Har spottat svordomar...

hela morgonen. Eller ja, inte hela men en stor del av den. Varför? Jo, när det var dags att åka upptäckte jag att jag glömt nycklarna i M:s bil. Jag ringde, var arg och undrade om han var tvungen att ha min extranyckel och sen grät jag och slängde på luren i örat på honom. Då han svarade det jag redan visste att han skulle. Att han itne kunde göra något åt det just nu. Självklart har det inte varit något problem att han haft nyckeln, men idag var det ju det och jag hade panik. Barnen skulle på med kläder och jag drog den ena ramsan efter den andra. Hade lust att bara stoppa huvudet i sanden och stanna hemma. Men nej, vi krånglade på oss kläderna och in och ut genom dörren. Hoppade på cykeln och när jag kom på dagis så var han där. Med nycklarna. M visste att hela min värld hade rasat. Jag bemöts inte längre med irritation då jag glömmer nycklar, pajar bilar och allt därtill. Det gör mig tacksam, men förvirrad. Det vänder också hela min värld upp och ner.

Nu är jag helt slut känns det som. Sitter en stund nu innan det är dags att åka mot sjukhuset och psykologen. Känslor stormar inom mig och bråkar om vilken som ska vinna. Egentligen spelar det nog ingen roll. Jag är glad då jag känner. Det får man göra. Barnen får jag be om ursäkt då de kommer hem. Det brukar jag göra efter såna här morgnar. Jag hoppas att inte deras dag blev förstörd, för det är ju faktiskt inte bara jag som påverkas av en dålig morgon. Tyvärr är det bara jag som tar utrymmet, med tunnelseende och åker in i min egen luddiga värld. Det positiva är att det inte är lika ofta längre eftersom jag har bättre struktur. Men vissa saker kan uppstå som man inte rår över. Dessa gånger blir jag tyvärr värre än tidigare. Men även jag är människa, precis som alla andra.