Debatt i torsdags... För det första kändes det som om programmet varken gjorde till eller från, eftersom det inte hanns med något utbyte av svar från några egentligen. Och det borde inte ha lagts tid alls på den där skådespelerskan. Vad bidrog hon med? Ska man ha en åsikt, än åt vilket håll det är, ska man verkligen kunna visa att man inte bara tycker med utgång ifrån sina egna lösryckta uppfattningar. Och än mer är orden även då ganska tomma om man inte vet mer än diagnoskriterier, därför människorna bakom är verkligheten.
Och att möta människan innebär också att man endast kan se om man tittar bakom beteenden. Att se är inte detsamma som att se, att höra är inte detsamma som att lyssna, att tro att man förstår betyder inte att man gör det. Ord är bara ord, man känner om orden är sanna eller inte, det är jag som lever i mitt huvud...
Se programmet här (Spola ca 20 min) och eftersnacket här.
Det borde göras ett program om detta. Är det bara jag som sökt efter dessa klipp och program med ljus och lykta? Dom, där personer med diagnoserna berättar. Där föräldrar och anhöriga och dom som ser dessa personer kan berätta. För mig är diagnoskriterierna något som behövs för att sätta en diagnos. Men du sätter inte en diagnos genom att pricka av dessa punkter, man pratar ju kring varje kriterie för att visa en bild av dessa svårigheter.
Och ja, alla "har lite adhd" (förutom att det låter fel att säga så) men om man tänker rätt kring det kan man istället använda det för mer förståelse. Om alla "har lite adhd", så betyder det att alla har vissa områden med lite svårigheter. Men vi med ADHD har mycket och kring många av dessa områden. Jag tycker det borde kunna visa på hur jobbigt det är, om dom som fungerar har det lite jobbigt med det ibland/med vissa saker. Vi har det gånger 100 (miljoner kan det kännas ibland). Det gör så ont i mig då jag inte orkar med, då mina barn bara är som surrande bin omkring mig, då jag blir arg och vill sparka i väggen om nån tar i mig, för allt går rakt in. En strykning på armen då gör direkt ont i en..
Men jag försöker åtminstone, blir mer tyst och försöker bara finnas med liksom. Man vill kämpa och orka finnas där för sin familj, för andra. Man gör redan det, det vet jag, för jag ser det som inte syns. Men då man gör det, så ser ofta andra någon som inte bryr sig. När jag tvärtom bryr mig massor och försöker göra det jag kan just då. Och det gör så ont i en. Då vill man bara fly, man sparkar på sig själv och återigen hatar sig själv för man inte kan. För mig är det ett klart bevis på att med en förstående omgivning, kommer man så mycket längre.
Jag blir bara så trött och jag trodde allvarligt inte den artikeln borde betyda så mycket. Men det är ju så att det inte bara är artikeln/studien, utan den representerar och klumpas ihop med allt det andra som säger samma sak. Jag får höra "varför klarar du/ni med adhd inte av att någon tycker annorlunda kring det här".. "Ni är ju så stolta över att ha adhd".. klart som fan man försöker intala sig det, för man kan ju inte ta bort det. Eller jag är stolt, för jag kämpar som ett djur även om jag bara kommer halvvägs, det gör mig till en hjälte varje dag i veckan!
Det är åtminstone för mig, första gången i livet jag kände att det är ju så här det är, när jag fick diagnosen. Som en AHA-upplevelse, det finns andra som har en stormvind i huvudet och kämpar fast det går trögt.. Och kan det kanske vara så, att med diagnosen får man äntligen ta del av en värld där man inte behöver förklara sig och att känna att man äntligen passar in på riktigt? Identifiering, inte längre som en egen klick bland alla andra?
Att blogga stör också har jag märkt, för är det enda man kan prata om adhd hela tiden? Ja, vi måste ju, för när ingen lyssnar får vi skrika högre!!!! Visserligen får jag positiv feedback från andra , främst dom som lever med ADHD på ett eller annat sig omkring sig, vilket borde betyda mest.
Men klart som fan man tar till med allt man har, oavsett om det är stort eller litet motstånd som kastas i ens väg, för man är så arg! Man ska väl fortsätta rätta sig i ledet, må skit och spela det där skådespelet igen, så omgivningen slipper irritera sig på oss. Den där skådespelerskan kan för det andra kasta sig i väggen, för jag skulle vinna en Oscar vilken dag som helst, jag har levt rollen i hela mitt liv. Hon kliver ur den, jag lämnar den inte, eller ja, jag har ju lämnat rollen där jag låtsas vara annat än jag är. Fast nog får jag lust att krypa tillbaka in i den igen, då såna som hon med sina ord stjälper en. Det finns ingen tid att jobba med sina svårigheter, då man lägger all energi på att låtsas..
Spela roll varför saker inte fungerar, måste det ens spekuleras vilt kring det? Kalla det vad som helst, jag har ADHD ändå, med diagnosen kan jag däremot få rätt hjälp.. Det får mig konstant att undra, vill vi alla inte bara att våra medmänniskor ska få må bra?
