd av detta. Motsägelsefullt, ja, jag vet...
Ikväll ska jag på Umeå Open och ser fram emot det och samtidigt inte. För det är något stort, med mycket människor och jag ska bestämma vad jag ska klä mig i, fixa håret, välja om jag ska vara nykter eller inte. Jag måste planera för både det ena eller andra scenariot i många aspekter. Det enda bestämda är att jag ska gå. Och jag kommer säkert ha roligt då jag tar mig iväg. Men det är ju allt det där innan. Och vissa kanske tycker att jag har en hel dag att ordna på eftersom det är först ikväll det händer. Men jag måste dessa dagar ännu mer aktivt tänka rör på benen, gör det du ska göra och fixa. För även om jag har en hel dag och något ska hända först på kvällen blir jag väldigt handlingsförlamad. Och det blir rörigt med allt fixande, även fast jag teoretiskt vet att det inte är så mycket egentligen. Men för mig kommer det ta hela dagen, eftersom jag går i snigeltakt i väntan på kvällen. Så här sitter jag, med lätt ångest för att jag ska ut och ha roligt ikväll. Otroligt dumt att det alltid ska vara så...
Ikväll ska jag på Umeå Open och ser fram emot det och samtidigt inte. För det är något stort, med mycket människor och jag ska bestämma vad jag ska klä mig i, fixa håret, välja om jag ska vara nykter eller inte. Jag måste planera för både det ena eller andra scenariot i många aspekter. Det enda bestämda är att jag ska gå. Och jag kommer säkert ha roligt då jag tar mig iväg. Men det är ju allt det där innan. Och vissa kanske tycker att jag har en hel dag att ordna på eftersom det är först ikväll det händer. Men jag måste dessa dagar ännu mer aktivt tänka rör på benen, gör det du ska göra och fixa. För även om jag har en hel dag och något ska hända först på kvällen blir jag väldigt handlingsförlamad. Och det blir rörigt med allt fixande, även fast jag teoretiskt vet att det inte är så mycket egentligen. Men för mig kommer det ta hela dagen, eftersom jag går i snigeltakt i väntan på kvällen. Så här sitter jag, med lätt ångest för att jag ska ut och ha roligt ikväll. Otroligt dumt att det alltid ska vara så...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)