En tuff början på dagen och veckan

Morgon. Kaos. Sen. Men ändå lugn. Fixar frukost, kammar hår, samtidigt som jag får på barn endera en tröja eller en byxa samtidigt som de äter. Såna mornar då jag gör allt. På samma gång. Men samtidigt såklart går det långsammare. In och ut genom dörren femtioelva gånger innan vi är påväg.

Dagis. Kasta in barn, som är sena till frukost där. Ha uppföljningssamtal på inskolningen. Ut till bilen. Kasta in barnens kläder och väskor med en ursäkt. Sen och stress.


Till sjukhuset i all hast. Psykologen som staplat upp meningar på stor tavla.
Diagnos - Acceptans och mående
Organisera och planera
Och nåt mer jag inte kommer ihåg.
Första gången jag gråter hos henne. De sprutar ut som om dammen brustit. Besvikelse och sorg. Besvikelse över att jag känner mig pressad och därmed fått ångest. Ångest över press för framtiden. Att skyndas på. Vill inte. Jag har varit sjukskriven två gånger på två år. Det accepteras inte av mig att jag ska bli det igen. Kasta mig inte framåt för snabbt. Sorg över att känna overklighetskänslor att det är mig vi talar om. Att känna tvivel om jag vill bli bättre, då jag ändå halkar neråt igen. Får höra att jag är för hård mot mig själv. Att jag måste jobba bort känslan av det som de utanför inte ser, men som jag vet. Att inte hitta fokus, att ha grytor som kokar över ideligen, att skapa kaos på en timme, att inte veta vad jag vill. Vad måste jag ändra och vad kan jag behålla för att inte förlora mig själv och den delen som är oerhört kreativ. Att lära mig att göra klart. Att kunna komma igång.

Planering och organisation kommer högst i prioriteringen. I den del det drabbar barnen. Och det som gör att det känns som ett nederlag. Att nästa vecka tillsammans hitta strategier att få till morgonen.

Går därifrån med huvudvärk. Men samtidigt en viss lättnad. Även om känslorna samsas allihopa på samma gång. Eller kanske inte samsas?

Att vilja hämta barnen för jag saknar dom, men att hejda mig för att orka med kvällen som spenderas själv med dom. Att andas, andas för att inte speeda iväg. Det går. Lite. Det ger bättre fokus. Samtidigt som jag i huvudet måste tänka på vad jag gör. Nu tar vi av ytterkläderna. Nu skär jag kycklingen. Stressen lägger sig något. Men speedar tillslut iväg ändå lite. Känns långsamt och glöms snart. Att andas och tänka på vad jag gör. Även fast det går långsammare i kaoset. Egentligen.

Lyckas stöka undan efter middagen. Och tvättar en tvätt. Lägger lillan. Fixar kvällsfika med jordgubbar och mjölk. Och yoghurt och flingor Allt de vill ha. Snälla mamman tittar fram. Det gjorde hon redan imorse då hon skämtsamt undrade om någon glömt byxorna. Ingen var naken. Mamman satt inte i trosorna påväg till dagis. Så mitt i allt elände var dagen bra. Jag kände. Jag var glad. Jag skrattade. Och kunde därmed också vara ledsen då det behövdes. Visa mig något mer sårbar.

Nu får tvätten ligga. För energin tog slut. Jag orkar inte mer idag. Och det måste få vara så.