Snurra in benen...

Är hos mamma i Jämtland. Ligger i soffan med min lillebror som ligger med benen över mina och sover. Jag tycker om att snurra in benen med dom jag tycker om. Gjorde det med mamma då jag var liten. Nu, så fort någon av barnen kommer och lägger sig bredvid mig snurrar jag in mina ben kring deras också. Det är mysigt. Kanske är det som att kramas, fast man får mer space för att andas!

Tredje gången gillt...

Jag har satt upp ett två A4 högt papper för att påminnas om frukten, så alla kan se det innan vi går ut genom dörren. Förutom alarmet som ringer för att göra iordning frukten. Men efter två dagar så är lappen osynlig... Men idag kom frukten ut på skohyllan iallafall.

Men tro på tusan att jag märkte att jag glömt det väl framme på skolan. Så jag åkte hem för att hämta den. När jag skulle låsa kom jag på att jag borde sätta en lapp i bilen så jag måste lyfta den för att sätta i bilnyckeln. Den borde jag ju se. Tänkte att nu gör jag det på en gång, innan jag åker för annars blir det inte gjort. Jag tänker jämt sen annars, för alla små detaljer känns oerhört stressande även fast jag inte måste skynda mig någonstans.

Kom till skolan och såg att jag glömt frukten. Igen. Jag stod ju med den i handen då jag skulle låsa dörren. Så hem... igen! Måttligt less var jag då. Men H måste ha frukten, för hon blir jättehungrig annars och även besviken på¨att jag aldrig kan komma ihåg saker. Väl hemma stod den på bordet där jag gjort iordning lappen. Det tog allt som allt en halvtimme att lyckas få iväg en burk med apelsiner.

Alla dessa småsaker som tar sån oerhörd tid, som jag tränar på men inte lyckas med. Och det har blivit värre och  värre. Jag fattar inte hur jag ska kunna börja jobba. Det brinner i hjärnan då jag gör det och det får mig så ledsen att tänka på det. Det är som att den sista koncentrationsförmågan runnit ur hjärnan efter alla dessa år. Ska till läkaren den 14/10 och hoppas för allt i världen att jag snart får medicin och blir hjälpt av den. Annars vet jag inte hur jag ska orka. För jag känner att all övning inte funkar, kanske det kommer funka med medicin. För jag är väl medveten om att medicinen inte räcker. Och om jag börjar jobba och kör slut på mig en gång till, så kommer jag inte palla mer nånsin känns det som. Jag tycker det är så orättvist att jag ska stå som 100% arbetssökande. Om jag hade fått ett jobb redan då, det hade inte funkat. Inget här hemma funkar ju längre alls. Jag vill inte börja jobba förrän jag fått ordning på medicin och hunnit få öva upp de mest nödvändiga sakerna... Men det är bara att sitta snällt och göra som man blir tillsagd... Det är oerhört frustrerande att känna att man inte har kontroll över något alls i sitt liv längre!

Skola idag

Var med på H:s förskola idag, för att se vad de gör och hur det går för henne. Det var roligt att se hur hon är då hon är där, gentemot hemma. Jag var med på fruktstund med saga. Sen skulle de rita och skriva en text efteråt som beskrev något ur sagan. H satt kvar 20 minuter efter de andra gått ut, hon älskar att rita och var noggrann och lät sig inte stressas av att de andra var klara.

Annars har jag ett schema över vissa saker under veckan, så idag var det baddag. Det blir väldigt blött då tre ungar ska samsas i ett badkar!

En bra dag och en mindre bra...

Hela dagen igår blev bra. Jag fick saker gjort, orkade vara närvarande med barnen och på kvällen orkade jag gå till en kompis. När hände det sist...

Idag kom baksmällan... Ska jag inte kunna storhandla, vara hemma med mina egna barn och tvätta lite utan att bli som en zombie dagen efter. En helt vanlig dag, borde man tycka.

En dålig start på morgon, med en sexåring som ramlade och slog sig i pannan och en fyraåring som inte klarade av att följa med ut till bilen om stövlarna skulle följa med. För de skulle inte med på dagis. Sa att då hämtar vi bilen och kommer tillbaka efter dig. I hopp om att det skulle lugna sig då, istället för att mata på hennes utbrott genom att stå och tjafsa då det inte skulle komma med en lösning. Hörde hur hon stod och slog i dörren på vägen till parkeringen och när vi hämtat bilen och gick in var hon borta. Tänkte att nu rymde hon, så ledsen på mig att hon inte ville vara med oss här. Men väl ute vid bilen igen såg jag henne. Bakom ett par buskar, gråtandes. Gick och kramade henne och hon hade stått bakom väggen till parkeringen och envis som hon är vägrat komma fram. Men samtidigt ville hon säkert egentligen komma efter, eftersom hon var rädd för att bli lämnad kvar. Vilken hemsk känsla. Både för henne och för mig. Hur gör man? Kunde inte barnen kommit med en manual? Så man vet att man inte väljer fel vägar...

Den dåliga starten slog ändå inte undan mina fötter. Med motivationen ångandes ifrån igår, så var jag fast besluten att åka hem efter att lämnat av på skola och dagis för att ta itu med måsten. Men där pös luften ur mig. Fick inget gjort på hela dagen. För rastlös inombords, för att ens hitta något som kunde fungera avledande. Något att fokusera på. Något roligt. Men fokus fanns inte. Trötthet och karusell i huvudet däremot, det fanns.

Men trots trötthet lyckades jag uppbåda krafter till att måla med H och spela flera spel med N i eftermiddag. Där de kunde få vara med sin mamma, var och en. Det behövde dem båda. Så det var bra positivt med sömn idag. För jag vill vara här mentalt och inte bara fysiskt. För jag behöver få vara med dom också... Och inte flyga iväg nån annanstans samtidigt.

Målarverkstad 2

Idag ville H bli målad. Det var svårt, då hon satt med ansiktet ner i bordet hela tiden, eftersom hon målade av mig. Hon fick pyttesmå glasögon, haha!

Mitt virriga jag

Ska till en kompis och hämta min cykel. Kommer på att jag måste hänga tvätt först. Börjar hänga då N kommer och vill ha tänderna borstade. Går och borstar hennes tänder. Ska åka ock börjar leta snusdosan. Då ropar M och frågar om tvätten är färdighängd. Kommer då på att det är den ju inte. Men han säger att han gör det. Går och ska ta nycklarna, men kommer på innan jag hinner ta ut dem ur skåpet att ta på mig jackan eftersom nycklarna ska läggas i fickan. Går. När jag nästan är framme kommer jag på att jag glömt snusdosa och nycklar. Utan nycklar kan jag inte ta hem cykeln. Nu var det irriterande, men skulle ändå hälsa på samtidigt. Skrattar åt hur jag är. Men när man är stressad, har bråttom och måste ha med vissa saker... Då skrattar man inte. Och tänk er att ni vimsar runt såhär hela dagarna. Och ökar det vid stressade situationer. Då stänger jag av. Eller försöker göra allt, men får inget gjort. Då har ni fått en liten glimt i hur mitt liv är iallafall....

Det är jobbigt med förskola...

H är helt slut då jag hämtar henne på dagarna. Hon gråter, ofta, då hon satt sig i bilen. Även på morgnarna oftare nu, även om det inte beror på att hon inte vill till skolan. Allt är fel, inget blir helt rätt. Imorse fick jag ta henne i famnen tillslut och vagga henne för att få henne att lugna ner sig lite. Och att ha så lätt till gråten och en lillasyster som är den största retstickan som vandrat i ett par skor är inte lätt. Och N lyssnar i sin tur sällan på tillsägelser. Det blir motsatt effekt. Värre. Var tvungen att rådfråga psykologen. Hon slåss en del, allt för att det ska hända något stimulerande då hon egentligen är trött. Jag provade häromdagen att hålla i och krama henne, hålla fast henne, gå bort med henne, men inget fungerade. Tillslut skäller man. Och det gör ont i mig, eftersom jag vet hur det känns då man agerar utan eftertanke. Så jag fick rådet att hålla fast henne. Försöka få henne att varva ner och vila. Jag har imorse försökt prata med henne, innan det nu händer något idag. Som med tandborstningen som är en kamp. Att ligga steget före.

Annars har det varit en bra dag. Barnen är hemma idag med pga planeringsdag på dagis. Så vi handlade direkt imorse, tänk att jag tog mig iväg för det första. Sen gick vi lugnt genom affären. inte försöka stressa. Men på något sätt känns rastlösheten, då jag försöker vara med i matchen mentalt. När jag stressar blir det virrigt, men jag springer iväg från rastlösheten. Men eftersom dagen gick så kändes det bättre. Jag fick mer gjort och jag kände att det var lättsammare att vara med barnen då jag andades och inte tänkte på annat än det jag gjorde för stunden. Man kan inte göra annat än prova nya vägar, då de gamla inte fungerar. Vilket de inte gör. Lite omstrukturering i morgonplaneringen ska provas imorgon. Vi kom försent idag...

J på Coop

Enkla beskrivningar...

Det spelar ingen roll om någon av mina barn har ADHD eller inte. Jag ska hjälpa dem att kunna ta ansvar, klara av att organisera sig och utvecklas för att klara sig själva. Att lägga grunden från när de är små, så det sitter inpräntat i ryggmärgen. Om de skulle ha ärvt min ADD, så kommer det att bli lättare att hantera. Och oavsett om man har en ADHD-diagnos eller inte, så är det viktigt att kunna strukturera upp saker. Att hjälpa dem att klara av att ordna saker på egen hand efter ålder, så de kan känna den tillfredsställelse över sina förmågor. Det tror jag är viktigt för självkänslan!

Målarverkstad

Jag har målat N.

Skulle ta en bild på hur hon såg ut idag, men den spjuvern stod aldrig still.

Det här är jag, jag trodde det var mina fräknar, men jag har fått vattkoppor säger N.

Den 5 oktober ska jag gå på föreläsning med Maria Andersson här i Umeå. Hon har ju själv ADHD och fokuserar mycket på flickor med både ADHD och ADD. Det blir intressant. Det är även reducerat pris för de som själv har diagnos eller en anhörig.

Delar ur föreläsningen

• Senaste Forskningen kring flickor med AD/HD
• Skillnaden på flickor och pojkar vid AD/HD
• Identifiera flickor svårigheter (Symtom bild)
• Den Aktiva flickan AD/HD och den passiva flickan ADD
• Pedagogiska tips och strategier för en ADHD vänlig skolmiljö
• Vikten av rätt bemötande

www.maria-andersson.se/

Allt är som vanligt, men ändå inte...

Jag är precis samma person som jag var förra måndagen. Men samtidigt inte. Jag är den jag är och det var jag innan jag fick en diagnos också, eftersom jag redan hade ADD iallafall.

Men att gå från att hela livet tycka att något inte stämmer, till att äntligen få göra en utredning, att gå dit och tro att man inte ska få någon diagnos men att jag ev skulle ligga på gränsen. Till att idag, som vanligt kl 10 på måndagar, vara hos min psykolog som sitter och pratar om mina grava ADD.

Grav ADD, hon hade fått se mina utredningspapper. Ja, men ändå åker tankarna berg-och-dalbana.. Har jag verkligen så svårt? Vad gör jag av alla känslorna som att jag är lat, jag försöker inte tillräckligt, jag måste bara skärpa mig. Växa upp... Vad gör jag av dom? De finns fortfarande kvar och jag kan tvivla.. eftersom jag fortfarande känner att ingen annan kan förstå hur det faktiskt är. Att försöka förklara för M. Att själv veta hur man ska göra kring många saker, men det funkar bara inte.

Jag har ju klarat mig bra, säger jag. Jag har inte fattat hur, men jag har ju gjort det.. Nej, säger min psykolog. Det har du inte. Du har bränt ut dig två gånger. Du har fått offra mycket, du har kämpat så hårt för att klara det du gjort. Ja, satan vad jag har kämpat. Och det är så tråkigt att känna att man inte kan skörda frukterna av det. Och den starkaste drivkraften har varit (som tur är?) att jag trott att det ska bli bättre, bara jag klarar skolan, bara jag klarar si eller så.

Utredning kom iallafall i sista stund, eftersom motivationen försvann. Då insikten kom om att det här blir inte bättre. Bara svårare. Så nu måste jag dessutom försöka motivera mig. Jag vill, men den där starka drivkraften har inte riktigt hunnit ladda upp igen efter att blivit helt urlakad.

Nu ska jag kramas med N, som är hemma från dagis som är stängt idag och imorgon. J sover, så då får vi passa på. Det behöver hon. Och jag. Mer kärlek till alla!

Kom på att jag inte gjort veckans läxa. Och när jag tittar på den så känns det svårt. Jag ska fundera över vad som tryggar igång motivationen. För att kunna sätta igång med saker. Och vad jag tycker ger mig återhämtning. Och belöning. Jag går ju oftast direkt till belöning...

Varje vecka har jag också ett papper för beteendeanalys. Om något skjuts upp ska jag analysera vad som är bra och dåligt med det. Konsekvenser på lång och kort sikt.
Den övar jag mig på att bli bättre på att använda min kalender. Att komma ihåg att titta i den. Och göra en liten dagsplanering, så jag får bättre översikt över vad jag kan à tag i. Och det ska prioriteras, A B och C. Görs det inte, ska det föras över till nästa dag. Istället för att tänka på att det inte blev gjort.

Köpte även en bok för några veckor sen. Övningar har bra översikt över hur de ska göras. Svårt ofta att komma ihåg vad jag och min psykolog pratat om. Så det var en bra investering.

Veckans sista dag

Mina skruttar är tillbaka. Bra, då tog jag mig ut i den fina, krispiga höstluften. Nu myser vi i soffan. Eller en ser tv, jag surfar och två leker. Det är som allra bäst då jag får vara med dom!

Träffande text

It's a beautiful morning

Hittade en bild på J som jag tycker är så fin. De hade sett 7 älgar igår och en hade de fått stopp just framför. Usch, det stack till i hjärtat då M sa det. Läskigt nu när mörkret kommer.

Jag hade en fin kväll igår. Jag tog två Alvedon, tog en het dusch och hade inpackning i länge. Håret var mjukt som änglahår sen. Tände ljus, gjorde popcorn och såg en film. Lugnt och fridfullt. Förutom stressande mycket grejer på soffan och vardagsrumsbordet. Men bröt den stressande tanken och sopa ner allt på golvet, under bordet. Mina lösningar är oftast kortsiktiga. Men istället för att spinna vidare, så tänkte jag att ikväll fick övning på långsiktighet stiga åt sidan.

Nu ligger jag i sängen och drar mig. Huvudvärken fortfarande som trogen följeslagare, men den får finnas i skymundan. Huset är tyst, hjärnan får vila och det känns oerhört lyxigt. Idag finns inga tider att passa, jag får se vad dagen har att bjuda på. Temat är iallafall lugn och energiboost!

Nu har de åkt

Kvar blev jag med den mest bultande huvudvärk jag haft på länge. Veckan har tagit ut sin rätt, så det är bara att sitta i soffan och försöka slappna av så gott det går. Nöjd över att jag nu vet hur man mobilbloggar genom mail.

Ha en fin fredagkväll!

Tankegång två veckor innan diagnos...

Tänk om denna 8 månaders totala vacuum bara kunde få ett slut nån gång. Nu när jag är så nära mållinjen, känns det ofta som att jag snart snubblar. På mållinjen. Att inte kunna göra något innan kl 14, för då kommer posten. Och att efter åter kunna konstatera att "Nej, det kom inget brev idag... heller".

Vänta... Vänta på att vänta... på bedömningssamtal, på utredning, på resultat.. På framtiden… Vänta på post hit och dit och känna att jag är på paus, samtidigt som livet inte är det. Tur jag är arbetslös just nu.. Behöver inte åka med i karusellen som jag känner att jag inte löst biljett till. Men jag vill inte vara arbetslös egentligen. Men är glad, eftersom jag vet att jag kommer kunna falla lätt och vill veta vilka regler jag kan erhålla och hålla för att fungera. Men tvinga mig inte att lösa biljett till maktlöshetens karusell utan att bli informerad om åkturen först, snälla!

I maktlöshet kan ingen fungera, då man känner att man inte har några verktyg kvar att ta till för att fungera. Att låtsas förstå och spela med fungerar ju inte längre... Att treva i mörker och lyckas spela spelet är svårare i vuxenvärlden. Men jag är bra på det ändå, utåt sett. Tills jag faller. Hårt. Plikttrogen och tjurskallig. "Det ska bara gå. Sånt här ska ju fungera, så även jag måste få det att fungera!!!"

Att inte kunna stänga av och inte kunna sova, till att bara sova länge och flera gånger per dygn. “Men sov inte bara på dagen”… Ja, det vet jag inte hur jag ska kunna anamma. För vissa dagar sover jag två gånger under dagen och somnar som en stock av utmattning på kvällen, medan jag vissa dagar vaknar tidigt, är vaken hela dagen och inte somnar alls på kvällen och sover oroligt under natten. Att jag dessutom går hemma nu och ändå flera dagar är på väldigt dåligt humör och ljudkänslig. “Det låter som när man är trött och utmattad” säger psykologen… Jaha, ja, men jag är ju bara hemma ju? Ibland får jag inte ihop saker som sägs. Du är trött och utmattad. Du måste ut i arbetslivet igen. Blir jag piggare då? Eller tröttare då? På de rätta ställena, vid rätt tillfällen alltså? Kommer jag inte ännu en gång vara på ett jobb och känna vid 10 att jag måste sova? Att efter 12 känna att hjärnan är slut? Till att innan jag slutar inte få ihop mina anteckningar för jag inte kan tänka alls längre? “Men bara man är aktiv och jobbar man, ja då blir man ju trött”… Har jag hört vissa säga iallafall. Trött? Jo, det är jag ju. Men får svårare att sova, för ännu mer stimulans som gör att hjärnan aldrig slutar snurra. Runt, runt, runt och runt. Till att de lediga dagarna sen går åt till att sova, sova, sova för att hjärnan lugnat sig och måste sova ikapp. Jag vill jobba. Men jag är rädd… Den plikttrogna är rädd. Rädd att inte få ihop det igen och slita tills den tjejen återigen gått sönder. Rädd, för att hamna där och snurra in sig än mer i maktlöshetens karusell utan möjlighet att hoppa av. Men den inspirerade, drivande tjejen vill börja, göra något som betyder något, jobba och få komma in inspirerad i det nya. Men mest är jag rädd. För maktlösheten.

Kan jag bara få en tid för återgivningssamtal snart.. Då är bara väntan till samtalet kvar, men då har jag ju åtminstone ett stoppdatum att ta sikte på. Jag är just nu i sista världen i ingen-mans-land. Och än hur skrämmande sista bossen är, så vill man ju bara klara ut spelet.

Jag vill bara gå vidare till nästa spel, oavsett resultat. Och jag måste få veta det för att kunna gå vidare. Lite rädd är jag ju att det inte är ADD. Det är det enda som någonsin känts som att “Äntligen, där är den bortglömda pusselbiten någon råkade tappa vid födseln. Den saknade pusselbiten som passar in i mitt (livs)pussel. Så länge jag sökt efter den”. Tänk om det verkligen snart är så att jag funnit den!


(Äntligen är det över och dags för nästa steg!!)

God Morgon!

Det här de här småtrollen som får mig att kliva upp på morgonen. Det har varit tungt tidvis, men äntligen har vi fått till en morgonrutin som faktiskt fungerar. Jag har alarm på telefonen för när vi senast måste  kliva upp, klä på oss och kamma hår. När frukost ska lagas och ätas, tandborstning och påklädning av ytterkläder. Sist har vi alarm för när vi senast måste åka hemifrån. Det som behövdes var acceptans. Det kändes faktiskt jobbigt att jag inte kan klara av att ta mig iväg utan detta. Men jag måste dela upp morgonen i små moment, annars blir det en enda stor röra av vad som ska göras. Och stress, som kommer med ett humör som ger mig dåligt samvete efteråt. En dag, efter två veckor tänkte jag att jag vet ju vilka tider jag ska göra allt, så nu struntar jag i alarmet. Funkade inte så bra. Så jag accepterar. Och barnen har vant sig och undrar vad det är dags för nu, då alarmet tjuter. Fast ibland, då de är trötta kan de säga att de struntar om alarmet ringer, de tänker ändå inte kliva upp. Och, vem är jag att säga emot. Dessutom, med att jag kan hålla mig lugnare får barnen större utrymme för sitt morgonhumör. Tillslut får jag även upp den morgontrötta. Så nu ska vi se till att småtrollen tar på sig sina kläder, som de nu väljer kvällen innan.


I eftermiddag åker sedan barnen på bröllop, men jag stannar hemma och vilar hjärnan. Sista tiden har jag inte orkat med folksamlingar, hjärnan snurrar på bra ändå. Så jag sparar mig till kalas med min släkt nästa helg.

Men jag kommer sakna de allra finaste småtrollen!

VK idag

Idag är Catharina Oderstål i VK. Jag stannar till på Coop för att köpa mjölk och möts av detta i kassan. När jag kommer ut i bilen visar jag upp den för sexåringen som lyser upp och tycker det är coolt att hon är på framsidan av tidningen.

I artikeln står det om Catharina och hennes ADHD, som feldiagnostierats innan hon slutligen fick diagnosen ADHD. Med rätt diagnos och rätt medicin kunde hon äntligen börja skapa ett liv med rätt glasögon på sig.

Psykiatrin, organisationen är dålig. Det handlar ofta om vilka människor du träffar, som lotto ungefär. Och att du själv ska känna och kunna sätta fingret på vad det är för fel. Vilket inte är lätt, då inte fattar varför det är som det är därför du söker hjälp. Även i mitt fall har både borderline och bipolär sjukdom funderats kring, eftersom vissa delar kan påminna om varandra som t.ex. humörsvägningar. Hade jag inte fått en utredning, hade det säkerligen stannat vid någon av dessa diagnoser. En annan viktigt del är även att det sprids mer kunskap i samhället. För om fler fick veta vad ADHD verkligen står för, skulle fler kunna känna igen sig och kunna söka rätt vård och rätt hjälp.

För få vet egentligen vad ADHD innebär och att ADD ens existerar är det få som har koll på. På dagis idag, berättade jag för en av de omtänksamma fröknarna att jag äntligen fått veta att det är ADD jag har. Jag fick en kram med följande fråga: "Vad är det då?".
ADHD är för många bilden av en person som klättrar på väggarna och mer vet man inte. Jag hade också dålig koll på vad det var och träffade i min sista placering på sjuksköterskeprogrammet en tjej med ADD. Jag gick då in på nätet och läste och sa till M: "Att va tusan, det där är ju precis som jag". Men avfärdade det ganska snart, med tanken att jag minsann inte skulle leta en massa undanflykter till att jag egentligen bara var lat...


Men vad som är mest skamligt är att det fortfarande inom psykiatrin verkar vara så att många har dålig koll på detta funktionshinder innebär. En läkare på psykavdelningen frågade om jag kunde läsa en bok och se tv och sen hade han bilden klar för sig att någon ADHD kunde det inte handla om. Har även träffat en patient som berättade att hon avfärdats länge för hon skötte ju sitt jobb...  Min psykolog sa sen att den läkaren vet inte vad ADHD innebär, då jag satt ledsen och tvivlade på mig själv. En annan läkare sa till mig för några månader sedan, att en diagnos inte gör skillnad. Man kan jobba med svårigheterna ändå. Det håller jag med om till viss del, med stöd är det individen själv som måste utföra förändringarna. Men att det inte skulle göra någon skillnad kändes helt fel.
När jag berättade för sexåringen igår om sjukhusbesöket och att jag nu vet att jag har ADD och kan få rätt medicin blev hon glad. Idag berättade hon för sin kompis att min mamma har ADD och äntligen kommer hon få bra medicin! Ett funktionshinder påverkar hela familjen, även om man försöker vända sig ut och in för att ge dom nära och kära det bästa.
Och jag lovar, att frågar man de som fått sin ADHD/ADD-diagnos så skulle varenda en svara att det gjorde skillnad...


Så det är bra att Catharina försöker visa på bristerna i psykatrin, försöka få ut mer kunskap i samhället och sist men absolut inte minst vill jag själv tacka denna människa för att hon hjälpte mig att själv få en diagnos. Genom att själv se det jag själv funderat på, men avfärdat för några år sedan, kunde jag denna gång se till att få en utredning.

Catharinas blogg

Äntligen förstår jag:

- Varför jag haft så svårt att studera då jag varit på skolan
- Varför jag ofta har svårt att titta andra i ögonen, eftersom jag då har svårare att koncentrera mig eftersom jag istället få för mycket störande intryck från hur personen ser ut, mimik mm och tappa mina egna tankar.
- Varför jag alltid haft tv/musik på för att inte störas lika mycket av andra intryck, vilket förbättrat då jag studerat eftersom jag faktiskt ökar min koncentration och att hålla mig fokuserad på den tråkiga/tankekrävande uppgiften
- Varför jag alltid haft tv/musik på då jag ska sova, eftersom jag inte kan stänga av tankarna som konstant hoppar runt i min hjärna (och filtreras bort lättare då jag hör något annat).
- Varför jag på morgonen aldrig tog mig upp och mamma skrek 100 ggr att kliva upp tills hon skrek att där åkte bussen förbi. Sprang efter bussen många, många gånger! Mina hjärna håller ofta på somna och jag skulle kunna somna om tusen gånger och sova en hel dag.
- Varför jag även det vid studier endast klarat av att studera lite åt gången, ofta kanske 10 min innan jag kliver upp och gör annat, eller kollar något på datorn.
- Varför jag gjort allt i sista sekund och då istället hyperfokuserat (vilket är vanligt vis ADHD/ADD), för jag måste göra en uppgift 200% för att klara den och det orkar man bara göra kort tid.
- Därför har jag gjort mina tentor på ca en halvtimme.
- Varför jag i skolan hade så svårt med vissa saker, främst matte, eftersom jag måste förstå varför jag gör något för att kunna göra det. Och att då lära sig en formel eller multiplikation funkade liksom inte, då enda svaret man fick var "att det bara är så" och jag fattade fortfarande noll.
- Varför jag så ofta pga min rastlöshet, diskret pillar på något, leker med håret eller kluddar mm. för att kunna koncentrera mig (därför märks det inte heller och inte ens jag har märkt det förrän detta år).
- Varför jag ibland är så impulsiv och tar beslut innan jag hunnit tänka igenom det, men även kan
- ta 2 timmar på mig att handla mat pga alla störande intryck och ambivalens (kan ta 10 min att välja tandkräm).
- Varför jag ibland får ångest inför nya saker, eftersom jag måste veta vad som ska hända och måste vara förberedd på det. Men samtidigt
- tycker om nya saker, eftersom det triggar mig och är spännande eftersom jag så snabbt tröttnar på saker och då känner mig totalt olevande.
- Varför jag har så mycket igångsättningssvårigheter.
- Varför jag främst är så underaktiv.
- Men även är överaktiv då jag väl bestämt mig för att göra något och då görs det snabbt, men därför också
- blivit sjukskriven 2 ggr eftersom jag tillslut kört slut på all energi.
- Varför jag så lätt börjar energiskt och motiverat med en ide/projekt, men lika snabbt kan sluta och allt blir halvklart.
- Varför jag har så svårt att avsluta saker och detaljer
- Varför, trots att jag nött och nött inte klarat av att få in vissa saker i hjärnan (tänkte alltid att det var för jag använde för upp för mycket plats i hjärnan till andra saker jag noterade, tex vad människor hade på sig och såna detaljer istället).
- Varför jag är så hudlös och allt bara går rakt in i mig (vilket tillslut kan få mig att stänga av känslorna, för det blir för överväldigande. Därför jag även tar på mig andras känslor).
- Varför jag (antagligen) utvecklat ett mer fotografiskt minne eftersom det är lättare att ta in information som bilder för mig, som blivit ett sätt att kompensera mina svårigheter.
- Varför, då jag blivit intresserad av att läsa en bok måste läsa den i ultrarapid (hyperfokusering).
- Varför jag har så svårt att lyssna på andra ibland, eftersom jag är så ivrig att säga mitt och måste aktivt hålla det kvar för att inte glömma bort.
- Varför jag hade så mycket ångest i tonåren och skar mig och hade lättare ätstörningar (för det allt blev för jobbigt att hantera och jag behövde fokusera på något annat som jag kunde kontrollera).
- Varför jag känt att jag faktiskt inte varit deprimerad, utan alltid utmattad.
- Men ibland blivit nedstämd, eftersom det är så nedslående att konstant kämpa i motvind (ingen boost för självkänslan direkt).
- Varför sedan jag var liten brukade titta mig omkring och tycka att allt utanför mig själv var så konstigt, världen och att jag kände mig annorlunda och inte riktigt hörde dit.
- Varför jag kan ha så svårt att fatta sociala regler och vad som är att gå över gränsen eller inte och har svårt, då en tydlig regel satts upp, att frångå den och veta hur jag ska hantera det (vilket gjort att jag dragit mig undan mycket socialt eftersom det tar energi att umgås med andra och fokusera och för att slippa låtsas att jag fattar hur man ska agera. Det har också gjort att jag imiterar andra och trots att jag också är jag, tar in mycket och efterliknar de jag umgås med för stunden. Det är också då svårt att ha kompisar, eftersom jag måste känna att jag kan öppna mig och vara mig själv för att orka umgås med någon).



Jag klarade mig ganska bra genom grundskolan. Jag hittade sätt att dela upp saker i kortare uppgifter, men hade svårt att plugga förrän inspirationen satte till. Vilket var svårare i gymnasiet då jag därför oftast var "sjuk" på proven och senare frågade vilka frågor det var för att kunna plugga. Och eftersom jag började plugga på kvällen innan ett prov. Men jag var såpass omedvetet medveten om mina svårigheter ändå, så jag som tur är valde en linje (musik) som jag tyckte om och hade mycket mer praktiska saker förutom teoretiska ämnen. Jag har klarat mig genom att ordbajsa både i ord och skrift. Och att faktiskt som tur är fått hjälp av en del lärare. Och själv velat vara så duktig och eftersom jag känt mig så dålig velat visa andra att jag fan kan också. Därför aktivt bett andra, kompisar, lärare förklara för mig så jag kan förstå. Jag har kompenserat genom att försöka vara duktig i skolan, men alltid skämtat med M om att jag skulle kunna vara så mycket mer med min vilja och om jag pluggat mer (på ett sätt har jag, som tur är, ändå lätt för mig på många sätt också). Men universitet var många sätt lättare, eftersom man läser ett ämne i taget.



Ja, antagligen många fler saker. Men vissa saker beror ju antagligen också till viss del av personlighet. Alla är olika, även vi med ADD/ADHD är unika individer. Mina svårigheter har även i många fall blivit tillgångar! Det lätta kan oftast för mig vara det svåra. Som vardagen med dess tillhörigheter som ska göras, duscha kan ofta vara ett helt dagsprojekt för mig... Men ÄNTLIGEN vet jag att jag inte är lat, utan "bara" underaktiv och har ett funktionshinder.



Nedan finns en länk till Uppsala landstings sida, där det beskrivs om flickor och ADHD/ADD och där står bl.a. om att flickor kan kompensera genom att fokusera på skolan. Det enda jag känner sorg över, är att jag genom min fokusering på skolan haft svårare att kunna göra annat än just bara skola. Vilket blev mer tydligt i gymnasiet då jag brutit mig loss och drog mig undan mycket i mig lägenhet för att orka allt som man "måste" orka för att klara sig.


http://www.lul.se/templates/page____3646.aspx
(Ni får kopiera och öppna sidan själva, vet inte varför jag inte får till länken).

(Det är så mycket jag vill skriva, så det kommer nog skrivas om detta fler gånger med annat inbakat i varandra).

Bloggen har vilat...

... Medvetet har jag låtit bli att skriva blogg. Och för orken inte funnits.

Senaste året har varit fruktansvärt jobbigt. Strategierna hade tagit slut och att konstant stå maktlös inför livet och dess tillhörande svårigheter, gick tillslut inte att vara i längre. Men idag åkte jag till sjukhuset, med grå himmel och avtagande regn. När jag steg ut lyste solen istället... Och jag kom ut med diagnosen ADD. Rättfärdigandet. Att få bekräftat känslan av att haft svårigheter och inte varit sjuk i huvudet. Att ha ett funktionshinder... Vilket jag alltid haft, men att äntligen hittat den saknade pusselbiten!

De senaste nätterna har jag drömt mardrömmar och jag trodde inte jag skulle få nån diagnos. Eller kanske var det för att värja mig om jag inte skulle få någon. Men jag hade tydligen inte behövt tvivla. Inte heller utredaren. För om den finns en skala på 1-10 över ouppmärksamhet och dåligt arbetsminne, så hade jag grova svårigheter. Jag låg på ca 8-9 ungefär. Hon visade en spalt med händerna och längst ner låg normalbefolkningen och vissa som ev är lite virriga kanske låg lite längre upp. Jag blev väldigt förvånad.. Däremot vet jag att jag alltid kört framåt på stenhård vilja och målmedvetenhet.. Men även med frustration över svett, blod och tårar som behövts för att ta sig framåt!

Däremot är jag, som jag alltid sagt till M, smart. Jag låg på medel och på vissa saker en bit över medel på det lilla IQ-testet jag gjorde. Psykologen påpekade en del strategier jag använde mig av på uppgifterna som att prata högt för mig själv.

Framåt väntar en läkartid ganska snabbt, så jag får göra de neurologiska testerna så jag äntligen kan få rätt medicinering!!! Och olika gruppterapier och arbetsminnesträningsgrupper att få plats i. Men allt tar sin tid... Och det känns mer okej att vänta på detta, än i ett 7 månaders vaakum tills idag.

Jag gissar att den närmaste tiden kommer jag skriva blogg och prata en hel del om mig själv och ADD/ADHD. Men just nu snurrar det runt alldeles för mycket för det.

Äntligen är pusselbiten på plats... Jag andas ut!