Dagar då det är tungt och jobbigt och tröttheten pockar på och allt känns hopplöst. Dessa dagar hamnar jag lätt djupt nere på botten. Snabb att ta till tanken att det alltid är såhär, inget ordnar sig, det barkar bara utför, jag kan inte hålla upp de rutiner jag jobbar så hårt med osv. Men att jag var väldigt rastlös och inte kunde somna förrän kl tre inatt, har inget med det att göra... Inbillar jag mig då iallafall. Det är klart det har. Och kanske just för att jag jobbar så hårt, så faller det lite då och då. Något inom mig säger stopp, kanske för det blir för mycket. Men jag blir livrädd då det gör det, för jag klarar inte av att tillåta mig göra det. Eftersom jag är så rädd att jag inte ska klara av att plocka upp bitarna och fortsätta där jag var. Dit jag kommit. Genom åren har saker fungerat bättre i perioder och mindre bra, ja, de flesta perioder. Det är så djupt inpräntat inom mig att det inte kommer fungera. Hur ska jag kunna motivera mig så länge som en hel livstid? Men det är väl just det som livet handlar om. Att lära sig att jag inte kan motivera mig alla dagar. Att jag inte orkar alla dagar, precis som andra människor. Men svårigheten är ju bara att om jag släpper på kontrollen har jag så svårt att fungera igen. Det kanske är största träningen, att kunna finna en mellanväg.
Dessa dagar, som idag, tycker jag absolut inte medicinen fungerar. Men det är ju ingen mirakelmedicin som får mitt liv att på automatik fungera. Fick höja dosen idag iallafall. Men jag tror ändå jag skulle vilja byta till Ritalin. Ritalin Depot har 50% akut frisättning lärde jag mig idag, medan Concerta har 22%. Jag skulle behöva kickas igång ännu fortare. Det är ju just där jag behöver sparkas i rumpan, för att det sedan ska rulla på bättre under dagen. Jag kommer få ett läkarbesök i januari. Förhoppningsvis... Det har ju hänt att det dröjt både en och två månader innan jag fått en tid förut.
Dagar som idag, då jag kommer med benen släpandes efter mig in på skola och dagis och antar att jag ser ut som jag känner mig. Håglös, utsiktslös och obehaget pirrandes runt i kroppen. Då jag på vägen i bilen funderar på att köra in i ett träd. Trots att jag inte har depression egentligen på så sätt. Men värdelös-tänket finns nära till hands. Att allt är meningslöst är lätt att ta till, av gamla vanor. Lite skrämmande ändå, även om jag inte tror att jag på impuls skulle köra in i nåt träd. Men ändå, det säger ganska mycket. Något att jobba med antar jag. Då jag kommer in på skolan, säger hej, korta ord och kommandon och säger att jag har ingen bra dag till barnen. För att hålla upp ett sken för att sedan brista ut i totalt monsterbeteende är ingen väg att gå. Genom att säga det till dom, tycker jag att jag snällt kan be dem att låta mig vara lite, inte sitta och tugga bredvid mitt öra osv utan att få ett fullblommande psykbryt. Alla mammor får vi så (ja även pappor), det är jag medveten om men jag tror jag känner pressen så starkt över att inte få några svajande känsloyttringar i den negativa riktningen. Därför då är det inte bara vanlig "mammagalenskap". Utan ett galet "ADHD-jag".
Jag är en mamma som knappt orkat kliva upp ur soffan för att ge mina barn mat, mamman som haft barnen hemma och blivit tokig, för det varit för avancerat att klä på barnen för att ta dom till dagis, mamman som låtit sina barn sitta framför tv:n dag ut och dag in för att jag inte får upp en enda struktur hemma och ändå är mer slut än någon som sprungit ett maraton. Mamman, vars barn, som har en mamma som råkat somna lite här och där, där de kunnat härja fritt. Då de bakat chokladbollar en meter ifrån mig, ätit korv med sylt och stoppat magen full med kakor. Mamman vars samvete varit så sargat, eftersom viljan att fungera och oförmågan att förstå varför det inte gick gjort så ont att även mitt "mamma-jag" blivit djupt krackelerat. Men jag har ändå försökt att lita till att mina barn vet att min kärlek är stor, eftersom jag berättar det hela tiden, noga med att berätta att inget är deras fel och att vara ärlig. Ju mer jag lär mig, desto ärligare kan jag vara. Mina barn är inte skyddade för omvärlden och dess svårigheter, de bor med en kaosmamma. Så kärlek och bra värderingar är något som får ta större plats, för att jag får ge av det jag kan när jag ibland inte har mycket annat att ge. Och jag tror mina barn kommer bli förbannat bra och empatiska människor!
