Lyckats med min största uppgift idag

Idag är jag så trött, vilket till stor del beror på morgonen. Och psykologen. Hon hjälpte mig spalta upp punkter på en tavla som jag sen fotade. Bra verktyg det är med mobil, kamera, almanacka, alarm och allt bra som finns. Jo, just det, jag menar ju brevet till försäkringskassan. Satte på en serie för ett tag sen och satte mig för att skriva. Såg inte på serien så mycket, men den fanns där i bakgrunden så jag inte tänkte på att jag skrev en tankekrävande förklaring på varför jag borde få var sjukskriven. Och nu har jag fått ihop det. Nu ska psykologen läsa det och så kan jag skicka det imorgon. Då tar jag de andra sakerna som ska skickas med för nu vet jag att jag måste vila. Annars fungerar jag inte då jag ska hämta barnen. Ville bara skriva att jag gjorde det, trots att morgonen gav mig en stor "anledning" att skita i resten av dagen och vältra mig i min egen skit. Men det gjorde jag inte!

Har spottat svordomar...

hela morgonen. Eller ja, inte hela men en stor del av den. Varför? Jo, när det var dags att åka upptäckte jag att jag glömt nycklarna i M:s bil. Jag ringde, var arg och undrade om han var tvungen att ha min extranyckel och sen grät jag och slängde på luren i örat på honom. Då han svarade det jag redan visste att han skulle. Att han itne kunde göra något åt det just nu. Självklart har det inte varit något problem att han haft nyckeln, men idag var det ju det och jag hade panik. Barnen skulle på med kläder och jag drog den ena ramsan efter den andra. Hade lust att bara stoppa huvudet i sanden och stanna hemma. Men nej, vi krånglade på oss kläderna och in och ut genom dörren. Hoppade på cykeln och när jag kom på dagis så var han där. Med nycklarna. M visste att hela min värld hade rasat. Jag bemöts inte längre med irritation då jag glömmer nycklar, pajar bilar och allt därtill. Det gör mig tacksam, men förvirrad. Det vänder också hela min värld upp och ner.

Nu är jag helt slut känns det som. Sitter en stund nu innan det är dags att åka mot sjukhuset och psykologen. Känslor stormar inom mig och bråkar om vilken som ska vinna. Egentligen spelar det nog ingen roll. Jag är glad då jag känner. Det får man göra. Barnen får jag be om ursäkt då de kommer hem. Det brukar jag göra efter såna här morgnar. Jag hoppas att inte deras dag blev förstörd, för det är ju faktiskt inte bara jag som påverkas av en dålig morgon. Tyvärr är det bara jag som tar utrymmet, med tunnelseende och åker in i min egen luddiga värld. Det positiva är att det inte är lika ofta längre eftersom jag har bättre struktur. Men vissa saker kan uppstå som man inte rår över. Dessa gånger blir jag tyvärr värre än tidigare. Men även jag är människa, precis som alla andra.